Dags igen att besvara era frågor. Frågelådan håller jag öppen några dagar efter målgång men sedan stänger jag locket. Att ni frågar så mycket har betytt mycket för mig rent mentalt- roligt att någon visar intresse för vad man håller på med.

1. Jan frågar om vad cigaretterna kostar i tobaksstaten Virginia?

Svar: Jag frågade bibliotikarien på det bibliotek där detta skrivs. Hon svarade 3-4 dollar paketet och att rökverken är lite billigare i Virginia. Jag slutade röka för 27 år sedan så jag håller inte koll på priserna i Sverige men här måste det väl vara mycket billigare.

2. Inkan frågar och konstaterar att skillnaderna melan fattiga och rika är extra stora i USA. Hur känns det?

Svar: Jovisst, kontrasterna är enorma mot i SVerige. Men så är det ju också bara man kommer till England. Personligen föredrar jag ett land där inkomst- och klasskillnaderna är så små som möjligt. I det avseendet ligger Sverige mycket bra till.

3. Stanley E frågar om skoslitaget och om jag sliter mer på hälen nu när jag springer långsammare.

Svar: Skoslitaget är säkert det dubbla på grund av värmen. Nej, jag har inte ändrat fotisättningen nu när jag springer långsammare. Jag sätter i hälen först men konstigt nog är det ändå slitaget störst fram.

4. Lars T undrar hur jag tar mina "hoppbilder".

Svar: Med självutlösare. Men kanske måste jag göra 10-15 hopp (tröttsamt) innan jag fått en bra bild. Rune Larsson tyckte jag var spänstig när han såg senaste bilden. Men i sanningens namn är jag tämligen ovig och bilden ljuger lite eftersom den är tagen underifrån.

5. Karin W undrar om det kommer att kännas tomt när jag kommer fram.

Svar: Det vet jag inte, men tror inte det. Det kändes i alla fall inte tomt förra gången när jag sprang Chicago-New Orlenas. Denan karamell skall jag suga på hela livet!

6. Kommer du ta ett dopp i Atlanten när du komer fram? undrar Inkan.

Svar: Ja! Men ingen simtur, det är farligt (läs mera vad jag skriver i bloggen!)

7. Solveig och Olle undrar om jag får absitinens när jag återgår till jobbet igen?

Svar: Det tror jag inte. Fortsätter som vanligt med min träning (13-15 mil/veckan). Men att börja jobba igen blir säkert som efter en vanlig semester- lite trögt i början.

8. Gunnar L undrar om jag lyckats hålla vikten.

Svar: Nej. Jag har säkert tappat 5 procent av vikten, ser väldigt mager ut. Har dock knappt kunnat väga mig så jag är lite osäker på vikten. Äter ändå så mycket jag kan.

9. Peter frågar om hur min långa löpning här i USA kommer att påverka mig under ett marathonlopp.

Svar: Jag har blivit väldigt långsam. Därför tvekar jag att ställa upp i Göteborgs Marathon vid återkomsten, behöver mycket snabbhetsträning innan. Men visst har jag blivit väldigt uthållig men på tävling skall det gå fort, tycker jag.

10, Thorbjörn undrar hur det känns att sätta sig på ett trångt flyg hem, måste man inte ta en runda i gången innan ombordstigning?

Svar: Det känns nog bara bra. Samtalsämne lär inte saknas. Och är det slut så är det slut.

11. Putchi undrar om det inte varit bättre att snedda söderut tidigare.

Svar: Ja, kanske. Läs min bror Jans svar i Gästboken!

Vackra hus i Richmond. De smidda enréerna påminde om husen jag såg under min löptur till New Orleans sommaren 2005.

Eftersom jag sprungit i Brooks löparskor i 24 år (obs, jag är inte sponsradav företaget) var jag tvungen att ta ett hopp när plötsligt en skylt med texten "Brook Run" dök upp vid infarten tll Richmond. Det visade sig vara ett köpcentrum. Hemskt vad mager jag ser ut- får äta upp mig vid hemkomsten.

