Englewood är en av tusentals spökstäder i Kansas. För drygt hundra år sedan hade samhället fyra livsmedelsbutiker, tre drug stores och två hotell. Dagens enda butik har likheter med den på bilden. I dag bor bara 109 personer i Englewood.

På vår färd genom Kansas passerar vi den ena spökstaden efter den andra. Hus och butiker förfaller, allt får stå kvar och vi förstår att orterna en gång blomstrat.

Kansas Historiska Sällskap upgger på sin hemsida att det finns 5 000 städer/samhällen bara i Kansas som kan klassas som spökstäder. Det här är ett rätt typiskt USA-fenomen även om vi också i Sverige har en massa samhällen som sett sina bästa dagar. Skillnaden är dock att vi river mera och förhoppningsvis också bevarar det som kan vara värt att bevara. I Sverige finns också en viss minimistandard för hur en butik eller hus kan se ut, i USA finns ingen bottennivå.

Ta bara Englewood som vi igår kom till. Man blir nerstämd när man anländer til en sådan ort. I stort sett allt har bommat igen i detta lilla samhälle 4 kilometer från gränsen till Oklahoma. Senast var det bensinstationen som försvann. Livsmedelsaffären är ett litet brädskjul med hyllor som gapar tomma. Ändå går det att här få livets nödtorft här; ost, mjölk, konserver, bröd, tvättmedel och lite verktyg. Kvinnan som förestår butiken är i 70-årsåldern, typiskt för dessa spökstäder där medelåldern är mycket hög. Allt är dock inte dött i Englewood, silon finns kvar, men hur länge?

Vi har haft några tuffa dagar med temperaturer runt 38 grader och dessutom hård motvind. Att springa de sista 15 kilometrarna igår tog mig tre timmar, alla förstår att det blev mycket gång. Även Jan var nära att knäckas och vi led båda av vätskebrist. Änglar saknas dock inte på vägarna och en sådan gav oss vatten med isbitar.

Igår kväll passerade jag gränsen till Oklahoma och campade ute på prärien. Jag hade turen att träffa markägaren som gav mig tillstånd att  övernatta på hans ägor. Det blev en avstickare från highway 283 uppe i bergen - underbart vackra  röda små platåberg där små floder grävt ut canyons (det nordvästra hörnet av Oklahoma kallas för Red Carpet Country). Där låg jag bland komockor och stirrade upp på en klar stjärnhimmel och somnade gott.

Vi befinner oss nu i staden Laverne (1 097 invånare) och har yckats få en fin liten stuga (cabin). Jan, som saknar campingutrustning, tvingades lifta från Englewood. Även den här gången var det enkelt för honom att få lift.

Morgondagen ner till  Woodward blir kanske vår värsta ettapp. Cirka 65 kilometer och temperaturer på 40 grader väntar.

Kolla in vår bildsida! Jan undrar över en del märkliga saker han sett längs vägen.

Keep on running!

I staden Minneola (717 invånare) i södra Kansas fanns en gång två motell men nu är det "bara" Lucky Motel som finns kvar- kanske en tidsfråga innan detta motell går samma öde tillmötes som. . .

Holiday Motel, som las ner för cirka tio år sedan. Forfarande är dock skylten uppe- ägaren är för slö för att plocka ner den, upplyser en ortsbo.

Motelldöden är ett sorgligt kapitel i USA:s nutidshistoria. Det ena gamla motellet efter det andra bommar igen i småstäderna. En bit av kulturarvet förvinner.

Många av motellen i USA byggdes under 50-talet och är idag ganska ruffiga. Dessa familjeägda motell drivs ofta av invandrargrupper som t ex indier och mexikanare och ger jobb till alla i familjen. För en billig penning, ofta 40-60 dollar, får du ett hygligt eneklrum för natten.

Det är lite sorgligt att se hur dessa motell försvinner. Det blir väldigt påtagligt under en sådanhär tripp vi nu gör. Vi har sprungit förbi flera nedlagda motell, ofta i småorter, nu senast i Cimarron och i Minneola i Kansas. I staden Laverne i Oklahoma, dit vi snart kommer, har bägge motellen lagts ner får vi höra när vi ringer för att boka rum. Märkligt  nog finns ändå motellskyltarna kvar och adresserna och telefonnumren ligger ute på internet.

