Igår trött, idag hur stark som helst. Kanske är det just detta som gör löpningen så spännande. Man har ingen aning om dagsformen. Men idag blev det löpning av- 6 mil och inte i alltför pjåkigt tempo heller (nåja ,)6 min/km är ett bra tempo för mig i dom här sammanhangen).

Jag älskar det här luffarlivet. Sorglösa dagar, mycket av tankarna kretsar kring om man skall hinna fram till ett motell innan det blivit mörkt. Vad underbart att bara stanna till när man ser ett kafé, ett matställe eller något intressant längs vägen. I dag blev det en bira och snack med lokalbefolkningen i en håla och i en annan håla intogs mitt livs första kaffe latte- nej jag är ingen early adopter.

Naturen är storslagen, springer längs higway 126 och längs Mc Kenzie River (11 mil lång) och som blir mitt sällskap även i morgon. Det här skrivs från ett underbart pensionat strax utanför Vida. Stället har wireless internet, det kunde man inte tro från utsidan, och mitt rum ligger bara 10-20 meter från denna brusande flod. Här la jag in en storprut och fick ner priset från 95 dollar (väldigt dyrt) till 50 dollar. Hade lite övertag eftersom pensionatskvinnan bara hade en gäst.

Fikc höra att två 18-åriga pojkar dagen efter min start i Florence börjat fortvandra tvärsöver den amerikanska koninenten. Det startade också i Florence och dom skall gå till North Carolina. Måste ha sprungit om dom längs vägen- dom lär nog hålla på ett antal 100 dagar om dom inte gett upp dessförinnan.

Solen skiner och jag har medvind. Det sägs att fördelen med att springa från väst till öst är att man just har medvind. Men om det är sant kanske någon väderkuning person kan svara på. Solen kommer nu i ryggen och det känns på de partier som inte fått solkräm. Köpte en jättetub med faktor 35- solkrämen är förresten otroligt billig här eller rättare sagt hur kan man ta ut sådana rövarpriser i Sverige?

Morgondagen är ett oskrivet blad. Snart börjar bergsklättringen så det är kanske för optimistiskt att tro att jag skall kunna nå McKenzie Bridge.

Keep on running

First a short message in English:

So faar so good. My start yesterday was perfect. I stood with wather up to my knees in the Pacific Ocean at Orgeon Dunes in Florence. The day before my cousin Linda and her husband Robert hade picked me up at the airport of Portland. After two days I´m now in Eugene. First night was terrible, I slept under the stars and it was very cold in my little tent.

_____________________________________________

-Finns det campingplats i Walton?
-Ja.
-Är du helt säker?
-Absolut.

Personal på bensinstationer brukar vara mina vägvisar när jag springer i okänt land. Men mannen på stationen i Mapleton hade fel. Jag sprang och sprang men ingen camping. Det hann bli kolmörkt och desperat fick jag störta mig ut i storskogen. Hade lite tur, kom in på ett kalhygge och lyckades få vagnen under en bom som blockerade vägen. Men natten blev väldigt kall och min campingutrustning är kanske inte den bästa. De planerade 30 km första dagen blev nu i stället 68.

Naturen är storslagen, växter och djur känns igen och landskapet påminer en del om Ångermanland. Just nu blommar björnbären. Hittills har det varit väldigt backigt och det lär bli värre framöver. Värmen skall jag väl inte klaga på (ännu) fast på eftermiddagen i dag var det 28. Ungefär 8 liter vatten gick åt plus saftiga persikor och en påse morötter. Och så ett besök på en snabbmatskedja. Mat och vatten är inga problem nu eftersom man kan ha med så mycket på vagnen.

Löpningen går bra och i dag nåddde jag fram till Eugene och kunde ta in på motell där detta skrivs. Teknisk idiot som jag är misslyckades jag med att lägga in en bild från starten men den och andra kommer senare.

Morgondagen är ett stort frågetecken. Har ännu inte kollat upp vart jag skall springa- förhoppningsvis blir det en 5-milare och nytt motell. Men man vet inte och ovissheten är också lite av tjusningen.

Keep on running!

