Göran Sander (till höger) från Solvikingarna är med sitt kanonlopp i Berlin Sverigebäst i M40. Christer Ryman från Skillngaryds FK är 5:a i samma åldersgrupp. Bilden från VSM på halvmarathon på Slottsskogsvallen i Göteborg där Sander vann på 1.13.01,  var 6 sekunder före Ryman. Foto: Stefan Litzén

I våras klippte han till med att vinna veteran SM  i Heleneholm. I september putsade han tiden med 8 (!) minuter på Skräckelmaran i Vänersborg, satte såväl personrekord som slog banrekordet. Stefan Hult från TV88 är Sveriges bäste veteranlöpare på marathon.

Efter dagens Växjö marathon kan jag presentera rykande färsk marastatistik för veteraner. Året är inte riktigt slut men förmodligen kommer ingen att kunna peta ner Stefan Hult från tronen. Hans 2.35.55 i klass M45 är den bästa prestationen bland veteraner i år på marathondistansen. Då har jag räknat om tiderna med ålderhandikapp (wava).

Solvikingarna har också en mycket bra löpare i form av Göran Sander. Hans 2.31.55 i Berlin är visserligen snabbare men Göran är också sju år yngre. För att matcha Stefans tid hade han fått springa cirka fyra minuter kvickare.

Kvinnorna då? Ja, dom är också vassa. Snabbast totalt och även omräknat med wava är Lilian Magnusson  från Spårvägen, som i klassen K40 på Stokcholm Marathon klippte till med 2.45.15.

Den renlärige räknar även in klasserna M35 och K35 bland veteranerna. Men jag har valt att inte ta med dessa årgångar eftersom jag personligen inte klassar en 35-åring som "veteran".

Om du saknar några resultat  i i min tiobästalista eller om något är felaktigt vill jag att du mejlar mig (bjorn.suneson@bredband.net) så jag kan ändra. En uppdaterad version av tabellen kommer efter New York Marathon att läggas ut på Sv Marathonsällskapets hemsida.

Länk till 10-bästalistan:

http://www.kajko.nu/Veteranstatistik2.xls

Keep on running!

Gunnar Irvegård vinner årets Månkarbo Marathon och är Sveriegs snabbaste 75-åring. Foto: Janne Björk

På lördag kväll efter Växjö Marathon lägger jag ut min rykande färska statstik med 10-bästalistor på Sveriges snabbaste veteraner på marathon. Kolla om du finns med där!

Karlbergsparken kan vara väldigt kuperad och det är en tuff utmaning att här springa obanat.

Lönnlöven smeker mig på kinden. Grenar slår mot ben och huvud, jag svettas kopiöst och en fästing kryper på handleden. Jag är ute på äventyr hemmavid, springer obanat i Karlbergsparken.

Ibland är det skönt att byta asfalten mot gräs och mjuka skogsstigar. Dagar då jag mentalt känner mig trött och inte orkar ut på långa rundor vill jag gärna hålla mig hemmavid och cirkulera på begränsade ytor. Du har kanske läst om när jag avverkade en halvmara i ett parkeringsgarage eller bara sprang gata upp och gata ner hemma i de egna kvarteren?

Idag var det Karlbergsparken som gällde. Parken myllrar av vägar och stigar men mest höll jag mig utanför dessa och sprang i snår och buskar, sicksackade mellan träden, upp över kullar och berg och var på ställen där bara hundar och rådjur satt sin fot. Jag håller joggingtempo, har höga knälyft och känner att den här löpningen är rena medicinen för mig.

Jag är på historiska marker. Ibland stannar jag till och läser på skyltar och minnesmärken. Som till exempel Dianas Kulle jag springer upp och nerför ett  tiotal gånger. Här byggde slottsägaren, greven och rikskanslern  Magnus Gabriel De La Gardie (1622-1686) ett kupolliknande jaktslott, upplyser skylten. Av slottet syns inget men min fantasi sätts i rörelse. Essingeleden ligger visserligen  bara ett stenkast härifrån men än idag är det här en fridfull plats. Fast skylten upplyser också om att kadetterna på Karlberg en gång i tiden hade måltavlorna uppsatta här på kullen. Marken måste vara fullproppad med bly, kanske finns här också en och annan blindgångare?

