Kärran lastad och dags att sticka iväg från motellet. 105 förhoppningsvis underbara mil väntar mig i Colorado, Kansas och Oklahoma.

Ser väglaget ut på det här sättet är det bara gång som gäller för Jan som tar sig fram storartat på sina rolerblades.

Vi befinner oss på 1 700 meters höjd på kullarna ovanför Denver i Colorado, luften känns fuktklibbig, det är 29 grader och vi känner av den tunna luften. Mitt och min bror Jans Mellanvästeräventyr har precis startat!

Det här är livet. Fri som fågeln, jag får ägna hela dagarna åt det bästa jag vet- löpning. Jag kör förra årets USA-äventyr lite i repris, den här gången dock i miniversion och nu med sällskap men det artar sig till att bli samma höjdare igen.

I fjärran ser vi snöklädda berg, långt där nere ligger Denver i en gryta, några skyskrapor sticker upp på högplatån och det hela ser lite overkligt ut. Förorterna vi springer igenom andas välstånd, stora nya fina gråa trävillor i två plan, välansade gräsmattor och vattenspridarna på. Men märks ändå inte lite av den amerikanska bolånekrisen även här? Jo kanske, vi ser en  del skyltar om hus till salu och i en del villaområden står de nybyggda husen tomma.

Jan och jag har fått en kanonstart. Resan hit till mittpunkten av USA gick väldigt smidigt, bagaget kom fram,  joggingvagnen dessutom  i oskadadt skick Tack SAS och Continental för detta. Enda smolket i bägaren var två förargliga felspringar första dagen. Vår annars korta dagsetapp på lite över 3.5 mil blev plötsligt en mil längre. I sådana lägen gäller det att bita ihop och bara se framåt.

Vi har kommit till staden Castle Rock. Vi är båda i gott skick och i morgon väntar kanske resans största utmaning; en dagstetapp på drygt 6 mil där matfrågan, vägval och annat hänger lite i luften. Men det är är detta som är tjusningen, att inte riktigt veta vad som väntar oss.

Jag hoppas att ni som följer vår resa även i år ställer en massa frågor om löpningen och annat smått och gott.  Allt skall besvaras.  Passa också på  att kika  på  de dagliga bilder vi lägger upp.  Här  är det Jan som är humorredaktör.

Keep on running!

Rutten Denver-Oklahoma är 105 mil. Vi passerar städerna Pueblo (B), Syracuse (C), Garden City (D), Minneola (E), Woodward (F) och Waton (G).

Naglarna klippta, sista långpasset gjort och vi är laddade som tusan. Lördagen  den 5 juli åker jag och min bror Jan till Denver för att där börja vår 105 mil långa färd mot Oklahoma City.

Idag gjorde jag mitt sista långpass. Jag kutade upp till Arlanda flygplats för att skaffa en plastpåse att slå in joggingvagnen i. Fin genomkörare på 45 kilometer.

Fick lite av USA-känslor under löpet. Kanske var det stoppet på Mc Donalds strax norr om Löwenströmska sjukhuset som var orsaken. En helt underbar dag; plus 16 grader, svag sid- eller medvind och lite fuktklibbigt. På småvägarna i närheten av Arlanda plockade jag smultron och det var som att komma till Edens lustgård. Jag såg inte Eva men ormen, faktiskt två- både en liten huggorm och en något större snok. I USA såg jag inte en enda levande orm- däremot hundratals överkörda skallerormar, särskilt i Wyoming.

Keep on running!

Titta på USA-kartan längst upp på sidan! Det har tillkommit en liten krumelur i mitten. Det är där jag skall börja springa snart. Den 6 juli startar jag en drygt 100 mil lång löpning mellan städerna Denver i Colorado och Oklamhoma City i Oklahoma. Men mig har jag min bror Jan, 66 år, på rullskridskor.

Mer om detta äventyr läser du i högerkolumnen under "Information om resan".  De tidigare USA-äventyren (2005 Chicago-New Orleans 160 mil och 2007 Across USA 510 mil har jag nu lagt under "Arkiv".

