Kommit till Glenn Ferry, en håla med ca 1 000 invånare och inget internet. Har ändå lyckats hitta en anslutning men är lite skraj när jag i halvmörker utomhus skriver detta samtidgt som den ena ragagrbilen efter den andra cirklar runt mig.

Idag den klart varmaste dagen av alla, 100 F. Mycket svårsprunget och tvingades ett tag ta en dusch under en vattenspridare ute på ett åkerfält. Kort  rapport p g a rånrisk.

Keep on running!

Alla dagar är inte roliga. I dag var en sådan dag. Det började med att jag fick punktering på bägge bakhjulen samtidigt som jag precis inlett min långa löpning på motorvä 84. Omedelbart dök det upp en polisbil och jag var på väg att hala upp mitt papper från Parmapolisen som visade att jag faktiskt får springa på motorväg. Men polismannen ville bara kolla om jag behövde någon hjälp.

Idag var nog den varmaste dagen av alla, runt 35 grader eller mera. Och jag fick "njuta" av denna hetta under hela dagen eftersom jag kom iväg alldeles för sent på morgonen. Till råga på allt hade jag viss vattenbrist och dumt nog hade jag ingen sportdryck med mig, senare under dagen var det som att dricka ur varmvattenkranen.

Börjar undra om den rutt som jag valt verkligen är så bra. Motorvägslöpning är fruktansvärt trist, dessutom är det väldigt mycket långtradare ute och landskapet sterilt och tråkigt, inte ett hus i sikte. Enda positiva är att vägrenen är mycket bred och jag känner mig helt säker på motorvägen.

Har precis stapplat in på ett nergånget motell i staden Mountain Home (11 000 invånare), fjärran från den lyx jag fick uppleva dagen innan. Men rummet är i alla fall rent och snyggt, har internet och 39 dollar är ju inte mycket att klaga över. Men vad jag inte förstod var att motellet ligger alldeles intill en järnväg där godstågen går stup i kvarten.  Det låter som tågen går rakt genom rummet och huset skakar när de passerar. Blir nog ingen vidare sömn den här natten.

Morgondagen oviss som vanligt. Tyvärr verkar det svårt att lämna motorvägen eftersom alternativvägar saknas. Skall i alla fall försöka komma iväg lite tidigare än vanligt och sportdryck får jag inte glömma.

Keep on running!

Inte så många nya frågor den här gången. Men fortsätt att fråga på.!Om du eventuellt skulle bo längs min färdrutt, hör då gärna av dig så kanske vi kan ta en löptur eller fika tillsammans.

1. Maria frågar om hur jag vet när skrona är utslitna.

Svar: I det här fallet var det uppenbart- skorna var blankslitna. Annars brukar jag byta skor efter ca 300 mil (i butikerna brukar de säga att man bör byta efter 150 mil). Själv tränar jag i 5-6 olika par löparskor och för att hålla reda på hur mycket de är avända skriver jag bak på hälen när de är köpta. Jag skiftar skor vid varje träningspass och eftersom jag normalt tränar 2-3 gånger om dagen blir det också 2-3 par skor jag springer i dagligen. I USA  har jag dock bara 2 par skor.

2. Jan frågar om vägvalet  Idaho.

Svar: Det blir lätt. Kommer mestadels att springa på Interstate 84. Tack också för alla dina roliga vebhänvisningar!

3. Staffab frågar om vilken mirakelsalva jag använder för att inte få blåsor under fötterna.

Svar: smörjer fötterna morgon och kväll med vaselin. Det har hittills funkat men skoskav får jag säkert ändå. Har också specialgjutna skoinlägg (fotbädd).

4. Ragnar frågar om Idaho är kortare än Oregon och därför kan kan klaras av fortare..

Svar: Ja, så är det. Och eftersom Idaho också är plattare bör det gå lite snabbare.

