En sprittande glad 81-årig Kent Carlén efter målgång. Skorna han visar upp är mina. 

-Jag har glömt skorna . . . !

Blickarna i omklädningsrummet riktades mot en 81-åring, som febrilt rotade i sin väska.

Att en halvtimma före start upptäcka att löparskorna glömts kvar hemma är inte lätt för någon. Men Kent Carlén från Björklinge SOK verkade inte så bedrövad.

-Kan du inte springa i dina  vanliga skor? föreslog någon.

-Nej det går inte, dom är för stumma.

-Vad har du för storlek? frågade jag.

-41.

-Pröva mina, jag har 42.

Den skolöse sken upp. Med en extra socka verkade skorna passa någorlunda. Så det blev start ändå.

Sällan har det vid målgång i Bore Cups 36-åriga historia skådats en gladare löpare. Kent kom visserligen sist men tog sig ändå i mål och det var ju huvudsaken. Den gamle skidåkaren, idrottsledaren och gympaläraren var sprittande glad, hoppade upp och ner som en hundvalp, gjorde krumbukter och skrattade åt allt och alla.

Ove Engman,79, år har sprungit alla Stockholm Marathon. Så dagens 5 km i Uppsala var lätt som en plätt.

Otroligt glad denna något ruggiga lördagseftermiddag i Uppsala var också Ove Engman, mannen som sprungit alla Stockholm Marathon och som har en egen idrottsförening (Elvans IF). Föreningen är ansluten till Riksidrottsförbundet och Ove är numera enda medlem. I år var det nära att hans fina maratonsvit brutits men Ove är av segt virke och kämpade sig i mål. Eftersom han knappt sprungit något sedan maran och dessutom genomgått en besvärlig bukoperation var det inte alls säkert att han skulle klara dagens 5 km.

-Jag gjorde det! Kände inte av något, skrattade Ove.

The same procedure as every year. Lars Söderberg, Vallentuna FK 3:a, Kjell Björk, Hemlingby LK 1:a. och jag 2:a i klassen M70.

En annan krutgubbe i Bore Cup-sammanhang är min svåraste konkurrent; Kjell Björk, 72 år, från löparklubben Hemlingby i Gävle. Räknar man samman alla lopp vi sprungit i Bore vinner nog Kjell och idag var han överlägsen segrare i M70.

-Ständigt denne Björk, skojade ja.

-Ja, men du springer ju över Amerika, det kan inte jag, skrattade fjällbjörken då vi joggade ner efter målgång.

Nästa föreställning i Cirkus Bore är den 12 januari i Björklinge. Då är sträckan något längre; 7,5 km, en liten fördel för mig. Då skall fjällbjörken kanske inte knäckas men böjas!

Keep on running!

Mikaela Larsson, Spårvägens FK,  springer in på årets snabbaste svenska halvmaratontid i Köpenhamn Half Marathon den 16 september (1.14.18).

Den första preliminära åldersklassindelade halvmaratonstatistiken ligger nu ute. 2018 blev ett bra år för de svenska halvmaratonlöparna med en ny rekordtid för David Nilsson (1.02.09).

Finns du kanske själv med på listan? Och hur fort måste du springa för att komma in på listan i din åldersklass? Kolla! Hittar du några felaktigheter, uteblivna resultat eller andra konstigheter vill jag att du epostar mig. Ambitionen är att få en felfri lista, tyvärr dock en utopi.

Det är lättare att få till en någorlunda riktig  lista på halvmaraton än på maraton, främst för att färre springer dessa lopp utomlands. Men även lopp på hemmaplan kan ställa till problem.Några av de större loppen, bl a Helsingborg och Jönköping Marathon, sätter t ex inte ut födelseår i resultatlistan. I en del andratävlingar tvingas jag beställa resultatlistan eftersom den inte finns på nätet eller annars har man lyckats dölja den på hemsidan.

Göteborgsvarvet är som vanligt en mardröm. Här tvingas jag bildgranska varenda resultat eftersom det "fuskas" med nummerlapparna. Det kan vara ungdomar som springer med mammas eller pappas nummerlapp när föräldrarna av någon anledning inte kan ställa upp. Värst är det i damklasserna över 40 år där det finns en del damer i skägg som nått topplaceringar. T ex Maria (en man i skägg) står som 7:a i W50 och Ulla (en kraftfull yngre man) blev 3:a i W60.

