Gränsfloden Missouri är just passerad och jag är inne i Iowa, min femte delstat. Även här blev det ett glädjeskutt men vägen i bakgrunden, state higway 2 var inget att glädjas åt- betongbana och grusbelagd vägren.

Blixt och dunder! Idag var jag inne i "thunderstorms", det blixtrade och mullrade hotfullt några kilometrar ifrån mig och regnet öste ner de sista timmarna under min "arbetsdag". Dyblöt var jag innan av all svett så det spelade ingen roll om vätan kom från insidan eller utsidan. Snarare var regnet uppfriskande och avkylande och det blev fart på löpningen igen. Jag kände mig lite utsatt där jag sprang higway 2 men på Weatherchannel hade jag lärt mig hur jag skulle krypa ihop om blixtrarna kom riktigt nära.

Dagen började annars soligt och höjdaren var naturligtvis att passera gränsen mellan Nebraska och Iowa. Landkapet är lummigt och böljande, backarna gör dock att det inte är lika lättsprunget som i Nebraska. Gränsfloden Missoouri är mäktig och bred och strömmar kraftigt men vattnet är trist brunfärgat, något som gäller många floder här.

Att det skulle bli just Iowa var inte givet, MIssouri ligger inte långt borta. Hade jag fortsatt att följa den rutt som de två amerikanska löparna tog 2003, ja då hade det blivit Missouri. Nu springer jag min egen väg och nu är det kortaste vägen till Atlanten och Virginia som gäller. Min bror Jan har hjälpt mig med kartstudierna och kanske blir det highway 2 geonom hela Iowa. Men vad jag hittills sett av vägen förskräcker; betong (för hårt underlag) och grusbelagd vägren (risk för punkteringar när jag måste gå ut vid möten).

Har nu kommit till staden med det vackra namnet Shennandoha (5 546 invånare). Här finns mini-Walmart och alla de kända hamburgerkedjorna så det går ingen nöd på mig. Dagen avslutades med att den lokala radiostationen intervjuade mig. Reportern var eld och lågor och efteråt försökte hon nästan frälsa mig. Religionen är stark, man har ofta ett bibelord till hands eller säger "God bless you", något jag faktiskt uppskattar. Riktigt rörande var när jag tidigare på dagen blev stoppad av ett äldre par i bil. Mannen hade just skrivits ut från sjukhuset efter en strupcanceroperation, satt med blodslang till halsen och blodiga byxor och undrade nu om hur det stod till med mig. Paret överlämnade några dollarsedlar till mig och jag hade inte hjärta att tacka nej.

Keep on running!

Lätt som en plätt. Att springa med en löpvgan är både roligt och enkelt. Bilden från Wyoming.

Har du funderat på att skaffa en löpvagn, en babyjogger? Mitt råd är då att skaffa en vagn med så stora hjul som möjligt, de rullar lättast. Min vagn är av märket Babyjogger, är tio år gammal, saknar stötdämpare och har 20-tumshjul. Jag är mycket nöjd med vagnen men har ingen erfarenhet av andra märken. Däremot är jag övertygad om att 16-tumshjul är en dålig lösning för dem som mest vill springa med vagnen.

Löptekniken lär du dig snabbt- en handpåläggning då och då med höger respeketive vänster hand och det gäller att hålla vagnen så långt ifrån sig som möjligt och som vanligt pendla med armarna. Springer du långt springer du också relativt långsamt och då är vagnen egentligen inget hinder alls.

Fördelen med vagn respektive ryggsäck för långskubbaren är att du i vagnen får med dig all utrustning du behöver. Jag har en stor vattentank (tio liter)  liggande på ramen under. Nyare vagnar har stötdämpare, det tror jag kan vara en nackdel ur löpsynpunkt men bekvämare för barnet.

Jag har på min Babyjogger bytt ut standarddäcken mot smala racerdäck. Vagnen rullar mycket lättare och vikten minskade också, nackdelen är att det är lättare att få punkteringar. Men punkteringar är väldigt enkla att laga, mycket enklare än på en cykel.

Det är roligt att springa med en löpvagn. Men behöver den löparintresserade småbarnsföräldern en sådan? Kanske inte, jag sprang med äldsta barnet i mitten på 80-talet med en vanlig fyrhjulig barnvagn  men skämdes när jag mötte folk och passerade dem gående för att sedan börja springa igen när de var utom synhåll.

