Ökad mängdträning ger oftast bättre resultat. Sambandet finns men din ålder kan du aldrig springa ifrån. Du blir långsammare för varje år men fallet kan bromsas till viss del med mera träning.

Ju fler mil desto bättre löpare. Stämmer det? Ja, i alla fall på en snart 60-årig gubbe som jag!

Träning ger resultat. Men frågan är om den som tränar mest, t ex inom långdistanslöpning, också blir bäst? Så är det inte men genom ökad träning kan vi motionärer förbättra våra resultat rejält.

Annars är det förhärskande budskapet i joggingtidningarna numera att du inte alls behöver  springa så många mil i veckan för att bli bra. Senast var det Christer Wernhult i Runners World som var inne på det temat. Det är som man inte vågar säga att du måste ta i för att bli bra. Konstigt!

Att resultaten på t e x Stockholm Marathon på 80- och 90-talet  var väsenligt bättre än i dag berodde naturligtvis på att folk tränade mera. 4 mil i veckan  ger inte samma resultat som 8. Och jag tvivlar på att det går att kompensera minskad träningsmängd med ökad intensitet. Intervallöpning, backlöpning etc fungerar för en del men ökar också skaderisken. Därför tror jag på ett milnötande.

Jag får ta mig själv som exempel på att det finns ett samband mellan mängd och resultat. Tabellen nedan visar att mina tider på marathon idag är ungefär samma som för 25 år sedan men för att klara detta har jag ”tvingats” träna nära tre gånger mera. Det var väl inget vidare? Nej, men räknar jag om mina tider med ett åldershandikapp (Wava) och jämför med världens bästa veteraner i samma ålder är jag idag mycket bättre som 59-åring än som 35-åring. Med 223 mil i snitt per år 1982-1986 var jag 59 minuter efter världens bästa veteraner men i dag är jag ”bara” 38 minuter efter.

År            Snitt mil          Snittid             Minuter efter världens

                per år              marathon       bäste veteran

82-86       223                 3.06                 59

87-91       336                 2.55                 45

92-96       340                 3.04                 49

97-01       407                 3.02                 42 

02-06       615                 3.04                 38

Källa: Björn Suneson

För de flesta- även för mig- är ändå det viktiga att det skall vara roligt att träna och att  man skall må bra, inte resultaten i sig. Så ha inget dåligt samvete om du bara springer några mil i veckan, det räcker gott för välbefinnandet. Jag uppmanar ingen att vara så extrem som jag, men vågar du, så "ta stora språnget" (jag tror det var Christer Wernhult som skrev så en gång men det var på 80-talet).

Keep on running!

PS!

Hamnade i veckan på en lista över folk som sprungit och gått över USA sedan seklet var ungt. Jag är den elfte och Rune Larsson den sjunde personen i världen som gjort det utan följebil. Den placringen är jag mera stolt över än någon i ett marathonlopp!  (http://www.runacrossamerica2002.com, klicka på John Wallace 111)

På väg till jobbet. Varje dag springer jag till och från mitt arbete och har alltid med mig en liten ryggsäck med ombyteskläder. Bilden tagen utanför Karlbergs slott.

Har du dusch- och omklädningsmöjligheter på ditt arbete? Grattis, då har du det väl förspänt som löpare. Har du ännu inte börjat springa till och från jobbet tycker jag du skall pröva det. Det har en mängd fördelar jämfört med att ta bilen eller åka kommunalt:

1. Det är gratis

2. Du får motion och samlar lätt på dig en massa mil utan att behöva ägna fritiden åt löpning.

3. Du kommer pigg till jobbet och är garanterat den mest nyduschade!

Själv har jag sprungit en massa år till och från mitt arbete. Jag bor bara tre kilometer från Svenska Dagbladet så det brukar bli en en del omvägar, dessutom springer jag ofta  hem och äter på lunchen (sparar många tusenlappar om året på det).  Tre träningstillfällen alltså och  ofta  20-25 kilomter per  dag utan att jag knappt tänker på det.  Suveränt men så extrem  behöver du inte vara.

Förvånar mig annars över hur få som verkar springa till jobbet. Visst är det bra att cykla och gå  men löpning ger mera. Mitt råd är att du skaffar dig en liten löparryggsäck med midje- och bröstband. I ryggan har du ombyteskläder, rena dit och smutsiga hem, byxor, ytterkläder och tunga skor lämnar du kvar på jobbet. Efter lite prövande får du säkert logistiken att fungera.