Egentligen är det skandal att Göteborgsvarvet med sina resurser inte plockar bort dessa felaktiga resultat. Att kolla igenom de 10-20 främsta placeringarna i varje åldersklass skulle kanske kräva en dags arbete.

Så här svarar Götebrgsvarvets kommunikationsansvarige Mattias Grahn på kritiken:

- Vi ser det inte som ett alternativ att införa id-kontroll på startrakan eller att manuellt identifiera alla löpare i efterhand. Ansiktsigenkänning är på gång som en ny typ av identifikation, kanske kommer det att bli lösningen på den här utmaningen i framtiden.

Statistiken hittar du under Maratonstatistik överst på sidan och den kommer att uppdateras. Hela listan lägger jag dock ut idag här på sidan. Trevlig läsning!

Keep on running!

Vid målgången i somras doppade jag fötterna i Stilla havet. Men när jag nästa år springer mitt sjunde coast to coast blir det som vanligt i Atlanten.

Nu är det klart, det blir ett sjunde coast to coast. Jag startar redan i februari nästa år och det kan bli mitt tuffaste Amerikalöp med en hel del ökenlöpning.

Kort efter målgången i somras var jag rätt övertygad om att det här inte var mitt sista coast to coast. Jag kände mig lika stark och motiverad som tidigare och jag hade faktiskt klarat av de längsta genomsnittliga dagsdistansrna någonsin (54 km/dag). Och eftersom jag forfarande tror att det är möjligt har jag bestämt mig för att änu en gång ensam korsa den amerikaanska kontinenten på springande fot.Jag har min hustrus fulla stöd, en absolut nödvändighet.

Enkelbiljett är köpt och jag är igång med att planera rutten. Starten blir den 13 februari söder om Los Angeles (Huntington Beach). Jag kommer att springa i Arizona, New Mexico (ny stat för mig) och troligen att snika hörnet av Texas (också ny stat) för att sedan gå rakt norrut till Gothenburg, Nebraska. Det är väldigt ödsliga områden och mycket öken. Jag har redan "kört fast" i öknen öster om Twentynine Palms i Kalifornien. Troligen kommer jag att få ge avkall på att varje natt kunna sova inomhus. Men jag har en del lösningar på gång men de är ännu inte i hamn. Logistiken är minst lika besvärlig som att springa!

Målgång är inte bestämd. Jag är lite sugen på att springa till Nashville, TN, och besöka Gran Ol Opry och ha finalen på någon strand i South eller North Carolina (också nya stater). En månads rolig ruttplanering väntar.

Som vanligt kommer jag att blogga. Så välkommen att hänga med på mitt sjunde coast to coast!

Keep on running!

Kände mig  nöjd med mina 1.38.17 (netto) i San Sebstian halvmaraton.

De svenska löparna i söndagens San Sebastian Marathon gjorde bra ifrån sig. Seger på halvmaran män och seger också på 10 km damer.

Jag åkte ner till San Sebastian i norra Spanien bara för en sak: att putsa min halvmaratontid från Göteborg (1.42.24). Det gick vägen- drygt fyra minuter snabbare. Bör nu ligga hyggligt till i den åldersindelade halvmaratonstatistiken, som jag hoppas kunna presentera här på bloggen om någon vecka.

Jag räknade med att det vädermäsigt skulle bli ganska tuffa förhållanden; kyligt, regnigt och blåsigt. Nu blev det inte så farligt- runt 9-10 grader, knappt någon vind eller regn. Banan i San Sebastian är mycket platt, vacker och går mest i centrum. Det var alltså upplagt för bra tider överlag. Lite förvånande dock att maratontiden inte "blev bättre" än 2.11.10 (David Kiprono Metto, Kenya).

Däremot visade svenskarna framfötterna. Daniel Lundgren vann halvmaran på fina 1.04.56 och Mikaela Larsson 10 km på 34.22. Inte illa i löparlandet Spanien.

Själv är jag nyfiken på hur jag placerade mig i min ålderegrupp. Tyvärr ger resultatlistan inget svar eftersom man klumpat ihop alla löpare över 40 år. I den gruppen kom jag på plats nummer 312 av 912 manliga löpare.

Tävlingsåret 2018 är inte över men det blir inga fler maror eller halvmaror. Däremot springer jag i december Bore Cup och ett park run i Malmö. Imorgon måndag reser jag hem och innan blir det en joggingtur i Bilbao.

Keep on running!

