Så här glad blev Björn när han kom till staden Gothenburg i Nebraska. Men glädjen blev kortvarig, Gothenburg kan på intet vis mäta sig mot det det riktiga Göteborg.

Det finns många Stockholm i USA och kanske också många Gothenburg. Utvandrarna hedrade hembygden genom att uppkalla orterna de slog sig ner på efter olika städer hemma i Sverige. Idag anlände jag till Gotenburg i Nebraska, "a nice little town", enligt förhandsuppgifterna. Men Gothenburg med sina 3 619 invånare har inga som helst likheter med mamman. En stor kvarn, en massa järnvägsspår, några gator med bland annat Petersons Supermarket, "The Friendly store", det var allt. Staden andades till skillnad från andra småstäder jag sett ändå en viss livskraft.

Jan gissade alldels rätt på min fråga igår att det var just Gotenburg jag hade som mål. Född och uppvuxen i Göteborg var det ändå lite speciellt att komma till denna forna svenskbygd där "turistattraktionen" är tre svenska gravar med järnsmidda kors. Enligt expeditetn hos Petersons bor det dock numera inte många svenskar här.

Igår påstod jag kaxigt att jag hade kapacitet att springa längre, 6-7 mil drog jag till med. Pyttsann! Idag var jag väldigt trött och de 5,9 mil jag gjorde kändes som ett marathonlopp. Annars fanns det möjlighet att springa till nästa stad med motell, Cozad, men den orken hade jag inte. Att krafterna tröt kan ha berott på att jag åt dåligt, hade bespetasat mig på lunch i Maxwell med 315 invånare men eftersom det var söndag var inget öppet och jag fick klämma i mig några mackor och en banan. Först 14 kilometer senare i metropolen Brady (366 invånare) fick jag mat (dålig sådan) på Sincalirs bensinstation. Sedan kom krafterna tillbaka men då var klockan sent slagen.

Imorgon händer en speciell sak, kan ni gissa vad?

Keep on running!

Frågorna fortsätter att strömma in, såväl på min blogg som bloggen i Svenska Dagbladet. Verkligen roligt att ni frågar så mycket! Jag besvarar allt och har ni tips om vad jag absolut inte bör misssa på min väg tvärsöver USA så meddela mig också detta. Jag är inte bara löpare utan också turist även om några längre avstickare inte hinns med.

1. Bosse frågar om "runners high" och om detta tillstånd är lättare att uppleva om man springer många dagar i följd. Putchi ä inne på samma tema och undrar om det handlar om mera än vanliga endorfinkickar.

Svar: Det vet jag inte, Bosse. Jag har själv bara upplevt runners high en gång och det var efter knappt 30 km i Göteborgs Marathon. Det är något väldigt speciellt, ett lyckorus som varar några minuter. Det beskrivs som ett narkotikarus (fast det har jag ingen erfarenhet av), alltså inte det vanliga välbefinnandet som ofta infinner sig efter ett bra löppass.

2. Peter M undrar hur jag undviker dåliga områden i större städers utkanter och om jag upplevt något kriminellt.

Svar: Hej Peter! Har ännu inte varit i några större städer eller skumma områden. Men vid förra trippen till New Orleans blev jag avrådd att springa i vissa områden eftersom kriminaliteten var så stor där. Jag springer inte kvällstid, känns säkrast så. Och kommer jag till några större städer, ja då får jag väl snabbt passera dem. Krogliv och liknande undviker jag även om jag någon gång tagit en enstaka pilsner. Nej, något kriminellt har jag ännu inte upplevt. Men när jag ibland är ute på kvällarna med min fina bärbara dator för att söka internetuppkoppling är jag lite skraj för att bli rånad.

3. Mirayah undrar om jag kommer att passera något ställe jag sprang förra gången på under min tur Chicago-New Orleans 2005 och om det i så fall inte blir extra spännande.

Svar: Jo, mina färdvägar möts i Illinois. Exakt var vet jag ännu inte eftersom rutten där inte är planerad. Visst, det kommer säkert att kännas lite speciellt.

4. Bengt undrar om det är något sånär platt fram till Appalacherna?

Svar: Jag tror det men är inte säker. Jag har inga höjdkartor och är dåligt påläst på min rutt. Mycket av det här äventyret sker spontant.

