Det fortsätter att komma in frågor- roligt att ni är så intresserade av min 520 mil långa egotripp. Fortsätt med frågandet, det betyder mera än ni anar för mig. Här de senaste funderingarna från er:

1. Hur gör du med tvätt och hur många ombyten har du? undrar Maria.

Svar: Det första jag gör när jag kommer till motellet är att tvätta löparkläderna i handfatet. Vid förra USA-löpet tvättade jag i hårschampo (inte så lyckat), nu använder jag riktigt tvättmedel och kläderna verkar bli rena, de luktar inte. Har också någon gång använt motellets tvättmaskin (myntautomat) och vill man kan man tvätta på stan där det ofta finns laundrymat. Hygien i största allmänhet tror jag är extra viktigt under så extrema förhållanden som jag lever under. Jag har 2-3 ombyten av löparkläder.

2. Inger N undrar hur jag fick idén att springa tvärsöver USA och hur jag håller motivationen uppe.

Svar: Rune Larsson är den ende svensk som sprungit tvärsöver och han har varit den stora inspirationskällan. Hans dagbok från USA har jag läst många gånger. Sedan har jag också haft koll på nätet över andra kontinentlöpare. Mitt löp 2005 (Chicago-New Orleans som var ca 1/3 av det jag nu genomför) gav mersmak. Eftersom jag hade så många sparade semesterdagar valde jag att sätta sprätt på dom i USA. När det går bra är det inga problem att hålla motivationen uppe, jag ser fram emot varje ny löpdag. Men skulle jag få problem, ja då kanske det blir svårare med motivationen.

3. Hur laddar du inför en dagsetapp och är du inte stel som en pinne på morgonen? undrar Peter M.

Svar: Intressant fråga! Kvällen innan bestämmer jag hur långt jag skall springa. Jag ställer då mentalt in mig på den längden. Det gör att varje dag blir ungefär lika "jobbig", oavsett dagens distans. Det är ungefär samma sak som när du springer ett marathonlopp. Du har innan ställt in dig på de 42 kilometrarna och är inte slut id halva distansen, något som du kanske är vid en vanlig träningsrunda. Nej, jag är inte särskilt stel på morgonen. Men varje dag brukar börja med att jag går under 15-20 minuter för att mjuka upp.

4. Andy undrar om jag funderat på att springa "runt USA", ungefär som Renata Chlumska som paddlade kanot runt hela USA.

Svar: Ja, det vore en idé! Men den tiden och den kraften har jag inte.

5. Stefan undrar hur kroppen orkar med allt, om vad amerikanerna säger när dom hör att du är från Sverige och om de är snällare än svensken.

Svar: Många års träning, men visst, jag är själv förvånad att jag pallar 5-6 mil varenda dag. Kroppen har dock en fantastisk förmåga att anpassa sig. Nu verkar det som om jag till och med börjar vänja mig vid temperaturer uppåt 40 grader.  Många nickar instämmande när de hör att jag är från Sverige- det är inte ovanligt att man har någon avlägsen släktning i Skandinavien eller annars har man någon bekant som har det. Igår träffade jag på en turistinformation i en liten byhåla en man vars morfar (Johansson) kom från Sverige. Ja, jag tror att amerikanen är "snällare" än svensken-man vill i alla fall ge ett gott intryck. Men nog är vi också ganska snälla mot utländska turister?

6. Magnus undrar hur fort det i genomsnitt går för mig att springa 10 km.

Svar: Ja du, det är inte frågan om någon snabb löpning. På morgonen då jag är piggast kan den första milen i bästa fall gå på cirka 1 timma, alltså 6 minuter per kilometer. Men sällan springer jag oavbrutet en hel timma, jag går i backar, stannar för att dricka, gör små stopp när jag ser något intressant etc. Det hela går ut på att komma in i en lunk som är så energibesparande som möjligt, även om jag har kraft att springa fortare håller jag medvetet igen på tempot, det är mest vägvinnande.

7. Jan T undrar om jag har nytta av höghöjdsträningen när jag nu kommer ner på lägre nivåer.

Svar: Ja, jag hoppas det men har ingen erfarenhet. Jag har nu varit flera veckor på höjder på 5 000-9 000 feet och det bör ge effekt. Tycker att jag klarar den höga höjden mycket bättre nu än i början.

8. Micke, som är 17 år och som under fem dagar skall springa mellan Södertälje och Säter (totalt 20 mil) undrar hur han skall lägga  upp löpningen under dagen, om två  mil på morgonen och två mil på kvällen är bra etc. Han undrar också hur  jag finansierat mitt löparäventyr.

