Nöjd efter målgång i Vallentuna. Äntligen kunde jag klättra i tabellen och nu är det en pallplats som hägrar i sammandraget.

Med all modden blev det tungsprunget i Bore Cups tredje deltävling i Vallentuna. Men underlaget gynnade säkert oss löpare i lätt weltervikt (60,01-63,00 kg).

I Bore Cup är ofta den stora frågan om man ska springa med eller utan dubb. De flesta valde odubbat men jag drog på mig mina Spikey och kanske hade jag en liten fördel av det även om dubben inte biter just i modden.

Uppladdningen hade inte varit den allra bästa. Jag har snackat mycket om att springa intervaller men det var först kvällen innan det blev av. Bättre sent än aldrig och det kändes nu som att det korta intervallpasset ändå hade viss effekt. Kanske ännu mer betydelsefullt var att jag den här gången riktigt ansträngde mig för att springa "malligt"; i upprätt ställning, blicken riktad långt fram och pendla med armarna. Jag har annars en tendens att sjunka ihop, kutryggig som jag är.

Idag sprang vi två varv, totalt 9,85 km. Första varvet kändes tungt och ibland dök tankar upp om att bryta men när jag vid vändpunkten förstod att jag kanske låg tvåa, trea i M60 försvann grillerna. Andra varvet gick hyggligt och avståndet till löparna bakom drygades ut något . Egentligen är 10 km en lite för kort distans men tyvärr springer vi i M60 inte längre, synd för i sista deltävlingen i Bälinge får "ungdomarna" springa 15 km och vi andra bara 7,5 km.

Plötsligt blev det ändå lite nerv i M60-klassen där tolv löpare ingick. Kjell Björk från Hemlingby LK vann som vanligt, nu i utklassningsstil. Men kutryggen från Majornas IK knep andraplatsen (tid 45.04) och med placeringarna 4, 4, 2 blir det i Bälinge strid på kniven om bronset i sammandraget. Ska jag ha någon chans, ja då krävs det snabbhetsträning.

Vallentuna FK skötte arrangemanget föträffligt. Resultatlistan var uppe blixtsnabbt, heder också åt flaggvakterna som varnade löparna för bilar bakom oss. Bäst av allt blev ändå slutet i tennishallen med allt snacket, trängseln, värmen, kaffet, de hemgjorda mackorna och lotteriet (jag vann en trisslott som i sin tur nästan ersatte fikautlägget). Just enkelheten och att alla känner alla gör Bore Cup till något speciellt för oss cirka 100 i detta resande teatersällskap.

Keep on running!

Den här gången slapp jag att frysa. Tre vantar, två mössor och tygtrasa i vintertightsen på strategiskt ställe höll kylan bort på mitt 20-kilometerspass till Farsta Strand.

Konstigt, förr frös jag aldrig. Nu fryser jag ofta, särskilt om händerna. Beror det kanske på att gubben numera mest består av skinn och ben?

Dubbla vantar har man ju kört med förr.Men en trippel, som idag när temperaturen låg runt 10 minus, var något helt nytt. Samma med att ha två tunna mössor på sig. Äntligen slapp jag att frysa.

Förr, ja bara för några år sedan, var det just vintertid jag sprang som mest. Veckodoser på uppåt femton mil och ibland däröver, dessutom i sträng kyla, var sällan några problem. Men nu har jag svårt att hålla uppe mängden och vintern gillar jag därför inte. Sedan den första snön den 15 december här i Stockholm har jag på vart enda pass sprungit med dubbade skor. Tungt, å andra sidan har jag inte ens haft tendens till att ramla.

Keep on running!

Råkallt men också råstark. I veckan barmarkslöpning i Italien och idag islöpning i Stockholm.

Norrviken  blev en fin skalp. Idag sprang jag igen på Brunnsviken-Edsviken-Norrviken men den här gången klämde jag hela Norrviken och blev förvånad när GPS:n lästes av; 31 kilometer.