5. Hamstern undrar hur jag gör med maten?

Svar: Ett stort ämne som jag tänker ta upp senare. Men kortfattat handlar det om att frossa i mat, äta så ofta tillfälle ges. Dricker gör jag hela tiden. Och med en babyjogger kan du ha med dig mat och dryck, jag har en vattentank under vagnen som rymmer tio liter. Mat och vätska är oerhört viktigt och rådet jag fått från min tränare, Lennart Bnegtsson i Majornas IK, är att äta mycket fet mat eftersom min fettförbränning är mycket hög. Jag går mycket på sportdryck, späder ut den med två tredjedelar vatten. Utan sportdryck hade det knappast gått, tror jag. Däremot har jag slutat att äta energikakor. Mest äckliga, är min uppfattning, bättre med vanlig mat. Men en eller två Snickers kan alltid slinka ner.

6. Lars frågar om det är generellt tillåtet att springa på motorvägarna i USA och om jag fått många glåpord.

Svar: Svaret är nej på båda frågorna. I Idaho och Wyoming gvar det dock tillåtet men inte här i Nebraska. Jag har alltid frågat polisen i förväg vilka regler som gäller. Nej, jag har inte fått några glåpord. Men alla är inte entusiastiska. En vanlig fråga är: Varför gör du det här?

7. Andy, som skriver på engelska, undrar hur det kommer sig att jag inte har några problem med mina knän eftersom jag sprungit så mycket och länge. Har du några speciella gener? frågar han också.

Svar: Nej, knäna har jag aldrig haft problem med. Har dessutom nästan aldrig varit skadad. Genom att inte öka mängden snabt eller plötsligt införa nya momnent i träningen undviker man skador, tror jag. Om jag har andra gener än andra har jag ingen aning om. Däremot är jag en person som aldrig ger mig om jag bestämt mig för att genomföra något.

8. Janne undrar vad kriterierna var för val av färdväg och om jag hinner turista något också.

Svar: Jag valde en nordlig rutt för att slippa de värsta bergen och hettan. Annars springer de flesta från Californien till New York. Ja, jag hiner med lite turistande också men då måste attraktionerna ligga alldeles intill min färdväg, avstickare orkar jag inte med. Kortast möjliga rutt är ett mål i sig men om jag valt någon speciellt kort väg vet jag inte. De flestas brukar vara cirka 500 mil, min uppskattar jag til 520.

9. Kalle undrar var man får tag på Rune Larssons löpardagbok som jag refereat så entusiastikt om.

Svar: Jag tror att den tryckts i en begränsad upplaga. Mne kontakta Rune och fråga om han kan skicka dig ett exemplar. Du kan kontakta honom via hans hemsida (www.loparlarsson.se) där det också finns utdrag från boken.

10. John & Karen, som just nu springer ungefär den rutt jag sprang sommaren 2005 (Chicago-New Orleans),undrar hur mycket min packning väger.

Svar: Drygt 55 pounds (25 kilo). Till detta kommer också en vattentank på cirka 3 gallons. Att springa med en trehjulig barnvagn med stora hjul tror jag är idealet.

11. Jan S ställer många frågor, bland annat om varför jag inte kontaktar tidningar och radiostationer och om "kontinentlöpare" numera är de enda rena idrottsmännen utan dopning etc. Frågar också om jag har några marginaler om jag skulle bli sjuk, om flygbiljett hem är bokad och vad det skulle ta att gå över hela USA.

Svar: Jag har velat göra så lite buller och bångsom möjligt kring min löpning. Det räcker med den uppmärksamhet jag får via min blogg och bloggen i Svenska Dagbladet. Vet andra löpare som kontaktat en massa tidningar och inte gjort annat än svarat på frågor. Rune Larsson var extremen, inga intervjuer alls. Men frågar någon tidningaman eller annan, ja då ställer jag upp. Vi långdistansare "dopar" oss bara med sportdryck.  Ja, jag har några extradagar att ta till om det tar längre tid än planerat. Nej, flygbiljett är inte köpt, det gör jag efter målgång.  Att gå över skulle ta kanske tre gånger längre tid men cykla gör en bra motionscyklist på en månad. Tack förresten för alla dina upplysningar och roliga kommentarer!

Keep on running!

Skall det aldrig sluta regna? Björn ber till vädergudarna innan han sticker iväg på morgonen från motellet i Sutherland, NE. Under natten kom det kraftiga skyfall och regnandet fortsatte under dagen.

