Västerbron är jobbig för löparna i Stockholm Marathon. Men vad är Västerbron, Klevaliden i Husqvarna, Mölndals Kråka i Mölndal eller Oringebacken utanför Härnösand mot Teton Pass på gränsen mellan Idaho och Wyoming.? Det var den värsta långbacke jag någonsin varit med om; 8 kilometer upp och 8 kilometer ner och alla 16 kilometrarna med 10 procents lutning, dessutom på 2 570 meters höjd (8 431 feet) så luften var väl ganska tunn, förmodar jag. Vi talar om Klippiga Bergen, Rockey Mountains.

Att det skulle vara omöjligt att springa uppför Teton Pass hade jag förstått. Men att det nästan skulle vara omöjligt att gå uppför denna mördarbacke överraskade. Jag orkade gå 50-100 meter, sedan fick jag stanna och pusta ut. Så där höll jag på nästan hela dagen, kändes det som. Och det var ingen större befrielse att ha nått toppen, att gå i nerförsbacken var också ett långt lidande- fast utsikten var ju fantastisk med lätt snöklädda toppar i fjärran. Till råga på allt var det stekande hett och mängder av bromsar och stickflugor.

Visst, man är en självplågare. Men samtidigt är det så underbart att klara av sådna utmaningar. En annan utmaning var att hitta ett motellrum i Jackson. I denna turistfälla vimlar det av motell men alla var fullbokade på grund av närheten till Yellowstone. Dessutom var rumspriserna svindlande (180 dollar påstods vara normaltaxan). På Super 8 tog man dock emot mig med öppna famnen, trots att det var fullbokat. Redan i entrén utbrast man: You must be a long distance runner, wow! Chefen ordnade fram ett rum, gav kraftig rabatt men dyrt blev det ändå.

Strax utanför motellet blev jag hejdad av en bil.

-Är du Björn Suneson från Sverige? frågade en för mig helt okänd kvinna på klingande svenska.

Det kunde jag naturligtvis inte förneka, trots att jag försöker se så amerikansk ut som möjligt och inte har någon flagga eller skylt på vagnen som skvallrar vad jag håller på med. Det visade sig vara en svensk familj som firade semeste i Jackson. Det blev en trevlig pratstund med paret Eva Trane och Lars Lindberg och barnen Victor och Nicklas. De hade läst om mig på SvD-bloggen och förstod att jag skulle vara i området.

Dagens pass blev kort, 38 kilometer. I morgon bär det av till Moran, en vägkorsning nära Yellowstone där det påstås finnas ett motell, förmodligen fullbokat så det blir nog att slåss mot myggorna ännu en natt.

Keep on running och fråga på, gott folk!

Nu har jag fått vittring på Wyoming. Jag ser den mäktiga bergskedjan Tetons med toppar på 9 700 feet (ca 3 000 meter). Jag pustar ut i den lilla gränsstaden Victor och dagens etappmål är Jackson i Wyoming. Men att komma hit var en pärs; mycket bergsklättring och därmed också mycket gång på serpentinvägarna.

Allt går fortsatt mycket bra, jag känner mig stark, har inga skador, utrustningen fungerar och alla jag möter är så hjälpsamma. Igår kämpade jag hela natten mot myggen eftersom jag tvingades ligga ute. Jag avskyr camping och det är motell som gäller men det går inte alltid att hitta.

Ännu så länge har jag haft sol varenda dag och man skulle väl kunna kalla mig för en brunbjörn. Men igår föll faktiskt det första regnet. När jag sent på kvällen sprang in i Victor råkade jag ut för ett häftigt regn och hagel, den första nederbören dom haft här på två månader. Situationen var något kaotisk eftersom det enda motellet med så kallade cabins var fullbokat. Men chefen på en campingplats här ställde upp och upplät sitt kontor för övernattning. Dom bjöd också på frukost och gjorde allt för att jag skulel trivas. Råkade innan av mistag ramla in i en stor släkträff ute på en gård i ödemarken. Trodde det var ett vandrarhem eller liknande där jag kunde få  något att dricka. Där blev jag också mottagen med öppna famnen och erbjuden att närvara men tackade nej. Däremot blev det en lång och mycket trevlig pratstund med släktöverhuvudet, en 83 årig dam från Idaho Falls.

