Flera frågor har blivit liggande men nu försöker jag besvara alla. Fortsätt frågandet, jag skall besvara allt.

1. Peter N undrar om inte omställningen blir svår till ett normalt liv efteratt jag kommit hem.

Svar: Jo, kanske. Men löpmässigt blir det inga problem. Så var det i alla fall efter mitt löp Chicago-New Orleans 2005. Då hade jag inget behov av att springa 5 mil om dagen utan träningen återgick till det normala utan problem.

2. Caroline undrar om jag märkte någon effekt efter min höghöjdsträning.

Svar: Ja, det tror jag. Så stark som jag varit de senaste veckorna har jag kanske aldrig varit. Men om det är den höga höjden och fler röda blodkroppar som är orsaken är svårt att veta. Effekten lär väl snart ha klingat av.

3. Martina, som bor med familj i Virgina Beach, vill se min målgång och undrar när jag är där.

Svar: Om några dagar kommer jag lämna en prognos om målgång när jag studerat min brors förslag om lämpligt vägval.

4. Lars T frågar om jag använder solkräm.

Svar: Ja, alltid, solksyddsfaktor 35. Jag smörjer dessutom in mig flera gånger om dagen eftersom all svett sköljer bort krämen.

5. Jan frågar diverse saker om min kädutrustning, om skavsår, solglasögon etc.

Svar: Nej, jag får inga skavsår på bröstvårtor, inte ens på fötterna. Kepsen (som jag tappat) har jag mest för solens skull, solglasögon använder jag inte.  Löparbyxor modell strandshorts duger inte. För att undvika skavår i grenen klippte jag dock bort innerbyxorna i löparbyxorna och skippade också kalsongerna. Jag har minst dubel uppsättning av löparkläder.

6. Bosse frågar om jag kan sluta springa när jag nått slutmålet.

Svar: Ja, absolut. Har man kommit i mål är det mentalt omöjligt att ta ytterligare ett steg. Men sluta springa gör jag kanske aldrig, vill hålla på så länge det är möjligt.

7. Katarina undrar om jag är sliten och om jag längtar att löparresan skall ta slut.

Svar: Nej, jag är inte det minsta sliten. Ja, ibland tycker jag det kunde vara nog, men målet skal nås. Visst längtar jag hem till familjen.

8.  Inkan undrar om det är tyget eller sömmarna som orsakat mina skavsår på insidan av låret.

Svar: Bådadera, tyget klibbar fast när byxorna är dyblöta. Men nu är det problemet alltså löst genom att innerbyxan klippts bort.

9. Fredrika undrar om det finns några kvinnor som sprungit tvärsöver USA.

Svar: Ja, 8 stycken totalt enligt statistiken. Senast, 2002, var det Mariko Sakamoto.

En vanlig dag på jobbet. Men löpningen mellan Lebanon och Penddleton på 58 kilometer slutade ändå kaotiskt. Väl framme satte ett hemskt åskoväder igång, ett ännu värre var på gång och sedan fick jag veta att såväl motellet som Bed & Breakfast-stället lagts ner. Stadens brandstation hjälpte mig, ordnade fram en taxi och transport till motell i grannstaden Anderson där jag nu befinner mig. Får nu springa tillbaka till highway 38 strax utanför Pendleton varför biltransporten inte kortade min väg utan förlängde den något, alltså inte "fusk".

Klockan 09.33: Vätskedunken fylls med is från ismaskinen på jättestora Qualty Inn & Suites (190 rum) i Lebanon.

Klockan 10.09. Löpningen har börjat, jag svänger till höger i Lebanon och följer highway 32.

Klockan 10.35: Åh, "bara" en mara till Noblesville!

Klockan 10.42: Garage Sale utanför Lebanon. Här hittade jag en löparkeps i gratislådan.

Klockan 13.05: Lunch (spagetti och köttbullar) i Jolietville. Smaskens för en hungrig löpare!

Klockan 16.00: Köp av ett dataminne på I Gig för 25 dollar till min kamera hos Kroger i Westfield.

Klockan 16.32: Middag på McDonalds i Westfield. En Big Mac-meny kostade 4,65 dollar, billigare än hemma och dessutom obegränsat med sportdryck.

Klockan 18.39: Vackra Indiana, highway 38 efter Noblessville och på väg mot Pendleton. Till höger ett område med fina och nya villor.