Fortsätter motelldöden blir det snart omöjligt att övernatta i småstäderna på den amerikanska landsbygden. Bara motellen  i städer med minst ett par tusen invånare kommer att överleva. Här kan säkert de familjeägda småhotellen klara sig men annars hävisas alla till de strömlinjeformade kedjemotellen  men då med helt andra priser.

Rune Larsson, som också sprungit coast to coast, älskar de ruffiga småmotellen. Själv är jag inte lika förtjust och kan jag välja tar jag ett med aningen högre standard. Men Best Western, Holliday Inn etc för uppåt 100 dollar natten eller mera är inte riktigt min likör även om du får mycket för pengarna jämfört med vad du betalar i Sverige.

Motelldöden och att terrängen nu blir mycket backigare har fått oss att ändra vår rutt något.  Imorgon bär det av til Engelwood och därefter till Laverne i Oklahoma. Tyvärr väntar igen övernattnimg i det fria för mig. Möjligen går jag också in i internetskugga varför det det är osäkert om det blir någon rapport imorgon. Annars är allt föträffligt med oss, trots att det idag var nära 40 grader och stark motvind.

Keep on running!

Sheryl Stiles körde i sin etanoldrivna bil Jan till motellet i Dodge City medan jag själv fick campa ute i regnet och dan efter springa till Dodge City.

-Anyone going to Dodge City?

Jan har blivit en baddare på att ordna lift.

Vad gör man när motellet är fullt? Blöta och ganska trötta anlände vi igår efter drygt fem mils löpning/roletrbladeåkning till staden Cimarron. Motellet var fullbelagt och Jan orkade inte fortsätta de tre milen till nästa etapp, Dodge City.

Själv väntade camping i regnet men Jan har ingen sådan utrustning med sig så det är motell som gäller. Att få lift till Dodge City bedömde jag som svårt. Men Jan hade inte mer än stigit in på macken i stan förrän han fick napp. Sheryl Stiles med mamma och son i bilen erbjöd hjälp direkt och betalning var det inte tal om. Under resan fick han en grundlig lektion om vad Dodge City har att erbjuda turisten. Lite skamsen kände han sig dock när Shirley efter att ha passerat det ena fina motellet efter det andra bad att få bli avsläpp vid ruffiga Budget Host Motel.

Sedan vi svängde österut i Colorado och in på highway 50 har vi i princip följt Santa Fe Trail. Denna en gång viktiga handelsled öppnades 1821 av William Becknell och gick mellan Missouri och Santa Fe i New Mexico. I början användes mulor men de ersattes snabt av hästdragna kärror. Amerikanarna hade med sig mjöl,  kläder,verktyg och andra förnödenheter och fick av spanjorerna bland annat silver. Trafiken pågick cirka 50 år. Minnesmärken finns längs leden och idag på min korta tremilare mellan Cimarron och Dodge City tog jag mig tid att stanna till och läsa på skyltarna. Verkligen faschinerande att kunna ana de nära 200 år gamla hjulspåren på dessa vindpinade kullar.

Imorgon bär det rakt söderut till staden Minneola (717 invånare). Om vi inte tidigare befunnit oss på bonnvischan så kommer vi att göra det imorgon.  Snart är vi i vår tredje och sista delstat, Oklahoma. Livet leker!

Keep on running!

Silorna ligger tätt i Kansas och tur är det. Vi upptäckte att vid varje silo finns ett litet kontor med en Pepsi-maskin. Här är det David i Pierceville som undfägnar mig en iskall Pepsi.

På en sådan här tripp har vi blivit väldigt beroende av internet. Vi kollar vädret, bokar motell på nätet.  och bloggar varje dag.  När motellägaren i Garden City lyckas skära av internetkabeln för oss blir det därför problem.