Under mitt USA-löp har löptekniken förfinats. Nu känns det nästan som jag är ett med vagnen, vet exakt var jag har hjulen och kan parera för stenar och annat i vägbanan. Fördelen med de stora hjulen är också att du kan ha ett hjul uppe på vägen och två i vägrenen när vägen är smal, vagnen rullar nästan lika lätt ändå.

Tänk på att alltid springa mot trafiken. Och ha alltid säkerhetsremmen runt din handled. Och glöm inte att ha handbromsen på när du lämnar vagnen.

Keep on running!

Då är det dags igen att besvara era frågor om min löpning. Särskilt roligt tycker jag det är att flera av er skriver att ni börjat springa igen efter att ha läst vad jag håller på med. Fortsätt frågandet och fortsätt med er löpning!

1. Micke undrar vad jag köpte min babyjogger.

Svar: Jag köpte den på Blocket och vagnen var  tio år gammal men i mycket gott skick. Runners Store i Stockholm  (www.runnersstore.se) och Uteungar (www.uteungar.se) är några som säljer Babyjogger, en av de kanske bästa joggingvagnarna. Läs mer om detta ämne i dagens epistel!

2. Blir det nya skor i Lincoln på fredag undrade Jan. Han frågor också om jag funderat på att välja småvägar.

Svar: Precis! Fast i söndags skedde köpet. Det är nu mitt tredje skoköp, jag hade också med mig två gamla par och dessa kastades tidigt. Du är otroligt bra på att förutse saker och ting och tack för dina vägvalstips, de är till mycket stor hjälp. Jag vågar inte avvika från highways, risken att springa fel är för stor och fördelen med highways är att de ofta har en bred vägren och är alltid asfalterade. Mina däck på kärran är inte lämpade för grusvägar, "dirtroads".

3. Peter M undrar vad som varit det mest upplyftande och överraskande intrycket/händelsen hittills.

Svar: Det mest upplyftande tycker jag är den stora genrositet som vanliga amerikaner visar mig. I dag t ex blev jag bjuden av en förmodligen fattig kvinna på en glass här i Nebraska City. Jag ville inte såra henne så jag tog glassen och det blev en trevlig pratstund. Genorositeten har dock egentligen inte överraskat mig, den mötte jag även vid mitt förra USA-löp. Det som jag ändå tycker ger mig den största kicken är att en 59-årig gubbe kan springa dessa distanser. Det förvånar mig varje dag. Åldern tycks inte ha någon större betydelse.

4. Larry frågar om hur jag rent praktiskt bokar motell och hur jag hittar motell.

Svar: Motellen är mitt största och kanske enda problem. Ofta vågar jag inte boka i förväg eftersom jag inte är säker på att nå målet. Man frågar ibland efter kredikortsnummer och även säkerhetskoden bak på kortet och dom siffrorna lämnar jag inte ut så då blir det ingen bokning. Annars brukar jag alltid ta hjälp av motellet jag befinner mig på, där vet man ofta vilka motell som finns några mil bort. Jag frågar också  folk på caféer om övernattningsmöjligheter och får då ibland tips om lite mer okända ställen, söker även ibland på internet. Folk lånar gärna ut sin mobiltelefon, "jag har fria samtal" brukar dom säga och hjälper mig till och med med att ringa upp. Bäst hade varit om motellen låg på 5-6 mils lucka, tyvärr är det inte så varför det ibland blir onödigt långa distanser, andra dagar för korta.

5. "Lagomjoggaren" frågar om hur jag undviker skador och om vem som helst klarar att springa varje dag. Han berättar också att han tränar på sågspånsunderlag.

Svar: Nej, vem som helst klarar inte av att springa varje dag och det är nog inte ens lämpligt för elitlöparna att göra det. Själv har jag en vilodag i veckan (fast inte nu i USA). Kroppen behöver återhämta sig och ett sätt att slippa en massa vilodagar är att pulsera träningen- efter en hård dag eller hård vecka kan man köra lättare nästa dag eller vecka och sedan sakta, sakta öka mängden. Att jag nästan helt sluppit skador under mina 26 år som långlöpare tror jag beror mycket på att jag inte ökat mängden för snabbt och inte heller plötsligt infört nya träningsmoment . Sådant ger alltid skador. Sågspånsunderlag är egentligen inte alls bra- det är för mjukt och kan i olyckliga fall ge skador, t ex problem med hälsenorna. Bästa underlag är grusväg men sådana vägar finns knappt längre varför de flesta springer på asfalt. Dagens skor är så bra så asfalt är inga problem, däremot betongvägar som jag ibland springer på är inte alls bra, för hårda.

