Drick tidigt och drick mycket, gärna sportdryck. Då klarar du hettan utan problem under din långrunda.

Under löpvagnen ligger en 10-litersdunk med tappkran så jag behöver aldrig riskera att vara utan vätska.

I värmen går det åt massor av vätska. Jag dricker uppåt 8 liter under en dag. När jag för två år sedan sprang från Chicago till New Orleans handlade det om 10 liter, värmen och luftfuktigheten var då högre.

Du har säkert hört att det är viktigt att dricka tidigt. Det stämmer, de gånger jag slarvat och börjat dricka försent och sedan hällt i mig massor ligger vätskan mest och skvalpar i magen, vätskeupptagningen blir sämre och svettningen kommer inte riktigt igång.

Det är sportdryck som gäller för mig. Oftast blir det Gatorade eller Powerade, två populära märken här. Annars finns det massor av andra sport- och energidrycker på burk men dom dricker jag inte, dels för att priset är minst det dubbla och för att effekten  är okänd. Men att Powerade och Gatorade har effekt, det har jag märkt. En dollar litern är priset i butikskedjan Dollar General och 1,67 på Walmart men då för 2 liter. Sportdrycken späder jag ut med minst tre delar vatten för att dryga ut notan. Jag dricker hela tiden och min favorit har blivit Punch, en röd vätska.

Behövs egentligen sportdryck? Ja, vatten skulle inte duga när det handlar om så här långa löppass, ofta på 8-12 timmar. Men för de flesta motionärer som är ute på en vanlig joggingrunda duger vatten gott. Jag har nästan bara vatten när jag springer hemma men på långpassen kan det bli juice och banan, sportdrycken Pripps Energy går inte att få tag i längre. Har tillverkningen upphört?

Här dricker många ickemotionärer sportdryck som vanlig törstsläckare. Det har blivit en jätteprodukt och kanske skulle man köpa några aktier i t ex Coca-Cola?

Helt klart går det att till viss del vänja sig vid värmen. Själv har jag inte drabbats av uttorkning eller haft känningar av yrsel och illamående.  Normaltemperatur ligger ofta strax över 30 grader på eftermiddagen, som mest har jag haft 40 men då går det knappt att springa.

Personligen föredrar jag t-tröja framför löparlinne när det är riktigt varmt. Jag gillar inte när solen bränner på axlarna. Bar överkropp blir det bara under morgontimmarna. Löparkepsen är alltid på för att hindra sol i ansiktet och grusstänk från lastbilarna, hemma använder jag aldrig keps.

--

Löpningen går fortsatt mycket bra och jag är nu mitt i Illinois (staden Lincoln med 15 000 invånare). Distanserna har varit 7 mil de två senaste dagarna. Idag gick det dock ganska tungt eftersom motvinden var svår och gårdagens långlöp satt kvar i benen.  Jag skriver om värmen men just nu är det  de kallaste dagarna- ungefär som hemma.

Idag söndag blir det kortare löpning, troligen till staden Clinton. Tack Jan för att du tvivlade på det vettiga i att springa på spikraka highway 134. Efter Havana vek jag in på highway 10, som verkar roligare och har fler städer. 10:an blir min följeslagare till Champaign där en svensk familj bjudit in mig på middag.

Keep on running!

Tullbron över Mississippi-floden vid Fort Madison tillät inga fotgängare. Övervägde ändå att springa över . . .

. . . men valde det säkra före det osäkra och blev skjussad i bil av Stracy Dochterman som betalde 1 dollar i tullavgift till kvinnan i luckan högst uppe på bron. Väl på säker mark i Illinois . . .

. . .blev jag så här glad och gjorde det tradtionella glädjeskuttet vid skylten.

Blommande rödklöver, käringtand och en del rödmålade gårdar. Jag är nu i Illinois, min sjätte delstat, och känner mig nästan som hemma. Här har jag varit flera gånger och jag gillar det platta Illinois. Om Iowa var grönt så är Illinois ännu grönare och lummigare. Men jag vet vad som väntar, spikraka vägar med majsåker efter majsåker.

Jag befinner mig nu i staden Macomb (18 500 invånare), en stad vars stolthet är det stora univerisitet. Kursen är inställd på Champaign/Urbana (inte Illinois huvudstad som jag tidgare skrivit utan huvudstaden är som några av er påpekat Springfield). Jag kommer att följa highway 136, som plöjer mer eller mindre spikrakt genom hela Illinois. På sådana vägar kopplar jag på "autopiloten" men det behöver ändå inte vara tråkigt. Löpningen i sig är stundtals en sådan njutning att det inte spelar någon roll hur omgivningen ser ut. Återstår bara att se om 134:an har löpbar vägren.