För mig är den här "tjänstelöpningen" helt nödvändig. Med stor familj och heltidsjobb skulle jag inte få tiden att räcka till. Dessutom är det ju så förbaskat roligt. Hade jag inte fått den här mängdträningen, ja då hade USA-löpet varit nästan omöjligt.

--

Den observante ser att min avverkade sträcka i USA ökat från 500 mil till 510,2. MIn bror Jan och jag har med hjälp av datakartor fastställt den exakta (?) distansen. Mätningen är ändå lite försiktig- felspringningar och promenerande i städerna med vagnen har inte räknats in, bara avståndet mellan mina övernattningsställen. Kolla under bilder 2007- ett  70-tal nya bilder finns till beskådande.

Keep on running!

Enskedegruppen på språng. Den här gången var vi bara tre; Lars Jacobsson, Björn Suneson och Uhlie Evertsson. Ta och häng med oss någon söndag!

”På allmän begäran” fortsätter jag att blogga om min löpning. Det blir en gång i veckan, varje söndag, bara här på www.suneson.se men inte längre i Svenska Dagbladet.

Först lite kort om vad som hänt efter att jag kommit hem efter min 95 dagar långa löpning tvärsöver USA. Abstinens och kanske nedstämdhet när allt roligt nu är över? Nej, verkligen inte! Det var underbart att komma hem, träffa familjen, löparkompisarna, börja jobba (ja faktiskt!) och springa mina invanda rundor igen. Jag tror det är jätteviktigt att försöka återgå till det normala så snabbt som möjligt, annars blir du tokig. Är det slut så är det slut, nu är det Sverige som gäller och det är också bra.

Lite efterarbete med hemsidan återstår. Nästa vecka får du se mängder av nya foton från USA. Exakta kartor kommer också att läggas upp och jag kan redan nu ”avslöja” att min sprungna sträcka är längre än de 500 mil jag påstått ha sprungit.

---

Jogging och långdistanslöpning är en ensamsport. Själv ser jag mig som en ensamvarg och  gillar att springa solo, men inte alltid. I snart 25 års tid har jag då och då på söndagar sprungit ett långpass med Enskedegruppen. Det är en löst sammansatt grupp löpare (nästan enbart män tyvärr) som klockan 9.00 varje söndag brukar träffas utanför Enskede IP och springa 1,5-2 timmar i lugnt tempo, ofta i underbara Nackareservatet med omgivningar eller runt Årstaviken. Häng med oss och spring en söndag, du ångrar dig inte!

Ibland är vi många, ibland kanske bara 2-3 stycken. Är det någon lite långsammare löpare med brukar vi slå av på takten eller annars kan vi bilda två grupper. Du behöver inte vara med i någon klubb, några av oss är klubblösa, andra är med i olika klubbar. Efter rundan skiljs vi åt, tidigare brukade vi fika efter duschningen men nu har vi ingen lokal som under den gamla goda tiden när vi utgick från Håll i Formtorpet (vilket namn!) i Högdalen.

Det var löparlegenderna Ulf Johansson (still going strong) och Peter Fredriksson som startade Enskedegruppen och en numera insomnad avläggare i Kista i början på 80-talet. Idag hålls skarorna samman av bland annat den duktige marathonlöparen Uhlie Evertsson. Är du intresserad av att hänga med kan du mejla Uhlie (uhlie.eversson@comhem.se) eller bara komma ner oanmäld.

Vad är det då för bra att springa i grupp? Ja, att träffa likasinnade och höra snacket är väl aldrig fel. Sen tror jag att du får en hel del inspiration, våra cirka två mil brukar kännas ganska lätta efteråt. Flera löparklubbar, bland annat Studenterna och Fredrikshof här i Stockholm, brukar också köra ett långpass på helgerna och har också tränig mitt i veckorna. Möjligen är det lite lättare att hänga med oss, vi är inte så seriösa och ser löpningen mest som ett nöje.

Keep on running!

Löpning på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Stockholm igen,  här längs Kungsholmen med Stadshuset och Riddarholmskyrkan i bakgrunden. Den här vägen springer jag varje dag till jobbet. Sveriges vackraste löpväg?

Löparäventyret är över. Det här blir mitt sista  blogginlägg i Svenska Dagbladet.  Men eftersom läsarintresset var så stort   och många vill att jag fortsätter kommer jag att skriva varje söndag på min egen hemsida, www.suneson.se. Det blir ungefär som tidigare, allt mellan himmel och jord  kring min löpning, fast nu på hemmaplan.  Nästa blogginlägg kommer den 30 september.

