Jag springer i morker, grodorna kvaker, insekter blinkar till som om de vore billjus och langt borta i fjarran hors langtradarna dana pa intrestaten. Vagvalet i forrgar att springa pa den nedlagda banvallen, "Tunnel Hill State" var ett lyckokast- oerhort vackert omrade genom nationalparken, helt slatt (annars mycket kuperat har) och dessutom pa ett skonsat grusunderlag. Har bode man anordna ett marathonlopp, tanker jag och kanner mig tillfreds med det mesta. Synd bara att jag som vanligt ar forsenad pa jakten efter motellrum och ocksa tvingas springa i morkret. Sent pa kvallen nar jag Vienna. For jarnvagsintresserade kan berattas att jarnvagen byggdes pa 1870-talet for att frakta timmer samt kol fran gruvorna i sodra Illinois. Ser lite rester av utspillt kol. Sparen revs upp 1988 och en fantasiskt vacker cykkelled skapades fran Cairo (dar Mississippi och Ohio River flyter samman) upp till Harrisburg.

Gardagen gick till Metropolis (Stalmannens hemstad). Jag sag inte spektaklet, dom lar ha nagot Stalmansmuseum. Dagsetappen blev 65 km, fruktansvart jobbig efetrsom jag led brist pa bade vatten och mat. Gjode dumheten att inte springa trygga vag 45 (som byggdes av fransmannen i mitten av 1700-talet) utan tog vag 145, kuperat som satan men inte en butik, an mindre ett matstalle i sikte. Tvinades springa 8 timmar utan mat och jag hade bara grundat med en dalig frukost. Pa en bilverkstad lyckadedes jag fa 2 Dr Peppar (Cola) och da gick maskinen igang igen! Fantastsikt med lite energi gar det att lopa igen.

I dag har jag Kommit in i Kentuckey och skriver detta fran ett stort bibliotek i staden Paducah. Laskigt att springa over Ohio River, en stalbro med stalgaller sa att man ser rakt ner i bradjupet. Malet ar att ta mig till staden Mayfield cirka 2 mil soder harom. Jag mar prima, trots avsaknad av vilodagar. Har hittills sprungit cirka 74 mil.

Vore kul om alla ni som laser det har stallde lite fragor kring min lopning! Tack for allt gensvar och tack webmaster for kartan.

Melodin har varit att planera sa lite som mojligt. Hittills har det konceptet var perfekt. Att fraga lokalbefolkningen har gett nya infallsvinklar, vagval etc. Som idag tex nar jag tankte fortsatta att springa pa higway 45. -Spring istallet pa den nedlagda jarnvagsvallen, radde en en man pa ett BBQ-matstalle. Du kan springa anda ner till Vienna och slippa alla backar.

Vem motstar ett sadant erbjudande? Hade annars tankt ta en genare vag genom nationalparken har i sodra Illinois men dar finns inga motell sa man far halla sig sa nara civilisationen som mojligt.

Befinner mig just nu pa ett bibliotek (som vanligt val forsett med datorer) i ett litet samhalle vid namn Carrier Mills. Avslutningen pa gardagen blev mycket jobbig- jag hade tankt att stanna i Eldorado (det later val som rena paradiset?). Men dar var det fullt pa det enda motellet sa jag fick i morker springa ytterligare 13 km till Harrisburg. Dar checkade jag in pa ett Super 8-motell. Hittills har alla varit valdigt intresserade av mina forehavanden men personalen pa detta motell var totalt ointresserad, det enda som intresserade dem var mitt kreditkort och nagot kaffe kunde dom inte fixa fram till en utpumpad langloapre som varit ute pa vagarna i 12 timmar och gjort 79 km.

Malet ar att ta mig till Vienna, drygt 30 km kvar. Far snart ta en ledig dag, lopningen gar i ultrarapid men anda framat.

Medvinden haller i sig i dubbel bemarkelse. Lopningen gar fortfarande fantastiskt bra dessutom fortsatt genrositet fran alla jag moter. Jag blir faktiskt mottagen som en kung har, man gillar knappa typer. I morse bjod motellagaren i Fairfield mig pa frukost. Senare under dagen pa en liten restaruang i staden Enfield bjod bordsgrannen mig pa lunch. Och nar jag lamnade restaurangen gav agaren mig en pase isbitar att fylla kepsen med. Man kanner sig liten har och jag blir rord av all den genrositet som visas mig.