6. Andy frågar om hur många kalorier jag bränner och om jag funderar på att komma tillbaka till USA nästa år.

Svar: Jag vet inte hur många kalorier jag förbrukar per dag. Men jag räknar med att jag ökat kaloriintaget med 75-100 procent. En vägning för några veckor sedan visade att jag tappat 5 procent av min vikt- inte alls bra så uppätning pågår. Jag har ökat fettintaget ännu mera och dricker några klunkar olivolja varje dag. Sporrtdryck och framför allt Coca Cola och  liknand e är rena kaloribomberna. Jag kan smälla i mig 2-3 liter Cola och sedan springa direkt. "Free refill", som det är på de flesta matställen ,är ingen bra affär för restaurangerna när jag är kund. Ja, kanske blir det en ny USA-resa nästa år. Men då tar jag med mig fru och barn och bilar runt. Boston Marathon lockar.

7. "Marathonmannen" undrar vad jag menade när jag skrev att det kändes som ett marathonlopp när jag sprungit 59 kilometer en dag, maran är ju som bekant 42 kilometer och borde då vara lättare.

Svar: Ja, det var lite oklart uttryckt. Men att springa 59 kilometer utspritt på kanske 8-10 tmmar är för mig inte så jobbigt jämfört med 42 kilometer på kanske 3 timmar. Tävling, oavsett längd, ger alltid en speciell trötthetskänsla.  Denna känsla upplevde jag nu också trots att jag kunde ta en massa pauser.

8. Annika undrar om inte hjälpsamheten beror på att jag nu befinner mig i en speciell situation och att jag betraktas som en intressant person.

Svar: Jo, så är det säkert. Men jag tror ändå att man är mer hjälpsam här än hemma i Sverige. Tvivlar på att en amerikansk långlöpare som springer från norr till söder i Sverige skulle få så många hjälpande händer som jag får här.

9. Arnold undrar vad som "går runt i huvudet på mig" när jag springer och om jag lyssnar på musik.

Svar: Inga djupa tankar. Det är ungefär som under ett marathonlopp, man håller på med en massa "räkneövningar", hur många kilometrar man sprungit och hur många som är kvar. Men visst, ibland kan man väl vara lite djupsinning, ibland blir man plötsligt glad för något, ibland tänker man på hur familjen har det, alltså ungefär som i det vanliga livet. Ja, jag lyssnar på musik och har en mp3-spelare med mig. Radion är dock så dålig varför jag funderar på att köpa en liten löparradio.

Keep on running!

I Lincoln inhandlades en ny löparklocka och ett par Brooks Adrenaline av dommodell. Kalaset kostaade bara 600 kronor, i Sverige hade priset varit minst tre gånger högre.

-Syracuse, here comes a swedish viking!

Fullständigt galen skriker jag ut min glädje där jag springer i mörkret på motortrafikleden mellan Lincoln och Syracuse. Klockan närmar sig 22, det är kolsvart ute men jag känner mig ganska säker eftersom vägrenen är bred och vägen är försedd med små gropar som varnar bilförarna om de kommer ut för långt mot kanten. Jag är i kanonform, har sprungit cirka 6 mil och de sista två milen har gjorts utan ett enda gånguppehåll.

Det är skylten från Sleep Inn i Syracuse (1 762 invånare) som utlöser glädjefnatten. Jag längtar så efter att få sätta på kaffebrygaren, bre några mackor, ta en välbehövlig dusch och njuta av hotellkedjans helt underbara fluffiga sängkuddar. Jag vet vad som väntar eftersom kedjan hade mig som gäst natten innan.

Nu är jag inte långt ifrån gränsen. På tisdag räknar jag med att springa in i Iowa, min femte delstat av totalt tio som väntar under denna tripp. Och snart gör jag något väldigt radikalt: jag drar upp min egen rutt och slutar att följa de två unga amerikanernas färdväg, som jag hittills nästan slaviskt följt. Nu gäller kortaste vägen till Virginia Beach i Virgina!