Storstäder gillar jag inte efterrsom de är så svåra att passera för en löpare. Därför fruktade jag dagens "stadsmara" i Richmond, Virginias huvudstad. Men passagen gick mycket smidigt trots min dåliga karta. Jag hade här väntat mig en och annan skyskrapa men så höga var inte husen. Staden gav ett blandat intryck, vissa kvarater i centrum var väldigt förfallna och här verkade den svarta befolkningen bo liksom i de tristare områdena  längs utfarterna men jag såg också riktiga oaser i centrum. Helhetsintrycket under min timmes promenad i Richmond var ändå att det var en ganska sliten stad men att det pågick mycket renoveringar.

Att boka motell och inte exakt kolla upp var de ligger är ingen bra idé. Är nu i staden Hopewell men motellet visade sig ligga nere vid motorvägen, minst en halvmil från den väg jag springer på. Usch, där blev det en massa onödiga kilometrar igen.

Virginia skall ju vara tobaksstaten. Men några tobaksodlingar har jag ännu inte sett, däremot några vackra vingårdar dock utan vindruvor. Har förkovrat mig lite i det amerikanska inbördeskriget, är nästan omöjligt att missa eftersom minnesmärkena längs vägarna är många och jag stannar vid varje märke. Har dessutom hunnit med  ett besök på ett museum just om kriget och där fick jag en två timmar lång personlig guidning av en kvinna klädd i tidstypiska kläder. Jätteintressant!

Löpningen går lätt, det är ju bara tre dagar kvar. Men att vagnen nu rullar så lätt beror också på att jag har nerförsbacke. Hoppas den nerförsbacken går räcker ända till Atlanten!

Keep on running!

De här benen verkar klara 500 mil utan några som helst problem. Inte ens ett skavsår på fötterna eller blånagel har det blivit. Även när du är över 50 år kan kroppen tränas till nästan vad som helst.

Nej, åldern har faktiskt ingen större betydelse i uthållighetsidrotter som t ex skidåkning och långdistanslöpning. Kanske har jag lyckats sprida budskapet: du är inte slut för att du är över 50. Och det är aldrig försent att börja träna. Människokropen är en fantastisk maskin men til lskillnad från maskinen kan den reparera sig själv och till och med bli starkare.

Men med åldern följer att vi gubbar och gummor blir något långsammare för varje år men fortfarande kan vi vara väldigt uthålliga. Är du över 50 tappar du på maran kanske någon eller några minuter. Men vad gör det? Känslan av att det är skönt att springa, att det går fort, den kan ingen ta ifrån oss. Själv har jag lyckats kompensera tidsförlusterna under senare år med ökad mängdträning. Men det går naturligtvis bara till en viss gräns och den gränsen har jag nu nått. Nu går det bara bara utför. . .

Nej, så illa är det faktiskt inte. Tävlar du måste du jämföra dig med folk i din egen ålder. Veteranklass  gäller  redan  från 35 år  och klasserna  är indelade i  5-årsintervaller.  Själv tillhör jag  M55 (55-59 år)  och eftersom jag är 59  är jag äldst i min klass men nästa år är jag yngst och då har jag en väldig fördel.

Du som är 50 år och springer maran på 4 timmar kanske tycker att du är helkass.  Men den prestaionen motsvarar en tid på 3.39 för en senior enligt wava, ett sätt att att räkna om tiderna där man kan se hur den egna tiden står sig jämfört med världens bästa löpare. Visst, en sifferlek men ändå väldigt realistiskt. Mina 2.55 på Hamburg Marathon som 57-åring för två år sedan skulle alltså motsvara en tid på 2.27 för en senior. Va, skulle jag tlilhöra svensk elitklass på marathon? Ja, så där håller vi gamla tävlingsrävar på och tröstar oss. Är du intresserad av wava kan du gå in på min klubbs hemsida (www.majornasik.se) där det finns en kalkylator under rubriken Grandprixen. Där kan du räkna om dina  tider på en mängd olika distanser.

___

Har nu hunnit en bra bit in i Virginia och befinner mig i Ashland strax norr om huvudstaden Richmond. Väldigt lummigt och vacker, småkuperat och det lutar svagt utför. Jag fortsätter att sväva på molnen  och målgång i Virginia Beach är nu preliminärt beräknad till på fredag!