I två veckor har jag inte kunna skriva på bloggen på grund av tekniska problem. Men nu är de äntligen lösta av webbmaster, min son Nils.

För en gammal journalist kan det vara frustrerande att inte få skriva, nästan som att ta pennan ifrån mig. Jag har haft den här löparbloggen nu i 14 år och den är en av de äldsta och mest lästa i Sverige. Snart kommer allt att vara som vanligt igen och på måndag kan jag dessutom utlova en "stor nyhet". Du som i veckan var och lyssnade på miit föredrag  i Vallentuna vet vad det handlar om. Men alla ni andra- vad kommer jag att meddela?

Ett tag fruktade jag att bloggen utatts för sabotage. Men så var det inte alls.

-Nä, det var ditt webbhotell som uppgraderat till php 7,2 och tagit bort stödet för version 5.6 som sidan var programmerad i. Jag fick göra om massor av saker och jobba kanske 3-4 timmar, säger Nisse.

Sonen är programmerare och datautvecklare. Men hur ska vanligt folk klara problem av den här sorten? Förstår att allt färre har privata bloggar och istället gått över till Facebook och andra plattformar, som inte kräver så mycket teknisk kunskap.

Keep on running!

Helt slut och jag kände mig som en blöt trasa efter 1-timesloppet på gymmet.

I morse sprang jag till gymmet i akt och mening att slå ett svenskt rekord i 1-timmeslöpning. Rekordet för 70-åringar är 13 262 meter. När jag stapplade av bandet hade jag gjort 13 297 meter.

Hade jag satt ett nytt rekord i M70? Nej, naturligtvis inte. Det var flera villkor jag inte uppfyllde, dessutom "fuskade" jag lite. Ändå var jag nöjd, formen verkar på uppåtgående.

För det första ska tävlingen vara sanktionerad av Friidrottsförbundet. Alla ska ha chansen att kunna utmana dig, det krävs tidtagare och kontrollanter och det går inte att tota ihop en "tävling" på det här sättet. Och det är löpning utomhus på en löparbana som gäller, inte på ett band.

Jag gissar att det är lite enklare att springa på ett band än utomhus. Man har t ex inget luftmotstånd och för att få någorlunda likvärdiga förhållanden brukar man luta bandet 1 procent (jag hade ingen lutning). Vidare behöver man inte fundera på vilken hastighet man håller. Dessutom "fuskade" jag genom att växelhålla i bygeln under löpningen vilket innebar att jag under 2/3 av tiden hade en hand på bygeln. Största fusket var nog att jag stannade bandet och klockan fyra gånger för att dricka lingondricka. Pauserna var exakt 40 sekunder och fick pulsen att gå ner från 155 till 135.

Trots alla dessa reservationer är jag ändå nöjd, hade inte räknat med att det skulle gå så här bra. Ändå inser jag att Hans Erikssons nyligen satta 1-timmesrekord på 13 262 meter kommer att bli svårslaget under verkliga förhållanden. Jag sprang med Hans för två år sedan i Eksjö då han satte rekord i M65. Hans och jag är jämngamla, födda 1948, och är för mig en stor inspirationskälla.

Jag har startat om bandet och skärmen visar andra halvan av 1-timmeslöpningen. Nu gick det lite fortare och på 30 minuter hann jag 6,70 km. Bandet finns på F&S i Hagastan, är hårt och fint samt väldigt avancerat.

Det här tror jag var en bra genomkörare inför en halvmara jag springer i San Sebastian den 25 november. Jag reser ner enbart för att försöka putsa min rätt usla tid på 1.42.från Göteborgs halvmaraton för en månad sedan.  Min maratontid från Toronto, som visserligen gav ett VM-silver, var heller inte särskilt bra men tyvärr verkar det kört i år att få till en ny mara.

Keep on running!

Hur snabbt måste jag springa ett maratonlopp för att tillhöra de tio snabbaste i min åldersgrupp i Sverige? Svaret får du i min årsbästalista för 2018.

Statistiken är kraftigt försenad och listan är högst preliminär. Jag gissar att det fattas en hel del resultat så har du några som skulle platsa på listan, vänligen mejla mig. Normalt brukar jag också lägga ut en motsvarande lista på halvmaraton men det är osäkert om det blr någon sådan i år.

