Där satt den! Tre tävnlingar och tre segrar. Segern i Östhammar innebär att jag vunnit hela Bore Cup varför den sista tävlingen i Gävle om en månad blir betydelselös (men den skall också vinnas!). Till vänster i bild tävlingsarrangören Anders Jansson, Östhammar FI.

Klockan 10.30 kliver jag av Uppsalabussen i Östhammar. Lite is här och där, en grå himmel och  ett par plusgrader. Det artar sig till en bra tävlingsdag. Då händer det som inte skall hända. . .

Bussen försvinner och kvar står jag på landsvägen- utan vantar. Mina tävlingsvantar ligger bredvid på sätet där jag satt och plötsligt känns dagen riktigt grå. I huvudet snurrar tankar som att åka hem eller försöka köpa nytt i Östhammar. Men då flyger djävulen i mig, jag springer efter bussen och grejar vantarna!

I omklädningsrummet i Frösåkersvallen är det redan fullt med löpare trots att det är en timma kvar till start. Vi säger inte så mycket till varandra trots att alla känner alla. Vi Bore Cupare är ett resande teatersällskap och så här före start hämmas vi av tävlingsnerverna.

Det är annat ljud i skällan när vi kommit i mål. Vi skrattatar och tjoar  och vi verkar alla nöjda, oavsett placeringarna.  En av de duktigaste veteranerna under senare år i Bore, Alf Sjökvist, hade en tung dag i dag men i duschrummet spritter han som ett barn:

-Jag kände i dag inte av skadan från Bälinge, skrattar han.

Se där, kan man vara mer positiv? Höjdpunkten bland oss egotrippare är nog ändå samkvämet efteråt. Vi samlas i matsalen i Frösåkersskolan, äter för billig penning arrangörens hemgjorda mackor, dricker kaffet och äter kakorna och pratar, pratar, pratar. En utomstående skulle inte förstå någonting.

Keep on running!

Äntligen framme.Efter cirka 30 kilometers löpning var det skönt att ta pendeltåget hem från Handen till Karlbergs station. Isen på Övre Rudasjön i bakgrunden hade precis lagt sig och låg spegelblank.

Söndag är för mig liktydigt med långpass. Hoppas att det är samma sak för dig, jag tror  att vi  som tävlar på hel- och halvmarathon behöver  regelbundna genomkörare.

I regel har jag kvällen innan bestämt vart jag skall springa och sedan är det omöjligt att ändra sig. Plötsligt bara känns det i kroppen att jag måste springa till ett speciellt ställe, till exempel till Kungsängen, Upplands Väsby, Vaxholm, Gustavsberg eller som i söndags till Handen. Jag har upptäckt att det känns mentalt lättare om man springer i en riktning och tar pendeltåget hem istället för att springa en runda. Då upplevs sträckansom  "längre"  vilket peppar mig och skulle jag inte orka är det bara att stiga på tåget några stationer tidigare. Pröva själv- Stockholm med sina fina kommunikationer är ju ett paradis för oss löpare!

Långpassen skall gå i lustempo, då sägs dom ge störst effekt. Så är det säkert men i regel springer jag onödigt fort (4.30-4.45-tempo). Har jag krafter kvar och också känner mig mentalt stark kan jag höja tempot sista halvtimmen för att sedan ta det lugnt sista kilometern. Långpass för mig är löpning minst 1,5 timma, sällan längre än 3 timmar.

Jag brukar se fram emot de här passen och upplever dem inte som särskilt jobbiga. Efteråt äter jag något gott med familjen och varje söndag dricker jag ett glas rött vin. Fast idag var det riktigt jobbigt, de cirka 30 kilometrarna ner till Haninge gick trots medvinden tungt och tog hela 2 timmar och 40 minuter. Jag fick gå i en del backar och hade oförklarlig muskelvärk i hela höger ben. En sak är dock säker: i morgon är jag pigg igen, dålig dag brukar alltid följas av en bra dag.

Keep on running!

Med friskvårdscheckarna från jobbet köpte jag ett ett badkort till stans simhallar. Men hur skall jag kunna förbruka alla checkar- jag besöker ju normalt aldrig badhus och kan knappt simma längre än 200 meter.

Pärlor för svinen. Ja lite så kändes det när jag kvitterade ut mina friskvårdscheckar på arbetet. Dessa checkar har jag lobbat internt för och när vi på Svenska Dagbladet äntligen fick denna löneförmån, ja då kunde jag inte utnyttja den.