Jag svävar på moln. Appalacherna, den mest fruktade bergskedjan, är avklarad. Idag sprang, eller rättare sagt gick jag, jag över  det sista och kanske värsta partiet. Det var fruktansvärt varmt och klibbigt, 101 F, vilket är 38 grader. Innan bergsetappen lassade jag in revbensspjäll och fyllde mig med sportdryck så det nästan sprutade ur öronen. Backarna klarades men ett tag var det riktigt kritiskt eftersom jag under denna bergsetapp fick tre (!) punkteringar på raken och jag hade bara tre reservslangar. En punka till och det hade varit kört.

Dagen rapport blir kort. Sitter och skriver detta i mörkret utanför Wendy´s hamburgerrestaurang i staden Ruckersville där jag lyckats hitta någon konstig internetuppkoppling. Motellet är ett av de sunkigaste jag tagit in på och en massa, som jag upfattar det, skumma typer är mina grannar. Kvällen får ägnas åt att laga slangarna, vilket lördagsnöje!

Keep on runing!

Tio fingrar i luften! Virginia blev min tionde och sista delstat.  Nu återstår bara cirka en vecka innan målgång i Virginia Beach. Bilden från toppen av Shenandoah på drygt 3 000 feet.

Det är först nu tanken slår mig: herregud snart är det här fantastiska USA-äventyret över. En vecka,kanske lite längre, så har jag sprungit från väst- til östkusten, en sträcka på cirka 500 mil under knappt 100 dagar. Känns redan lite vemodigt, men ärligt talat, det måste vara färdigsprunget någon gång och nu känns dagarna lite som en upprepning av gårdagen.

De tre senaste dagarna i Appalacherna har varit väldigt tuffa, backarna har varit 4-6 kilometer långa, lutningen 7-10 procent och det har självklart varit omöjligt att springa uppför. Däremot har jag sprungit nerför och det är jag mäkta stolt över. Men idag kände jag av musklevärken och fick lida  lite av den. Morgondagen  kan bjuda på än värre backpass men sedan skall det vara över.

Det är inte bara skorna som slits ut på en sådan här lång löptur (fyra par har köpts) utan också däcken till min joggingvagn. Idag lyckades jag äntligen hitta en affär  som sålde ungerfär den typ av däck jag har (smala racingdäck som rullar extra lätt). Backdäcken var helt utslitna och vänster däck dessutom nästan söndertrasat av skarven mellan väg och vägren när jag tvingats ut utanför vägbanan vid alla möten.

West Virgina, som jag nu passerat, lämnar jag med viss saknad. Delstaten var kanske den tuffast av dem alla, ja fullt i klass med Wyoming trots att bergen bara var tredjedelen så höga.  Men alla lövträden och serpentinvägarna var otroligt vackra. Hösten kommer snabbt här; för några dagar sedan inga gula löv, nu masssor på torrare partier.

Jag har hittills legat väldigt lågt när det gäller kontakter med tidningar, radio och tv. Jag har inte ens en skylt på vagnen som talar om vad jag håller på med. Men när någon tidfning velat skriva om mig har jag inte haft något emot det. Det var därför extra trevligt när LO-Tidningens USA-korre, Anders Eld, idag kom och besökte mig här i Harrisonburg i Virginia.

Keep on running!

Backar, backar, backar och jobbigt, jobbigt, jobbigt. Men de lövträdsbeklädda bergen där lönnen dominerar är otroligt vackra och gör löpninegn aningen lättare. Bilden från highway 33 strax utanför staden Elkins.

Ännu en 5-kilometare i starkt nerförslut väntar. Någon planmark fanns inte, det var bara backar. Det gick inte att springa uppför men nerför gick någorlunda även om det frestar hårt på lårmusklerna fram.

Jag springer på highway 33 i rena ödemarken, iförd en reflexväst som några vägarbetare strax innan skänkt mig. Det lyser från fönstren i en liten vit träkyrka vid sidan av vägen och ut strömmar några människor med pastorn i spetsen och bibeln i handen. Jag får höra guds ord och man skall be för mig i det lilla samhället Onego (30 invånare) i West Virginia. Löpningen går med ens mycket lättare.