Fruktade att det idag skulle bli nara 8 mils lopning ner till "metropoenl" Harrisburg (9 000 invanare). Men nyss horde jag att det tydligen finns ett motell i staden Eldorado 15 km innan sa dagsetabben idag blir ca 6,5 mil. Igar blev det 50 km- och en ny felspringning! Dessbattre blev det ingen omvag, i stallet kom jag ut pa rena glesbygden dar det luktade olja fran alla sma oljepumpar som arbeteade frentiskt (de flesta kallorna ar fran 40-talet, nagra fran 80-talet).

Mina tva tomma vattenflaskor ar rena dorroppnaren. Vem vagrar en tokig svensk vatten? Samtidigt far jag en pratstund med lokalbefolkningen. Som journalist ar man van vid att stalla fragor och jag far veta en massa intressant om allt fran majsskord till oljutvinning. Pratade forresten med en bonde som agde nagra kallor och tjanade "pretty much". Apropa jordbruk, just nu ar det skordetid for vetet. Inte sa mycket vetfalt har men de som finns ar enorma liksom maskinerna.

Fortsatter det sa har bra ar jag om tva dagar i Kentuckey. Men jag tar en dag i taget och ligger lagt med planerandet. Vet att vad som helst kan handa och aventyret snabbt ta slut.

Detta skrivs fran ocksa ett fint bibliotek i staden Norris City. Aterstar ca 2 mils lopning i eftermiddagssolen ner till Eldorado. Hoppas att det utlovade motellet verkligen existerar.

Att amerikanen ar gastfri har man ju hort. Nu har jag fatt ytterligare bevis for detta. Igar nar jag hade tagit en liten paus och satt och at ett apple utanfor ett hus blev jag inbjuden till lunch hos familjen. Nagra timmar senare nar jag bad om vatten i ett hus och fragade om man kunde kopa jordgubbar nagonstans blev jag ocksa inbjuden, fick bade jordgubbar och sockerkaka. Och nagra dagar tidigare gav dom mig pa en restaurang 80 procnets rabatt pa maten! Pa det har omradet har vi svenskar nogen en hel del att lara. Skulle vi vaga bjuda in en "luffare"?

Landskapet inte lika platt langre, slingriga vagar, lummigt och riktigt vackert, ungefar som hemma. Lopningen gar valdigt bra och jag ar sjalv forvanad att kroppen pallar, aven om mycket gar i ultrarapid och gangpauserna kan vara langa. Men kroppen ar en fantastisk konstruktion som kan reparera sig sjalv.

Ja, gardagens rapport var inringd, darfor a, a och o i texten. Jag har nu kommit till en liten idyllisk stad som heter nagot sa vackert som Flora. Biblioteket var stangt men en vanlig harfrisorska ledde mig till ett internetcafe dar detta skrivs (dom bjod mig pa detta ocksa!)- vi hade tidigare forsokt i tva kyrkor men det var for tillfallet inte direktuippkopplade med cyberrymden.

Det ar fortsatt varmt men inte stekhett. Dagens etapp blir bara drygt en mara (till Fairfield), man tappar snabbt proportionerna. Hittills har jag sprungit uppskattningsvis 465 kilometer. Tillgangen pa motell styr til stor del dagsetappernas langd. Ocksa morkret avgor, klockan 9 ar det becksvart och efetrsom jag rakat tappa mina glasogon blir det mycket besvarligt att orientera sig.

Att sportdryck fungerar fick jag igar ett tydligt bevis pa. Efter att ha sprungit och gatt drygt en mara och det var 13 km kvar in till Flora uppenbarar sig en dryckesautomat (finns gott om dom har) med Gathorade. Efter ett tag fick jag nya krafter och klarade att pa ganska latt ben springa till Flora.

Maste korrigera en tidigare uppgift. Majsen ar inte halvmeterhog utan meterhog. Kan beror pa att jag kommit langre soderut. Ute pa nagra falt har jag sett oljepumpar. Men var ar jordgubbarna?

Det blev en lång dag, ute 15 timmar på vägarna. Sprang också fel, det blev två mil extra, totalt 82 km. Nådde slutmålet Essingham vid midnatt. Annars allt väl.

Varmen gor att slitaget pa mina loparskor blir extra stort. Eftersom skorna inte var helt nya hade jag planerat in ett byte efter cirka en vecka. Detta ar nu gjort.

Nar jag kom inspringande i loparbutiken blev de helt begeistrade. Fyra personer hjalpte mig, fragorna haglade och det var inte tal om att jag skulle betala skorna. Det var pa latta fotter man sprang i vag fran den butiken.