Jan och jag räknar med att blogga varje dag så välkommen åter till min sida när vi startar vårt Mellanvästernäventyr!

Keep on running!

Svensk sommar när den är som vackrast. Bilden tagen längs Tidernas väg strax norr om Högbo.

Är du ute en hel dag på vägarna är det viktigt att äta minst en lagad måltid och ta flera fikastopp. Jan sträcker ut benen efter 4 mils åkning och 1 mil kvar till Gävle.

Klarar du att springa en mara, ja då klarar du säkert att springa flera i sträck under några dagar. Här får du lite tips på hur du kan lägga upp ditt eget miniävtyr.

Jans och min Gästrikerunda på drygt tio mil under lördag och söndag är över. Kul, allt klaffade perfekt och vi är inte särskilt slitna. Pröva själv får du se hur lätt det är! Du klarar mycket mer än du tror. Jan, 66 år och duktig slalomåkare men annars inte särskilt sportig, förvånades överdet hur lätt det gick. Visserligen hade han rolerblades på fötterna, men ändå.

Här några punkter att tänka på:

• Rygga eller joggingvagn? Vagn är bäst men handlar det bara om några dagars löpning duger en 20-liters löparryggsäck bra (jag sprang visserligen med rygga 160 mil mellan Chicago och New Orleans men det var too much).
• Packa extremt lätt! 2 par strumpor, 2 par kalsonger, 2 kortärmade löpartröjor, 1 vindoveralljacka, 1 långärmad tröja, kamera, mobil, mp3, pengar och hygienartiklar räcker. Tvättar gör du varje dag.
• Var ute länge varje dag men ta många pauser, ät rejält (lunch och ett par fikastopp och middag vid framkomsten). Då är en mara per dag inga problem.
• Gå i uppförsbackarna. Spring långsamt, långsammare än ditt vanliga joggingtempo.
• Öva med att springa med en 0,5 liters vattenflaska i varje hand. Bättre än vätskebälte eller vattenpåse i ryggan).
• Boka hotell i förväg
• Spring på vänster sida av vägen, var extra försiktig, ta inga risker, klä dig så att du syns.
• Ha gott om tid, stressa inte!

Lite kort om vårt Gästrikeäventyr. Vi höll hyggligt tempo, särskilt dag 2 då vi avverkade drygt 5 mil på 6,5 timmar, inklusive lunch  vid kvarnen i Högbo och vi tog två fikapauser. Eftersom jag sprang med vagn hade vi inga problem med packning eller vätska (har en 11-litersdunk under vagnen men eftersom det inte var så varmt gick det bara åt ett par liter vatten. Mycket tallskog, sjöar, mestadels ödliga trakter, ganska vackert men Jan klagade ofta på dålig asfalt, något en löpare sällan har problem med.

Keep on running! 

Jan på rolerblades och jag med joggingvagn utanför järnvägsstationen i Gävle där vi startade vår 5,2 mil långatripp till ockelbo..

Vi är igång. Min bror Jan och jag laddar upp inför vårt gemensamma USA-äventyr i juli. Premiärdagen lovar gott..

Drygt tio mil skall vi göra på vår runda i Gästrikland. Hälften är nu avverkat sedan vi kommit till metropolen Ockelbo. Vi hade en rätt tuff löpning/skridskoåkning hit; massor av  kilomterlånga slakmotor och de sista timmarna ett evigt regnande. Här har vi tagit in på enklast möjliga "hotell", ett öde hyreshus som sett sina bättre dagar. Ändå helt kej för 190 kronor.

Vi har gjort Ockelbo. I detta inebgripes ett besök på ortens pizzeria där vi applåderade i kapp med lokalbefolkningen under Sveige-Spanienmatchen. Någon shopping på Domus eller ICA hanns tyvärr inte med, butikerna stängde klockan 19. Snopet, där rök vår frukost i morgon!

Jag är förvånad att löpningen går så lätt. Det har bara gått två veckor sedan jag sprang Stockholm Marathon. Det är mest skog och rätt ödsliga trakter vi springer i men ganska vackert. Påfallande mycket blommor i dikesrenarna och efter regnet luktarr det så gott.