Fick en kanonstart. Allt har gått precis som jag hoppats. För två timmar sedan stod jag med vattnet upp till knäna i Stilla Havet i nationalparken Oregon Dunes strax söder om de lilla staden Florence i Oregon. Den här bilden har jag haft inom mig i över ett år. Vågorna var mäktiga, sköljde upp över joggingbyxorna och det var en underbar känsla att stå där vid den milslånga stranden helt ensam. Samtidigt också lite kusligt efetrsom vågorna går tillbaka och suger med sig allt, även spinkig joggare.

Taktiken är att ta det lugnt de första dagarna. Hittills har jag bara avverkat cirka en mil och dagen kommer kanske att sluta på 3-4 mil. Skall nu följa vägen upp till Eugene, en av de större städerna här i Oregon. Jag åkte igår kväll vägen med bil när jag blev hämtad på flygplatsen i Portland av mina släktingar Linda och Robert Feldman. Utan deras hjälp hade det inte gått så här bra. På amerikaners vis är överöste de mig med gåvor, mest ätbart,att ha i joggingvagnen. Fick lämna kvar hälften för lasten får inte vara för tung.

Första dagarna kan att besvärliga. Vägen upp till Eugene är smal och hemskt backig men också otroligt vacker eftersom den löper i lummigt landskap längs floden Sisuslaw. Vagnen rullar lätt men med Felmanlasten kommer den att vara tung ett par dagar innan jag hunnit äta upp allt.

Det är i dag bra löparväder, skyad himmel och en bit över tju grader. Med en nyss uppäten jättemacka från restaurangkedjan Subway lär jag stå mig någon mil innan jag hugger in på Feldmankosten. Tyvärr blir det inget motell första natten och jag får nog tvingas sova utomhus på en campingplats.

Det här skrivs på min egna bärbara dator från biblioteket i Florence. Blev en positiv överraskning att biblioteken förutom egna datorer också har trådlöst nätverk. Bilder blir det senare på sidan när jag nått motell med internet.

Alla som frågor skall få svar och tack för alla lyckönskningar.

Keep on running!

Foto: Ingvar Karmhed, SvD

Håret snaggat, tånaglarna klippta och hjulen på vagnen smorda. Snart är det dags att börja min 100 dagar långa löpning tvärsöver den amerikanska kontinenten. Den 10 juni flyger jag från Arlanda och vid lunchtid den 11 juni står jag med vattnet upp till knäa i Stilla Havet utanför staden Florence i Oregon. Efter lite fotograferande börjar jag min 520 mil långa löpning mot Atlanten i öst.

Det här äventyret kan sluta hur som helst. Det finns inga garantier för att jag skall nå målet, Virginia Beach i Virginia. Men förberedelserna har gått mycket bra och jag tror aldrig jag varit starkare.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sommar och höst och som förra gången ställa en massa frågor om min löpning. Nu har jag bättre teknisk utrustning (bärbar dator) men jag kommer inte varje dag att kunna koppla upp mig mot internet på motellen.

Keep on running!

Det blev bronsmedalj i Bonn-marathon. Medaljen föreställer Konrad Adenauer (född 5. Januari 1876, död 19 april 1967)

Foto: Sigrid Suneson

Formen är god. Sprang i dag Bonn Marathon i Tyskland och blev trea i M55 på tiden 3.05.13. Lite överraskad att det gick så pass bra eftersom jag är dåligt tempotränad och inte har sprungit några andra tävlingar i år. Men tydligen räcker det långt med att ha mycket mängdträning.

Det här var naturligtvis ett bra besked inför min kontinentlöpning i USA i sommar. Då handlar det dock om att springa drygt ett marathonlopp varje dag under 100 dagar, sträckan är cirka 520 mil.

Förberedelserna går bra och den mesta av utrustningen är inköpt. Jag kommer att resa med lätt packning, nyligen köptes ett extremt lätt självupblåsbart liggunderlag samt ett mellanting mellan tält och sovsäck. Till min babyjogger har jag köpt racingdäck så att den skall rulla extra lätt. Återstår bland annat en bärbar dator som skall väga 1 kilo. Lätta grejer är också dyra grejer men jag tror det lönar sig i längden att jaga gram.