I övermorgon väntar Yellowstone. Wyoming med sina berg lär säkert bjuda på tuff löpning men också vackra ntaurupplevelser.

Gårdagens etapp: 62 km.

Keep on running!

Jo, nu har jag sett det ena potaitsåkern efter den andra. Att Idaho är potatisstaten nummer ett i USA råder ingen tvekan om, inte minst efter mitt besök i dag på potatismuséet i staden Blackfoot.  En till volymen ofantlig kvinna, icke helt olik en potatis, släppte in mig efter att jag betalat några dollar. Innan ställde jag några frågor till potatiskvinnan men hennes kroppsvolym verkade inte vara i paritet med hjärnvolymen. Nåja,det var ju bara att läsa på skyltarna och titta på alla bilderna. USA:s svar på Jonas Alströmer heter Luther Burbank, som introducerade potatisen 1872, nära 150 år efter Alströmer i Sverige. På detta märkliga museum, inrymt i en gammal järnvägsstation, fanns en bild på Marliyn Monroe draperad i en potaissäck.

Idag 4 juli, USA:s nationaldag, gick mig inte spårlöst förbi. Överallt i utkanterna av städerna har det sålts "fireworks" så det stått härliga till. Ramlade in i firandet när jag närmast utmattad efter drygt sju mils löpning och mycket gång i tryckande värmen sent nådde slutmålet Idaho Falls. Hela stan (50 000 invånare) var på fötterna för att bevittna ett gigantiskt fyrverkri, beskrivet som det största väster om Missisippi. Jan Stenbecks nyårssmällande i Stockholm år 2000 nådde inte riktigt dessa höjder.

Har nu avverkat en fjärdedel av distansen. Eftersom det varit ganska långa dagsetapper den senaste tiden får morgondagens bli kort. Risk för att jag snart går in i internetskugga och inte kommer att höras på ett antal dagar. Tyvärr riskerar jag att behöva sova utomhus eftersom jag snart närmar mig ödsliga  trakter (Yellowstone nationalpark).

Keep on running!

Oj, vad många kommentarer och frågor det kommit de senaste dagarna. Det jag skrev om bordsbön, mina möten med vanliga amerikaner och att folk ber för mig engagerade.  Fortsätt att  fråga på! Här svar på era senaste frågor.

1.  Al Hutchings undrar om jag funderar på att göra en liknande löptur i Kanda?

Svar: Nej, det är tveksamt. Tror att det är för mycket skog och ödsliga trakter i Kanda, ungefär som i Norrland. Förra sommaren sprang jag på småvägar mellan Stockholm och Kramfors men det var lite för ödsligt. Någon ny löpning är inte planerad men det vore kanske trevligt att springa Stockholm-Rom.

2. Putchi frågar om jag kan springa omedelbart efter att jag ätit.

Svar: Ja, det är pang på direkt. Har inga som helst problem med att springa "fulltankad". Jag kan till och med klämma i mig 2 liter Pepsi och springa direkt.

3. Liselott undrar hur det känns i kroppen när jag ännu inte haft en enda vilodag och  hon frågar också om hur jag lyckas hålla motivationen uppe, dag efter dag.

Svar: Så länge jag känner mig fräsch tar jag inga vilodagar. Skulle jag ändå göra det är risken stor att jag blir sämre. Kroppen återhämtar sig fantastiskt bra- när jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans tog jag heller ingen vilodag. Men känner jag mig sliten, irriterad eller rent av är skadad, ja då är det självklart att jag vilar. Motivationen har hittills varit stark; det är så underbart att springa, att få känna sig fri som fågeln, leva ett både luffar- och lyxliv, träffa underbara människor och kanske, kanske, klara av målet stt springa tvärs över detta ofantligt stora land. Och sedan ger det mig en kick att en 59-årig gubbe kan göra det här. Men hade jag inte haft familjens stöd, ja då hade det inte gått.