Ganska festligt med dessa två unga amerikanska löpare, som 2003 sprang mellan New Jersey och Oregon (jag springer motsatt riktning fast inte till NJ utan till VA och mina dagsetapper är längre). På flera matställen där jag ätit minns man grabbarna. Och så även i den löparbutik i Lincoln jag idag besökte för skobyte nummer 3. På en tavla på väggen hängde ett foto av pojkarna. Själv blev jag mottagen närmast som en kung butiken, fick kraftig rabatt utan att jag ens bett om det. Passade samtidigt på att köpa en ny löparklocka- min gamla som bara hade ett år på nacken och som skulle tåla ett vattendjup på 50 meter klarade inte ens några duschar. Tänk vad mycket starkare en människokropp är än tekniska prylar! När jag sprang Chicago-New Orleans var det mobiltelefonen som inte klarade lite svett. Nu senast var det vägmätaren som krånglade.

Att hålla utrustningen i gott skick är viktigt. Joggingvagnen får varje morgon sin tillsyn, tvättas och putsas samt oljas allt emellanåt. Slitna grejer byts ut hela tiden, det här äventyret skall inte stupa på att jag har för dålig utrustning. Annars är jag inte någon större vän av prylar. Joggingsporten har länge varit befriad från prylhysterin men under senare år har det kommit allt mer grejer, både på gott och ont. Ibland tänker jag att det egntligen räcker med ett par löparbyxor och ett par löparskor, ja skorna skulle man rent av kunna undvara. Fast så extrem är inte ens jag.

Keep on running och passa nu på att fråga eller kommentera!

Mörkerlöpning på gång längs Hwy 36 mellan Seward och Lincoln i Nebraska. Notera reflexvästen på vagnen framtill, att ha västen på kroppen när temperaturen är 101 F (38 grader) och luftfuktigheten 80-90 procent gick bara inte. Sedan dök en ängel upp. . .

"Har du gjort  något gott mot en medmänniska den här veckan?" Ungefär så stod det på en skylt utanför en kyrka i samhället Waco (256 invånare) där jag i dag stannade till för att äta frukost. Plötsligt fick jag väldigt dåligt samvete, här hjälper alla mig medan jag bara springer och tänker på mig själv. Men sedan kom jag på något jag gjort som kanske varit till nytta för någon. Frukosten med stekta ägg "on the sunny side", råriven stekt potatis, bacon och amerikanska pannkakor med lönnsirap, ett stort glas mjölk och massor av Pepsi smakade denna dag extra gott samtidgt som en radio spelade countrymusik.

Här är landet där alla hjälper alla, ja det intrycket får jag. Det finns vardagsänglar hemma också men här vimlar det av dem. Och alltid tycks man ha ett vänligt ord på vägen. Som till exempel igår när jag gjorde lunchupphåll i staden Aurora (vilket vackert namn!). När notan skulle betalas på Pizza Hut hade den unga servitrisen bifogat följande handskrivna lapp:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Den lappen sparar jag. Löpningen gick extra lätt resten av den dagen. Visst, jag är lite blödig och suger åt mig alla vänliga ord jag får. Ni skall veta att med över 50 dagar på vägarna i detta enorma land känner man sig liten.  Jag behöver allt stöd jag kan få.

En annan vardagsängel är restaurangägaren Glyn Lacy  Malcom i Lincoln (Nebraskas huvudstad med 226 000 invånare). Han stannade till med bilen  och undrade om han kunde hjälpa till när jag stod vilsen i mökret utanför flygplatsen och inte kunde hitta mitt motell. I en sådan "krissituation" säger jag inte nej till hjälp- förmodligen hade jag fortfarande irrat omkring i mörkret om han inte skjussat mig och babyjoggern till motellet. Fusk? Nja, han körde mig snarare i västlig riktning, alltså tillbaka, får jag försvara mig med. Även under min löpning 2005 mellan Chicago och New Orleans tog jag bilhjälp, då var det en 4,2 mil lång bro som fotgängare inte fick beträda.

Många som springer, går eller cyklar över USA gör det ofta för något gott ändamål, samlar in pengar för till exempel canserforskning. Jag gör det bara av rent egoistiska skäl; för att det är så förbaskat roligt att springa och att detta är friheten för mig. Trots att jag inte har några skyltar  på vagnen om någon insamling stannade en bilförare till i dag och vill ge mig pengar. I handen hade han flera dollarsedlar- dom fick han behålla.