5. John & Karen (amerikanskt par som snart skall springa från norr till söder i USA, ungefär den sträcka jag sprang sommaren 2005) frågar om vilken löparmat jag har med mig, vilken mat som inte funkar och om vägval i Illinois.

Svar: Springer du större delen av dagen gäller det att äta så mycket och så ofta som möjligt. Själv stannar jag därför till vid flera matställen längs vägen och i butikerna köper jag frukt (vindruvor, bananer och framför allt saftiga frukter). Har första gången prövat att äta energikakor, de fungerar bra och är också bra att ta till om man missat någon måltid men goda är dom inte, äckligt söta. Dricker mest vatten men brukar ta en flaska sportdryck om dagen, sportdryck fungerar väldigt bra när man är tröttkörd. Om vägvalet i Illinois vet jag inget just nu.

Här kommer ytterligare ett lass med bilder! /webbmastern

Äntligen Idaho, delstat nummer två av totalt tio som Björn skall klara av under sina 100 dagar i USA.

En övergiven (?) hund har lagt sig i skuggan på bensinstationen i Mount Vernon, Oregon.

Inget berg är likt det andra. Den här märkliga bergsformationen sprang jag förbi i Mitchell, Oregon.

John Day Fossil Bed, Oregon, med sina branta bergsluttningar och den strida floden där jag senare svalakade mina fötter var en mäktig upplevelse.

En dag "på jobbet" för Björn. Bilderna tagna mitt på vägen varannan timma mellan klockan 07.00-17.00 i bergslandskapet mellan Unity och Brogan i Oregon. Under denna tripp passerades en tidszon:

kl 07

kl 09

kl 11

kl 13

kl 15

kl 17

Det här går ju som på räls! Fem till sex mil om dagen känns hur lätt som helst. Det verkar som om jag är i mitt livs form och det oroar mig lite. Bakslagen kommer, var så säker, men det är bara att njuta så länge formen håller i sig. Att det just nu känns så lätt beror på att det är en himmelsk skillnad mellan Oregon och Idaho; Oregon  var väldigt bergigt medan södra Idaho är nästan platt som en pannkaka, hittills i alla fall.

Jag hade med mig två par löparskor till USA, det ena halvslitet och det andra mycket slitet. När jag i dag anlände till Boise, Idahos huvudstad, tyckte jag det var dags för ett skoinköp. Stegade därför in i fina löparbutiken på huvudgatan där min entré mottoggs med en gäspning. Vad var det för luffare som besvärade oss? tycktes personalen tänka. Budskapet att jag sprang kust till kust, mottogs med en gäspning. Började därför inse att jag knappast skulle kunna köpa några billiga skor i denna butik, än mindre få dem gratis (vid mitt förra USA-löp fick jag otroligt nog ett par skor gratis).

Lite på djävulskap provade jag ändå ett par och sa att jag var beredd att betala halva priset. Då fick personalen ett ännu mera citronliknade utseende. De två expediterna gick åt sidan, tisslade och tasslade och kom med beskedet:

-Det är väggpriset som gäller.

-Ja, men jag har ju sprungit i det här märket i 25 år, försökte jag och förstod att slaget för länge sedan var förlorat. Men kan ni inte ge mig några dollars rabatt? försökte jag och njöt nu av situationen.

Nu var det bråttom värre eftersom klockan närmade sig 18 och de flesta butiker var på väg att stänga. 18.05 nådde jag en stängd löparbutik några kvarter bort , knackade på rutan och personaln öppnade. Här var det annat ljud i skällan- jag berättade om mitt mottagande i "fina butiken", varför man här var beredd att ge mig en mycket kraftig rabatt. Jag fick skorna till nästan halva priset jämfört med fina gatan, dessutom fick jag årets modell, på fina gatan sålde man fjolårets.

Anders, som bor i Boise och som i en kommentar på min hemsida "varnade" för butiken på fina gatan, hade alltså alldeles rätt. Synd bara att jag inte hann träffa Anders, tiden räckte inte till.