Det råder svår torka i Nebraska. Alla klagar på att det inte regnat på sju år. Det är främst vintararna som varit snöfattiga och då har vattenmagasinen inte fyllts på tillräckligt. Ändå ser det inte så uttorkat ut, konstbevattning gör sitt och grundvattennivån är fortsatt hög. Men för tursitnäringen är det katastrof. Jag talar med en stug- och båtuthyrare i turistparadiset Lake Canaughy, Nebraskas största reservoar och kraftverksdamm). Han har tappat 75 procent av försäljningen. Båtrampen där det tidigare varit vatten slutar nu med gräs och skog. Torkan har gjort att sjön krympt oerhört, alla motellen och turistanläggningarna längs sjön för en tynande tilvaro. Sorgligt att se!

-Men vattnet kommer tillbaka, säger ägaren till Otter Creak Lake och verkar tro på vad han säger.

Nu har det regnat i tre dagar. Själv gillar jag det inte, jag vill ha sol och värme. Det är inte så varmt  längre men luftfuktigheten är enorm (92 procent) varför löpförhållandena ändå är besvärliga. Min packning klarar regnet  men blöta kläder innebär att risken för skavsår ökar, både på fötterna och i grenen. Dessutom är det rätt läskigt att springa på stora öppna fält när det i fjärran mullrar och blixtrar och regnet öser ner. Allt är så väldigt stort och dramatiskt här i USA och det skrämmer mig lite.

Bilförare stannar till och frågar om jag vill ha lift. De blir besvikna när jag på det bestämdaste förklarar att varenda förflyttning jag gör skall ske till fots.

Allt går förvånsvärt bra. Mitt enda "problem" är att jag nu är så stark att jag skulle kunna springa betydligt längre än de cirka 5 mil i snitt jag gör per dag, det känns som jag har kapacitet för 6-7 mil om dagen. Men jag har problem med att komma upp i de distanserna eftersom motellen inte ligger på 6-7 mils lucka. Idag blev det bara 34 km till staden Nort Platte. Campa gör jag bara i rena katastrofsituationer. Motellen är min enda lyx.

Annars är det lättsprunget i Nebraska. Rena jordbruksbygder, ibland ett böljande landskap och stundtals känns det som om jag är i Sverige. Idag hann jag med lite sightseeing, var på en boskapsmarknad där man sålde allt från får och kor till barnteckningar. Men Buffalo Bill-muséet här i North Platte fick jag stå över.

Gissa vart jag springer i morgon?

Keep on running!

Sitter på en skum bakgata i staden Sutherland, klockan är 21.30, det stimmar från krogen intill och tågen tutar olycksbådande. Äntligen har jag lyckats hitta en internetuppkoppling (svag) och jag är lite skraj så dagens rapport blir kort.

Regnet har kommit. Har nu regnat i  två dagar och det är det första regnet jag haft under hela resan.  Störde löpningen igår efetrsom jag kom iväg sent och det blev bara 32 km till Lemoin. I dag däremot fick jag några rejäla skurar (skönt!) och jag kände mig oerhört stark och lyckads springa 71 km och gick knappt något.

Kanske lite utförligare rapport i morgon eftersom jag då kan besöka biblioteket här i Sutherland. Morgondagens löpning  blir kort, till North Platte. Risken för "Thunderstorms" och regn är 60 procent, säger väderrapporten.

Keep on running!

Jag fick mängder av frågor  om min löpningav barnen i kyrkans bibelskolan i  Lewellen

i Nebraska. De ville också veta mera om Sverige, t ex om det var en demokrati

och om vi hade ett starkt försvar.

Ja, nu har jag börjat "missionera" om min löpning här i Nebraska. När jag i dag onsdag anlände till den lilla staden Lewellen (282 invånare) hade ryktet spridit sig om att det var någon konstig svensk som försökte springa tvärsöver USA. Samma dag fanns en artikel i lokaltidningen om mig. Kort efter att jag checkat in på motellet knackade det på min dörr. Det var maken till en av kyrkans ledare som undrade om jag inte kunde besöka dem och berätta för barnen i bibelskolan om min löpning.

En sådan inbjudan tackar man inte nej till. En helt otrolig upplevelse, där satt jag på en stol i kyrksalen och berättade om Sverige och om min löpning. Barnen var väldigt frågvisa och ställde också massor av frågor om hur vi har det i Sverige. Jo, de flesta visste att Sverige ligger i Europa och att huvdstaden heter Stockholm. Många här verkar också ha avlägsna släktingar i Sverige.

