Tomtefar själv klistrad vid radion. Jag har aldrig varit med i ett radioprogram men snart är det dags att sprida löparevangeliet även via radiovågor.

På nyårsdagen kan du höra mig i radion berätta om USA-löpet. Reportern Gustav Asplund i programmet Kropp & Själ intervjuar. Han gör det riktigtt grundligt, ställer frågor som ingen annan ställt och klär av mig in på bara löparbyxorna. Det blir också en löprunda med mikrofonen i högsta hugg genom ett pulserande Stockholm.

P1 klockan 10.03

1 januari 2008

Keep on running!

Efter att jag publicerat min veteranstatistik för 2007 här och på Svenska Marathonsällskapets hemsida har en del kompletteringar kommit in.

Listan är nu uppdaterad. Topplaceringarna är oförändrade men en del nya namn har kommit in. Om du saknar några eller om något är fel i listan ber jag dig lämna en kommentar här nedan.

Keep on running!

Där satt den! Första delsegern grejad i Bore Cup. Nu laddar jag om för andra, tredje och fjärde . . .

En och en halv timma före start anlände jag till idrottsplatsen i Vallentuna. Jag hade kommit med Roslagsbanan fån Stockholm, slunkit in på Lidl och köpt två bananer. Regnet hängde i luften, några plusgrader och barmark. Knappt en kotte syntes till och vid målet var en funktionär igång med att ordna utrustningen. Det artade sig till en perfekt löpardag.

Först hämtades nummerlappen. Till omkädningsrummet hade redan några gubbar kommit. Vi kände igen varandra , vi löparentusiaster är som ett resande teatersällskap. Själv har jag blivit lite halvkändis och gubbarna ville veta hur det egentligen var over there. Någon föreslog att jag skulle börja tävla på ultradistanserna en annan undrade om dagens etapp, 10 kilometer, inte var på tok för  kort för mig. Där satt jag, lyssnade, slängde käft med gubbarna i den goa barackvärmen. Snart var rummet fyllt och det var dags för uppvärmning. Nu var målgången fixad och funktionärer utposterade i de strategiska korsningarna i villaområdena runt omkring.

Efter loppet blev det kärt återsende med gubbarna. Nu var det bullrigare, nu snackades det tider och de flesta verkade väldigt nöjda. Någon klagade på känningar i hälsenan men hade kämpat sig i mål och glad frö detta. Till duscharna hade det bildats lång kö men inte en sur kommentar hördes. Jädra vad härligt vi hade det! Undrar om det var lika uppåt i damernas barack? Själv älskar jag det här enkla livet, ju simplare desston bättre.

Hur det gick resultamässigt? Ja, perfekt. Utklassning är ett starkt ord men kanske var det ändå det när jag vinner med drygt 2,5 minuter och springer in på strax under 40 minuter. På tåget hem smakade banan nummer två extra gott. Synd bara att jag glömde kalsongerna på kroken i duschrummet. Men dom bjuder jag arrangören Vallentuna FK på.

Keep on running!

Livet leker, den 4 januari fyller jag 60. Som yngst i ålderklassen blir jag nästa år livsfarlig på marathon och halvmarathon. Bilden från Ohio och gränspassagen över Ohiofloden till staden Parkersburg i West Virginia.

-Det är inget speciellt med att fylla 60 år, sa en kollega när chefen kom med blommor.

Snick, snack. 60 blir en höjdare, i alla fall för mig som är löpare. Äntligen blir jag yngst i min tävlingsklass, vi vetaraner tävlar som du vet i 5-årsklassser. Att vara 4-5 år yngre än äldste konkurrenten i klassen innebär att jag har ett "försprång" på 7-9 minuter på marathondistansen.

Nästa vecka startar Bore Cup, en löparserie med fyra deltävlingar i Uppland och Gästrikland. Ifjol var jag inte med eftersom det var utsiktslöst för mig som 58-åring att vinna över någon som är 50 år (i Bore har man 10-årsintervaller). Men i år är jag med och nu är målet en pallplats när serien avslutas våren 2008. Reglerna i Bore är sådana att jag reda nu får vara med i M60 trots att jag fyller först nästa år, med andra en stor fördel.

Bore Cup är dock inte huvudmålet 2008. Viktigaste tävlingen blir veteran-SM på marathon i Malmö nu till våren. 2006 tog jag guldet i M55 och målet är att göra om samma sak i M60 men det blir tufft, flera gubbs är goda för tider under 3 timmar.