Svar: Jag kan inte ge något bestämt råd, du måste pröva dig fram vad som passar dig bäst. Annars tror jag att det är lättast att försöka sprida ut löpningen under så många timmar som möjligt under dagen. Dina fyra mil skulle du t ex kunna göra på 8-10 timmar per dag. Hoppas att du är väl tränad- risken för skador är tyvärr stor om du är en nybörjare. Mitt råd är också att ta många stopp, gå i alla backar och även gå ibland när det är helt plant.

9. Någon (glömt namnet) undrar om mina skriverier inte riskerar att få nybörjare att träna för hårt och därmed också bli skadade.

Svar: Jag tror att folk förstår att man måste börja försiktigt. Att springa 5-6 mil om dagen vore rena vansinnet för de flesta. I stället har jag fått bevis på att mina skriverier uppmuntrat folk att börja springa och det är jätteroligt.

10. Rune L undrar om det är många indier som driver motell, det var hans erfarenhet under sitt USA-löp.

Svar: Hej Rune! Nej, hittills har jag bara stött på ett motell med indier. Men när jag sprang genom Illinois förra gången gjorde jag samma iakttagelse som du; ovanligt många indiska familjer.

Keep on running!

En av många märkliga butiker jag passerade på väg till Torrington, Frontier Trading Post i Fort Larine.

 

Imorgon söndag springer jag i en ny stat-Nebraska. Jag ser fram emot Nebraska eftersom det inte skall vara så kuperat  där, dessutom kommer jag ner på lägre höjder. Skall min höghöjdsträning kanske åstadkomma  en Kenya-effekt som gör mig extra stark?

Dagens rapport blir kort.. Har checkat in på ett sunkigt motell i gränsstaden Torrington. I rummet vimlar det av stickflugor och jag har ägnat två timmar åt att slå ihjäl dessa plågoandar så jag får en lugn natt. Måste upp mycket tidigt i morgon eftersom väderrapporten utlovar 38 grader (101 F).

Dagens etapp: 51 km.

 

 

 

 

 

Äntligen Guernsey! En lycklig Björn har precis nått fram till dagens slutmål, Guernsey

(1 147 invånare). Staden ligger vid River Platte och 5 mil från gränsen till Nebraska.

 

Det kändes lite som jag tog en viktig skalp i dag när jag vid 18-tiden anlände till  ett stekhett Guernsey (38 grader). Jag har nu haft två dagar med mycket kraftig motvind, så kraftig att det knappt gått att springa. Men det var på lätta ben jag efter cirka tio timmar nådde målet. Jag har nog aldrig känt mig så här stark, jag är helt skadefri, allt funkar och jag är lycklig. Mot slutet av dagen var det snudd på att jag drabbades av "runners high", ett euforiskt och kortvarigt tillstånd jag bara en enda gång fått uppleva under mina 26 år som löpare.

Jag har nu vittring på Nebraska, som jag räknar med att nå under söndagen. Jag börjar nu komma ner på mer normala höjder,  nu befinner jag mig på cirka 4 300 feet  mot att länge ha legat på över 5 000 feet och som mest nära 10 000. Höghöjdsträningen lär inte vara någon nackdel när jag kommer ner på lågland. Kanske har jag nu också avverkat det hårdaste partierna, Wyoming har varit den klart jobbigaste staten av alla.

Sprang i dag på en helt underbar liten väg vid sidan av motorvägen, lummigt för ovanlighetens skull och tankarna gick till naturen i Sörmland. Bara några enstaka bilar mötte jag på denna cirka tre mil långa passage. Tipset om vägen fick jag kvällen innan av några ruskiga Harley Davidson-killar på en krog i hålan Glendo (229) invånare).. Mc-killarnas yttre kunde skrämma livet av vem som helst men dom var faktiskt riktigt trevliga, trots att dom var fulla. Jag upplever nu  samma sak som under min löpning Chicago-New Orlenas; jag är inte rädd för några människor. Visar man folk respekt blir man också väl bemött. Men  märker jag att någon är knepig, ja då är jag hal som en fisk och drar mig diskret undan.

Det blev ändå lite motorvägslöpning i dag. När jag satt under en vägsskylt vid sidan av motorvägen (enda stället där det fanns skugga) och flämtande intog min lunch stannade higway patrol till.  Polismannen var hur vänlig som helst, han ville bara kolla upp om jag mådde bra, och önskade mig lycka till.