Passagen igår över den breda MIssissippi-floden blev ett äventyr. Inga fotgängare var tillåtna på detta gigantiska och fula stålskelett som bär både bilar och tåg. "Efter 11 september vågade man inte ha folk på bron för attentatsrisken", förklarade en man för mig, en något kryptisk förklaring. Snarare är det väl så att detta land bara är byggt för bilar. Ser vi inte upp är vi snart själva där. Ölandsbron, som jag tidigare sprungit över, är ett varnande exempel- numera tillåts inte ens cyklister.

Två dagar med regn har inte varit så lustigt. Å andra sidan blir temperaturen behagligare men luftfuktigheten är ändå ganska besvärande och jag är genomblöt hela tiden. Joggingskorna luktar förfärligt och måste sköljas varje dag. Men jag är stark och är vid gott mod. Kanske är det en effekt av höghöjdsträningen?

Gårdagen bjöd på fantastisk logi, dock utan internet och därav min tystnad. Jag tog in på en pampig herrgård från 1850 ett stenkast från Mississippi. Som enda gäst blev jag ompysslad och fick en underbar frukost med bland annat melon och jordgubbar, jordgubbar som jag längtat så efter!

Keep on running!

Visst är Iowa vackert, som här vid infarten till den lilla staden Bonaparte med mäktiga Des Moines River som min följeslagare. Men bilden ljuger- södra Iowa är sällan så här platt, mest backar hela tiden och väldigt svårsprunget.

Nej, Iowa var inte delstaten jag gillade. Det var alldeles för mycket backar och dåliga vägar där jag sprang. Men det var lummigt och grönt, mycket lövskog och betsmarker och inte bara majsfält. Jan hade alldeles rätt när han förutspådde att jag inte skulle gilla denna delstat.  Nu är Iowa ett minne blott, i dag springer jag in i Illinois på en tullbelagd bro över Missisippi i staden Fort Madison. Det känns som ett genombrott i min löpning och plötsligt verkar Virginia så nära.

I ingen delstat har jag blivit så ofta stoppad av polisen som just i Iowa. Det handlar om ett tiotal tillfällen. Min "förseelse" har varit att jag över huvud taget befunnit mig på vägen. Bilister har ringt polisen och tyckt att jag varit ivägen för dem. Lite hummande har polisen uppmanat mig att vara försiktig  och som förevändning för att de stoppat mig har de haft att de bara ville kolla om jag mådde bra, har jag förstått.

Illinois blir troligen betydligt mer lättlöpt. Dessutom blir det ett kärt återseende, 2005 sprang jag ju genom delstaten på väg mot New Orleans. Då passerade jag Urbana, Illinois huvudstad, och det blir Urbana även den här gången.

Gårdagens löpning blev mycket jobbig på grund av  värmen (100 F) och hög luftfuktighet. Det var så pressande att det knappt gick att springa, vid minsta ansträgning kom mjölksyran i lårmusklerna. Jag var så svettig att det klafsade i skorna. Drack cirka åtta liter utspädd sportdryck och åt massor av vindruvor och kunde hålla vätskebalansen i schack. Även i dag blev det nattlöpning och först vid 23-tiden anlände jag til lyxmotellet Comfort Inn där jag bor mycket billigt tack vare en bra rabatt jag fått.

Plötsligt har jag blivit ett villebråd för medierna. Idag blev jag intervjuad av två lokaltidningar. Nästan varje mindre stad här håller sig med en egen tidning som ofta kommer ut en gång i veckan. Det är en väldig skillnad mot Sverige där den här typen av tidningar knappt existerar.  Lösnummerpriset för lokaltidningarna i USA är så lågt som 50 cent (cirka 3,50 kr). Den vanligaste frågan reportrarna ställer är om folk är snälla mot mig. Intervjuerna gör de rätt grundligt men fotojobnbet slarvar de med- pang på med en bild, det räcker.

Keep on running

De grusade vägrenarna i Iowa är bra för Amishfolkets hästdragna kärror men inte för min handdragna joggingvagn. Den här hästen blev inte rädd när den mötte mig men flera andra blev närmast panikslagna.