Det kändes som det var rätt länge sedan jag sprang ett så här långt träningspass. Därför blev jag glatt överraskad att distansen klarades utan några som helst problem. Visst det gick lusigt (totaltid ca 3.30) men då ingick ett fikastopp på kanske en kvart. Hemska tanke, jag håller väl inte på att bli någon långsam ultralöpare? Det är ändå på maraton och halvmaraton jag vill göra resultaten.

I förra veckan blev det bara halva Norrviken eftersom jag vek av vid Rotebro. Sedan dess har jag gått och funderat på om det där inte var lite "fuskigt".  Så när Rotebro idag passerades på lätta ben fanns inte en tanke på att bryta där, nu var det pendeltågstationen i Upplands Väsby som gällde. Kommentaren från kvinnan i biljettluckan:

-Nu har du fått ditt i kväll.

Undra vad hon menade med det?

Keep on running!

Löpning i bergen. Det var inte många bilar som passerade på de smala vägarna längs bergskanterna. Kallt men ändå lite vår i luften.

Jag vet inte mycket om Italien. Men Bergamo är en höjdare i dubbel bemärkelse, rena paradiset för löparen.

Vi pensionärer har det egentligen oförskämt bra. I veckan åkte jag på ett privat litet 2-dagsrs träingsläger till italienska Bergamo i gränslandet till Alperna. Eftersom biljetterna i princip var gratis las pengarna istället på fursteligt boende.

Jag har aldrig varit i Italien och det var en ren chansning att välja just Bergamo (ca 100 000 invånare), en stad  som de flesta bara passerar för att ta sig till närbelägna Milano. Redan från luften förstod jag att det kunde bli nog så tuffa löpförhållanden- stans ligger i en gryta med snöklädda bergstoppar i norr medan andra halvan (Citta Alta) ligger högt uppe på ett berg omgringad av bastanta fästningsmurar.

-Var springer man här i stan? undrade novisen.

-Där, sa portiern på hotellet och ringade in Citta Alta på kartan.

Han vet inget om löpning, tänkte jag men följde ändå rådet och sprang upp för en flera kilometer lång backe. Väl uppe på toppen befann jag mig så nära paradiset man kunde komma. Smala gränder, ingen trafik, massor av småvägar att utforska, hänförande utsikter, medeltida hus och kyrkor och den absoluta stillheten. Väl uppe var vägarna  inte så besvärliga och deslingrade sig med en behaglig lutning längs bergssidorna. Här uppe mötte jag flera joggare och cyklister.

Trafiken är livlig i Bergamo. Lugnet fann jag i Citta Alta, den övre staden, på toppen av berget i bakgrunden.

Nästan uppe på toppen. Känns inte foten i vänster på bild bekant?

Träningsläger är träningsläger. Jag höll stenhård diciplin och fick ihop på mina två träningsdagar drygt sex mil med två pass om dan. Självklart blev det också en del turistande och som löpare hann jag nog se mera av stan än de flesta andra.

Keep on running!

Dubbat under skorna och isdubbar runt halsen. Här passeras Ulriksdals slott.

Det låter som om någon stekte bacon när dubben under skorna biter tag i isen. Jag får järngrepp och det går undan i medvinden på de plogade banorna.

Brunnsviken-Edsviken-Norrviken. Idag gav jag mig ut på Stockholmsisarna under mitt långskubb upp till Rotebro (23 km). Modden på trottoarer och cykelbanor är just nu mycket besvärlig här i Stockholm varför islöpning är perfekt.

Jag får lite av USA-känsla när jag springer ute på isarna. Ändlösa raksträckor, ungefär som Insterstate, "trafiken" i form av långfärdsskrinnare är både tät och snabb. Och även här finns truckstops, korvförsäljare, kaffe, skridskouthyrning med mera för friluftsfolket. Själv har jag medhavt, varm nyponsoppa i termosen bak i ryggan.

