Trean verkar gladast av medaljörerna i M70. På bilden flankeras jag av segraren Hans Eriksson. Eksjö Södra IK och tvåan Lars Söderberg, Vallentuna FK.

Hur svårt kan det vara att springa 4 km på en golfbana på Öland? Svårt, skulle det visa sig.

Idag lördag avgjordes SM i terräng för seniorer och veteraner i Ekerum på Öland. Där fanns större delen av svenska eliten och veteraneliten med stjärnor som Meraf Bahta, Charlotta Fogberg, Napoleon Solomon och David NIlsson. Kul att få en glimt av dessa storheter.

Normalt brukar jag vara rätt nervös inför tävlingar men inte idag. Kunde "skylla" på en mara i benen och att 4 km terräng inte är min distans. Men jag borde nog ha varit lite mer fokuserad- mina 19.35 på en ganska lättsprungen bana var inte bra och det var ytterst nära att en tredjeplats i M70 hade slutat med en sjätteplats.

Jag skrev nyligen att jag befinner mig på det sluttande planet. Förstår inte riktigt varför tiderna blivit så mycket sämre i år. Hoppet står nu till att försöka få till en bra halvmara i november eller december i sydeuropa.

Regnet, kylan och blåsten på Öland kan jag däremot inte skylla på, förutsättningarna var lika för alla. Vädermässigt tyckte jag att loppet påminde en del om marorna i Boston och Toronto. Ändå ångrar jag inte deltagandet i terräng SM, där Vallentuna har stolta traditioner i lagtävlingen (i år blev vi dock bara fyra). Nej, den stora behållningen är att träffa en massa bekanta medtävlare.

Vi bodde kungligt på Ekerum Resort med nummerlappsutdelning , start och mål alldeles utanför våra fönster.

Sist tycker jag det kan vara på plats att tacka arrangerande Högby IF för ett toppenbra SM, det  bästa terräng SM jag sprungit under de senaste fem åren. Mycket beror på eldsjälen och klubbens ordförande Calle Nilsson. Om honom kan du läsa ett stort reportage i senaste numret av Spring.

Här alla resultaten.  

Keep on running!

Har precis kommit i mål och bytt om till torra kläder. Två plusgrader i Toronoto gjorde maran till en av mina tuffaste. Banan är ganska trist och Toronto Waterfront Marathon är ett lopp jag inte rekkomenderar.

Tvåa på VM i maraton! Det låter, även om prestationen egentligen inte var så märkvärdig. Fast visst var kanske det här ändå den största fjädern i löparkepsen efter mina coast to coast.

Att jag lite baissar silvermedaljen i M70 i söndagens världsmästerskap för veterner i Toronoto Waterfront Marathon, Kanada beror på två saker:

• Tiden blev inte bättre än 3.43.45 (netto), minst tio minuter sämre än förväntat.
• Få deltagare i själva VM-loppet men jag slog ändå 26 löpre i min klass.

När jag stapplade i mål hade jag inte en tanke på att tiden skulle räcka till medalj. Jag låg på ett ganska jämnt 5-minuterstempo upp till 32 km men kroknade sedan och ibland kändes det som jag knappt hade styrfart, gick korta sträckor i de sista vätskekontrollerna.

Lite förvånad att krafterna försvann, jag hade ändå tränat bra och var dessutom riktigt utvilad. Halvmaran i förra veckan gav dock en indikation på att jag inte är bättre än så här.

Nu blir det nog ingen mer mara i år. Detta var den andra, första var Boston där jag blev fyra i ett väsentligt större startfält. Eftersom jag är missnöjd med halvmaratontiden springer jag kanske en halvmara på kontinenten, gärna i Spanien eller Italien. Jag älskar värmen och dagens 2 grader i Torontomaran var ganska hemskt.

Gene Dykes (mitten) gjorde en fantastisk prestation. Till vänster i bild trean Richard St John från Toronto som var ca sex minuter efter mig.