Gårdagensa distans 69 km, dagens 78.

Keep on running!

Jag hade nästan lättare att ta mig fram under skyfallen än bilarna. Bilden från  hw 30 i Kearney, NE. Undre bilden Joseph Casasmassimma som går från Pennsylvania till Californien. Vi möttes i staden Gibbon, NE och båda hade då kommit halvvägs.

Visst kan det ösregna i Sverige. Men även på regnfronten är USA värst. Maken till skyfall har jag aldrig upplevt. Det var nära att jag ställde in löpningen igår eftersom det var kaos i trafiken, bilar satt fast i vattenmassorna och vattnet gick på sina ställen halvvägs upp till knät på mig. Hw 30 i Kearney var bitvis avstängd men jag lyckades ändå ta mig fram- fast lite skraj var jag även om poliserna släppte fram mig.

Innan satt jag inregnad på ett café med en massa pensionärer som hade barnsligt roligt när bilarna forsade fram utanför. Plötsligt blev det stopp i trafiken, en massa blåljus och en stor bil med vatten upp till bildörren satt fast.

-Det där en Cadilac 92:a, sa en av pensionärerna med kännarmin. Sedan vändes intresset mot mig och jag hade denna dag svårt att förklara det roliga med att löpa tvärsöver USA.

Tidigare har jag mötte rad långfärdscyklister men i Nebraska verkar dom inte finnas, här som det är så platt och fint. Däremot mötte jag en ung lärare, Joseph Casamassima, som går för sin sjuka mor tvärsvöver USA. Han hade precis också kommit halvvägs. Det pinsamma är att hans dagstdistanser är lika långa som mina. Att bli "slagen" av en gångare går ju bara inte- jag får skynda på.

Inte bara regnet utan motellproblem gjorde att jag igår hade det verkligt besvärligt. Motellet nere vid motorvägen (en extralöpning i fel riktning på ca 1 mil t/r) var fullbokat. Som värsta uteliggare tillbringade jag natten på en damtoalett på en campingplats intill. Hemskt men bättre än myggen utanför. Folk var och ryckte i dörren hela tiden ända till sjag satte up en lapp med texten "Cloesed".

Idag gick löpningen däremot mycket bra och jag hann till staden Grand Island (43 000 invånare) och har tagit in på ett lyxmotell med min nya "familjerabatt". Dagens behållning blev ett möte med en ung tjej som jobbade på en bensinstation längs vägen. Vi satt och pratade kanske en timma och det är fantastiskt vad folk öppnar sig för mig. Hon berättade att hon haft en hjärntumör, fått sparken som sjuksköterska när minnet började svika men drömde om att få komma tillbaka. Fortfarande hade hon svårt med minnet och ibland kunde hon inte röra ena armen berättade hon. Är det för att jag är en utländsk löpare och betraktas som en ofarlig person som gör att folk är så frimodiga? undrar jag ofta. I Sverige skulle det knappast hända. Kanske är man själv också lite annorlunda när man inte är i tjänst som tidningsman.

Gårdagens distans 32 km, dagens 54.

Keep on runninng!

Hus i Kearney, Nebraska. Husen i småstäderna är ofta väldigt dåligt underhållna.

Man brukar säga att USA är ett av världens rikaste länder. Men den rikedomen måste vara väldigt ojämnt fördelad. För där jag springer- på den amerikanska landsbygden, i små byar och städer- ser jag inget överflöd. Snarare är det tvärtom, det är en landsbygd i förfall jag ser. Husen är illa underhållna och står och förfaller, de små städerna är nästan spöklika. Istället för att renovera eller riva får mycket stå kvar och det är ingen vacker syn som bjuds. Charmigt? Ja, till viss del men samtidigt är det sorgligt att se.

Det är skalet, det yttre jag ser av USA. Vilken standard människorna egentligen har här på landsbygden vet jag inte. Att de har stora, nya fina bilar ser jag, även fattigt folk kan ha det. Och många har råd att äta sig tjocka, hälften av befolkningen tycks vara överviktig.

Jag förstår att välståndet finns i de större städerna. Men dom kommer jag inte att se under min löptur här i USA. Kanske ökar rikedomen ju längre österut jag kommer.  Jag vill ändå inte racka ner på det jag ser för jag trivs med tillvaron. Jag gillar landsbygden och framför allt är det människorna jag möter  som jag uppskattar. Inte alls samma bufflighet, stöddighet och egoism som i Stockholm. Här har vi mycket att lära av USA.