Snabbaste kvinna är i år Isabellah Andersson (2.34.52) och snabbaste man Martin Öhman (2.21.30), båda Hässelby SK. Isabellah var ifjol borta från tävlandet och i år är det David NIlsson. Högby IF, som lyser med sin frånvaro. 42-årige Erik Anfält från Örebro AIK har bland männen utfört den bästa prestationen med hänsyn till åldern; 2.25.16. Tar man hänsyn till åldern är dock de svenska kvinnorna bättre. Vad sägs t ex om 74-årige Bibbi Linds 3:48.27 i Barcelona eller 56-åriga Karin Schöns 3.04.51 i London? Outstanding!

Keep on running!

Kristina Paltén fick en av mina gamla löpvagnar, en Baby Jogger 25th Anniversary som rullat cirka 1 500 mil. Den transporterade jag naturligtvis i min lite nyare vagn till vänster i bild.

Under min levnad har jag varit ägare till tre bilar. Idag äger jag ingen, däremot flera löpvagnar. Dom har rullat fler mil än mina bilar, dessutom har de inte gått till skroten.

Det var ultralöparen Rune Larsson som fick in mig på vagnspåret. Rune sprang 2004 över USA med en vagn av märket Baby Jogger och självklart skulle jag också ha en sådan vid debuten 2007. Totalt har det blivit sex löp över Amerika och faktiskt lika många vagnar.

Det börjar med andra ord bli trångt i stallet.  Hustrun klagar på att mina ekipage tar för stor plats. Så vad göra? Jo, skänka bort dem, dock med viss saknad. Man blir lite fäst vid sina trehjulingar. Då gäller det att de åtminstone får nya goda hem.

Sex vagnar kan man naturligtvis inte ha hemma. De två äldsta flög ur boet för några år sedan. Nu är de i trygga händer. Två ultralöpare, en i Dalarna och en i Stockholmstrakten, knuffar mina älskade telningar.

Och i veckan var det dags att skänka bort vagn nummer tre. Jag är övertygad om att även denna gång var adoptivföräldern av rätta virket. På omvägar hade jag hört att ultralöparen Kristina Paltén råkat ut för höftproblem, inte hon själv men hennes Baby Jogger vid namn Baby Blue. Det var något fel på ena stötdämparen. Baby Blue hade rullat 2013 genom Europa, från Turkiet upp till Finland, och 2015 genom Iran. Men dessa cirka 500 mil ska en Baby Jogger 25th Anniversary normalt klara. Sträckan motsvarar ju ”bara” ett coast to coast i USA.

Jag mötte i veckan Kristina på Götgatan i Stockholm och överlämnade vagnen till en tacksam mottagare. Vagnen hon nu fick har rullat två coast to coast  (2012 och 2014) samt några hundra mil i Sverige, gissningsvis cirka 1 500 mil totalt. Höfterna var i prima skick men annars var kroppen lite sliten här och där. Hjulen behövde hon inte så dom behöll jag som reservdelar.

Nu har jag bara tre vagnar i stallet; en har jag lånat ut till äldste sonen och barnbarnet och två står hemma. Ena vagnen ska användas för vardagslöpning och den andra under eventuellt ett nytt äventyrslöp.

Jag har inga påsar ihop med det amerikanska företaget Baby Jogger. Därför vågar jag hävda med gott samvete att deras modell 25th Anniversary med 20” racerdäck förmodligen är världens bästa joggingvagn. Tyvärr tillverkas den inte längre så om du vill skaffa en är det begagnatmarknaden som gäller. Vagnen är i princip outslitlig men folk förstår inte detta och säljer dom på tok för billigt. Jag har köpt mina flesta vagnar på Blocket för runt 1 500 kronor.

-Kan det verkligen vara möjligt att du sprungit fler mil med dina vagnar än dina bilar rullat? frågar hustrun förvånat.

Ja, jag är rätt säker på det. Exakt hur långt bilarna gått vet jag inte men vagnarna har jag bättre koll på. Sedan 2007, då den första vagnen köptes och fram till idag, har jag sprungit nära 9 000 mil, de flesta med vagn.  Och det fortsätter att rulla på. Totalt under mitt löparliv har det hittills blivit ca 19 000 mil. Fortsätter det i samma takt är jag om något år uppe i en sträcka motsvarande fem varv runt jorden. Snurrigt!?

De sista äpplena i min grannes koloniträdgård på Stora Mossen i Bromma plockades i veckan. Äpplena fraktades hem i min Baby Jogger och blev till äppelmos.

Keep on running!