Jag fortsätter att träna tämligen mycket efter mina 510 mil i USA. I veckan passerade jag 900 mil räknat sedan årsskiftet. Det blir inga 1 000 mil i år men ändå en rekordnotering som jag sannolikt aldrig kommer att slå. Jag är förväntansfull och hoppas få ytterligare minst 25 underbara löparår innan jag ställer undan löparskorna!

Keep on running!

För fjärde året i följd har jag sammanställt en lista över Sveriges bästa marathonlöpare i veteranklasserna i såväl svenska som utländska lopp. Jag har liksom tidigare år valt bort den yngsta klassen M35 resp K35 eftersom det här knappast är frågan om ”veteraner”. Löpare över 65 år finns heller inte med.

.

Det har varit ett hästjobb att ta fram denna tiobästalista. Att hålla koll på alla utländska lopp är omöjligt, det har också varit svårt att veta när löparna är födda eftersom resultatlistorna ibland är ofullständiga. Min lista är därför preliminär och hittar du fel eller saknar resultat, lämna då en kommentar så att jag kan komplettera.

Hur var då 2007? Männen gjorde i år generellt något sämre resultat än under 2006. Kvinnorna var däremot bättre och det gäller särskilt dom i toppen.

Sveriges snabbaste veteranlöpare heter Fredrik Svanfeldt, född 1963 och tävlandes för Hässelby SK.  I Rom klippte han till med 2.37. I mina sammanställningar har nu Fredrik vunnit M40 de senaste fyra åren, en fantastisk bedrift.

Men är han då Sveriges ”bäste” veteran på marathon? Nej bäste veteranen är 53-årige Enrique Vera Ibanez, som tävlar för Enhörna. På Göteborgsmaran i höstas sprang denne fd mexikan och gångare i världseliten på 2.40. Räknas denna tid om med ett ålderhandikapp (wava), ja då har han gjort den bästa prestationen.

Enda som kan matcha honom är 45-åriga Karin Schön från IF Kville. Hennes 2.49 från Rom är nästan lika bra omräknat med wava.

 
Själv hamnar jag i år som nummer 5 i M55. Ifjol var jag 3:a , 2005 1:a och 2004 3:a. Målet 2008 är att komma bland de tre bästa i M60. Veteraner tävlar i femårsklasser och nästa år är jag alltså yngst, en klar fördel.

Keep on running!

Härlig löpdag i West Virgina. Sådana här dagar är det lätt att tänka positivt och milen bara rullar på.

Vad var det som gjorde att jag klarade att springa tvärs över USA? Ja, sett så här i efterhand berodde det inte bara på att jag var vältränad. Viktigare var att jag hade ett starkt psyke, tror jag.  Här kan du läsa mina 10 bästa ”knep” för att klara en extraordinär utmaning, typ marathon eller längre.

1. Försök att ha en allmänt positiv inställning till det mesta. Reta dig inte på småsaker. I en tävling är det helt förödande att irritera sig på andra löpare, bilar, funktionärer mm. Var i stället generös, glad och öppen, även mot dom som felar- du får igen det många gånger om.
2. Spring på känsla och planera inte allt i detalj, t ex hur fort du skall springa, hur långt du skall springa, var du skall äta etc. Ta dan lite som den kommer. Då behöver du aldrig bli besviken, bara glad om du kommer längre än vad du kanske hade hoppats.
3. Spring med vidöppna ögon, se dig omkring och skippa tunnelseendet! Hänger du med och ser dig omkring, tittar folk i ögonen och är intresserad av din omgivning går allt så mycket lättare.
4. Regn, blåst, hagel, tät trafik, vägar utan vägren, ilskna hundar, utrustning som krånglar, skavsår- ja eländeslistan går att göra hur lång som helst. Allt detta drabbades jag av men varje gång jag klarade en svårighet blev jag bara starkare.
5. Ta ingenting för givet. Bara en så enkel sak som att du lever och att du kan sätta den ena foten framför den andra är egentligen fantastiskt. Ibland kunde sådana ”självklarheter” göra mig otroligt lycklig.  
6. Om du som jag var ensam på vägarna i ett enormt land är det lätt att känna sig liten och det räcker då inte att bara tro på sig själv. Du måste också lita på andra människor, att dom vill dig väl (och det vill 99,9 procent av mänskligheten). När någon sa ”be safe”, ”be careful”, ”good luck” och liknande sög jag i mig alla vänliga ord och uppfattade dem inte bara som tomma fraser.
7. När jag fick problem, löpningen gick kanske tungt och jag började tvivla på att jag skulle nå fram till motellet, matstället etc tänkte jag så här: Björn, igår gick det också tungt och likadant var det dan innan men du kom ändå fram och allt gick bra. Varför skulle det inte också gå bra idag? Och visst gick det bra när jag tänkte så!
8. Mina ”arbetsdagar” i USA var ofta 8-10 timmar, ibland över 12 timmar. Du kan därför inte räkna med att löpningen skall gå lika lätt eller tungt under alla dessa timmar. När det tungt tänkte jag alltid att det kommer gå lätt efter att du fått äta eller ta en tupplur vid sidan av vägen. Och jag fick alltid rätt!
9. Ta det lugnt, slarva aldrig och hoppa inte över maten. Får du problem med t ex  utrustningen försök att laga den så gott du kan. Även om du inte lyckas kan du med gott samvete tänka att jag gjorde så gott jag kunde. Blir du plötsligt vrålhungrig kan du tänka att jag i alla fall åt en rejäl frukost. Att vara ”Mr perfect” stärker psyket!
10. Tänk på att det finns andra som tänker på dig. För mig betydde stödet från familjen, från jobbet och alla mina bloggläsare enormt mycket.