Keep on running!

Det är inte bara amerikaner som är hjälpsamma. Min fråga om översättningshjälp gav ett stort gensvar- flera kvalificerade svenskar, några amerikaner och en norrman erbjöd sig att översätta mina bloggtexter till engelska. Jag blev både lite förvirrad och rörd, vem skulle jag välja?

Lösningen kom när min bror Ragnar, språklärare på Ängarydsskolan i Tranås, hörde av sig. Jag valde honom, det blir enklast att hålla det "inom familjen", tror jag. Nu är han min översättare och brorsan  Jan i Gävle min kartläsare. Bättre kan det inte bli! Tack i alla fall för att så många ville hjälpa mig. Ni skall veta att mitt privata bloggande är helt okommersiellt, jag tjänar inte en krona på det och jag har inga sponsorer. Därför kunde jag betala för översättningarna.

Som ni säkert sett har jag också en engelsk version av min hemsida. Pamela Grimm, bosatt i USA och professor i datarogrammering och mangement  har hjälpt mig med att översätta blogginläggen och det har hon skött med bravur. Flyttning och massor att göra på jobbet har dock gjort att hon iden senaste tiden inte hunnit med att översätta varför jag själv på min svengelska försökt ge de engelska läsarna (de är många men riskerar att bli färre) en kortversion.

Nu undrar jag om någon annan kan tänka sig att ta över översättningarna? Jobbet, som tyvärr är oavlönat, består i att översätta till engelska det jag nästan dagligen skriver i min blogg. Översättningarna mejlas till mig dagen efter och jag lägger då själv in den engelska versionen. Intresserade hör av sig till mig via min mejladress:

bjorn.suneson@svd.se

En lycklig vinnare kommer att utses.

Oj vilket glädjeskutt jag gjorde när gränsen mellan Illinois och Indiana passerades.! Nu har jag kommit till en ännu lummigare delstat, dessutom också härligt platt.

Med viss saknad har jag nu lämnat Illinois- platta delstater gillar jag. Jag är nästan halvägs inne i Indiana och det jag hittills sett är mycket bra. Det är tämligen platt, väldigt vackert och lummigt , nästan parkliknande med klippta ytor nära vägen. Highway 32 som jag springer på har en smal asfalterad vägren men där löpvagnen ändå får plats.

Gårdagen bjöd på viss dramatik. Jag sprang vilse i mörkret när jag skulle ta en genväg till motellet. Det var riktigt otäckt, becksvart, klockan var 23 och inga bilar stannade. Smått desperat slet jag av mig reflexvästen och vevade runt med den i mörkret. Och äntligen stannade en bil. Jag fick då bekräftat att jag var på fel väg och det var bara att springa tillbaka, där rök en timma (ytterligare en timma försvann när gränsen till Indiana passeradres). Motell var bara att glömma men jag hade turen att hitta en campingplats med dusch och som tjuven om natten smög jag in där och gratisduschade. Ägarrinnan  kom på mig men när hon fick höra att hon hade att göra med en coast to coast-löpare från Sweden, ja då öppnades alla dörrar och någon betalning för campingen var det inte tal om.

Det går fortsatt väldigt bra och jag känner mig stark och mindre stressad nu när vägvalsfrågan verkar vara löst. Snart 75 procent sprungna- har själv svårt att förstå att jag sprungit så här långt. Jan, som så föredömligt hjälper mig med kartstudierna, var inne på att jag skulle ändra slutmålet för att korta rutten något. Men det vill jag inte, det är vågorna och motellen i Virginia Beach som gäller (än så länge).

Keep on running!

I skolan var jag grabben som sprang vilse på orienteringarna och dom andra fick vänta på mig. Vid det förra USA-löpet gjorde jag flera grova felspringningar. Den här gången har det gått bättre, kanske för att gubben ännu inte slarvat bort glasögonen (vilket jag gjorde förra gången). Men problemfritt är det ändå inte.

Det känns som jag famlar lite i mörkret. Jag har inte längre någon bestämd rutt att följa, bara ett slutmål (Virginia Beach). MIsstänker att jag egentligen ligger aningen för långt norrut och att det kanske finns närmare städer vid Atlanten att springa till än just VB, kanske strax söder om Washington? Jan, jag behöver din karthjälp!