Det är skönt att vara hemma igen. Cirka 100 dagar borta från familjen och jobbet är lång tid. Abstinens? har många frågat. Nej, det tror jag inte. Är det slut så är det slut.  Efter mitt föra USA-äventyr, löpningen mellan Chicago och New Orleans, hade jag inga som helst problem  att återvända till det "normala" livet igen.

Helt klart gick allt bättre än jag vågat drömma om. Inga skador, knappt några skavsår, inga olyckor, bara vänliga människor, inte rånad, utrustning som höll, löpsugen  varenda dag  och en familj hemma  som aldrig knorrade utan gav mig full uppbackning liksom tusentals läsare som också gav mig 100-procentigt stöd. Herregud, det är ju helt otroligt! Till detta skall också läggas att jag hade en väldig tur. Och ibland undrar jag faktiskt om inte amerikanernas alla böner för att det skule gå bra för mig också hjälpt mig.

Vad jag själv faschinerats av är att en såpass gammal kropp (59 år) ändå klarar att springa cirka 500 mil oavbrutet under 95 dagar, dessutom i en temperatur sällan under 30 grader och också långa perioder på hög höjd med tunn luft.  I genomsnitt har jag alltså sprungit  cirka 5,3 kilometer per dag och som längst  84 km.

Jag har sagt att sträckan var it 500 mil men förmodligen är den  något längre. Min vägmätare på joggingvagnen la av efter halva sträckan så nu  håller min bror Jan och jag på att  med hjälp av datorn göra en ny avståndsberäkning. Ganska mycket jobb och nu mäter vi avstånden mellan de platser jag övernattat men exkluderar alla felspringningar  och andra utvikningar, alltså en något försiktig beräkning.

Många tror att det är själva löpningen som är det besvärligaste, att springa 5-6 mil varje dag måste vara knäckande. Men det är det inte, jag har haft en fantastiskt fin återhämtning och väger nästan på grammet lika mycket som när jag åkte iväg (61,3 kilo). Det besvärligaste har i stället varit allt annat vid sidan av löpningen, främst osäkerheten att inte finna övernattningsställen varje dag. Det har varit stressande och även ett antal felspringningar och åskoväder har varit hemska upplevelser.

Ändå har jag aldrig haft en tanke på att ge upp. När det varit som dystrast har det alltid dykt upp  en lösning. Jag har också haft från första stund en väldigt positiv syn på det mesta. Att hänga upp sig på småsaker  går inte. Jag har också litat på människor till 100 procent. Jag har ibland mött hemska typer men visar man dem respekt blir man vänligt bemött och får hjälp. Innerst inne  är alla människor snälla och vem skulle vilja var dum mot en stackars krake som bara frågar efter vägen?

Du som läst mina blogginlägg förstår att jag gillar den amerikanska attityden till tokstollar. Det spelar inte så stor roll vad du gör, bara att du gör något  och ger järnet.  Amerikanerna har alltså älskat vad jag gjort och det har hjälpt mig väldigt. Till ett sådant land vill jag gärna återvända.

Vad blir nästa äventyr och skall du nu skriva en bok? har många frågat. Inget är bestämt  men  jag är själv lite förvånad över att jag redan börjat tänka på en ny koninentlöpning. Att t ex springa kust till kust längs Australiens sydkust lockar och idag tog jag fram kartboken och fann att sträckan är ungefär lika lång som den jag nu avverkat. Andra alternativ är en långlöpning ner genom hela Europa.  Någon bok blir det nog inte, hur många skulle vilja läsa en sådan?

Jag har inte räknat på vad äventyret kostat inklusive  utrustning men det lär röra sig om cirka 100 000 kronor.  Billigt eftersom det känns som jag fått tiofaldigt tillbaka.  Det har varit skönt att slippa ha sponsorer och inte vara beroende av någon. Det är friheten  jag sökt - och fått.  Väldigt roligt har det dessutom varit att så många sagt att de blivit inspirerade av mig och satt igång att springa.  Då har ju den här i sak "meningslösa" löpningen  ändå haft någon betydelse.

Löpningen har gjort mig lugnare. Jag tror också att jag fått en mera positiv inställning till mina medmänniskor. Och jag har lärt mig att ingenting är hopplöst- det finns alttid en lösning på alla problem.