Planen idag ar att ta det lugnt eftersom gardagens lop blev hela 8 mil. Kanner mig lite haglos, motvinden ar hard och landskapet ganska enehanda, fortsattspikraka vagar och mest majsfalt. For den jordbruksintreserade kan berattas att majsen ar en halvmeter hog och ser frodig ut. Hade annars hoppats att kunna kopa jordgubbar och annat langs vagarna men nagra forsaljare har inte setts till.

Hoppas kunna ta mig ner till tl Arcola, en stad med 2 500 invanare, cirka 3 mil soder om Champaign. Min dagsdos blir da cirka 3,5 mil men kanske piggnnar jag till och springer lite langre.

Jag springer genom halvdoda stader, ganska fattiga omraden, mycket igenbommade butiker och spoklikt. "Staderna dog nar dom i mitten pa 70-talet drog fram Interstate och all trafiken forsvann" forklar en baragare i Buckley, en liten hala langs vag 45 som jag hallit mig till nastan hela tiden. Far lite en kansla av Vilda Vastern. Pa en annan bar (jo jag dricker ol) sitter en massa pensionerade farmare och spelar kort, klockan ar tidigt pa morgonen och folk verkar inte ha sa mycket att gora har. Vilka underbara miljoer man far se!

Lopningen gar riktigt bra. Jag ar ute minst 8 timmar om dagen, startar tidigt, i dag redan klockan 6 for att slippa den varsta varmen. Men framat eftermiddagen blir det nastan olidligt hett, da hjalper det att fylla loparkepsen med iskuber, nagot jag gjort nagra ganger. Folk ar valdigt hjalpsamma och man far manga lyckonskningar. Under mina fem dagar har jag bara sett till 2 joggare- i Sverige skulle jag val ha sett tusentals. Och detta ar landet dar joggingvagen startade!

Dagsetapperna har blivit nagot kortare an jag tankt mig. Var motellen finns styr langden. Igar hade jag tankt att springa langre an de 46 km det anda blev men det var cirka 3 mil til nasta motell. Da avstod jag, ett ganska latt val nar temperturen dessutom pekade pa 100 F (38 grader men den mataren hade nog fatt solsting).

Skriver detta fran ett fint bibliotek i staden Rantoul. Tanker ta mig ner till Illinois huvudstad, Urbana. Dar kommer jag kanske att kopa mig par nya loparskor (varmen sliter snabbt ut gummit ). Den har dagen blir riktigt lang, kanske 8 mil, far mata narmare nar jag kommer fram. Blir nog till att ga en del sista biten. Kanner mig annars frasch och har annu sa lange inte fatt nagra sviter av allt asfaltlopande (antligen har betongvagarna upphort och nu ar det underbar asafalt igen).

Tack for allt stod hemifran, det betyder mycket!

Gardagen blev en lang och het dag. Var ute totalt 12 timmar pa vagarna och det blev 66 km. Drack ca 7 liter och anda kandes det som om jag led av vatskebrist. Inga problem att fa tag i vatten, vattenspridare pa grasmattor har flera ganger blivit min raddning. Springer med tva flaskor i handen och en bak i ryggan (totalt 1,8 liter).

Lopningen far nog kallas for lufsande men det gar bra och jag ar vid gatt mod. Eftersom jag igar hade problem med att hitta ett motell i staden Frankfort fortsatte jag ut pa bonnvischan. Blev lite skramd, inte ett hus sa langt ogat nadde, an mindre ett motell. Raknade med att behova sova utomhus men dam pa en bensinstation blev raddningen. Spring en mil rakt osterut sa hittar du ett Super 8 Motell, sa hon, och det gjorde jag. Dar blev jag mottagen som en hjalte. Kvinann i recptionen var overvaldigad, har gillar man folk som gor nagot extraordinart. Hon gav mig rabatt pa rummet, bjod mig pa lask och framfor allt en ol, nagot jag langtat efter hela dagen. I butikerna kan man bara kopa 6-pack ol och da blir man ju berusad.

Skriver fran ett bibliotek i staden Manteno (8 000 invanare). Ambitionen ar att springa ca 5 mil i dag. Da har jag pa 3 dagar avverkat ca 15 mil.

Har motvind hela tiden. Men det flaktar skont och det var tur att jag inte lydde radet att vanda pa strackan och springa New Orleans-Chicago.