4. Allan undrar hur jag klarar värmen och om jag har några "tricks" med kläder.

Svar: Jag har visserligen haft sol alla dagar men det har ändå inte varit mer än ca 35 grader men då först framåt 15-16-tiden. I sådan värme är det mycket svårt att springa så då blir det en hel del gång. Annars försöker jag komma iväg så tidigt som möjligt på morgonen. Jag springer i löparkeps (gör det aldrig i Sverige), t-tröja eller löparlinne. T-tröja (sådan där som "andas") är egentligen bättre än linnet eftersom svetten verkar försvinna snabbare. Någon gång har jag hällt vatten på armarna- fantastiskt vilken kyleffekt det får när vattnet dunstar! Och en gång ställde jag mig i en vattenspridare på ett fält. Viktigt  dock att försöka hålla löparbyxorna torra, det är annars lätt att få skavsår på insidan av låren.

5. Ulf är också inne på temat värme och undrar varför jag valde att springa under sommaren.

Svar: Bäst hade varit att starta i början av april men det gick inte av rent praktiska skäl. Visst, värmen kan suga musten ur en men samtidigt är det ändå skönt när det är varmt ute. Däremot ogillar jag att tävla i värme- då gör jag aldrig några bra lopp.

6. Maria undrar vilken sida av motorbvägen jag springer.

Svar: Jag springer alltiid så att jag möter trafiken, alltså på den vänstra sidan. Trafiken har hittills inte varit något större problem., Och nästan överallt har det funnits en vägren och jag håller mig så långt till vänster som möjligt.

7. Martin undrar hur jag orkar läsa alla "konstiga kommentarer" i bloggen.

Svar: Jag tycker ni har varit jättebussiga och gett mig ett väldigt fint stöd. Skulle det vara något konstigt inlägg är det ingen idé att hetsa upp sig- som till exempel den person som ondgjorde sig över att jag skrivit skonra när det skulle vara skorna. Personen var så upprörd över den slappa korrekturläsningen att han övervägde att säga upp prenumerationen på tidningen. Han skulle bara veta under vilka primitiva förhållanden denna blogg upprätthålls.

Dödsriket igår och himmelriket i dag. Min 88 km långa löpning igår på motorvägen mellan Burley och American Falls var nog en av de mest hemska upplevelser jag haft under mina nu 25 år som långdistanslöpare. Allt började dock så bra.

Vattendunken, som jag har under vagnen, fylldes på morgonen med iskuber från det utmärkta motellet jag checkat in på i Burley. Över isbitarna hälldes 1 liter blåfärgad Gatorade, anrättningen påminde om vindrutespolartvätska man har till bilen. Frukost bestående av amerikanska pannkakor med sirap och björnbärssylt samt stekt bacon och ägg, ett stort glas mjölk, isvatten och kaffe blev en utmärkt start. Jag kom också iväg tidigt, ca 07, bra eftersom dagen skulle bli mycket varm.

De 3-4 första timmarnas löpning gick bra. Men det var det mest deprimerande landskap jag någonsin sett. Totalt dött, inte ett hus, milslånga raksträckor med hemska slakmotor, enda växtligheten var sage brush och inte ett enda ställe att söka skugga på. Fick ändå försöka ta lunchpaus i detta "dödsrike", parkerade vagnen vid vägkanten och ålade in min kropp under en av dessa buskar för att få lite skugga. Där låg jag och flämtade som ett skadeskjutet djur, tryckte i mig några smörgåsar med ost som kletat ihop til en enda gegga och drack min blåfärgade , nu varma dryck. Maten gjorde mig gott, jag blev dåsig och lyckades få en tupplur på 15 minuter under busken. Sedan var det bara att bita ihop och ta de de återstående 4-5 milen. När jag väl nådde målet, American Falls, hade jag varit ute 14 timmar! Varför detta vansinne? Ja, det fanns inga andra alternativ än motorvägen. Och övernatta i sage bruschen vore ännu hemskare.

Himmelriket då? Ja det var dagens lätta löpning på knappt 4 mil upp till Pocatello (55 00 invånare) där jag checkat in på ett utmärkt och billigt motell.  Fina Ramada ligger alldeles intill och i receptionen fick jag veta att rum 168 kunde snylta på Ramdas wireless internet. Så det är det jag precis nu gör!