"Florence, OR-Virginia Beach, VA. 5 000 km på 95 dagar 2007. MIK:s pris för en makalös prestation. Björn Marathonmannen Suneson". Så står det på på inskriptionen till denna jättebuckla jag fick från min löparklubb, Majornas IK. Foto.: Sigrid Suneson

I helgen var jag nere i Göteborg och sprang Finalloppet, Göteborgs svar på Lidingöloppet i Stockholm. Det är en härlig tävling på 18,8 km, mera renodlad terränglöpning där banan till stora delar går på gyttjiga stigar, över stenar och rötter, hala bergknallar och på spångar över sugande myrar. Det är här orienterarna får glänsa, själv var jag chanslös. Att springa terräng är både styrka och teknik, det senare behärskar jag inte alls. Men roligt var det och min tid på cirka 1.24 var något bättre än för sex år sedan då jag senast var här så kanske hade jag ändå lite nytta av alla mina mil på de amerikanska landsvägarna.

I min klubb, Majornas IK, har vi en intern tävling kallad Grand Prix där resultaten räknas om efter ett handikappsystem där man tar hänsyn till åldern (Wava). Då blir plötsligt min prestation "bättre"  än motsvarande från klubbens 35-åriga fartfantomer som springer på 1.13-1.20. Tänk vad lite som behövs för att glädja gammal man!

Roligast var ändå den jättelika pokalen styrelsen överlämnade efter genomfört USA-löp. Tingesten är så tung att medaljhyllan ovanför sängen hemma riskerar att falla ner i huvudet. Så kanske blir detta de sista raderna du läser från mig . . .

Keep on running!

På tunga ben uppför Kungsbergets slalombacke. Här hjälpte inte att jag tränat i Klippiga Bergen eller Appalacherna, det här var nästan värre. Foto: Jan Suneson

Äntligen uppe på toppen efter 2,2 kilometers löpning. Till den här tävlingen kommer jag gärna tillbaka- inte minst för limpmackornas efter målgång.

Visst har jag vana vid stora berg- Klippinga Bergen och Appalacherna har besgerats i sommar. Kungsberget utanför Sandviken, där Hemlingby LK i helgen anordnade en backtävling, borde därför bli en lätt match. Pyttsan!

Berget var värre än väntat. I USA kunde jag kosta på mig att gå uppför de branta backarna och springa nerför, här gällde att springa uppför. Mjölksyran borde komma direkt men jag tog det lugnt, kanske alltför lugnt och gick korta bitar, och resultatet blev därefter. Men gud vad roligt, jag älskar den här typen av tokiga arrangemang. Nu var vi bara 25 tappra själar (ingen annonsering) men blir det ett nytt lopp nästa år kommer det säkert många fler. I Norge är motbakkslöp jättestort.

Hemlingby tillhör en av de mer aktiva löparklubbarna i landet. Bor du i Stockholmstrakten vill jag passa på att slå ett slag för Bore Cup, en anrik tävlingserie med fyra deltävlingar, där Hemlingby är en av arrangörerna. Första tävling är redan den 8 december i Vallentuna och den sista i Gävle den 8 mars. Hoppas vi ses på Bore Cup! Hemsidan hittar du på: http://www.gavle.to/~bore.cup/inbjudan_hemlingby.htm

Keep on running!