Nog om mina tilkortakommanden. Dagens hjälte i Toronoto och loppets klart bästa löpare åldersomräknat sprang faktiskt i min åldersklass. 70-årige amerikanen Gene Dykes sprang på helt otrolga 2.55.17, bara 26 sekunder från kanadensaren Ed Whitlocks gamla världsåldersrekord, också satt i Toronto. Snacka om att jag blev utklassad i Toronoto av Gene, som även vann Boston i år.

Keep on runing!

I mål på anrika Slottsskogsvallen. Här vann jag ifjol veteran SM i maraton i M65 men idag sprang jag bara halvmaran och det blev inga medaljer annat än den alla får.

1.42:24 på halvmaran för en 70-åring är möjligen ”godkänt”. Ändå befinner jag mig på det sluttande planet; tiderna  har rasat gansk mycket det senaste året trots att träningen inte ändrats.

Oj, vilket kalasväder vi fick idag på Solvikingarnas Göteborgs Marathon! Rena sommarvärmen, runt 19 grader varför det gällde att dricka mycket. Själv tog jag två muggar sportdryck vid varje vätskekontroll men jag hörde en del löpare som hade problem. Vem kan tro att man behöver dricka så mycket under ett långlopp i oktober? Löparna var dock ”rätt” klädda och jag såg få som sprang med jacka, i tajts eller långärmat.

Först en eloge till Solvikingarna. Man kan det här efter 45 år, mycket proffsigt arrangerat. Sammanlagt ca 700 löpare på halv- och helmaran gör tävlingen till en av de större långloppen i Sverige. Banan, som delvis går på Säröbanans gamla banvall, är ”snabb”, bitvis vacker men aningen monton och publikstödet är noll.

 Ska jag kritisera något är det att man inte har någon form av åldersindelning på halvmaran där hela 422 löpare idag tog sig i mål. De tre första männen och kvinnorna får pris, de övriga blir utan. Vissa år blir det här rätt konstigt eftersom det kan finnas några mycket bra 40-, 50-, 60-, 70- ja till och med 80-åringar (dagens 80-åring tvingades tyvärr bryta) som presterar bättre än pristagarna med hänsyn till åldern. Här tycker jag nog Solvikingarna borde fundera på om man inte också skulle åldersomräkna resultaten och prisa sina duktiga veteraner.

Eftersom jag springer veteran VM i Toronto om en vecka valde jag idag halvmaran. Fick väl egentligen inget formbesked annat än att formen inte är helkass. Tog inte ut mig men skulle ändå inte ha kunnat springa fortare. Tiden var hela sju minuter sämre än vad jag för ett år sedangjorde i Bromölla. Lite oroande men å andra sidan var jag inte slut så krafterna finns nog för Torontomaran. Placering 151 totalt bland män och kvinnor, alltså klart över mitten. Jag tror att jag var näst äldst bland de manliga halvmaratonlöparna i mål.

Det är väldigt roligt och hoppingivande att fartkänslan fortfarande finns i kroppen, oavsett hur långsamt det än går. Och så länge jag känner att det går ”fort”, ja då fortsätter jag tävlandet.

Keep on running! 

Parkrun i Kungsängen firade ettårsjubileum och bjöd på saft, kaffe och kaka.

Har du en tävling på gång? Spring då ett parkrun- bättre uppladdning kan du inte få.

Idag sprang jag parkrun i Kungsängen med målet att putsa mitt tidigare åldersrekord i M70 på den banan. Jag tror jag lyckades men tyvärr verkar det ha blivit något strul med resultatlistan.

Nästa helg väntar en halvmara i Göteborg varför detta gratislopp på 5 km var lite av ett test. Formen är väl inte på topp men inte heller helkass. Även halvmaran blir en test inför veteran VM i maraton i Toronoto den 21 oktober. Och veckan därpå, springer jag terräng SM på Öland. Tyvärr tvingas jag då ställa in mitt planerade parkrun-lopp i Malmö.