Keep on running!

Strandjogg på söndag morgon längs strandpromenaden i Virginia Beach. I bakgrunden den två år gamla statyn av Neptunus. Här vimlar det av joggare och halvtimman innan bilden togs avslutades en triathlon-tävling. Fortfarande badar man och säsongen kan pågå till mitten av oktober.

Ett lyxmotell med utsikt  från översta våningen över den långa och vackra stranden i Virginia Beach fick avsluta min kontinetlöpning. Först ikväll skall champangekorken flyga i luften.

Paret Sherry Dunn och Will Drennan personifierar den amerikanska gästfriheten. De bjöd på middag i sitt hem i Norfolk, frukost i Virginia Beach och skjussar mig senare till flyget. Jag tog en joggingrunda med dem i Virginia Beach, hon på rolerblades och han på len iten eldriven bräda.

Vilka kontraster; tidigare ensamlöpare på de amerikanska landsvägarna, nu lyxjoggare på strandpromenaden  i Virginia Beach.  Löparäventyret är nästan över och på tisdag är jag hemma i Sverige igen.

Jag mår som en prins och igår hade jag min första vilodag på 95 dagar. Jag har checkat in på ett av de många fina motellen längs strandpromenaden och utsikten här från översta våningen är fantastsik. Från balkongen ser jag badande nere på stranden, vågorna går höga i Atlanten och surfare med segel i luften gör den ena ackrobattricket efter det andra. Joggarna är många på strandpromenaden och det är det goda, rika livet med de vackra människorna som levs här. Visst,  det kan vara skönt några dagar som kontrast mot det jag upplevt men det här är inte riktigt min stil. Jag vill hem till vardagen i Stockhom, till familjen och joggingrundorna längs Kungsholmen, Brunnsviken och Bällstaviken och träffa löparkompisarna nere i Enskede igen. På tisdag är jag hemma- skönt!

Trycket på min hemsida har varit väldigt stort. Målgångsdagen var det runt 2 000 besökare och till detta skall läggas alla som läst mig via bloggen i Svenska Dagbladet. Många har frågat mig om jag nu får absitinensbesvär men det är jag rätt övertygad om att jag slipper. Jag tror det gäller att försöka återgå till det vanliga livet så snabbt som möjligt.

Kanske mitt sista inlägg och en sammanfattning och svar på era frågor kommer om någon vecka. Sen är det slut. Men själv fortsätter jag att springa och det hoppas jag ni andra också gör!

Keep on running!

Äntligen Atlanten! Jag kastade mig i ett varmt Atlanten vid framkomsten till Virginia Beach. Vågorna gick höga och några hajar såg jag inte skymten av.

Vid 8.30-tiden idag fredag kastade jag mig i Atlanten. Efter 95 dagar och cirka 500 mils löpning utan en enda vilodag har jag sprungit tvärsöver USA, från staden Florens i Oregon till Virginia Beach i Virginia.

Herregud, det är nästan ofattbart, är min första tanke. Jag, gamle gubbe har gjort det! Kanske är jag rent av världens äldste som sprungit tvärsöver USA utan följebil eller annan hjälp, statistiken är dock inte helt tillförlitlig.  Av de cirka 175 som klarat bedriften har bara cirka tio procent gjort det som ensamlöpare. Jag och Rune Larsson kan räkna in oss i denna exklusiva skaran.

Att just vara ensam så många dagar är det svåraste. Många tror annars att löpningen är problemet. De enda svårigheter jag egentligen haft har varit allt som har att göra med övernattningar, att hitta hotellrum etc. Att inte veta om jag har någon stans att sova har ibland varit väldigt påfrestande.

Om jag haft ett heltidsjobb har löpare med följebil ett halvtidsjobb. De slipper att knuffa en vagn framför sig, kan springa så långt de orkar och sedan sova i bilen och de får massage, mat och all kringservice. Därmed vill jag inte nedvärdera deras insatser, det är hårt nog, men det här är mycket tuffare- och roligare!

Jag känner mig lättad att det hela är över. Egentligen har trippen varit "onödigt" lång. Från början bedömde jag chanserna att lyckas till 60 procent (men det sa jag inte till någon). Efter tre veckors löpning utan skador var jag rätt övertygad om att det skulle gå vägen, i alla fall rent fysiskt. Men jag har inte vågat ta ut några segrar i fröskott.