Godståg lastade med kol  från kolgruvorna i trakten( största gruvan Black Thunder) går i skytteltrafik söderut. Jag räknade till 150 vagnar och tågen tutar hela tiden. Banan ägs av godstågbolaget Burlington Northern Santa Fe och trafiken är lönsam. Här finns också urangruvor och kvinnan i butiken Trading Post i Glendo berättar att många av traktens arbetare har drabbats av cancer.

Dagens etapp 57 km. Imorgon blir det lite längre, till staden Torrington (5 776 invånare). Och sen- Nebraska!

Keep on running!

På det här anrika hotellet, La Bonte i staden Douglas i Wyoming, tog jag in på. Hotellet byggdes 1914 och kostade 55 000 dollar att uppföra. Kulturhistorian sitter formligen i väggarna- ett huvudet av en bisonoxe pryder receptionen. 1982 höll hotellet på att brinna ner men räddades tack vare  att brandstationen låg i samma kvarter.

 

Det är egentligen inte bara en löparresa jag gör. Det är också en resa där jag får en glimt av den amerikanska historien. Jag följer Oregon Trail och andra leder nybyggarna tog på sin väg västerut. Minnesmärken berättar vad som hände här för 100-150 år sedan, strapatserna, indianöverfallen och mycket annat spännande. Just historien, som jag vet så lite om, intresserar mig allt mera nu när jag känner mig stark och löpningen går så bra.

Historien sitter i väggarna, brukar man säga. De slitna tegelstenshusen i de små städerna fashinerar mig, jag kan riktigt se framför mig hästarna, barflickorna, äventyrarna och allt det där vi sett från vildavästernfilmerna. Hästarna är utbytta mot bilar men husen står kvar och ruvar på sina minnen. Som till exempel Hotel La Bonte jag checkat in på här i staden Douglas med 5 000 invånare. Det var säkert ett anständigt hotell på sin tid, i dag är det förutom vanligt hotell lite av en ungdomsgård. När detta skrivs spelar ett popband i baren, unga och gamla har här kul tillsammans. Det har vi inte i Sverige- där är allt så åldersfixerat. Det är nästan så att jag känner den billiga parfymen från barflickorna på mitt rum. Tiden står stilla, men ändå inte, La Bonte har naturligtvis wireless internet.

Idag blev det mest löpning på motorvägen- jo det är faktikst även här tillåtet för fotgängare att vistas på interstate. Men enligt besked från polisen sker det "på egen risk" vad som nu menas med det. Rättslös kan man ju knappast vara. Även i dag fruktansvärt varmt och i vanlig ordning kom jag iväg alldeles försent och fick hela eftermiddagshettan.

Morgondagen löpning är högst oklar eftersom jag inte har koll på motellen. Risk finns därför att det blir övernattning i det fria och en ny dans med myggen. Tänk vad mycket lättare de kontinentlöpare har som har en följebil och kan sprinag så långt de orkar och sedan sova i bilen. Just att hitta motell på lämpligt avstånd upplever jag just nu som det enda problemet. Men jag skulle aldrig i livet önska en följebil- då skulle min frihetskänsla försvinna, tror jag.

Keep on running!

 

Tisdagen blev en underbart skön dag, en sådan där dag då man kände sig riktigt lös och ledig. Ingen väckarklocka hade srtällts , jag skulle ju bara springa knappt fyra mil och det kändes som jag hade oceaner av tid. Därför hann jag med både shopping och sightseeing i Casper här i Wyoming. Ett par nya joggingsskor inhandlades (Brooks Adrenealine till fyndpriset 475 kronor) samt en ny löpartröja och i cykelbutiken laglappar för att klara eventuella punkteringar.

Det var igen fruktansvärt varmt men ändå skönt. En sådan här slappardag slank jag in på en bar ute på landbygden två mil utanför Casper längs hw 26 och klämde en iskall pilsner tillsammans med några original. Av barflickan fick jag några isbitar att lägga i min löparkeps- underbart när det kalla vattnet senare rann över ansiktet. Någon mil senare slank jag in på en oljeborrfirma, också ute på vischan, och fick kallt vatten i mina flaskor samt stärkande Gatorade.