Innan har jag sprungit i det mest underbara landskap man kan tänka sig. Bergen är höga och lövträdsbeklädda och backarna långa och branta, som längst 5-6 kilometer. Naturligtvis oerhört jobbigt, kanske en av mina värsta passager under den här trippen, men  också en av de vackraste. Ibland springer jag i tunnlar av lövträd. Det blir väldigt mycket gång den här dagen, det är omöjligt att springa uppför backarna men nerför går hjälpligt. Jag får muskelvärk  i vänster långfinger när jag måste hålla inne handbromsen i  alla nerförslut och gången i uppförsbackarna ger mig lite ryggvärk när jag  måste luta  mig mig framöver vagnen.

Men jag klarade det! Seneca Rocks, där jag nu befinner mig, var en fin skalp. Dagens löpning/gång blev  hela 78 kilometer. Om två dagar är jag inne i Virginia!

Som alla nu förstått är det Virginia och Virgina Beach som gäller, inte att springa till Washington eller Delaware,  som några föreslagit. Jag valde den längre och tuffare vägen. Varför? Jo, det är öppet hav jag vill kasta mig i. Jag stod i de jättelika dyningarna i Stilla Havet utanför Florence i Oregon den 11 juni och xx september skall jag kasta mig i Atlanten.

Löpningen går alltså otroligt bra, jag har hittills inte haft en enda vilodag och jag är inte det minsta sliten. Jag är själv förvånad över vilken fantastisk maskin människokroppen ändå är. Jag tänkte särskilt på det efter en av långbackarna idag. Uppe på toppen stod en lastbil och kokade medan jag ångade förbi!

Gårdagens distans: Bridgeport-Belington 53 km

Dagens distans: Belington-Seneca Rocks 78 km

Keep on running!

Jag är inne på fjärde Pepsin och fjärde biffen. Men lite till skal väl gå att lassa in? Det smakar otroligt gott, kostar inte mycket mer än en svensk lunch (jodå jag åt också massor av nyttiga grönsaker).

"Mest skräpmat". Så brukar det låta när svenskar uttalar sig om den amerikanska matkulturen. Visst finns det mycket snabbmatskedjor här och jag är en rätt flitig gäst på McDonalds, Wendy´s, Big Burger, Dairy Queen och allt vad dom heter. Fet mat är dock bra mat för en löpare. Men jag har inte några problem att också få tag i "riktig" mat, däremot kan det vara marigare att få tag i pastamat och ris, Kinarestaurangerna är dock räddningen när det gäller riset.

Maten är inte bara välsmakande, den är också god och något biligare än hemma. Och servicen är generellt bättre, personalen är på en som en igel så fort man stiger in i lokalen. Och sedan frågar dom om allt är bra, fyller på glaset så fort det sjunkit det minsta. Och gud vad gott drycken smakar med all is i glaset. För det mesta också rent och snyggt även om jag varit med om några riktiga snuskställen men så kan det ju också vara hemma.

"Free refill" innebär en dålig affär för restaurangen när jag är gäst. Jag kan nästan dricka hur mycket som helst. Att bälga i sig två liter cola och kort efter springa är inga problem. Idag besökte jag en restaurang med buffémat och där det grillades biffar på löpande band. Man fick ta hur många biffar som helst och jag tror det blev fem innan jag var riktigt mätt och sedan avslutades det hela med jello, tårta chokladpudding och vaniljkräm och kakor. Rena frosseriet! Eftersom det är en hel del söt mat och dryck (sportdrycken är sötad) brukar det bli en extra tandborstning mitt på dagen.

Springer du som jag gör 8-12 timmar om dagen gäller det att äta och dricka i princip hela tiden. För en kontintentlöpare räcker det ofta inte med frukost, lunch och middag, man får försöka äta när tillfälle bjuds men också ha med lite mat på vagnen för att inte luckorna skall bli för långa. Vad jag saknar är en liten kyllåda som drivs med solceller eller batterier där jag kunde förvara kylskåpsmaten. Finns inte sådana?

---

Jag har nu kommit till staden Bridgeport utanför Clarksburg, WV, där jag checkat in på fint motell (Sleep Inn), hunnit tvätta alla kläder (hittade en kackerlacka i tightsen!) och också köpa nya joggingskor, löparkeps och gul reflextröja (reflexvästen stals ju för några dagar sedan). Skoslitaget i värmen är enormt, de skor jag nu kastar är fjärde paret och  hade bara gått  knappt  150 mil.  I Sverige skulle de ha hållit minst dubbla tiden. Jag vill minnas att Rune Larsson under sitt USA-löp bara bytte skor en gång- sulan måste ha varit lövtunn vid målgång!