En Sverigeättling är bankdirektören  och ägaren tillLisco State Bank i samhället Lisco (110 invånare) där jag tagit in på ett motell dagen innan.

-Får du några problem i USA så kontakta mig, sa han och överräckte sitt vistkort till mig.

Givmildheten fortsätter alltså. Bankdirektörens bror mötte jag senare under dagen i Oshkosch där jag gjort ett lunchuppehåll. Brodern äger också en bank och det var han som nu betalade middagen. På restaurangen mötte en rad bekanta upp från gårdagen och tre av personerna följde mig på cykel, fyrhjulig motorcykel och bil för att se till så att jag hade tillräckligt med sportdryck för att klara dagens sista löppass. Dessförinnan hade jag blivit intervjuad av lokaltidningen.

Som om inte detta vore nog blev jag inbjuden till fin supé i kyrkfamiljens hem efter utfört missionärsuppdrag. Jag är helt förstummad över denna givmildhet och intresse för vad en luffare från Sverige gör. Jag ber inte om något men får allt.

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Vägrenar överallt gör att jag aldrig känner mig särskilt utsatt i trafiken.

Bilden är från motorvägen in till Casper i Wyoming och lastbilen som

svischar förbi är en Volvo, en allt vanligare syn här i USA.

Alla som kört bil i USA märker att trafikrytmen här är mycket lugnare än hemma i Sverige. Annars var just trafiken något som oroade mig mycket, jag såg risken att bli påkörd som den största faran i det här projektet, inte att jag skulle bli rånad eller tvingas bryta på grund av skada. Men farhågorna har inte besannats, jag känner mig trygg i trafiken.

Jag springer mest på highways och där är inte trafiken särskilt intensiv, särskilt om det finns en motorväg i närheten som slukar det mesta. Hittills har nästa alla vägar haft en vägren och det är jättebra eftersom min löparvagn tar upp cirka en meter av körbanan. Bilförarna visar stor hänsyn och lämnar stor lucka till mig genom att ofta gå över i andra filen. Vägarna är också i bra skick, minst Sverigestandard.

Det är inte alls samma hets i trafiken, snabba accelerationer, vansinnesomkörningar och blådårar. Visst finns dom men andelen trafikgalningar är högre hemma. Lugnet kanske också förstärks av att andelen kvinnliga bilförare är högre här.

Jag har nu varit fyra gånger i USA och märker att andelen Volvolastbilar ökar hela tiden. Snart är Volvo det dominerande märket bland nya lastbilar. Lite löjligt, men jag blir glad varje gång jag ser en Volvotruck. Är dom inte ganska snygga, relativt tysta och rena jämfört med de inhemska monster som rullar här? Volvo borde ha en jättechans att öka sina marknadsandelar eftersom det rullar så många skorvar i USA.

Bland personbilarna är Volvo däremot en sällsynt gäst. Bilflottan är mycket modern, ser knappt en bil som har mer än pågot år på nacken. Funderar ofta på var alla gamla bilar tar vägen. "Vanliga" personbilar är snart i minoritet, här är det sk suvar, pickuper, sportbilar och liknande som gäller. Väldigt mycket är japanskt, betydligt mera än i Sverige.

Lite läskigt är är alla breda lastbilsekipage, ofta är det jordbruksmaskiner som fraktas och ofta har man varningsbilar framför och bakom. Väldigt vanligt är också djurtransporter, en löpare som jag njuter inte precis av dessa dofter.

På vägarna vimlar det av mc-åkare. Tyvärr åker många utan hjälm, hjälmen har man som "prydnad" baktill. Här i Nebraska råder dock hjälmtvång. Man ser också ofta barn som sitter  på bensintanken, ser rent livsfarligt ut. En komisk sak är alla hundar som får följa med på fyrhjuliga ekipage, sitter på de små flaklastbilarna eller sticker ut nosen genom sidorutan och skäller som bannhundar på mig.

Cyklister är en bristvara. Samma med cykelbanor. De vanliga cyklister jag ser verkar vara mest fattigt folk. Här är det bilen som gäller till 100 procent. Ibland får det rent groteska former- drive in till hamburgerbaren reagerar jag inte längre  på men däremot drive in till spritbutiken på bensinstationen. Att en mack säljer sprit är dessutom ganska märkligt..