Massage, yoga, fotvård, gym- listan är lång på vad checkarna kan nyttjas till. Men inget av det där lockade mig och reglerna är sådana att de inte får användas för köp av varor, t ex i mitt fall löparskor eller kläder. Så det var ytterst nära att mina checkar för tusen kronor brände inne. Badkortet jag köpte i veckan blev därför lite av en nödlösning. Och fortfarande har jag en massa checkar kvar, hittills är bara hälften av fjolårets tilldelning förbrukad och snart får jag nya checkar för 2008. Snacka om ett i-landsproblem!

Fick du några checkar och hur använde du dem?

Keep on running!

Där satt den! Andra segern kirrad i Bore Cup, nu i Bälinge. Jag älskar den här typen av lopp, ju enklare desto bättre.

Vi ställer upp på en gatustump i Bälinge några mil utanför Uppsala. Det regnar lätt, det är bara vi dryga hundratalet  löpargalningar som är ute denna regniga lördag och så några mammor med barnvagnar.

Det känns som jag kommit till världens ände men jag älskar den här miljön. Det är här jag träffar de verkliga löparentusiasterna, vi är som ett resande teatersällskap och jag känner igen många av löparna, flera duktiga veteraner och några supersnabba seniorer.

Något mindre flashigt än Bore Cup kan jag knappast tänka mig. I Bälinge har arrangörern, Bälinge IF, skippat musiken vid starten. Och när vi cirka 30 minuter senare kommer i mål bjuds vi på en plastmugg ljummet vatten. Men ingen har anledning att grymta, arrangörerna fixade det här galant. De hemgjorda mackorna, varmkorven, kokosbollarna och kaffet som vi för en billig penning efterår kunde köpa smakade fantastiskt. Och vilken gemenskap vi hade därinne i skolmatsalen. Inga priser eller "medaljer" efter loppet- så är det i Bore Cup- men segrarnas namn och tider lästes upp och alla applåderades.

Loppet då? Ja, det var en flack tvåvarvsbana runt ett villaområde, en del ute på landsväg. Totalt 7,6 kilometer, alldeles för kort för mig. Jag får lätt känning av mjölksyra redan efter någon kilometer, dessbättre försvinner syran. Regnet gör att de tryckta papperslapparna med ålderklasserna löparna har  bak på ryggen faller av, en efter en. Jag trampar på gröna lappar med M40, M50, K40 etcetera men ingenlapp med  M60. Hoppet tänds och jag anar att jag ligger bra till men säker är jag inte ens när jag når målet med ett skrik strax under 30 minuter.

Pust och stön! Jag grejade det ändå, förstår jag när tvåan i M60 svischar in dryga minuten efteråt. Nu jäklar, nu har jag chansen att vinna hela Bore Cup. Två tävlingar kvar men tvåan måste vinna båda för att gå om mig. Den 9 februari  är det dags igen, då i Östhammar  och nu 10 kilometer. Det är där jag hoppas avgöra cupen.

Keep on running!

Finaste champagnen åker fram när jag fyller  60 år. Flaskan var hemförd från USA och jag fick  den av SvD:s korrespondent Karin Henriksson efter målgången i Virgina Beach. Gissa om USA-minnena bubblade upp igen!

Vilken vecka! Idag fyllde jag 60 år. Champagnekorken smällde och sex sjundedelar av familjen var samlad hemma.

Nu är man väl en gammal gubbe? Jo, så är det väl men frågan är om jag någonsin känt mig så här fysiskt stark.

Löpningen rullar på otroligt bra och det är lika kul som förr. Jag slukar mil efter mil trots ett heltidsjobb. Hittills är jag uppe i 13 mil denna vecka och veckan lär sluta på cirka 15 mil. Jag ville ha en bra start på året och jag fick en kanonstart.

Lördagen den 12 januari är det deltävling nummer två i Bore Cup i Bälinge. Nu får jag trappa ner träningen om jag skall ha någon chans där. Jag har snackat mycket om Bore Cup. Nu håller jag tyst men återkommer med utförlig rapport efter loppet.

Keep on running!

Mr Knäppgök himself efter 22 kilometers löpning i Karolinska sjukhusets p-garage. Här inne var det lugnt och skönt, inga bilar, torrt, hygglig belysning och lagom kuperat mellan våningsplanen.

Svagt hörs trafiken från Essingeleden. Det skvätter från bilarna därute och människorna hukar i vinden. Värsta snöslask råder men här inne, i Karolinska sjukhusets helgtomma  p-garage, springer jag torrskodd.

Förnuftsmässigt inser jag att det här inte är riktigt klokt. Men ändå är det en utmärkt löpmiljö jag funnit denna vädermässigt vidriga 1 januari. Jag kan variera mina rundor i det oändliga, ibland springer jag på vänster sida, ibland på höger, ibland ger jag varje våningsplan tio minuter och nästa gång bara någon minut. Jag springer upp på det översta etaget, skorna ger avtryck i snön och nästa gång springer jag till vänster om spåren, nästa till höger, jag accelerar, gör småryck, springer hårt upp för alla fyra planen, pustar ut där uppe och joggar ner. Jag är där inne i 1 timma och 48 minuter och har så kallad fartlek. Kanske blev det 22 kilometer. Otroligt roligt!