Jag känner att jag nu är på väg tillbaka efter skadan men snabbhet och styrka saknas. Drygt elva mil den här veckan är ändå hyggligt, tycker jag.

Håll ögonen öppna, om några dagar lägger jag ut här på bloggen min uppdaterade veteranstastik.

Keep on running!

Jag springer, jag lever. Bilden från ett regnigt Nackareservat

Äntligen är jag tillsammans med löparkompisarna i Enskedegruppen efter min skada. Men när de springer i träningstempo känns det för mig som det är i tävlingstempo.

Visst, jag är återställd efter min skada. Underbart att kunna springa igen. Söndagens runda med järngänget i Enskede, Uhlie, Anders och Thorsten, blev dock inte riktigt som jag tänkt mig. Det är bara att inse; jag är alldeles för dåligt tränad för att hänga med dessa rutinerade löparrävar på deras 27-kilometerstur runt Flaten. Jag tvingades vika av efter några kilometrar och göra mitt eget sololopp i Nackasreervatet och ta tunnelbanan hem från Södermalm. En tur på 13 kilometer kändes för mig som en 3-milare.

Det kommer ta tid innnan jag är tillbaka i gammal god form. Men det gör inte så mycket. Har du varit skadad gäller det att skynda långsamt och sakta, sakta öka milantalet. Forcera och köra snabba pass är bara dumt, risken för nya skador ökar. Idag ligger jag på veckodoser på 5-6 mil och målet är att komma över 10 efter årsskiftet.

Nästa helg är det veteran-SM på halvmarathon i Göteborg. Den tävlingen tvingas jag tyvärr att ställa in. Nu är siktet i stället inställt på att komma i någorlunda form till Bore Cup som drar igång i december.

Keep on running!

.

Se sån stil han har! Majornas IK:s Berndt Hallberg, alias Hellsviksexpressen, ångar in på målrakan i Lidingloppets 15 km. Jo, han spurtslog den gulklädde Lars Gabrielsson från Filipstad.

Ständigt dessa Solvikingar. På långa banan, 30 km, fullföljde inte mindre än 75 Solvikingar- otroligt! I oranga linnet Klas Östbye vars farfar är löparlegenden Erik Östbye. Klas visade framfötterna och sparng på 2.10. Men just nu är det tjejerna i klubben som är bäst.

Ett säkert hösttecken är Lidingöloppet. Jag var ute och tittade och fick inspiration av alla krutgubbar och krutgummor- snart är jag själv där!

Är du bra på marathon är det inget som säger att du är bra på Lidingöloppet. Jag vet, jag har misslyckats två gångar och har inte vågat komma tillbaka. Springer du under 2.15 får du silvermedalj, jag har varit nära men backarna knäckte mig totalt. Knäckande var också att se konkurrenterna strax framför sola sig med sina silvermedaljer, löpare som jag kan slå på maran. Men Lidingöloppet är ingen mara.

Tiden har säkert sprungit ifrån mig att nu gå under 2.15 hur mycket backar jag än tränar. Men först idag upptäckte jag att man har en 60-årsklass (10 km) i Lidingloppet. Kanske ställer jag upp där nästa år. Fick inspiration när jag såg alla 60-, 70- ja kanske t o m 80-åringar kämpa sig i mål. Här vill jag vara med och slåss de kommande 20 åren!

Keep on running!

Tänk vilken tur jag har; min granne har en kolonistuga men hon låter mig ta hand om frukten och bären. Joggingvagnen lastas här full- ett suveränt sätt att förflytta varor för den som vägrar köpa bil.