Fast denna himmelska dag kunde ha slutat illa. Jag blev nämligen haffad på motorvägen av the Idaho State Police. Folk hade ringt och undrat vad det var för galning som sprang på motorvägen. Och var hade han kastat barnet? Nu blev det i stället en synnerligen angenäm upplevelse. Jag hade nämligen sprungit lite vilse och kunde inte hitta mitt hotell. Polismannen Brady Johnson var mycket vänlig- alla dörrar öppnades när han förstod att han hade med en svensk långdistanslöpare att göra. Han erbjöd sig skjussa mig till mitt motell, som jag nyss sprungit förbi. Nu blev det visserligen förbjuden bilåkning 3 km men eftersom jag redan sprungit sträckan, tycker jag inte det är "fusk".

Morgondagen kan bli besvärlig, kanske en ny 8-milare,  förhoppningsvis dock inte på motorvägen.

Keep on running!

Det verkar som mina rapporter entusiasmerar er. Fortsätt att fråga på och här svaren på era senaste frågor:

1. Conny J frågar om jag någon gång funderat på att ge upp.

Svar: Nej, aldrig. Men den tanken kanske kommer någon gång. Det mentala kan kanske bli svårare än det rent fysiska.

2. Gusten undrar om hur man motiverar sig själv att klara alla dessa raksträckor.

Svar: Känner du dig stark är raksträckorna inte så farliga. Det är dagens etappmål du alltid har i huvudet. Värst är kanske långa raksträckor där det stiger svagt, svagt uppför. Då blir jag osäker på om jag skall gå eller inte, normalt går jag i branta uppförsbackar och även i riktigt branta nerförsbackar.

3. "Skadad löpare" frågar om vad jag tänker på och om inte asfalten sliter hårt på leder och muskler.

Svar: Inga djupa tankar här och det känns bara skönt. Annars har man alltid dagens etappmål i huvudet. Nej, asfalt är jag van vid och med bra löparskor är det inga problem. Värst är nog betongen, som finns på sina ställen här på motorvägen i Idaho.

4. Selbäck frågar om jag lyssnar på musik.

Svar: Ja, rätt ofta. Har en mp3-spelare med radio, tyvärr är radiuomottagningen dålig.

5. Thomas  K frågar om min löparbakgrund och om mina pesronrekord på hel- och halvmarathon.

Svar: Har sprungit 25 år, tränar mycket (13-15 mil per vecka de senaste åren och tränar ofta tre gånger om dagen genom att springa till och från jobbet samt på lunchen). Har inga märkliga personrekord, 1.20 på halvmaran och 2.51 på maran. Rekorden är gamla, egentligen är mina nuvarande tider bättre. 2005 sprang jag i Hamburg maran på 2.55 och den tiden motsvarar strax under 2.30 för en person som är  30 år eller yngre. Ja, jag har en förstående hustru men träningen inkräktar egentligen aldrig på vår fritid.

6. Inkan undrar om hur jag klarar att fotografera mig själv.

Svar: Enkelt, kameran har självutlösare. Någon gång har folk självmant erbjudit sig att hjälpa mig med fotograferandet. Och rätt ofta vill man ta en bild på mig för eget bruk, det förvånar mig lite. Är jag en sådan kuf?

7. Någon frågar om jag uppfattar olika lukter längs vägen.

Svar: Ja, i högsta grad. Buskar som blommade i dalgångarna i Oregon doftade underbart. På landsbygden är det mycket gödseldoft, uthärdligt. Det som däremot stinker är döda skunkar och så många bilar som körs på (dålig?) diesel.

Ensam är stark.  Det är något man gillar i USA, tokstollar som brinner för sin sak och som också försöker genomföra den. Som jag och mitt löpprojekt till exempel. Men det räcker inte  med att vara stark, du måste också få stöd från andra. Utan den entusiasm som mött mig under mina nu tre veckors löpning i USA skulle det här äventyret aldrig gå att genomföra. Även det stöd jag får från er därhemma via min blogg betyder mycket. För du skall veta att du är väldigt liten och sårbar ute på de oändliga amerikanska vägarna.