Mycket tävlande men å andra sidan har det inte blivit många lopp under det första halvåret. Känner mig lite pressad eftersom jag inte har någon tid på halvmaran i år och dessutom en skral tid från Boston Marathon. Vore väl illa om 2018, året då jag är yngst i M70, skulle bli mitt sämsta tävlingsår.? Just nu pågår rätt mycket kvalitetsträning i form av intervaller och backlöpning, formtoppning med andra ord.

Paret Elin och Mattias springer ofta i Kungsängen med lille Hugo i vagnen. Det byter om varannan gång och idag var det Elins tur att skjuta vagnen.

Keep on running!

PS

Resultatlistan kom upp först ca 20.30 och visade att min tid blev 23.18, en putsning med 25 sekunder och totalt en sjätteplats.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mejlet från Lidingöloppet innehöll en gigantisk enkät som tog minst en kvart att fylla i. Ändå var det omöjligt att ge förslag på på vad som skulle kunna förbättras till nästa år.Den frågan hade man glömt att ställa!

Som man frågar får man svar. Lidingöloppets enkät till löparna efter genomfört lopp var ett praktexempel på hur en enkät inte ska göras.

Några dagar efter Lidinglöppet fick jag (och kanske tusentals andra tävlande) ett mejl från arrangören där man ville veta vad vi tyckte om loppet, allt för att kanske kunna ge ännu bättre service kommande år. Bra tyckte jag och fyllde glatt i enkäten.

Det var egentligen bara en synpunkt jag ville framföra. Men det var helt omöjligt att komma med några förbättringsförslag trots att enkäten var väldigt omfattande. Det fanns inte utrymme för egna kommentarer, bara kryssfrågor. Kanske enklast så när svaren ska sammanställas.

Vad kunde jag då inte framföra? Kanske inget jätteviktigt men troligen en ganska enkel sak att förbättra till nästa år. Jag tävlade i M70 10 km och startade samtidigt med M60. Bak på ryggen hade vi en pytteliten lapp med åldersklass angiven. Lappen var närmast omöjlig att se och många hade ingen lapp alls. Varför inte ha en en stor nummerlapp bak där åldersklassen tydligt anges? Det har man alltid på Veteran SM. Nu visste jag inte om det var en M60 eller M70-löpare jag hade framför mig, nog så viktig information för oss som jagar placeringar.

Från Kistaloppet, som jag sprang veckan före, fick jag också en enkät via mejl. Den var föredömligt kort, bara tio frågor. Bäst av allt var att det efter varje fråga gick att lämna egna kommentarer. Lidingöloppet har en del att lära där!

Generellt är många enkäter ganska korkat utformade. Det verkar som annonsörerna/beställarna har alldeles för stort inflytande. Och man ställer ofta helt irrelevanta frågor.

Jag blir t ex ofta uppringd av Svenkt Kvalitetsindex, som ställer frågor om svenska banker. Eftersom familjen är kund i uppåt femton banker (en kvarleva från min tid som ekonomijournalist) kan jag ibland ha lite synpunkter på vad som kan vara extra bra eller dåligt hos de olika bankerna. Men finns det plats för att framföra dessa kommentarer? Nä, nästan aldrig!

Lingontider. Den senaste tiden har jag plockat mycket lingon utanför Skyttorp, Tierp, Mehedeby, Marma, Älvkarleby och Iggesund. Jag tar med joggingvagnen på Upptåget, hoppar av här och där och "rensar skogarna på bär". Allt blir till lingondricka, världens bästa sportdryck och på köpet får jag en fin naturupplevelse och massor av mil i benen.

Keep on running!

Vi är alla 70 och tävlar för Vallentuna FK. Jag blev 4:a och Lars Söderberg 16:e man av totalt 106 fullföljande i M70 på 10 km.

På Boston Marathon 4:a och nu på Lidingöloppet också 4:a i åldersgruppen. Varken hackat eller malet, jag är inte bättre.