Det ligger hästspillning i vägrenen. Jag är i trakter där många från  Amishfolket brukar jorden , här i Van Buren county i det sydöstra hörnet av Iowa. Under dagen möter jag flera ekipage, det är som att förflyttas till 1700- eller 1800-talet. Vilket sympatiskt sätt att förflytta sig på! För första gången känner jag att det är jag som inkräktar på vägutrymmet, så har jag aldrig reagerat när det handlat om bilar.

Lite skamsen tar jag upp min kamera. Vem är det som är mest udda, dom eller jag?Männen i sina hattar och långa skägg och kvinorna i sina hucklen  och så jag, svettig och dan och bara iklädd ett par bleka röda joggingshorts, röd keps och en gul reflexväst. Jag noterar att även Amishfolket inte är opåverkat av den nya tiden- en liten parvel i en av vagnarna dricker läsk ur en grön burk av märket Monta Dew.

Tyvärr är joggare och hästar en dålig kombination. Hästarna blir rädda, rycker och drar i remmarna och springer ut med saxade ben i vägbanan och med en hiskelig fart när de möter mig. Jag prövar att stanna och vändder bort blicken men de blir lika rädda ändå. Till ett ekipage, där hästen inte blir skrämd, ropar jag:

-I´m a coast to coast runner!

-Yea, yea, får jag till svar från kuskbocken.

Jag har vikt av från min ständiga följeslagare här i Iowa, state highway 2, och tagit in på en lite mindre väg med knappast någon trafik. Det är här på J40, en sk senic byway, jag för första gången ser dessa märkliga människor. Senare vid en stängd affär men där läskautomaten är  igång möter jag några av barnen., också i hattar. Jag försöker prata med dem men dom springer sin väg fast dom är väldigt nyfikna, stannar upp och tittar på mig flera gånger.

---

Idag var jag otroligt stark i min löpning. Starten från Centerville försenades dock något av regn och enorma blixtar. Så många blixtar samtidigt har jag aldrig sett, hela himlen var upplyst samtidigt som en regnbåge lyste klart. Det kändes som jag kunde springa hur länge som helst och jag sprang nu även i många uppförsbackar. Jag verkar vara en varanndagsmänniska, ena dagen slö, nästa i kanonform.

Sent på kvällen anlände jag till staden Keosauqua. Det är indianska och betyder big bend. Floden Des Moines, som rinner ut i Mississippi några mil sydväst härifrån, gör en jättekrök just här. Jag har tagit in på Hotel Manning från 1899 där poeten T.S. Elliot bott. Tyvärr bor jag i ett annex av yngre årgång  och lär inte bli hågkommen som att här bodde en kust till kust löpare från Sverige 13 augusti 2007.

Och så vill jag passa på att rätta mig själv. Jag påstod igår att denna blogg var den mest besökta i SvD under juli. Det var nästan rätt- ledarredaktionens blogg är dock mest besökt. Uppgiften var dock inte gripen ur luften, den kom från min chef på tidningen. Lägger man till dom 500 besökare jag dagligen har på min egen hemsida, www.suneson.se, ja då kommer kanske löpningenändå i topp!

Dagens distans 82 km.

Keep on running!

Frågorna fortsätter att strömma in. Fråga på gott folk, här de senaste frågorna:

1. Sonia undrar om jag har någon svensk flagga på vagnen eller tröjan?

Svar: Nej, jag har medvetet varit försiktig med att skylta med sådada symboler, kanske kan det reta någon. Annars talar jag gladeligen om att jag är svensk. Jag har heller ingen skylt på vagnen, typ "Coast to coast". Men kanske dyker flagga och skylt upp när jag får vittring på Virginia!

2.JB undrar varför det skulle vara en nackdel att ha stötdämpare på en joggingvagn.

Svar: Här är jag kanske ute och cyklar men jag tror att stötdämpare på vagnen gör att lite av kraften går ner i backen och inte framåt varför det är bättre att ha en vagn utan stötdämpare. Rune Larsson skrev i alla fall så en gång, vill jag minnas.

3. Bose undrar vilket som är mitt längsta löppass utan rast.

Svar: Det vet jag inte, men kanske har jag sprungit 4-5 mil utan att ta en längre matpaus. Kortpaus, d vs stopp för vätska och frukt m m tar jag ofta, ibland var tionde minut. Eftersom det är så varmt måste du dricka hela tiden. Normalt är jag piggast på morgonen då jag också springer som längst utan stopp, kanske 40-60 minuter. Har funnit att det dock är viktigt att dricka så tidigt som möjligt, väntar jag kan vätskan bara ligga och skvalpa i magen och svettningen kommer inte riktigt igång.