Jag kommer att ligga lågt med tävlandet och inplanerat är bara Göteborgsvarvet innan jag sticker över till USA. Ett träningsläger med min klubb, Majornas IK, skall också hinnas med.

Visumet är grejat! En glad Björn har fått ett visum som varar tio år. Men så länge tänker han inte springa. Löpturen över USA skall klaras på 100 dagar.

Foto: Sigrid Suneson

Nu finns det ingen återvändo - idag köptes flygbiljetten till USA. Söndagen den 10 juni flyger jag till Portland i Oregon för att dagen därpå från kuststaden Florence börja min cirka 520 mil långa löpning tvärs över den amerikanska kontinenten. Mycket av förberedelserna är klara och i veckan fick jag mitt visum- jag är berättigad att stanna 10 år i USA om jag så vill.

Den här löpturen skall gå relativt snabbt och jag räknar med att behöva cirka 100 dagar för att nå slutmålet Virginia Beach i Virginia. Då kommer jag att ha passerat tio delstater. Det blir ganska långa dagsetapper, uppemot 4-6 mil per dag, ibland längre beroende på var jag kan finna övernattning. Jag räknar med att bo på motell och i bara undantagsfall sova utomhus.

Det här blir min andra längre löpning i USA. Sommaren 2005 sprang jag mellan Chicago och New Orleans, en sträcka på 160 mil som avverkades på 32 dagar. Den gången bar jag all utrustning på ryggen vilket var aningen besvärligt. Nu gör jag det lättare för mig och springer med en babyjogger i vilken jag kan ha all packning, inklusive en dunk på tio liter vatten. Så mycket vätska behövs varje dag eftersom temperaturen troligen kommer att ligga på 30 grader eller mera.

Jag är fysiskt bra förberedd och har i år tränat i snitt cirka 14 mil per vecka. Årssnittet i fjol blev drygt 12 mil per vecka och totalt har jag sprungit drygt 10 000 mil sedan jag blev långlöpare för 26 år sedan.

Sedan 1800-talets slut har cirka 200 personer sprungit tvärsöver amerikanska kontinenten. Många har sprungit i olika tävlingar, andra har haft följebilar men bara ett tiotal har varit så kallade solorunners, alltså ensamlöpare utan hjälp. Svensken Rune Larsson var en sådan. Siffrorna talar alltså mot mig som en solorunner, dessutom skulle jag om jag lyckas bli den äldsta av alla.

Till skillnad från mitt löparäventyr sommaren 2005, då jag sprang från Chicago till New Orleans, tänker jag denna gång använda mig av en trehjulig joggingvagn. Sträckan nu är tre gånger längre. Det skall bli skönt att slippa ryggsäck och kunna ha all utrustning i vagnen. Jag springer utan följebil eller annan hjälp och övernattar på motell, i rena undantagsfall under bar himmel.

Jag kommer delvis att följa den rutt som två unga amerikaner, Scott Sehon och Dave Bronsfenbrenner sprang 2003. Distansen, värmen och bergen blir stora utmaningar genom mina tio delstater. Men svårast blir förmodligen ensamheten och trafiken, det sistnämnda en verklig fara eftersom många vägar saknar vägren och trafiken kan vara tung.

Jag är väl förberedd, såväl fysiskt som mentalt. USA-löpet har jag haft i mina tankar i över ett år och under 2006 hade jag sammanlagt 655 träningsmil (12,5 mil per vecka). Allt är dock en chansning och det finns inga garantier för att lyckas. Många försöker men fler bryter än klarar distansen. Genom årens lopp lär det bara vara ett tiotal ensamlöpare utan följebil som klarat det. Rune Larsson gjorde det 2004 (82 dagar).

Jag hoppas kunna lämna täta rapporter längs vägen. Denna gång har jag bättre teknisk utrustning med mig (dator) men dagliga rapporter kan inte utlovas eftersom det är ödsliga trakter jag passerar. Senare kommer jag att aktivera gästboken och hoppas även denna gång på ditt stöd, det var det väldigt stimulerande att besvara alla frågor jag fick om löpning och annat.

