Jag springer i dalgången längs den lilla floden John Day. Landskapet har snabbt ändrat karaktär. Borta är de stora canyons och platåbergen, nu är det mer runda och mjuka gräsbeklädda berg, ungefär som i Wales. Men bergen här är inte gröna utan går i någon gulaktig ton, ungefär som torkad vitmossa. Och här och var dyker det upp jättelika sandtoppar, ungefär som tusentals lastbilar tömt sin last på sand.

Vattenspridarna går för fullt i dalgången. Jag är i cowboyland. Männen, inte alla, går klädda i bredbrättade hattar, rutiga flanellskjortor och i jeans. Rancherna är dock inte så imponerande men ägarna försöker göra entrén så storslagen som möjligt. Man slår ner två kraftiga pålar i marken och lägger en ovanpå och hänger upp sin skylt.

Det är väldigt varmt. Jag ser barn hoppa från broräcket ner i floden. Hästarna håller sig i skuggan under de få träd som finns. En ranchägare berättar att det fortfarande finns kvar en del vildhästar i bergen. Just nu är det slåttertid.

Min löpning går efter omständigheterna bra. Att springa på eftermiddagen då det är 95 F (35 C) går knappt och det blir därför mest gång. Däremot kan man få till en och annan mil under morgontimmarna men jag måste nog gå upp tidigare framöver. Bilägarna måste tro att det är en galning de möter på vägarna- ingen vettig människa är ute när det är så här varmt, än mindre springer. När jag utmattad vilade vid vägkanten i den lillaskugga som fanns stannade en bil till och man undrade om allt var bra med mig. Skönt att någon bryr sig!

Vätska är inga större problem.  Vattnet är behagligt svalt från tanken som ligger i skugga under vagnen. Men på eftermiddagen är det som att dricka varmvatten ur  en kran. Det går men det är inte gott. Tyvärr är det fortfarande väldigt ödsliga trakter varför det inte går att uppbringa en kall Cola eller Gatorade.

Fick idag första punkteringen. Gick lätt att fixa, bytte bara till ny innerslang, men i fortsättningen får laglapparna fram. Undrar hur länge däcken håller? Skorna slits väldigt i värmen och inköp är planerade när jag når Bois i Idaho.

Dagens distans blev 50 km och jag var ganska utpumpad när jag gående anlände John Day. Morgondagen kan bli kort, till Praire City (vilket spännande namn!). För att motellen skal l passa in och sträckorna bli lagom långa kan det också bli övernattning utomhus. Ovisst som vanligt, det är det som gör den här turen så spännande.

Ursäkta att hemsidan havererat. Kom väl åt någon knapp av misstag, får kontakta webbmaster Nisse. MIsslyckas i vanlig ordning med att lägga in bilder och hoppas att webmaster även här kan göra en insats.

Keep on running

Jag har nu under tre dagar befunnit mig i internetskuggans värld, därför denna tystnad. Men kyrkan har som bekant goda kontakter med cyperspacen. Jag och ett tiotal långfärdscyklister har precis checkat in i Presbytarian Church i Dayville, en håla med 138 invånare. Kyrkan har en enkel dator vi kan använda, stort kök där vi får laga vår mat och sova skall vi göra i kyrksalen. Och dusch och handdukar kunde de också erbjuda oss trashankar, och inte en dollar begärde man. Fantastsikt!

Dagens rapport blir kort. Allt dock väl med mig. Återkommer med en fylligare rapport från John Day imorgon, förutsatt att man har internet. Här ar väldigt bergigt men otroligt vackert med djupa canyons, har sprungit genom John Day Fossil Beds (klassat som nationalmonument) och svalkat trötta fötter i den brusande floden. Min soloritt tycks uppskattas- blev i dag bjuden på en komplett lunch längs vägen från ett par jag dagen innan träffat på Oregon Hotel i Mitchel (175 invånare)

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

Det är nu dags att pressentera resans första bilder… Björn hade tyvärr lite problem med tekniken och bad mig därför att lägga in dem åt honom. Fler bilder är att vänta… /webbmastern

Starten den 11 juni på stranden i Stilla havet vid Florence

På väg mot McKenzie Pass. På 5000 feet märks att det är svårare att andas

Three sisters i bakgrunden är 10 000 feet hög. Vägen har precis öppnats sedan den varit snötäckt. Svart lava gör landskapet overkligt och kusligt.

Idag behövde jag inte pruta på motellet. Det gjorde motellägaren så bra själv och priset han ville ha var 44 dollar, inklusive en motellskatt på knappt 10 procent som alltid läggs på här i Oregon. Har checkat in på Rustlers Inn på Third Street i Prineville (9 990 invånare enligt vägskylten). Etablisemanget såg förfärfärligt ut på utsidan men visade sig ha inre kvaliteter, t ex trådlöst internet och tv . Internet verkar vara standard på motellen numera men tv en rairitet.