När jag väl kommer ut från garaget passerar en polisbil. Förmodligen har någon ringt och larmat om galningen som springer därinne med blinkade röd lampa bak i ryggsäcken. Poliserna tittar misstänksamt men fortsätter. I Stockholm har man nog viktigare saker att ta itu med än löparidioter.

Årets första dag blev precis så bra som jag hoppats. Jag fick en kanonstart på löparåret 2008 och med dagens två träningspass blev det totalt 36 kilometer. Imorgon väntar jobbet men innan jag träder in på SvD-redaktionen klockan 9 skall jag ha hunnit med en 10-kilometare över Västerbron och Söder Mälarstrand.

Keep on running!

PS

Om du missade att höra mig i radions Kropp & Själ idag så har du länken här:

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1272

På årets sista dag  tog jag mig en tur längs Stockholmmarathonbanan. Bilden från Djurgårdsbrunn där det hade börjat snöa lätt. Om fem månader springer jag här igen och då skall jag också ligga i täten!

Året slutade med flaggan i topp- jag sprang cirka 25 kilomter på Stockholm Marathons bana, inklusive den nya sträckningen förbit Stadshuset, Vasagatan och Norra Bantorget.

2007 blev mitt bästa löparår någonsin även om det tävlingsmässigt inte blev det bästa (5:a.på tiobästalistan i M55 på marathon). USA-löpet gjorde att 2007 blev ett helt osannolikt år: totalt har jag sprungit 948 mil! Undrar hur många svenskar som gjort det i år? Förmodligen kommer jag aldrig upp i den distansen mera om jag inte gör ett nytt kust-till-kust-löp.

Men 2008 skall bli ännu bättre. Jag känner mig väldigt stark och målsättningen är att jag skall vinna i princip allt i min åldersklass på distanser från 3 000 meter upp till marathon. Den 4 januari fyller jag 60 år och tävlar nu i M60. Att vara yngst i klassen är en fördel och den skall jag nu utnyttja. Det stora målet är att ta hem veteran-SM på marathon nu i vår i Malmö och i höst vinna SM på halvmarathon i min födelsestad Göteborg. Under tiden laddar jag upp för att ta hem pågående Bore Cup, en tävling som jag också ser som viktig.

Mycket tävlingssnack den här gången. Men det roliga är ändå det ständiga milnötandet i ur och skur vareviga dag. Hoppas jag får hålla på med det tills jag fyller 100.

Och du, glöm inte att höra mig i radion på nyårsdagen klockan 10.03 i P1!

Keep on running!

Med fingret på Kansas City. Många timmar har har jag suttit och drömt framför USA-kartan på väggen. Nu har jag i grova drag bestämt rutten för nästa långlöpning i USA, det blir en tripp i Mellanvästern.

Nej, jag tänker inte försöka springa jorden runt, korsa Australien eller ta en sväng ner till Afrika. Jag är fullt nöjd med att ha sprungit tvärsöver USA. Men för den skull har jag inte slagit mig till ro, sedan hemkomsten i höstas har jag haft ett nytt långlöp i tankarna.

Nu har jag (nästan) bestämt mig. Det blir ett nytt USA-löp men betydligt kortare; 100-125 mil på cirka tre veckor, alltså cirka 5-6 mil om dagen. Planen är att i sommar springa från Kansas City, en stad med 450 000 invånare på gränsens mellan Missouri och Kansas, till Denver (550 000 invånare) i Colorado. Kanske gör jag en avstickare upp till staden Oshkosh i Nebraska för att hälsa på goda vänner jag träffade i somras.

Varför USA igen? Därför att USA förmodligen är ett av världens bästa länder att springa i: entusiastisk befolkning som gillar galningar som jag, det är ett väldigt vackert land, bra vägar, gott om motell och ett billigt land att leva i. Jag kommer att springa mest i Kansas och i stort sett följa highway 36 väster ut. Det är jordbruksbygd, platt och samhällena ligger relativtv tätt, alltså bra löpbetingelser. Datum är inte bestämt men jag har inget emot att springa i augusti när det är som varmast. Även den här gången tar jag med mig min löparvagn "Anna", namangiven efter yngsta barnet.

Varför "bara" tre veckor? Därför att jag i sommar också vill umgås lite med familjen. Jag har dessutom inte så mycket sparad semester kvar. Men när jag går i pension om några år, ja då blir det säkert ett nytt megalöp igen.

Keep on running!