Nu har jag vittring på delstat nummer 6, Indiana. Jag befinner mig någon mil från gränsen, i staden Daneville (35 000 invånare).  Jag  har checkat in på ett  ganska fint motell men vad hjälper det, inte heller här fungerar internet på rummet. Där rök ett par timmar helt i onödan och jag känner mig lite stressad. Svaren på era frågor får därför vänta någon dag.

Jag skall nu försöka styra om kursen lite mera söderut och komma ner på highway 36 till staden Montezuma (1 179 invånare).  Men tyvärr blir jag då måltavla för värsta trafikhelvetet, Iniananpolis. Jag avskyr stora städer, de är fruktansvärt jobbiga att ta sig igenom för en fotgängare.

Dagens löpning blev en behaglig historia, totalt cirka 53 kilometer.  Det är inte jättevarmt men luftfuktigheten är  hög varför svettningen är så enorm att det klafsar i skorna. Springer nu utan tröja  men har reflexvästen på. Dessbättre är skavsårsproblemen nu borta. Jag löste dem på ett radikalt sätt: klippte bort innerbyxorna i mina joggingshorts och skippade också kalsongerna. Snart rycker väl sedlighetspolisen ut!

Keep on running!

Trevligt möte 1. Här bakom mig möttes våra vägar- 2005 sprang jag på higway 45 till New Orleans och nu korsade jag denna väg.

Stark som en björn. Ja, det är kanske något överdrivet men  idag gick de 66 kilometrarna  från Clinton till  Champaign/Urbana  väldigt lätt. Det var nästan bara jag som var ute på highway 10 denna regniga måndag. Men väl framme i Champaign myllrade det av bilar  och människor, idag öppnade skolrna och universitet.  Och tror det eller ej,  här såg jag en hel del joggare på gatorna, en annars närmast utrotningshotad grupp här i USA.

Dagen blev lite speciell. För första gången korsade jag min gamla rutt till New Orleans. Men dagens höjdpunkt eller rättare sagt kvällens var middagsinbjudningen från svenskfamiljen Anna Stenport och Olof Westerståhl. Senast jag pratade svenska var i Jackson i Wyoming.

Det var frestande att besöka den löparbutik utanför Champaign där jag för två år sedan fick ett par löparskor gratis. Men butiken låg lite fel till så nästa skobyte får anstå till jag kommit in i Indiana. Var också lite sugen på att ta in på Rune Larsons favoritmotell i Urbana. Rune fick ett rum med skotthål och blodig bomullstuss. Mitt fina motell höll inte med sådan lyx. Däremot med internet som inte fungerade.

Keep on running!

Skakad och dyblöt har jag anlänt till Clinton efter att ha upplevt det värsta åskovädret någonsin. Halva stan var strömlös och sirenerna från utryckningsfordona bidrog till krigsstämningen.

-Are you homeless?

Sheriffen i staden Clinton (7 500 invånare) ser nästan ut som om han vill köra mig till finkan direkt. Jag har stannat för att fråga var jag kan hitta ett motell. Jag har precis upplevt ett fasansfullt åskoväder med fräsande blixtar ovanför huvudet. Så utlämnad till vädrets makter har jag aldrig varit, dessutom helt ensam på vägen eftersom highway 10 var avstängd på grund av en broreparation men jag som joggare kunde ändå ta mig över bron.

Hemma brukade vi skoja om en bekant som var så rädd för åskan att han kröp under soffan när det var oväder. Nu förstår jag honom fullständigt. Idag var jag nära att gå ner i den "åskställning" som tv:s väderkanal lärt mig. Jag övervägde också att knacka på i ett hus för att ta skydd men det fanns inga hus i närheten.

Jag känner mig väldigt utlämnad i detta enorma land när vädrets makter är emot mig. Då önskar jag att jag hade en följebil att krypa in i. Tar jag då för stora risker? Kanske, men skulle jag stanna hemma när man på tv säger att risken för oväder är 30 procent, ja då skulle det inte ha blivit mycket löpning de två senaste veckorna.

Idag var det "bara" 89 F (32 grader) men luftfuktigheten var 100 procent. Det blev därför svårlöpt, jag känner det genom att mjölksyran kommer vid minsta ansträgning. Jag råkade också tappa bort min löparkeps och märkte att utan keps rinner svetten ner i ögonen och svider förskräckligt. Snyft, ny keps står på inköpslistan.

Keep on running!