Detta skrivs från huvudgatan i Ockelbo på stelfrusna fingrar. Svårt att hitat internetacess men det gick till sist. Vi hörs i morgon!

Keep on running!

.

Livet leker. Tillbaka efter en runda på 17 km och nyplockade blommor bak i ryggan. Foto: Sigrid Suneson

Roger Bannister hade sitt sub 4. Själv har jag mitt sub 3 och den drömgränsen skall förhoppningsvis passeras i höst på Baden-Karlsruhe Marathon i Tyskland.

Vi har alla våra drömmar. Forftarande finns tävlingsdjävulen i mig även om det inte är tävlandet som fått mig att träna hårdare under senare år. Nej, det är friheten och att löpning är så förbaskat roligt som lockar. Dessutom upphör jag inte att förvånas över att en gammal kropp hänger med än.

På tävlingar vill jag prestera bra.  Tävlandet i sig är däremot inte alltid så roligt, jag är ofta nervös inför loppen och känner kraven på mig även om ingen kräver något av mig. Efteråt upplever jag glädje och lättnad, även om det inte gått så bra. Så tävlandet fortsätter jag säkert flera år till med, löpningen livet ut.

Drömgränsen för oss motionärer är att springa en mara på under 3 timmar. Förr var det inga märkvärdigheter men det blir av naturliga skäl svårare för varje år. Totalt har jag sprungit 56 maraton varav 12 under 3 timmar, senaste sub 3 var 2005 i Hamburg på 2.55. Är du som jag 60 år och springer precis under 3 timmar motsvarar prestationen en tid på cirka 2.30 för en person under 35 år, allt omräknat enligt handkappsystemet wava. Fast 3 timmarsgränsen verkar vara allt svårare att nå även för de yngre. I årets Stockholm Marathon var det färre än100 svenskar som klarade gränsen, ingen i 60-årsklassen, 1 i 55-årsklassen och 5 i 50-årsklassen.

Målet att gå under 3 timmar är alltså rätt högt ställt. Men orealistiskt är det inte. Så här resonerar jag. Från min tid på 3.10 i Stockholm kan jag dra bort 4 minuter på grund av att banan är backig, kanske 5 minuter får skyllas på värmen, kvar är då någon minut att putsa.

Jag är anmäld till ett maraton i Karlsruhe den 21 september. Mot sub 3 talar att banan är väldigt knixig. Men jag skall komma bra förberedd med mycket mängdträning nu i sommar i USA och sedan kvalitetsträning i höst på hemmaplan. Undrens tid är inte förbi!

Keep on running!

Rutten mäter 10,7 mil med start den 14:e , mål den 15 juni i Gävle och med övernattning i Ockelbo. Delar av vår färd går på Tidernas Väg där den undre bilden är tagen under min löpning mellan Stockholm -Kramfors sommaren 2006.

Jag springandes med babyjogger och min bror Jan på rullskridskor. Nu laddar vi upp inför vårt kommande gemensamma USA-äventyr.

Träning, träning, träning. Det är det som gäller om du skall springa långt. Och långt blir det igen i sommar för mig i USA då jag tar med mig brorsan, som  från hemmaplan hjälpte mig med kartläsningen. I början av  juli åker vi över- ännu så länge är projektet lite "hemligt", hur långt och var vi skall färdas i USA avslöjar jag om två veckor.

Innan förbereder vi oss med ett litet Gästrikeäventyr på drygt 10 mil. Mycket bonnvischa och skog blir det men vi får pusta ut i metropolen Ockelbo. Rapport därifrån blir det den 14 juni.

Keep on running!

Tävlar du på marathon och undrar hur du ligger till jämfört med de bästa veteranerna i Sverige? Då är det min 10-bästalista du skall läsa. Såvitt jag vet är jag ensam om att föra denna statistik. Saknar du resultat eller ser några fel, lämna då gärna en kommentar längst ner. Att hålla reda på alla utländska lopp är en utmaning.

Keep on running!