Det känns som jag legat på ungefär 80 procent av min kapacitet. Jag skulle förmodligen ha kunnat  springa cirka en  mil längre varje dag och därmed komma upp i drygt 6 mil om dagen i genomsnitt mot nu 5,2. Men rent praktiskt har det inte gått eftersom jag inte hittat motellrum. Så här i efterhand spelar det heller ingen roll och kanske var det ändå bra att jag hade lite reservkraft kvar.

Sliten? Inte det minsta! Jag har aldrig varit så här stark och kanske blir det en joggingrunda redan ikväll på strandpromenaden här i Virginia Beach.

Lycklig? Ja! Det här kommer jag leva på hela livet. Det jag mest faschinerats av är att kroppen  kan anpassa sig efter så här höga träningsmängder, den tunna luften i Wyoming på 3 000 meters höjd och värmen, de flesta dagar  har temperaturen legat  runt 30 grader. Men jag har älskat värmen och aldrig haft några vätskeproblem.

Utan ett 100-procentigt stöd från min familj hade det här aldrig gått. Sophia, min fru, har trott mera på mig än jag själv. Och bloggen och alla era uppmuntrande kommentarer har också betytt mycket. Därför har jag aldrig känt mig riktigt ensam.

Jag räknar med att det här äventyret har kostat mig drygt 100 000 kronor. Men jag har fått tillbaka det tiodubbla, jag värderar det här till över miljonen.

Nu vill jag hem till familjen. Men jag har ännu inte köpt någon flygbiljett så jag stannar väl några dagar här i Virgina Beach och tar det lugnt. Ikväll blir det en flaska champagne som överlämnats av vår USA-korrespondent Karin Henriksson. Läs hennes artikel i lördagens Svenska Dagblad!

Keep on running!

Den här färjan fick transportera mig över till Norfolk. Vattenvägarna är som bekant genare än landvägarna och jag slapp att springa över en tullbelagd bro. Jodå, det är Atlantvatten, fast en vik.

Inte mindre än fyra broar behövde jag passera för att ta mig till Virginia Beach. En av dem fick man konstigt nog inte springa på men det struntade jag i och polisbilen jag mötte på bron stannade inte. Utrymmet för fotgängare var på dernna bro så minimalt att knappt joggingvagnen fick plats.

Ett megalöp på minst 8 mil blev min näst sista löpdag. Jag tog mig från Surrey till östra Norfolk och var ute över 12 timmar och komn till ett motell utan varmvatten. Onödigt långt, ja, men jag måste komma tidigt på fredag morgon till Virginia Beach för att det skall passa med pressläggningstiderna så att vi får med målgången i lördagens Svenska Dagblad. Usch det blir inte mycket sömn, måste upp redan vid 4-tiden på fredagen.

Jag har nu sett Atlanten. Första glimten fick jag vid Bacons Castle där en vik skar in mot route 10. Sedan följde inte mindre än fyra broar och en färjeöverfart. New Port gav ett lyxigt intryck men det fanns också flera mycket slitna områden och dom kom mycket plötsligt. Lite läskigt var det med mörkerlöpning i en storstad bland typer som man uppfattar som skumma. Jag hade dessutom blivit varnad för att stan inte var helt säker, samma med Portsmouth som dock passerades i dagsljus.

Imorgon äre det alltså målgång. Du kan läsa om den på SvD:s webb kanske framåt 17-tiden svensk tid. Det verkligt utfförliga reportaget får du i lördagens papperstidning. Köp den!

Går allt som planerat blir det målgång i Virgina Beach nu på fredag morgon. Det får bli ett morgonbad med tanke på pressläggningstiderna i Sverige. SvD:s USA-korrespondent Karin Henriksson bevakar det hela och jag råder alla som läser detta att köpa lördagens Svenska Dagblad.

Råkar du vara i Virgina Beach kan du träffa mig på stranden, kanske vid 8-9-tiden på fredag morgon. Stranden är enorm men vi går nog ner i närheten av det hotell jag bokat. Jag bor på Quality Inn Pavilion, som ligger på 21st St. En brasklap bara: allt är preliminärt och mycket kan hända både Karin och mig.

Jag har blivit varnad för att ta en simtur i Atlanten. Det skall vara livsfarligt, först för hajfaran men framför allt för att du kan dras ut med vågorna. Så det blir säkert ett försiktigt tådopp men Atlanten skall jag i!

Keep on running!