Medvind och svagt utför, kan det bli bättre? Det gick därför undan de första tre milen. Landskapet har nu helt ändrat karaktär, borta är grönskan och skogarna, nu är det i stället lite ökenartad vegetation, buskar och träd som jag intre vet namnet på men som som ser ut som en blandning mellan tall och en och är inte högre än 5-10 meter. Inga snöklädda toppar längre men bergen är höga och dåligt skogbevuxna. Det är med andra ord inte särskilt vackert men ändå lite faschinerande eftersom jag inte sett den här naturtypen tidigare.

Om löpningen gick lätt första halvan blev det andra desto tyngre. Inte ens sportdryck, torkad frukt och annat löpargodis hjälpte. Det blev därför en hel del gång mot slutet. Och då tar det tid, särskilt som jag är en mycket lusig gångare.

Morgondagen kan bli besvärlig. Nya berg väntar och troligen kommer jag till så ödsliga trakter där det inte finns internet. Kommer nu att följa higway 26 ända fram till Idaho. Jag har två val- antingen att springa till Mitchell (vilket egentligen är för långt) eller lite kortare men då tvingas campa och troligen också frysa. Det är inte ens dagtid särskilt varmt där jag nu befinner mig. Morgondagens utmaning heter Odhoco Pass och ligger på 4 700 feet, alltså ungefär samma höjd som jag tidigare varit uppe på. På dom höjderna är det lite svårare att andas.

Dagens distans blev 64 km.

Keep on running!

Roligt att ni forts�tter att fr�ga om min l�pning, forts�tt med det. Jag skall f�rs�ka besvara allt som st�lls p� min hemsida och det som skrivs under bloggen i Svenska Dagbladet. Lite skrivsbordsarbete kv�llar och mornar piggar alltid upp en gammal journalist.

1. Andrea om jag lagt in planerade vilodagar och om varf�r det �nnu inte finnsn bilder p� hemsidan.

Svar: Nej, n�gra planerade vilodagar �r inte best�mda. Hela det h�r l�par�ventyret bygger p� k�nsla- n�r det k�nns bra springer du l�ngt och n�r du �r tr�tt blir det kortare. F�rdrutten har jag dock relativt klar eftersom jag f�ljer en som tv� amerikanska l�pare sprang f�r n�gra �r sedan, jag v�ljer dock att springa i andra riktningen. Men vilka st�der jag skall stanna i f�r avg�ras under v�gen. F�r mycket planerande g�r en bara besviken n�r kalkylen spricker, tror jag. Bilderna ja, har "tekniska problem" och nu kr�nglar dessutom kameran. Men nog skall jag f� ut lite bilder sent om sider.

2. Jan om v�gvalet h�r i Sisters

Svar: Tack f�r dina ing�ende kartstudier- de hj�lper mig faktiskt. Nej, det blir inte till "storstaden" Bend i dag utan jag �terv�nder till gamla k�ra 126:an och drar till Redmond, kanske Prineville. Sedan v�ntar nya berg . . .

3. Sigrid om det �r mycket trafik etc

Svar: Hej Siggan! Nej, trafiken �r �nnu inga problem, v�ldigt lite trafik, men ig�r h�ll jag p� att bli �verk�rd av en rattfull (?) kvinna. Hade jag sett en sheriff hade jag bett dem stoppa henne. V�garna har �nnu s� l�nge v�gren vilket �r bra n�r man springer med bred last. M�lande beskrivningar, tycker du? Ja n�r jag inte har n�gra bilder f�r jag ta till orda, men visst �r det fantastiskt vackert h�r.

4 Markus B om hur jag lyckas h�lla matchvikten och hur jag klarar mat och dricka.

Svar: N�r jag sprang 2005 Chicago-New Orleans tappade jag inte ett enda kilo. �terst�r att se om det blir s� �ven denna g�ng. Men knepet �r att �ta och dricka hela tiden, n�stan frossa. S� n�gra best�mda tider f�r lunch, middag etc g�r inte att h�lla. �nnu s� l�nge har det inte g�tt �t s� mycket v�tska. Dunken under vagnen rymmer 11 liter och jag har kanske som mest beh�vt 7-8. Vagnen �r perfekt eftersom jag kan bulla upp mat p� v�skan samtidigt som jag springer eller g�r. Ig�r l�g en morotsp�se p� v�skan.

5. Claes om skoval till sig sj�lv som �r tung och neutral l�pare.

Svar: H�r v�gar jag inte r�da. Men generellt �r biliga skor lika bra som dyra. Mer �n 500-700 kronor tycker jag inet att man skall ge. I butikerna f�rs�ker man g�rna pracka p� de dyare modellerna. Visst kan en tyngre l�pare beh�va en annan slags sko men f�r den som inte springer s� mycket tror jag inte att det spelar s� stor roll. B�ttre i st�llet att l�gga pengarna p� tv� billiga par skor men av olika typ f�r att minska skaderisken.