Plötsligt har jag ingen kontakt med cyberspeae. I receptionen på Soft Pillow Motel (vilket namn!) beklagar sig motellägaren:

-Jag lägger ny heltäckningsmatta och råkade skära av internetkabeln som låg under mattan, säger han men ser iunte det minstra ledsen ut.

Dessa rader skrivs från ett litet café i Ingalls, som märkligt nog har internetaccess. Det verkar vara internetet från byns bibliotek vi snyltar på- tur att inte dom också bytte heltäckningsmatta! En mils löpning är kvar in till staden Cimarron (1 934 invånare) där camping väntar mig. Inget vidare eftersom det precis regnat.

Keep on running!

Ensam på highway 50 i Kansas. Landskapet är väldigt monotont. Dessbättre är ingen djurtransportbil i sikte.

Idag har vi avverkat halva vår sträcka, drygt 50 mil. Allt rullar på otroligt bra men Kansas är en besvikelse- staten stinker koskit!

Wroom! När djutransportbilarna passerar mig gäller det att hålla i löparkepsen och även hålla andan. Dessa bilar, som går i skytteltrafik till slakterierna i Dodge City, luktar förfärligt. När djuren gör ifrån sig kan det spruta ut både det ena och det andra på folk längs vägen. Ibland får jag mig en dusch- usch! Och när bilarna kör in på en bensinstation förpestas hela området.

Vi är i USA:s keratursbälte. Men ute på fälten ser vi inte så mycket kor. Däremot tusentalas på så kallade feed yards, vad ag förstår ställen där korna på en begränsad yta göds upp innan de går till slakt. Här är stanken närmast outhärdlig. Vårt motell här i Garden City ligger förresten alldels intill en feed yard men vindriktningen gör att vi inte besväras.

Vinden ja, den är också en pina. Kansas är ett blåshål och här i Garden City har man byggt en golfbana så att golfarna alltid slår i medvind vilket resulterar i världsrekordslag räknat i längd. Vindarna är mestadels sydliga vilket är jobbigt för oss eftersom vi då får motvind. Etter värre blir det när vi når Dodge City och går rakt söderut mot Oklahoma.

Kansas är också rodeo-trakter. Dessa uppvisningar drar mycket folk och motellen blir fullbelagda på helgerna. Vi blir därför utan motell i morgon. Själv får jag övernatta i det fria och slåss med myggen medan Jan eventuellt klämmer dubbla distansen eller tar lift sista biten till Dodge City och där inväntar mig. Kanske är det ändå dessa "problem" som gör den här trippen är så förbaskat rolig!

Keep on running!

Två räddande änglar , Sass (bakom ratten) och Christie, dök upp med kallt vatten när vi kört torrt i Kansas ödemarker.

Det går åt massor av vatten nu när det är över 30 grader varmt. Idag höll det på att sluta illa för oss när vattnet plötsligt tog slut.

En miss i planeringen gjorde att vattendunken på min kärra inte tankades full när vi i morse stack iväg från motellet i Syracuse. Fadäsen upptäcktes efter två mil men då var det för sent. Vi befinner oss visserligen på trafikerade highway 50 men här finns inga bensinstationer eller matställen och det är långt mellan husen och gårdarna så det är nästan omöjligt att få tag i vatten.

Plötsligt bromsar en röd pickup in med en vallhund på flaket. Vi har tagit en matpaus längs vägen och känner oss rätt utpumpade efter alla backar och hård motvind.

-Hallå där grabbar, behöver ni vatten? tjoar två kvinnor i bilen.

De presenterar sig som Sass och Christie Colborn från byn Kandall i närheten. De berättar att de har en gård på 2 000 acres, 130 kor och att de odlar foderväxter. Efter några minuter är de tillbaka med  flaskor med kallt vatten. Typiskt amerikanskt, vågar jag nästan påstå. Här slåss man om att få göra goda gärningar. Jag kan inte minnas att någon bilförare stannat till hemma i Sverige och spontant frågat om jag behövt hjälp. Visst är man också hjälpsam hemma men då måste man be om hjälpen.