I morgon blir det löpning på Interstate, förmodligen ganska långt. Avslutningsvis kan medges att mitt prutande inte alltid går hem. Här på fina Best Western, en bit utanför flygplatsen i Boise, gick man inte med på någon som helst "löparrabatt". Mitt misstag här var att jag prutade när det fanns andra hotellgäster i receptionen. De ville naturligtvis inte höra att de betalat mycket högre pris än jag betalat. Inga andra motell fanns i närheten så det var bara att betala, utomhus vill luffaren helst inte sova.

Keep on running!

PS

Har tyvärr ingen kontakt med min webmaster så bilder dröjer.

Idag sprang jag över Snake River och lämnade därmed bakom mig Oregon, min första delstat som tog exakt två veckor  och drygt 70 mil att avverka. Jag vill minnas Oregon som delstaten med den snabbt skiftande naturen, med de höga bergen, ofta brunfärgade och ökenartade, men också med skogar med jättelika tallar och alla dom gröna dalarna, kanske inte så bördiga, men där man försökte med vattenspridare få grödan att växa. Jag sprang genom ödsliga trakter och det var en relativt fattig jordbruksbefolkning jag mötte. Vårgårda, Säffle, Bollstabruk, för att nämna några svenska småsamhällen, framstår som rena lyxmetropolerna jämfört med de hålor jag här sett. Även om USA är ett av världens rikaste länder så slår  deras småsamhällen inte våra motsvarigheter.

Min tystand under fyra dagar beror på att jag befunnit mig i internetskugga. Jag har börja vänja mig vid sunkiga motell , usla campingplatser och sjabbiga matställen. Men USA är också kontratsernas land, där du för en billig penning tar in på rena lyxmotellen för 300-400 kronor natten och äter en brakmiddag  för samma peng som en svensk torftig lunch kostar. Detta skrivs från La Qinta In i staden Calwin ett par mil från gränsen till Oregon och några mil väster om huvudstaden Boise. Här fattas mig inget, en luffare som jag uppskattar detta överflöd ibland. Även här gick man med på att ge mig "löparrabatt" på rumspriset så motellet får höga poäng i min motellranking. Du följer väl den härintill?

Jag tror att Idaho blir lättare att klara av än Oregon. Det jag hittills sett är ett mycket grönt Idaho, åkerfält efter åkerfält där man odlar majs och vete. Och jag som trodde detta var potatisstaten i USA. Klarar jag också av Idaho blir jag kanske innehavare av ett nytt svenskt rekord: mannen som sprungit 50 svenska mil på en amerikansk motorväg. Idaho lär vara enda delstaten i USA där cyklister, gångare och löpare får visatas på Interstate. Idag stegade jag in på en fridfull polisstation i staden Parma (1 771 invånare) för att få regleran utredda. Varken de två poliserna eller polischefen visste men efter att ha slagit i några böcker fick jag veta att jag  var välkommen att springa på Interstate. En polisman skrev till och med ut ett papper med trafikparagrafen jag kan visa upp om jag skulle bli stoppad.

Löpningen går fortsatt bra och jag känner mig väldigt stark. Men hur detta äventyr skall sluta, det kan ingen veta. Det är kanske det som gör det här helgalna äventyret så spännande.

Hoppas att ni fortsätter att fråga allt mellan himmel och jord som har bäring på min löpning. Alla skall få svar.

Keep on running!

Passar på att svara på era frågor innan jag går in i internetskugga. Roligt att ni frågar så mycket om min löpning, fortsätt med det. Och skule du bo i USA, hör av dig då, så kan vi ta ett löppass tillsammans om våra vägar möts.

1. Staffan om jag har problem med blåsor under fötterna.

Svar: Nej, inte ännu men det får jag säkert. Är dock noggrann, smörjer in fötterna varje kväll och morgon med fet salva, klipper naglarna kort och har två par olika skor för att minska skaderisken.