Hösten är skördetid. Det gäller även för oss löpare- det är nu vi skall skörda frukterna på tävlingsbanorna eftre all träning under  året.

"Du kör 14 kilometer i timman", upplyser trafikskylten mig. Jag kommer ångande med babyjoggern fullastad med äpplen och plommon. Jag har varit ut på morgonen och hämtat frukt på grannens koloni i Stora Mossen.

Livet leker igen. Nu springer jag nästan obehindrat efter skadan. Men skall jag hinna komma iform inför årets viktigaste tävling- veteran-SM på halvmarathon den 11 oktober i Göteborg? Det var där jag tänkte göra bra ifrån mig men just nu känns det inte så viktigt. Jag är bara överlycklig över att det är full kraft framåt igen.

Hösten är väl underbar? Fullt i klass med stekheta sommardagar. Det lukatr gott, jorden är våt, det är friskt och det är lätt att andas. Hösten är den tid då jag normalt är i bäst form. Träningen nu får koncenteras på tävlingar lite längre fram. Viktigast har plötsligt blivit Bore Cup där jag har ett vandringspris att försvara. Första deltävlingen går i december så jag har tid att toppa formen.

Hoppas du också utnyttjar dessa underbaar dagar för löpning.

Keep on running!

Pastaladdning på gång inför halvamaran i Karlsruhe, Tyskland. 5 euro kostade festmåltiden i Europhallen där man hängt upp svenska flaggan till min och en annan landsmans ära.

Karlsruhe är en vacker stad i södra Tyskland. Lite småstad men ändå ett mycket stort centrum och med mängder av spårvagnslinjer där vagnarna går med 10 minuters intervaller. Bilden från stadsdelen Durlach.

Min långa tysnad här på bloggen beror på att jag varit skadad. Men nu är jag sakta tillbaka och i söndags sprang jag en halvmara i Karlsruhe.

Två veckor efter hemkomsten från USA fick jag ont i en liten muskel långt in i rumpan (piriformis syndrom). Jag kunde knappt lyfta höger ben och eftersom  inte vila hjälpte fortsatte jag att "springa". Det hördes lång väg när foten skrapade i marken och hastigheten var lusens.

Det är ytterst sällan jag drabbas av skador, det här var dessutom en lurig rackare som inte ville ge sig. Kände dock igen symptomen och eftersom jag kunde uppräthålla löprutinerna någorlunda, dock bara ett par mil i veckan, kunde jag också hålla uppe humöret. Jag visste att jag skulle bli frisk och snart är jag där!

Söndagens halvmara i Tyskland gick därför efter omständigheterna bra. Det viktigaste var att jag tog mig runt, inte tiden 1.38 som är 10 minuter långsammare än normalt. Nu kan det bara gå åt ett håll; framåt!

Det råd jag vill ge dig när du råkar ut för skador är att om möjligt försöka fortsätta att träna, försiktigt, försiktigt men om det smärtar mycket är det vila som gäller. Det här är kontroversiellt men jag har lyckats springa igenom mina småskador. För oss som lever för idrotten är det psykiska kanske ännu viktigare än det fysiska. Så länge jag sätter en fot framför den andra lever jag!

Keep on running!

Luffarliv. Det här är frihet för mig; att inte ha några krav på sig, att bestämma allt själv, att springa sig trött och slumra till under ett träd i värmen.

Kolla mitt senaste bildspel. Kanske förmedlar det lite av känslan under min 105 mil långa löpning i sommar mellan Denver i Colorado och Oklahoma City i Oklahoma. Långa raksträckor, hetta, ett sönderbränt och montotont landskap, fattigdom men möten med underbara människor.

Klicka på länken bildspel till höger och sätt på högtalarna. Det är min son Olle som hjälpt mig med "filmen". Bilderna är tagna av brorsan Jan och det kan ta någon minut att ladda ner dem.

Keep on running!