4. Lena undrar vad som ligger bakom beslutet att ta en sådan utmaning som jag gjort.

Svar: Främst frihetskänslan. Och så tycker jag det är så fantastiskt roligt att springa .

5. Göran undrar hur jag undviker skavsår i vätan och om skorna inte blir förstörda när det regnar.

Svar: Regn och svett ger lätt skavsår. Sluppit dem på fötterna men däremot fått dem på insidan av låren, besvärligt efterrsom det svider så hemskt. Har haft skavsårsplåster men de ramlar lätt av, vanliga plåster går inte alls. Smörjer också in med cortison och fet kräm och just nu är det lugnt på skavsårsfronten. Skorna skadas däremot inte av vätan. Brukar skölja upp dem då och då för att de inte skall lukta.

6. Kalle undrar hur jag kom på vilket skomärke som är bäst för mig.

Svar: Jag började med Brooks 1982 och på den vägen är det. Ren tillfällighet att det blev just det märket men Brooks var först på marknaden med en modell som motverkade pronation, sedan följde andra märken efter med sina egna system. Fördelen med att hålla sig till samma märke kan vara att storlekarna inte varierar. Jag har under alla åren haft stl 8 1/2 och jag behöver egentligen inte prova skorna, jag vet att storleken alltid är den rätta. Om Brooks skulle vara bättre än andra märken låter jag vara osagt, däremot har dom alltid en billig modell och det är den jag köper i Sverige.

7. Malin undrar om jag använder pannlampa eller annat lyse när jag springer på kvällen?

Svar: Där träffade du en öm tå! Nej, bara reflexväst. Det är inte bra, jag skall köpa några små diodlampor att sätta bak och fram på vagnen. Försökte hitta sådana i dag men misslyckades. Skall annars försöka undvika att springa på kvällarna.

8. Ola undrar hur lång tid det tar att cykla den rutt jag valt?

Svar: Jag gissar att en bra motionscyklist gör det på tredjedelen av tiden, alltså cirka en månad om man cyklar drygt 15 mil om dagen.

9. Martin undrar om det inte blir "fasligt tajtigt" att springa enbart på highways?

Svar: Nej, inte alls. Naturen varierar hela tiden, men visst finns det partier som kan vara enformiga. Highways har fördelen att de är asfalterade och har vägren. Hittils har de heller inte varit så hårt trafikerade.  Rent praktiskt är highways också bäst eftersom de är "genast". Skulle jag ut på småvägar riskerar jag bara att villa bort mig, dessutom kan jag inte springa på grusväg med vagnen och jag vill också ha samhällen så tätt som möjligt så jag kan äta. Tjatigt är däremot att springa på Interstate (motorväg) vilket jag kunnat göra i Idaho och Wyoming.

10. Peter  N undrar vad jag menade när jag skrev att jag hade olika skor för att minimera skaderisken.

Svar: Jag har två par skor med mig och försöker att ha olika modeller av pronationsskor, däremot har jag inte en för pronation och en för neutral löpning. Just nu har jag dock samma modell, Brooks Adrenaline, dammodell. Man kan också växla mellan herrr- och dammodell, dagram för att inte bli stel som en pinne efter dagens löpning.mernas är lite smalare i framfoten.

11. Peter M undrar om jag har något nedvarvningsprogram för att inte bli stel.

Svar: Nej, jag har inga problem med det. Stretchar inte ens. Däremot brukar jag börja dagens pass med att gå kanske 10-15 minuter. Ofta har det varit så att jag lagt på ett extra kol mot slutet av löpningen bara för att få det hela så snabbt undanstökat som möjligt. Fast det är inte alls bra, bäst är att avsluta gående.

Detta blogginlägg skrivs från motellrummet i Centerville, Iowa. Utan min bärbara dator skulle jag knappast kunna blogga så ofta som jag nu gör- de flesta motell har trådlöst internet men ibland sker bloggandet under mycket primitiva förhållanden.

Den här gången har jag med mig en liten bärbar dator  av märket LG med en 12-tumsskärm och en vikt strax under kilot. Det är en helt fantastsik maskin, utan den hade det inte blivit så täta rapporter och knappt några bilder alls. Under mitt förra USA-löp sprang jag in på biblioteken och lånade deras datorer men det var betydligt jobbigare och sämre.