Imorgon väntar oss Garden City. Vilket vackert namn! Tyvärr är vår erfarenhet av amerikanska småstäder att de är rätt förfallna. Fast Lakin, där vi stannat idag, är en liten pärla. Gissa om damen på matserveringen blev glad när Jan plötsligt sa:

-Det här var den bästa hamburgaren jag ätit i USA!

Keep on running!

En stolt Jan vid Kansasskylten. Men varför hoppar han inte och sträcker ut armarna?

16 juli 2008

Bye bye Colorado. Nu är vi i Kansas, vägarna här är spikraka, du kan se minst en halvmil framåt och avstånden känns oändliga.

För första gången tvingades jag ligga ute. Motellet i Holly var ju stängt och jag hade inte som Jan krafter att rulla vidare och ta två etapper på en dag. Myggen var rätt besvärliga men efter en massa bett bryr man sig inte längre.

Uppenbarligen minns en del amerikaner mitt förra USA-löp. Jan kom idag i samspråk med några knuttar och en av dem mindes mig när jag sprang på motorvägen i södra Idaho (en av de få delstaterna som tillåter fotgängare på motorväg). Jan har förresten blivit lite av lokalkändis här i staden Syracuse i Kansas (1 824 invånare). Han blev intervjuad av lokaltidningen. Han hann också med att klippa sig (12 dollar) och språka med en massa butiksägare samt besöka det lokala muséet.. Där blev han alledeles nostalgisk av all 60-talsmusik som spelades.

Morgondagen till staden Lakin kan bli besvärlig. Vi har hård motvind och landskapet blir nu tillfälligt mycket kuperat.

Keep on running!

Här kommer svaren på era frågor. Var inte så buskablyga, ställ massor av frågor, det håller ångan uppe på oss!

1. Hur lyckas du träna så mycket, hur får du ihop det ekonomiskt och tidsmässigt, undrar Jekke.

Svar: Genom att springa varje dag till arbetet och dessutom springa hem på lunchen och äta får man enkelt ihop väldigt många mil utan att knappt behöva träna på fritiden. Det här upplägget har jag haft många år och det fungerar utmärkt. Jag springer alltid med en liten löparryggsäck med ombyteskläder. Löpning är världens billigaste sport, jag behöver t ex ingen bil trots att jag har stor familj. De flesta ärenden kan uträttas på springande fot. USA-äventyret kostar inte särskilt mycket.

2. Philip S undrar vilka skor jag springer i och var man kan köpa en joggingvagn typ den jag har.

Svar: Jag har sprungit i Brooks löparskor under alla åren, nu 26 år. Brukar köpa de billigaste modellerna, dock inte under senare år då lite dyrare skor (bl a Brooks Adreanline) inhandlats under mina besök i USA. Joggingvagn köper du t ex på Running Store i Stockholm eller på postorder hos Uteungar (www.uteungar.se). Jag har en vagn av märket Babyjogger. Skall du främst springa med vagnen är det viktigt att den har stora hjul, minst 20 tum, och sätt gärna på smala racingdäck så rullar den lättare.

3. Karin undrar hur det är med lokaltidningar i USA.

Svar: Det finns massor. Orter med bara några tusen invånare har ofta en tidning som kommer ut 1-2 dagar i veckan. Som t ex här i staden Syracuse i Kansas där brorsan Jan var hett stoff för reportern. Det som slår en är att redigeringen och bildvalet är amatörmåssigt utförda.

4. Finns det inga taxibilar i USA? (frågan ställd med anledning av att folk har så dålig lokalkännedom)

Svar: På de småorter och ute på landsbygden där vi rör oss har vi inte kunnat fråga några taxichaufförer om vägen.

5. Ulla undrar hur Jan och jag lägger upp dagarna.

Svar: Vi startar alltid samtidigt., senast klockan 8. Eftersom det går kansek dubbelt så fort med rolerblades åker Jan ofta i förväg till nästa ort eller planerat fikaställe på halva sträckan. Vi åker alltså väldigt lite tillsammans.

6. Jan la ut en bild på ett "konstigt" överkört djur som han inte visste namnet på. Tack Larry för att du upplyste oss om att det var en tvättbjörn!