Som vanligt blev det kris vid slutdestinantionen, de två motellen i Glenrock hade inga lediga rum och det mysisga stadshotellet var också fullbokat.  Samtidgt började det ösregna och blixtra. Men på hotellet lyckades man ändå få in mig under takåsarna i en underbart bedagad svit till det otroligt billiga priset 30 dollar. Men sådan rumspriser kunde jag kosta på mig en brakmiddag. Här fick jag den bästa middag jag någonsin ätit i USA (kycklinbröst, spagetti och välsmakande ostsmet, sallad, glass och resans första röda glas vin. Luffare lever också ibland lyxliv. Livet leker!

Mina nya joggingskor (andra paret hittills)

 

 

 

Wyoming kommer jag att minnas för de vackra, storslagna och märkliga bergen. Här några berg jag sprungit förbi:

1. Tetons (överst)

2.Polakgrisrandiga berg väster Dubois

3. Helt röda berg öster Dubois

4. Väster Kinnear i de ökenlikna indianreservatet Wind River

5. Spöklika Hells Half Acre, väster Powder River  (underst)

Det är ju inte meningen att lokalbefolkningen skall betala min utlägg för mat, logi och annat. Trots att jag inte ber om några favörer får jag dem ändå- som i dag när jag i förbigående nämnde för Darrel ( han som sköter affären i Hiland och dagen innan bjudit mig på mat och logi och i dag försett mig med sportdryck) att jag tänkte köpa nya innerslangar till min babyjogger när jag väl nådde Casper, Wyomings näst största stad. Tro det eller ej, några timmar senare dök han upp med bilen och hade med sig tre nya innerslangar, som jag prompt ville betala.

-Your money is not good, skrattade han och vägrade ta emot några pengar.

Jag har alltså kommit till Casper, en stad som verkar leva mycket på olje- och gastillgångarna här i området. Inget Internet på motellet men wireless går ofta att finna om man går ett stycke bort från rummet. Landskapet inte fullt lika monotont men värmen (36 grader som mest) gjorde ändå att löpförhållandena blev ganska besvärliga, trots att jag startade redan klockan 7 på morgonen.

Dagens distans blev 68 kilometer, morgondagens blir betydligt kortare. Dagen kommer att inledas med ett besök i en sportaffär för köp av nya löparskor. Värmen sliter hårt på gummit och prognosen att jag behöver minst fem par nya skor under min USA-tripp lär slå in.

Keep on running!

 

Oj vad många frågor som kommit in de senaste dagarna. Försöker nu besvara de flesta men är rädd för att jag ändå missat några. Får du inte svar nu så fråga om eller ställ nya frågor.

1. Peter M. undrar om jag gjort någon riktig tabbe och något som jag skulle radikalt vilja ändra på, om jag improviserar mycket samt om "alla" är religiösa i USA.

Björn: Ja, jag gör tabbar hela tiden men konstigt nog ordnar allt upp sig till sist ändå. Något som jag skulle vilja ändra på är att starta mycket tidigare på mornarna. Nu kommer jag ofta inte iväg förrän klockan 9-10, bäst vore att starta 5-6 på morgonen. Fördelen med det är att du slipper den värsta värmen (efter klockan 15) och att du inte behöver störta i säng direkt när du når motellet på kvällen. Jag hade hoppats kunna surfa med min dator och läsa mera om de orter jag kommer till men tyvärr har tiden inte funnits. Jag är ingen morgonmänniska men skall försöka masa mig upp tidigare. Ja, jag improviserar mycket, kör på känsla- är jag pigg kan jag springa långt men rutten är förutbestämd och ofta också dagens slutmål. Nej, alla är inte religiösa men många verkar ändå vara det. Jag har märkt att amerikanen är väldigt intresserad av familjeförhållanden- berättar jag att jag heltidsjobbar på en stor tidning, är gift och har fem barn, ja då stiger man i graderna.

2. Per J frågar om det finns många sjöar i Idaho.

Björn: Nej, sjöar har det varit väldigt ont om i såväl Oregon, Idaho och nu Wyoming. Däremot går min rutt ofta längs floder. I Idaho följde jag i princip hela tiden Snake River och i Wyoming har min följeslagare varit Wind River. Det enda i sjöväg har ofta varit olika vattenreservoarer, t ex Ocean Lake, inte lika storslagen som namnet antyder. Jag har inte badat och floderna är väldigt strida och man varnar för bad. Snake River såg jag  inte så ofta efetrsom floden grävt ner sig i djupa canyons.

3. Berndt H undrar hur varmt det vanligtvis är på dagarna.

Björn: Hej, Berndt! Det brukar ligga runt 30 grader, värst vid 15-16-tiden och mest behagligt fram till klockan 11 på förmiddagen. Man säger här i Wyoming att det normalt inte brukar vara så här varmt. Men ändå tyker jag att jag haft tur för det kan vara betydligt varmare  och fuktigare än så här i USA.