2. Laufen om inte tiden flyger iväg för fort?

Svar: Jo, så känns det ibland. Mennär det går tungt, för det gör det också, känns de återstående dagarna som en oändlighet.

3. Jan om jag har extra försäkring och om mobilen funkar i ödemarken.

Svar: Ja, jag fick förlänga min hemsförsäkring där olycksfallsskyddet bara varade 45 dagar. Kostade ca 2 000 kronor att få upp till 100 dagar men nu kan jag få sjukhusvård och fri hemtransport. Tog också en försäkring för eventuell efterrvård hemma men den var billigare. Nej, använder ingen mobiltelefon. Att ringa kostar skjortan, telefonen använder jag bara som väckarklocka men bra att ha i nödfall. Kan ringa med Skype från min dator men har ännu inte behövt göra det.

4 Inkan om det blir jordgubbar i Strawberry Mountains.

Svar: Vet inte var dessa berg ligger. Dom säljer jordgubbar i butikerna från Californien. Ser jag någon gårdsförsäljning skall jag köpa en kartong. Men sill och nubbe blir det inte, trots att det är midsommar.

5. Thorbjörn om hur det känns i musklerna efter drygt 50 mil.

Svar: Bara bra. Är väldigt fräsch, kroppen tycks återhämta sig bra och jag har ännu inte behövt någon vilodag. Har kanske aldrig varit starkare. Men jag kan inte ropa hej ännu, först efter drygt 3 veckor tror jag att man rent fysiskt är på den säkra sidan, risken för skador är då inte särskilt stor. Men klarar man mentalt att vara borta 100 dagar? Jag tror det men är inte helt säker.

6. Allan Montan, Georgia i USA, om jag planerat att skriva en bok efter avslutat äventyr.

Svar: Nej. Nu vill jag vara fri, inte vara journalist och reporter. Men kanske blir det något ändå.

7. Stanley Ekberg och Fredika om hur jag mäter avstånden och om jag har GPS.

Svar: Jag har en cykeldator kopplad till babyjoggerns framhjul och mätningen blir väldigt exakt. Brukar också kolla milesskyltarna längs vägarna men det är datorn som svarar för den "officiella" distansen.

8.Selbäck om jag springer med pulsklocka eller på känsla och vilken vilopuls jag har.

Svar: Har ingen pulsklocka, springer på känsla. Känns det lätt springer jag, känns det tungt går jag. Min vilopuls är inget märkvärdig, ca 50 om jag minns rätt.

Kanske inte "runners high" men vissa dagar drabbas vi löpare av en väldig lyckokänsla. I dag är en sådan dag- perfekt för löpning vädermässigt, kroppen känns fräsch och allt annat vid sidan av fungerar. Gud vad jag är glad att jag inte tvingas genomkorsa detta vackra land i en varm bil eller på en mullrande motorcykelutanutan i stället kan uppleva naturen och människorna på ett mer naturligt sätt- till fots.

Detta skrivs från ett litet café (Coffe Bean) i en charmig nybyggarutpost vid namn Praire City. Bytte du ut bilarna som står parkerade här längs huvudgatan mot hästar, ja då är det precis som i de gamla vildavästern-filmerna. Här i Praire City har jag suttit och ätit på en restaurang där vå unga amerikaner, Scott Sehon och Dave Bronsfenbrenner också smörjt kråset. Scott och Dave kosrade USA springandes med en babyjogger 2003 och det är deras rutt jag nu följer. Personalen mindes dem mycket väl och det blev ett långt och trevligt samtal om diverse "dårar".

Snart går jag in i internetskuggans värld och där kommer jag troligen att befinna mig några dagar. Kommer idag att övernatta på en campingplats i Austin Junction som ligger högt upp i bergen.  Nästa motell finns i Unity men dit är det bara 24 kilometers löpning varför jag troligen springer längre och då blir det att sova under the stars.