--

Dagens löpning blev kort, totalt 33 kilometer inklusive allt irrande i Kearney för att hitta det motell jag bokat. I fortsättningen har jag chans att då och då få ganska fina motell till en billig penning. En vänlig familj, som äger ett antal motell i en stor motellkoncern, gav mig "familjerabatt" på totalt tio olika motellkedjor. Motellet jag nu befinner mig på är i lyxklass men mitt rabatterade pris blev bara 39 dollar exklusive skatt.  Här  hann jag med att tvätta alla mina kläder i en tvättmaskin, med handtvätt blir det inte riktigt rent.

Keep on running!

Vid den östra utfarten till staden Lexington slog trippmätare på babyjoggern om till 2 600 km (1 600 miles) vilket innebär att halva distansen nu är avklarad. Snabbt markerades platsen med ett kritstreck i vägbanan  samtidigt som regnet var på gång igen och bilar stannade stannade till och erbjöd  mig skjuss. . .

Herregud, jag har klarat av halva USA! Det är knappt jag fattar det själv. Nu är bara hälften kvar, cirka 250 mil. Jag känner att jag börjar få grepp om det här äventyret men säker kan jag absolut inte vara. Minsta lilla småsak kan stoppa mig.
Under mina 50 dagar i USA har jag nu sprungit totalt 263 mil vilket gör i snitt 52 kilometer om dagen. Jag har inte haft en enda vilodag, har faktiskt inte haft något behov av det. Löpningen går egentligen helt problemfritt, mitt största problem är att hitta motell på lämpliga avstånd. Ibland blir det onödigt korta dagar och ibland onödigt långa. Men i stort följer jag ändå min grovskiss; cirka 5 mil om dagen.

Dagens löpning från Gothenburg till ett sunkigt motell utanför Elm Creek invid motorvägen var just en sådandär långkörare, totalt blev det  76 kilometer. Jag trodde aldrig jag skulle nå målet varför jag nu känner mig väldigt lycklig. Morgonen började med tät dimma och jag krängde på reflexvästen över packningen för att synas. Sedan satte regnandet in, den ena skuren efter den andra. Precis när jag torkat blev jag dyblöt igen. Det hela resulterade i skavsår i grenen vilket störde löpningen mycket. Motvind och punktering var andra besvärligheter. Samtdigt har löparklockan lagt av- en pryl som skall vara vattentät och tåla 50 meters djup.

Framåt sjutiden på kvällen stapplade jag in på en Sinclair bensinstation  i Overton (643 invånare). Mitt inträde rönte stort intresse bland byborna, här finns sedan gammalt en svenskanknytning. Stationskvinnan berättade för mig att hon tidigare joggat mycket och då gått ner hela 150 pound- vilket är mer än jag själv väger. När joggandet upphörde återgick hon till normaltilståndet bland amerikaner, det vill säga kraftig övervikt.

På stationen fick en Dr Pepper, en smörgås samt nybryggt kaffe fart på kroppen igen och jag kunde utan uppehåll springa de återstående 15 kilometrarna. Jag kunde se min skugga bli allt längre och längre för att sedan försvinna och sista biten var ren mörkerlöpning, något ogillar.

Jag har tidigare sagt att jag blir glad när jag ser Volvolastbilar längs vägarna. Lika glad blir jag när jag finner SCA:s Torky på toaletterna. Varför nämner jag detta? Jo, utan SCA:s hygienpapper i joggingbrallorna hade jag denna dag aldrig klarat sista biten- skavsåren känndes knappt med sådan svenskhet in på bara kroppen!

Men dagens roligaste möte var med 91-årige Alberth Kohlman, stridsflygare under andra världskriget med 41 bombuppdrag över Tyskland, Frankrike och England. Jag träffade han och hans fru, Joyce, på det historiska muséet de sköter i staden Cosad. Albert var väldigt nyfiken på vad vi européer tycker om USA:s krigsinsatser i världen.

-Är ni inte glada att vi räddar världen för er? undrade Albert och blev besviken när han fick höra att USA utrikespolitik inte står så högt i kurs.

Imorgon tar jag sovmorgon. Det känns som jag är värd det.

Keep on running!