En del blogginlägg kommer dock till under mycket primitiva förhållanden. Jag kan stå mitten i natten ute på någon småstadsgata och snylta på någon annans internet. Då är jag skraj för att bli rånad. Men annars är motellen här förvånasvärt  bra uppkoplade och det kan även gälla enkla Bed & Breakfast-ställen ute på vischan. När motellet inte har internet kan man ibland få in grannmotellets internet.

Ofta under löpningen funderar jag på "dagens text". Det har alltid varit lätt att hitta ämnen och någon sommartorka har ännu inte infunnit sig. Som natt och dag när jag blickar tillbaka på min tid på olika landsortidningar. Då kunde det sommartid vara svårt att få till något att skriva om , som bland anat  i Värnamo, Emmaboda, Eksjö, Vimmerby, Tranås, Kramfors  och Övik.  

Datorn använder jag också som telefon. Jag ringer med Skype och ett samtal till Sverige kostar bara 16 öre minuten. Till Skypekunder, bland annat till webmaster Nils, är samtalen gratis. Förra gången hade jag med mig min mobiltelefon och den telefonnotan kostade flera tusenlappar. Täckningen var dålig (det vara bara längs motorvägarna) det gick att ringa, dessutom gick telefonen sönder- den klarade inte min svett och fuktigheten i Louisianna. Ändå var det en Ericsson . . .

Den här bloggen kan du antingen läsa i Svenska Dagbladets nätupplaga (www.svd.se) eller på min egen hemsida (www.suneson.se) där också bakgrundsinformation ges. Jag har nu fått uppgifter från SvD om antalet besökare. Min blogg i SvD var den mest besökta av tidningens alla blogar under juli, 2 000-3 000 besökare i veckan med någon anstaka topp på 4 000. På min egen hemsida hade jag cirka 1 000 fler besökare varav många kommer från USA. Tänk att löpning faschinerar så! För ni är väl inte inne och kollar bara för att se om den där tokige Suneson gett upp? Jag får inte det intrycket när jag läser alla era vänliga kommentarer.

Att ha med en egen dator gör också att jag kan hålla mig någorlunda uppdaterad om vad som händer i Sverige. Läsvanorna ändras med avståndet- det som jag kanske tidigare tyckte var viktigt och intressant när jag befann mig i Sverige är inte lika viktigt längre, annat kan kännas angelägnare. Fördelen med egen dator är också att jag kan läsa om de platser jag besöker- jag är ju inte bara löpare utan också turist. Dessutom har jag naturligtvis epost och jag står i nästan daglig förbindelse med familjen.

--

Jag har nu varit i internetskugga under två dagar. Allt går fortsatt mycket bra och om några dagar är Iowa ett minne blott, nu ser jag fram emot Illinois. Här är fruktansvärt varmt och kvalmigt men highway 2 som jag tidigare ogillat är inte så hemsk- trafiken är gles, grusade vägrenen inte så farlig och det är inte bara betong utan nu också rätt ofta asfalt.  Men alla backarna gör att löpningen är rätt besvärlig; nerför är värst. Naturen är annars vacker, mycket betesfält, lummigt och grönt. Igår tvingads jag campa men för första gången var det myggfritt. Dagens löpning blev rekordkort (ca en halvmara) till staden Centerville. Det är varmt och kvalmigt varför jag ställde in eftermiddagens planerade 42 km till staden Bloomfield. Morgondagen lär ändå bli en mara, vägen till Bloomfield skall vara extra backig.

Keep on running!

På Nancys salong gjorde jag ett klipp- en klippning kostade bara 9 dollar. Observera den äldre damen under torkhuven!

I ett vitmålat hus i skuggan av några stora träd på Main Street i det lilla samhället New Market (456 invånare) i Iowa ligger Nancy New Image Salon. På dörren hängde skylten "Open" och jag fick ett infall och klev in. Här inne rådde full aktivitet, torkhuvarna surrade hemtrevligt, telefonen ringde i ett och två äldre damer gjordes torsdagsfina. Att det här var ortens "sambandscentral" förstod jag rätt snart, hit kom man kanske inte bara för klippning  utan också för den sociala samvaron och  för att få höra senaste nytt. En nästan flintskallig herre med några strån i nacken berättade för Nancy att han skulle flytta från 1st Street till Main Street, kanske som att flytta från Årsta i Stockholm till Birkastan. Nancy lyckades hitta en lucka i det pressade schemat och klippte svettig svensk för bara 9 dollar.