--

Idag kryper latmasken i mig. Får väl skylla på värmen, trötthet i största allmänhet och dålig sömn i natt. Planen att springa ca 7 mil till staden Oshkosh har modifierats, det blir betydligt kortare. Detta skrivs från ett litet cafe i Broadwater- naturligtvis internetacess även här!

Keep on running!

Gayle Grimm (69 år) sköter serveringen och mamma Ruth Neal (89 år)

lagar maten på Al´s Café i byn Melbeta (sockerbeta på indianska) med totalt

138 invånare. De har ett serveringsttillstånd från 1952, det äldsta i hela Nebraska.

På motellet i Scottsbluff berättade man att det fanns ett matställe i Melbeta där jag kunde äta lunch. Strax innan klockan 11 anlände jag till Melbeta, inte en människa syntes till och restaurangen verkade ha stängt för några år sedan. Samma med Als Café, en nerlagd bensinmack . Bedrövad rullade jag vagnen österut, det var fruktansvärt varmt och det artade sig till att bli en besvärlig dag. Men så vände jag tillbaka. Var det inte en skylt på dörren till Als Café som berättade att man hade öppet?

Jo, det stämde! När jag klev in på detta café var det som att komma tillbaka till 50-talet. Här verkade tiden ha stått stilla. I köket förberedde Ruth Neal, 89 år, lunchen, en syssla hon gjort sedan 1952. Dottern Gayele, som sköter serveringen, satte fram ett glas isvatten och två Cola och tog upp min beställning på en Plain Steak för 5,5 dollar. Sedan strömmade matgästerna in i en strid ström, mest kvinnor och dom verkade bo i närheten. Gayle berättade att man hade det äldsta serveringstillståndet i Nebraska. Det var på väg att dras in eftersom restaurangen inte riktigt höll dagens mått men myndigheterna såg mellan fingrarna och förstod att man gjorde en kulturgärning.

Matgästerna undrade naturligtvis vad jag var för en person, joggingvagnen utanför drog uppmärksamheten till sig. Där satt jag och pratade i närmare en timma och när det var dags att betala- ja då hade någon av gästerna betalat min nota utan att jag visste om det. Av Gayle fick jag ett mynt med symbolen för Nebraska, berget Chimney Rock. Ja, det ser verkligen ut som en skorsten och jag sprang förbi berget en timma senare.

På vägen mot staden Bridgport blev jag stoppad av en reporter på tidningen i Scottsbluff. Hon tog bilder och gjorde en intervju vid vägkanten. Lite senare blev det ett nytt stopp, denna gång var det tv-kanalen Kota  (kanal 4) som gjorde ett inslag till sin  sin nyhetssändning klockan 22.  Jag såg senare inslaget på motellet - på bilderna kunde man se hur hettan dallrade i luften. Varför denna plötsliga mediebevakning? Ja, förmodligen var det någon av matgästerna som tipsat om den märklige svensken.

Alltså en väldigt innehållsrik dag. Jag tror inte en vanlig bilturist skulle få uppleva det som jag just nu får göra. Som löpare betraktas du som en helt ofarlig person, folk öppnar sig för mig och intresserar sig för vad jag håller på med. Dagens enda smolk var att de två motellen i Bridgport var fullbokade så det blev att springa tillbaka några kilometrar för att få ett annat. Att behöva springa tillbaka,om det så är bara några meter, känns tungt.

Dagens distans 58 kilometrar.

Keep on running!

Varje gränspassage är en stor händelse. Nu springer jag i Nebraska!

Observera koltåget i bakgrunden- tågen går i skytteltrafik och tutar hela tiden,

även jag får en tutning ibland.

Oregon, Idaho, Wyoming och nu Nebraska. I söndags morse passerade jag gränsen mellan Wyoming och Nebraska. Nu väntar förhoppningsvis betydligt lättare löpning. Men det är fruktansvärt varmt, 39 grader när det var som värst. Men konstigt nog har jag börjat vänja mig vid den höga temperaturen. Kropen har en fantastisk förmåga att anpassa sig. Och nu har jag till och med börjat gilla när vattnet och sportdrycken "kokar".

Dagens resa gick till staden Scottsbluff och blev 54 kilometer.

Keep on running!