De flesta jag möter har isdubbar hängande runt halsen. Här verkar informationen nått fram till skillnad från cykelfolket där allt fler struntar i hjälmen. Jag ser pappor och mammor dra barnen efter sig i långa linor. Hundarna verkar ha lika roligt som människorna och gör ruscher i snön vid sidan av banan. Och en hundägare på spark blir dragen av sin hund. Oj, vad det går undan. Det är härligt att se trots att lördagseftermiddagen inte bjuder på en enda strimma sol.

Längst in i Edsviken tar jag ett kort fikastopp på en båtbrygga.. Sedan bär det av till nästa vik, Norrviken.

Vid Edsberg tar jag paus och efter nyponsoppan kommer krafterna tillbaka. Ju längre norrut jag kommer dessto mer folk på isarna. Åtta av tio har långfärdsskridskor men de som åker på  vanliga hockeyrör kan jag nästan ge en match. Framme vid Norrviken är det packat med folk, grillarna går för fullt och folk sitter ute på bänkar på isen. Jag fortsätter norrut och det börjar skymma. Snart ser jag röken från jästfabriken i Rotebro och viker av in i skogen.

Spärrvakten på Rotebro station höjer på ögonbrynen när jag köper min förköpsremsa.. Sedlarna är iskalla och han frågar om jag varit ute och gått länge.

-Nej, bara sprungit inne från stan. Han verkar mäkta imponerad.

Eftersom pendeln dröjer tar jag mig en runda på perrongen och får ihop ytterligare någon kilometer. Ibland är det härligt att vara lite udda men det får inte gå till överdrift.

Keep on running!

Vilken underbar vinterdag i Gävle. Att tävla i minus 20 grader var inga som helst problem. I bakgrunden Hemlingby Löparklubbs fina stuga.

Att få en skidstav mitt i skrevet under en löpartävling och dessutom springa i 20-graders kyla låter inget vidare. Sällan har Bore Cup gjort bättre skäl för namnet.

Arrangören Hemlingby LK hade förvarnat om att tävlingen kunde ställas in vid minus 17 grader. När vi hämtade ut nummerlapparna var temperaturen nere på minus 20-21 . . .

Inställt? Nej, inte alls och det var nog ett klokt beslut att släppa iväg 67 "galningar" som inget hellre ville än att springa Bore Cups andra deltävling denna smällkalla lördag. Jag hörde ingen klaga på kylan efteråt och eftersom det var så kallt fick de flesta bra fäste. Det lär visst bara ha hänt en gång i Bore Cups historia att tävlingen ställts in på grund av kyla och det var på 80-talet. Till skillnad från skidtävlingar finns det inga regler för när en löpartävling bör ställas in, berättade en av funktionärerna.

Vi sprang alla 7,5 km och mina gjordes på 32 minuter, kanonerna sprang på 25. Det innebar en fjärdeplats igen i M60. Jag har blivit mycket långsammare det senaste året men jag var ändå nöjd och det kändes ganska lätt idag. Fast det kunde ha slutat riktigt illa. Bara någon kilometer efter start fick vi möte på cykelbanan med ett par där mannen bar skidor och stavar i handen. Löparen framför mig stötte till honom och stavarna fladdrade ut. Jag fick ena stavens handtag mitt i skrevet men dessbättre gjorde det inte ont. Jag hade nämligen virat in hela härligehten i en handduk för att klara kylan!

Veteranlöparna dominerar i Bore Cup varför 10-årige William Måhl från Vallentuna FK, här med pappa Stefan, utgjorde ett piggt inslag. De 7,5 kilometrarna var den längsta distans William någonsin sprungit. Och tiden var utmärkta 35 minuter.

Om du inte sprungit Bore förr tycker jag du ska pröva på. Det är en härlig stämning, alla känner alla, väldigt många duktiga löpare är med i denna anrika cup som arrangeras av fyra löparklubbar i Uppland och Gästrikland. Själv tycker jag nog pärlan är Gävle eftersom det är så underbart vackert uppe vid Hemlingby. Tänk dig att efter loppet ta en bastu med gubbsen och aväta en buffé i Hemlingbystugan. Kan det bli bättre?

Keep on running!