Varför gör jag då det här? Ja, inte för pengarna- jag kommer inte ha några sponsorer vilket kanske är en fördel. Jag gör det enbart för frihetskänslan och för att det är så förbaskat roligt att springa. Och så springer jag igenom ett av världens vackraste länder där man betraktar "dårar" som hjältar. Vi hörs!

Strålande sol varje dag. En lycklig Björn söder om Mayfield i Kentucky.
Foto: Tyra Deckard

I stort gick allt över förväntan. Att jag knappt skulle få några problem under min cirka 160 mil långa löpning mellan Chicago och New Orleans hade jag inte ens vågat drömma om.

Förutom att det gick vägen är den kanske mest glädjande erfarenheten att kroppen så lätt och snabbt kan anpassa sig efter extrema förhållanden. Normalt klarar jag kanske 15 mil i veckan men inte 35 som det nu blev. Och springa i värme gillar jag normalt inte- nu besvärades jag inte av att det praktiskt taget varje dag var minst 32 grader och en luftfuktighet på 80-92 procent.

Men det som kanske glädjer mig allra mest är att åldern inte verkar ha så stor betydelse i uthållighetssammanhang. Jag fruktade annars det från början. Vi ”gamla” (själv är jag 57) är kanske inte alltid så snabba men vi kan vara sega och knäcka en 20 år yngre förmåga. Det evangeliet tycker jag alla långdistansare över 50 år skall ta till sig.

Förhoppningsvis kommer alla dessa mil att göra mig till en bättre löpare i tävlingssammanhang. Känner mig faktiskt starkare, inte det minsta sliten, och kanske skall jag få till något bra halvmara- eller marathonresultat i höst. Respekten för långa distanser har i alla fall minskat.

Några tycker kanske att min rapportering varit alldeles för positiv. Något måste väl ända ha varit negativt och ibland funderade du väl på att bryta? Nej aldrig bryta även om jag kanske inte skrattade alla dagar. Enda problemet som tillstötte, och som jag inte rapporterat om, var att några ”bagatellartade” skavsår på ryggen blev svårt infekterade och resulterade i stora värkande bölder. Men dessbättre kom infektionen först när jag nått fram till New Orleans. Men så fort jag kom hem tvingades jag uppsöka akuten och blev remitterad till Karolinska sjukhuset där bölderna punkterades. Nu går jag på en penicillinkur och faran är över. Den ordinarie träningen startar imorgon.

Ett löpprojekt av det här slaget kan varmt rekommenderas som ett alternativ till en vanlig semester. Att välja USA tror jag kan vara ganska vettigt- attityden till ”galningar” är där mycket positiv och dessutom är det ett ganska billigt land (mitt billigaste motell 24 dollar och dyraste 63). Men några 20 000 kronor kostade inte klabbet, tror att totalkostnaden stannar runt 30 000 med tanke på att min avslutande semestervecka i New Orleans och Chicago kostade en hel del. Totalt blev det 32 löpdagar, inte 31 som jag skrivt tidigare. I snitt blev det 5 mil per dag men längden är jag lite osäker på eftersom jag bara mätt med sytråd på karta.

Sett så här i efterhand är det en sak jag missade. Min tekniska utrustning med bara en vanlig telefon var alldeles för dålig. Gör jag något liknande framöver skall jag ha med mig en telefon som jag både kan ringa med, skicka epost med och surfa på. Det skulle ha varit en väldig lättnad att slippa stressa till alla bibliotek och dyra internetbutiker. Nu satt man ofta på nåder på biblioteken. Tänk att i lugn och ro när och var som helst kunna skicka och läsa epost och surfa och kunna läsa lite om de orter jag befann mig på. I regel visste jag inget om de platser jag kom till.

Jag har för närvarande inga planer på nya liknande löparäventyr. Men snart grabbar jag tag väl tag i en kartbok igen. Det är visst cirka 50 mil mellan Stockholm och Oslo men hur långt är det mellan Stockholm-Rom och mellan . . .

Utan er, mina kära läsare, hade jag inte klarat USA-äventyret. Att stödet skulle bli så stort, både från kända och okända, hade jag aldrig vågat tro. Tack skall ni ha! Och roligt om jag lyckats inspirera någon.