Möten med vanliga amerikaner håller humöret uppe. Som till exempel igår när jag  träffade paret Mat och Joan Bridges i Buhl, ID. Jag skulle precis börja min  löpning då dom hejdade mig utanför ett litet internetcafé där jag uppdaterat hemsidan. Mat är biodlare ocvatten h sköter på fritiden 400 bikupor men driver också en av USA:s största ädelfiskodlingar där man tar från Snake River. Joan är delägare i stadens gym (där promenerar man på löpbanden i stället för springer) och hon erbjöd sig att ge mig några energikakor när jag berättade att mina inte smakade så gott. De bombarderade mig med frågor och gav mig ett enormt stöd. Döm om min förvåning när paret dyker upp igen efter att jag genomfört  dagens löpning och checkat in på ett motell vid ett så kallat truckstop i Eden invid motorvägen . Nu hade de med sig en massa energikakor (Bumble Bars, jättegoda!). Senare gick vi och åt tillsammans  och det var inte tal om att jag skulle betala. Det var min första måltid där det förekom bordsbön. Varför har vi slutat med den i Sverige?

På tal om bön. Ett annat par, Mike och Judie Lucas, som jag träffade på ett fint hotell i Oregon ber för mig. Uppenbarligen hör Gud deras böner för det går väldigt bra för mig. Paret gav mig en liten minnessak, också sådant betyder mycket.

Jag träffar många långfärdscyklister, de brukar stanna och vi har mycket gemensamt. Ett genomgående tema är deras frihetslängtan, precis den jag också söker ute på vägarna. Som Howard Fuller, 62 år, som sagt upp sig från ett bra jobb. "Varför jobba när man har tillräckligt med pengar?", undrade han och ägnar nu somrarna åt att kuska runt i ett antal delstater.

Inte ett elakt ord hör jag. Fast på en del motell frågar man om jag önskar "smoking or non smoking room", trots att jag innan sagt vad jag håller på med. På sådana motell blir det låga servicepoäng i min hotellranking.

En sak jag förvånats över är att en handfull personer, alla kvinnor, kommenterat utseendet på mina ben Det har hetat att jag har "muskelösa ben", "löparben" och liknande. Skall jag tolka detta som smicker? Lite kul är det i alla fall!

Har nu haft två lätta dagar med fyra mils löpning vardera men hade velat springa lite längre, dock omöjligt eftersom det inte fanns några motell på rimligt avstånd.  I morgon blir det en tuff dag med cirka 7 mils löpning på motorvägen. Jag får starta tidigt eftersom temperaturen framåt eftermiddagen stiger till över 35 grader. Jag känner mig fortsatt väldigt fräsch, har inga skador eller ont någonstans. Över 20 procent av distansen redan avklarad. Livet leker!

Keep on running och fortsätt med era frågor!

-Dagens rätt är T-bone steak, tyckte jag servitrisen sa på matstället i Bliss.

Jag hade vikit av från motorvägen efter tre mils löpning och det vattnades nu i munnen på mig. Här skulle ätas rejält för det skulle bli en lång varm dag för mig. Men vad är det som kommer in på bordet? Ett par stekta smörgåsar med något kletigt emellan och som troligen var rökt böckling. Och jag som inte äter böckling! Men det gick ner och det var till och med ganska gott. Konstigt, man accepterar det  mesta när man lever underr så här extrema förhållanden. Ibland tycker jag det handlar om rent överlevnadsinstinkter.

Just maten är det man mest tänker på när man springer ute på vägarna. Och så naturligtvis om man skall hinna fram till motellet- om det nu finns ett sådant- innan det blivit mörkt. Har de senaste dagarna börjat dricka mer sportdryck (Gatorade), som jag späder ut till hälften med vatten. Drycken har helt klart en prestationshöjande effekt, att bara dricka vatten skulle inte gå.

Det jag hittills sett av Idaho imponerar inte. Ett ganska fult och kargt lanskap, lite odlingar och knappt några hus här heller. Men när jag vek av från Interstate 86 och in på HW 30 över Hageman Fossil Beds (nationalmonument med  över 4 miljoner år gamla fossiler av  hästar/zebror)  var det det vackra Idaho jag fick se; små vattenfall, sjöar, grönska och vackra canyons Snake River grävt ut och ett märkligt gammal simmhall som värms upp av de varma källor som finns här i trakten. På tal om fossiler- de gamla damer jag språkade med på ett bibliotek i en av dessa småorter kan nästan gå in under den kategorin också. Fast dom var mycket hjälpsamma.

Gårdagens etapp blev 80 km, dagens betydligt kortare.