Fruktansvärt varmt- men härligt. Bilden från mitt coast to coast 2007, Illinois. Om cirka tre månader är det dags igen.

Den 8 april 2010 står jag med fötterna i Stilla Havet och börjar min över 500 mil långa löpning tvärsöver USA. Flygbiljetten är köpt  och planeringen pågår för fullt.

När det är svinkallt ute är det skönt att sitta hemma och drömma vid datorn. Tankarna på ett andra coast to coast har funnits i mitt medvande i över ett år. Och snart blir drömmen verklighet. Jag har nu defintivt bestämt mig; jag springer en gång till för det var så förbaskat roligt. Klarar jag det blir jag desssutom kanske den äldste i världen som gjort det två gånger. Men det senare är egentligen helt oväsentligt.

Igår köpte jag flygbiljetten till Seattle. Sedan några månader tillbaka har jag börjat staka ut min rutt. 2007 handlade det om 510 mil, den här gången blir det något längre. Startpunkten är bestämd, småstaden Westport sydväst om Seattle. Washington, Idaho och Montana blir mina första delstater att besegra. Det blir säkert rätt tuftt i början eftersom jag kommer att vara uppe på höga höjder och besväras av tunn luft.

Jag kommer i princip att ha samma upplägg som förra gången. Det innebär att jag springer med vagn, tar in på motell och komer improvisera en hel del. Jag ska köra mycket på känsla, ta dagarna som de kommer och uppleva friheten. För mig är detta den absoluta friheten- att ingen annan bestämmer över mig. Kanske blir frihetskänsklan ännu större den här gången eftersom jag nu är lycklig avtalspensionär och kan helt koppla bort jobbet.

Jag återkommer med fler detaljer om löpet. Jag har till exempel ännu inte bestämt var jag ska gå i mål. Kanske blir det i Florida.

Keep on running!

För löparen ett evangelium; på skylten utanför en kyrka i Helenelund stod det att jag i år sprungit 500 mil (8 000 miles).

Det satt hårt inne. Men idag passerade jag 500 mil sen årsskiftet. Mycket, ja men ändå den lägsta noteringen sedan 2001.

Det är väl bara tokar och entusiaster, skillnaden kan vara hårfin, som ger sig ut att springa cirka 6 mil i kyla och snö. Jag hängde på när Team Fakta i dag med Peter Lembke anordnade Årets Sista Långpass. Vi var ett 50-tal löpare där kvinnorna verkade vara i majoritet som hade samlats vid Slussen för att ge oss ut på en runda över Edsviken-Sollentuna-Barkaby-Hässelby-Bromma.

Edsviken, strax innan Sollentuna. Vi sprang i lite olika grupper och tempon, här ligger tempot på runt 6.30-7 min/km.

De flesta verkade känna vandra , många hade konverserat på löparsjaten Funbeat innan. Vi höll ett pratvänligt tempo och stämningen var hög. Själv är jag ovan vid att springa så här långsamt och hamnade ofta ofrivilligt längst fram. Men att som ifjol haka på den snabba gruppen vågade jag inte. Formen är i år för dålig och jag hade från början bestämt mig för att bara springa halva distansen. Så vid Sollentuna sa jag hej då för att ta pendeln hem vid Ulriksdal. Jag hade nog klarat hela distansen men det fick räcka med mina 32 kilometer.

Här vankas det varm dryck, pepparkakor och mackor. I mitten Ulla Lembke.

Egentligen är det rätt fantastiskt med den här typen av arrangemang. Inte en krona kostade kalaset trots att Peters fru Ulla, också ultralöpare, undfägnade oss med mackor, kaffe, varm buljong och andra härligeheter från bakluckan på sin bil.Efter första depåstoppet vid Edsviken ilade hon vidare till nästa stopp i Hässelby.

Vintrigt  vid Edsberg. Strax innan har löparna tagit en kortare paus för att beskåda en julkrubba. Men vad heter löparna? Lämna gärna en kommentar om du känner igen dem.

Keep on running!