Innan hade jag slängt käft inne på ortens gasstation med några pensionerade farmare.  60 dagar i USA har gjort att jag blivit säkrare i språket och kan skoja med folk. Det här äventyret handlar långtifrån bara om löpning, människorna och vad jag ser vid sidan av vägen har blivit allt viktigare.

Några timmar senare i staden Bedford fick jag ett nytt infall. Knackade på en dörr till någon slags kommunal verksamhet för att fråga efter vägen. Därinne satte ett tiotal pensionärer och spelade bridge medan solen stekte ute och luftfuktigheten var närmast outhärdlig. Pensionärerna tyckte att jag skulle slå mig ner vid spelborden men tyvärr kan jag inte bridge så där missade jag något roligt.

Jag tycks ha blivit något av en lokal kändis.  Folk i bilar tutar och vinkar och man kommer fram och pratar med mig. Förklaringen är den radiointervju som sändes på morgonen idag. I Bedford blev jag  också intervjuad, nu av en journalist på lokaltidningen så kändisskapet kanske fortsätter några dagar till.

Dagens löpning var en av de hårdaste jag haft, totalt 79 km till staden Mount Ayr. Jag var ute cirka tolv timmar men märkligt nog tycks jag tåla värmen och luftfuktigheten bra, har inte haft några tendenser till uttorkning. Dricker hela tiden och går mycket på sportdryck som späds ut kreaftigt med vatten från min tioliters vattendunk under vagnen.

Keep on running!

Den här hunden sprang ut och mötte mig under dagens löpning. Den var som alla hundar jag mött vänlig. Utspringande hundar lever dock farligt och kan lätt bli påkörda.

Det är inte bara människor som är intresserade av vad jag håller på med i USA. Även djuren är nyfikna och vill komma fram och nosa på en svettig och väldoftande löpare från Sverige. Hästar, kor, mulor, hundar, ja även strutsar är jättenyfikna. När de får syn på mig kommer de springande mot mig och tur är att det finns staket. Det ser väldigt lustigt ut när hästarna sätter av i galopp och tar rena glädjeskutt, bilarna reagerar inga djur för.

Många hundar är lösa och kommer utspringande från gårdarna ute på landsbygden, farligt för dem men inte så farligt för mig. Visserligen har jag mött många skällande hundar men det stannar vid det, en del kommer fram och nosar och viftar glatt på svansen. Jag stannar alltid upp när en hund kommer emot mig och hittills har jag inte varit rädd en enda gång trots att en del sett rätt hotfulla ut. I ett indianreservat i Wyoming följde en hund efter mig flera kilometrar och jag visste inte hur jag skulle bli av med hunden. Ibland försvann den och besökte någon hundkompis längs vägen och kom sedan tillbaka igen. Men plötsligt utan att jag gjort något vände den tillbaka och stack hem.

En gång har jag sett en påkörd hund liggande på vägbanan och det är illa att ett hundliv inte värderas mera. Överkörda djur är det annars gott om här och man är inte särskilt bra på att ta bort dem. Stora rådjur kan ligga flera dar på vägen, en trafikfara, desstom luktar det förskräckligt.

Har hört talas om långlöpare som har med sig pepparspray och liknande. Jag har inget, den största faran är bilarna och mot dom hjälper inget.

---

Iowa kommer tyvärr att bli en mycket jobbig stat för mig. Landskapet böljar hela tiden och backarna är  långa. State highway 2, som jag kommer att följa genom hela Iowa är dessutom urusel för en löpare (samma med highway 34 som ocksåskall vara mera trafikerad och alltså inte är något alternativ). 2:an är smal, tillåter inte möten med mig, vägrenen består av grovt grus (går inte att springa på) och vägbanan är av betong (alldeles för hårt underlag som riskerar att skada mig). Dessutom har jag nu två gånger blivit tilsagd av  polisen att i god tid vid möten springa ut  på vägrenen, bilister har klagat.

Dagen började för mig på sämsta möjliga vis. Häftiga åskväder gjorde att jag inte kunde börja min löpning förrän vid lunchtid. Dessutom drabbades jag av en punkteringi regnet och illamående. Målet att ta mig till staden Bedford fick skrinläggas, nu blev det drygt 30 km till Glenn Millers födelsestad Clarinda. Där blev jag igen intervjuad, denna gång av tidningsman från Clarinda Herald, en tidning som kommer ut en gång i veckan.

Keep on running!