6. Putchi om varf�r jag valde just Florence som utg�ngspunkt och om det �r en bra startstad ocks� f�r en bil�kare.

Svar: Florence �r kanske inte s� mycket att se men str�nderna (Oregon Dunes) �r fantastiska. Vet inte varf�r staden �r startpunkt f�rs� m�nga cyklister men den ligger kanske bra till geografiskt. Portland �r v�l annars det naturliga valet med flygplats och hyrbilsfirmor som inte finns i h�lor som Florence.

7. Arnold om hur det �r att springa uppf�r och nerf�r med vagnen.

Svar: Egentligen inga st�rre problem �n att springa utan vagn. Visst v�ger ekipaget en del men uppf�r g�r man �nd�. I nerf�rsbackarna g�ller det att bromsa med handbromsen. Det fick jag prova p� ig�r under bergspasset.

Det går fortsatt bra för mig. Men sex timmars uppförslöpning (mest gång) upp til 5 300 feet och nästan lika lång nerförslöpning sög musten ur mig i dag. Sprang 5 timmar på en fjällväg (242) upp till McKenzie Pass och sedan krävande nerförslöpning. Vägen har varit avstängd fram till för tre veckor sedan på grund av all snö. Nu hade jag och ett antal cyklister denna 5 mil långa serpentinvåg för oss själva eftersom man ännu inte öppnat för biltrafik. Landskapet otroligt vackert med snöklädda toppar men också kusligt med svarta lavakratrar.

Väl framme i staden Sisters höll dagen på att sluta med katasrof. Min vana trogen prutade jag hårt på motellen. På ett som kan beskrivas närmast som ett råtthål ville man ha ca 100 dollar och lyxiga Best Western ville ha motsvarande ca 1 000 kronor. Blev alltså råtthålet men där retade jag upp kvinnan så till den milda grad att hon skrikande rev sönder min bokning. Det som fick henne att koka över var min kommentar att hennes motell skulle få en låg poäng i min hotellranking. Fick därför snopet återvända till Best Western, för sova ute ville jag inte. Nu hade jag turen på min sida, en av cyklisterna hade checkat in och i hans närvaro gick man plötsligt med på att sänka priset till hälften.

Överallt där jag drar fram får jag ett väldigt stöd. Tar jag in på ett matställe är det alltid någon som sett mig på vägen och önskar mig lycka till. I dag var det två medelålders par som skulle be för mig så att jag nådde mitt mål. Och av ett annat par fick jag en liten minnessak som skulle bringa mig tur. En annan person erbjöd mig husrum om jag skulle ta svängen om i hans hemtrakter (Delaware). Skulle detta kunna hända i Sverige. Nej knappast.

Dagens distans blev 64 km. Totalt är nu 5 procent av sträckan avverkad.

Vilken otroligt vacker dalgång jag springer i. Vägen följer den brusande McKenzie River. Jag ser hasselnötsodlingar och också julgransodlingar. Vatten störtar ner från höjderna och det är nästan så jag blir blöt om benen. Träden är mäktiga, så här tjocka tallstammar har jag aldrig sett. Mina björnramar når inte ens runt halva stammen.

Plötsligt dyker dom tre systrarna upp. Vika toppar! Vackrare skapelser har sällan skådats men nog verkar damerna lite kyliga? Jag lyckas inte komma dem nära men förälskelsen är ändå ett faktum och i morgon (läs i dag) får jag bestiga dem.

Lugn, jag talar om fjälltopparna Three Sisters, vardera på drygt 10 00 feet. Väg 202, som jag i morgon skall springa på, sniker den norra systern. Vägen är bara öppen sommartid och just nu avstängd för biltrafik på grund av vägarbeten. Skönt, även om trafiken hittils inte varit något problem. Dagen kommer att bli mycket tuff efersom det är så mycket uppför och jag får starta ganska tidigt om jag skall nå etappmålet ;staden Sisters.

Dagens etapp blev kort, bara 35 km, till ett lyxhotell i Belknap Springs. Hotellet byggt vid några underjordiskt varma källor och det blev bad i utomhuspoolen med vatten från dessa källor. Underbart, men det var kanske ett isbad som behövdes. Egentligen var hotellet fullbokat och dessutom skulle rummen kosta 95 dollar. Men en prutande kontinetlöpare springer ibland i gräddfil och det ordnades fram ett rum för 70 dollar.

Det finns fler luffare än jag. Stötte idag på två tilltufsade cyklister som satt på vägrenen och lagade en punktering. De hade startat i New Mexico för tre år sedan och försörjde sig nu på att samla ölburkar. Dagen innan råkade jag en annan luffare och frågade honom vart han var på väg men den frågan förstod han inte. Det är tur i alla fall att man själv har ett mål och något att återvända till.