De senaste dagarna har jag drabbats av grubblerier om jag verkligen skal ha Virginia Beach som målgångsstad. Jag har kommit lite för långt norrut och Washington DC ligger kanske fyra dagar närmare än VB, bergen är dessutom inte lika avskräckande och hemresan blir enklare. Men Washington, som en del kontinentlöpare haft som slutdestination, ligger inte vid Atlanten och det är öppet hav jag vill ha. Tvivlet skingrades när jag kontaktade Rune och bad om råd. "Personligen skulle jag hålla fast vid VB" skrev Rune och så blir det. Virginia Beach, here I come!

Keep on running!

Dags att besvara era frågor igen. Fortsätt att fråga på, det håller ångan uppe på mig. Och dra er inte för att kommentera vad jag skriver!

1. Lars C undrar om inte en GPS kunde vara något för mig, inte minst i jakten på motell.

Svar: Ja, det tror jag. Och jag skulle också få en bra avståndsmätare (har en cykeldator som dock  nu lagt av varför avståndsuppgifterna inte längre är lika exakta som tidigre). Tekniska prylar i all ära men de har en förmåga att gå sönder. Skulle jag haft en Forrunner runt armen hade det möjligen blivit problem med batterierna eftersom jag kan vara ute längre än 12 timmar om dagen.

2. Någon undrar varför jag just valt Virginia Beach som slutmål eftersom staden kan vara svår att nå för en joggare, personliga skäl?

Svar: Nej, inga personliga skäl. Valde VB enbart för att stan är stor, har en jättelik sandstrand, massor av hotell och att havet (Atlanten) ligger helt öppet. Har dock hört att det finns andra vägar in i stan än biltunneln men hoppas att det inte skall bli några problem. Vad skulle du förslå som bättre målgpångsstad i närheten?

3. Lasse N undrar om det finns någon karta att följa min tripp på.

Svar: Ja, jag anger varje dag  vilken stad jag befinner mig i. Klicka på länken nere till höger på sidan så får du upp en karta. Senare hoppas jag kunna lägga upp en detaljerad karta över hela min rutt.

4. Peter N frågar om det inte känns lite "ynka" att avståndet inte längre är 520 mil utan 498, borde man inte kunna lägga till två mil så det blir 500?

Svar: 500 mil är inte viktigt. I praktiken kommer jag dock att ha förflyttat mig längre än 500 mil eftersom nu är det avstånden mellan orterna som räknas in, inte alla mina andra förflyttningar med joggingvagnen. Det jag därremot är intresserad av är att löpa på så få dagar som möjligt och få  en hög  snittmängd per dag.

5. Inkan undrar hur många skor jag skiftar emellan.

Svar: Jag har två par skor med mig och skiftar varje dag. Totalt verkar det bli fyra nya par jag behöver köpa men jag startade med två slitna par.

6. Jonas C är inne på samma tema och undrar om hur många skosnören och strumpor som går åt under trippen.

Svar: Hej Jonas! Ja, det blir väl ett par strumpor som går åt, har faktiskt köpt två par här. Men skosnörena är några sega rackare. De behöver aldrig bytas!

7. Ragnar undrar om jag sett /läst filmen/boken Den sista färden och om jag inte är rädd för att skriva kritiskt om USA när allt översätts.

Svar: Nej, jag har inte sett filmen. Kritiken får dom tåla och jag är inte rädd. En del motellägare blir säkert sura över min betygssättning av deras motell.

8. Peter M undrar vad mitt bästa minne på resan så här långt är och vad jag inte vill uppleva igen.

Svar: Det är löpningen i sig, inte alla vänliga människor jag mött eller den fantastiska nauren. Att en 59-åring kan springa drygt 5 mil varje dag under cirka 100 dagar och aldrig ta en vilodag överraskar mig och ger mig en enorm kick. När jag väl kommit i mål skall jag berätta en annan sak som faschinerar mig. Det jag inte vill uppleva igen är ett åskväder rakt över mig.