4. Martin G undrar om mitt nästa löparmål blir att springa i Australien.

Björn: Ja, där träffade du huvudet på spiken! Australien lockar eftersom det är engelskspråkigt och också liksom USA  varit en stor löparnation på långdistans. Jag glömmer inte stenansiktet Robert de Castella, en stor marathonlöpare från Australien. Fast några nya löparäventyr har jag ju inte planerat.

5. Erik B undrar om rutten, om jag är på väg mot Riverton eller Lander och om för fotgängare förbjudna interstates (Erik sprang själv på interstates när det begav sig och blev bortmotad).

Björn: Nej det blev inte "storstaden" Riverton i indianreservatet Wind River, jag tog en genväg på småvägar upp till Shoshoni. Annars kommer jag nu att följa hiway 26 genom hela Wyoming. I Idaho är det dock tillåtet för fotgängare på interstaes, så skall det även vara i Wyoming enligt hörsägen. Men det får jag kolla upp med polisen för det kan bli motorvägslöpning även här. Annars följer jag ganska slaviskt den rutt som två unga amerikaner sprang 2003 fast jag springer i andra riktningen.

6. Gunnar B  (bosatt i Indiana frågar också om rutten och han vill gärna springa med mig när jag passerar "hans" delstat.

Björn: Du är välkommen att lunka med en brunbjörn! Huntington och Wabash är städer jag kanske kommer att passera, när är dock oklart så håll koll på mig!

7. Carl H undrar om jag övervägde andra rutter och hur många timmar jag är ute per dag.

Björn: Ja, jag planerade först att springa mera norrut och starta i Seattle. Bergen i Washington och Monta såg så underbara ut. Men det skulle bli för tufft, ännu mera ödsliga trakter. Annars startar de flesta i Californien och springer till New York men då får dom öken nästan direkt och det lockade inte mig. Annars är det inte så många som springer across USA, drygt 200 totalt och ett par v varje år varav några misslyckas. Rune Larson är ende svensk som gjort det. Min "arbetsdag" är 8-12 timmar.

8. Torsten O undrar om jag prövat att dra vagnen bakom mig i ett rep,löpstilen skulle kanske bli bättre då.

Björn: Hej Torsten! Nej, det har jag inte prövat. Att springa med vagnen framför sig är inte särskilt jobbigt, du kan pendla normalt med armarna och det behövs bara en liten knuff med vänster resp höger hand för att hålla vagnen ifrån kroppen. Springer man så här långt blir dock löpstilen lite annorlunda, något åt lufsarhållet. Och då spelar det inte så stor roll om du har en vagn framför dig.

9. Bosse frågar om vad jag tänker på när jag sätter ner fötterna under de långa raksträckorna.

Björn: Då slår jag på "autopiloten" (tänker inget). Visst kan raksträckorna vara besvärliga men oövervinneliga är dom inte. Värst tycker jag nästan är infarterna till olika städer, de tar aldrig slut. Och långa uppförsbackar med bara svag lutning är också jobbiga.

10. Allan undrar vad mitt äventyr kommer att kosta.

Björn: Gissningsvis 75 000-100 000 kronor. Jag har en rymlig budget, behöver inte snåla med något.  Dessutom är det ju trevligt att se att värdeökningen på den egna värdepappersportföljen hittills är större än mina utlägg. Jag får också lön under tiden eftersom jag springer på betald semester- så jag kanske kan klassas som proffs!

11. Signaturen Tingelin har upptäckt att på en av bilderna springer jag inte alls som jag påstår mot trafiken, varför detta?

Björn: Du är observant. Bilden är "fejkad", jag ville ha de snöklädda bergen i bakgrunden och då fick det bli på det här viset.

12. Andy undrar om jag har någon speciell andningsteknik.

Björn: Nej.

13. Inkan undrar varför jag ännu inte tagit någon vilodag och om det inte är oklokt.

Björn: Du har säkert rätt. Jag har funderat på det men när jag verkligen behövde en vilodag var orten jag hamnat på så trist att jag snabbt ville därifrån. Sedan känner jag mig i ärlighetens namn lite pressad, jag har inte så många extradagar att ta till. Det är 100 dagar som gäller och 5-6 mil om dagen är vad jag klarar. Men det kommer säkert att bli en och annan vilodag, både frivillig och ofrivillig.