Vad roligt att ni frågar så mycket om min löpning. Fortsätt med det, det håller ångan uppe. Jag skall försöka besvara alla era frågor, såväl dom som ställts direkt på min hemsidan och också dom som lämnats som kommentarer i bloggen på Svenska Dagbladet.

1. Torsten i Solvikingarna om hur många skor jag har med mig.
Svar: Två par varav ett är ganska slitet och skall bytas ut om några veckor. Skorna är av lite olika modell för att minska skaderisken. Jag skiftar par varje dag. Totalt räknar jag med att slita ut 5 par skor och nya köps längs vägen.

2. Arnold som skämtar om det var trångt i startfållan.
Svar: Nja. Men två 18-åriga killar började dagen efter mig att gå från Florence till North Carolina. Och Florence är utgångspunkten för många cyklister som korsar kontinenten.

3. Erik om det blir varmt längre österut i Oregon.
Svar: Jo, så är det säkert. Ingen fördel, även om jag älskar värmen. Om det blir för hemskt får jag som Rune Larsson gjorde starta klockan 5 eller 6 på morgonen. Nu har ag haft ”sovmorgon” och först kommit iväg framåt 10-tiden. Såg en tidning med väderkartor och det var väldigt rött österut. Trakterna kring Florence var rena Nordpolen.

4. Jan om vad klockan är när jag startar och vad den är i Sverige samt om hur höga berg jag skall upp på i Oregon.
Svar: När detta skrivs är klockan 22.52 och i Sverige 07.52. Jag är alltså ute och springer när ni sover. Jag har inte gjort några närmare kartstudier men det blir säkert uppåt 5 000 feet. Det lär bli rena höghöjdsträningen. Fick rådet av en biolog att inta extra med järn. I början lär de höga höjderna sätta ner krafterna men å andra kanske jag bli starkare ett antal veckor framöver med denna höghöjdsträning.

5. Olle om jag har åkt Vasaloppet?
Svar: Nej, intresserad men har inte den tiden. Annars är skidåkning ett bra komplement till löpning. En av Stockholms bästa marathonlöpare, Lars Jacobsson, förresten jämngammal med mig, åker väldigt mycket skidor, inkl Vasaloppet.

6. Gustaf om var jag startade och var målgång sker.
Svar: Starten skedde i Florence vid Oregonkusten, målet lite oklart men blir i Virginia, kanske Virginia Beach. Totalt räknar jag med att vara ute i 100 dagar. Mer info får du på min hemsida www.suneson.se

7. Selbäck om det inte är lätt att snedbelasta kroppen när man springer med en babyjogger?
Svar: Nej inte alls. Man springer normalt, rakt bakom vagnen, pendlar med armarna och ger vagnen en lätt knuff, först med ena handen sedan med den andra. Det blir nästan som att vagnen bestämmer tempot. Jag har smala racingdäck på kärran och den rullar då väldigt lätt.

8. Hur klarar du dig från skavsår?
Svar: Det komer jag inte att göra. Men visst kan man förebygga, smörjer dagligen in fötterna med fet kräm, har så kallad fotbädd inne i skorna (specialgjutna ilägg formade efter mina fötter så att nya skor inte blir någon obehaglig överraskning). Ändå kommer det att gå åt en hel del skavsårsplåster, misstänker jag.

9. ”Oiuh” om detta är ”medicinskt klokt”.
Svar: Det vet jag inte men jag tror inte det är farligt. För två år sedan sprang jag här i USA tredjedelen av den planerade distansen och jag hade efterår inga besvär alls. Löpning skall väl annars i största allmänhet vara nyttigt. En sak vet jag i alla fall: jag skulel aldrig ha klarat ett krävande heltidsjobb och ha fem barn om jag inte fått springa. Visst det finnsmarathonvrak men vi långlöpare är inte överrepresenterade i sjukstatstiken, tvärtom.

10. Hamstern om vilken fart jag håller för att orka 3 månader.
Svar: Man går och springer om vartannat. Är backarna branta blir det gång, dagarna börjar ibland med gång (så gjorde jag i alla fall vid förra USA-löpningen) och slutar ibland också med gång för att orka nästa dag. Tempot är 6 min/km när det är ”högt”. ”Knepet” är att lyssna på kroppen, inte planera så mycket och springa längre när allt känns bra.

11. ? som vill springa med mig i Virginia och undrar när jag är där?
Svar: Det skulel vara jätteroligt om vi kunde springa tillsammans. Jag vet naturligtvis inte när jag är i Virginia (mycket kan hända och det finn s inga garantier att jag når så långt). Men går det vägen bör jag väl vara i Virginia någon gång i augusti. Följ mig på nätet så ser du hur långt jag har kommit.