Som yngst i M70 på Lidingöloppets milbana hade jag vissa förhoppningar. Men efter att ha läst startlistan, testlöpt banan någon vecka innan och också sprungit ett annat millopp, skruvade jag ner förväntningarna. Skulle jag bli 5:a eller 6:a, ja då borde jag vara nöjd. Så visst är jag nöjd med min fjärdeplats idag. Men lite snopet var det och tiden 49,23 "borde" vara några minuter bättre. Jag hade hela tre minuter fram till trean Tommy Ericsson, LK Nyköping Runners och sex minuter till segraren, Magnus Säveros, Nilivaara IS. Loppets "ständige" segrare, Anders Hansson, Vilsta IK blev tvåa.

Sista MIlen på Lidingö är mycket tuff- fick enorm mjölksyrakänning i Abborrbacken och Karins Backe och tvingades gå en kort bit. Men nerförslöpningen och framför allt slätlöpningen gick bra. Nu spelade det säkert ingen roll, men under i stort sett hela loppet låg jag i ett ingenmansland. Det är få förunnat under Lindingloppet, "världens största terränglopp".

Oj, vad trött jag blev efter loppet, knappt att jag orkade ta mig upp ur badkaret hemma. Närmast i tävlingsväg väntar den 13 oktober en halvmara i Göteborg och veckan efter veteran VM i maraton i Toronto. Det är mera mina distanser men jag ligger lågt.

Veckans distans: 57 km

Keep on running!

En stor banan satt fint efter dagens Kistalopp, 10 km. 

Det kändes som ett kliande plåster bak på ryggen. Hur fort eller långsamt jag än sprang ville den efterhängsna typen aldrig släppa.

Idag sprang jag för första gången Kistaloppet 10 km. Och för första gången var jag loppets äldsta deltagare. När jag efteråt beklagade mig för hustrun fick jag höra ett sanningens ord:

-Du är ingen ungdom längre!

Det blåste småspik och det var kanske inte så konstigt att löparna tog skydd för vinden. Så i början stördes jag inte av att ha någon fastklistrad bakom mig. Men när backarna kom och det gick långsammare var typen fortfarande kvar. Det gick inte att skaka av hen. Aldrig varit med om något liknande.

Egentligen ett riktigt trevligt lopp. Och inte en krona behövde vi betala. Vi sprang genom KIsta Galleria där man rullat ut en matta, vi sprang på små vackra slingrande grusvägar ut mot Akalla, inte en bil i sikte och vi fick en härlig spurtraka ner mot målet vid Jan Stenbecks Torg.

Jag hade omklädning på F&S ett stenkast därifrån. Före start kunde jag värma upp på löpbanden därinne. Personalen kände igen mig från en bild i senaste numret av Friskispressen och önskade mig lycka till. Och speakern kände också igen mig och tjoade: "Här kommer Björn Suneson som sprungit tvärsöver Amerika". Någon ur publiken skrek mitt namn liksom några medtävlare. Har jag blivit en kändis?

Men typen bakom mig höll tyst. Märkligast av allt var att denna katt- och råttalek fortsatte ända in i omklädningsrummet. När jag dragit av mig det svettiga tävlingslinnet och stod framför spegeln tryckte jag till odjuret. Ingen reaktion.

Först hemma blev jag kvitt min antagonist. Dottern tog fram en en pincett och avlägsnade odjuret- en fästing från gårdagens lingonplock.

Nå, hur gick själva tävlandet? Sådär- 47.34 vilket var sex minuter snabbare än i testloppet på Lidingöloppsbanan. Men ska jag ha med tätstriden att göra i M70 i de sugande backarna på Sista Milen räcker det inte att ha avlägsnat varenda liten blodsugare. Jag måste springa minst tre minuter fortare. Tyvärr, jag är chanslös.

Veckans distans 127 km

Hittills i år: 7 900 km

Keep on running!

Friska eller sjuka knän? På pappret sjuka men i praktiken friska. Trots att jag numera inte har några problem med artrosen fortsätter jag att stryketräna. På gymmet kör jag sittande benpress, bensträck och lårcurl, alltid med tunga vikter.

För sex år sedan fick jag diagnosen artros i vänster knä. De senaste fem åren har jag sprungit utan några som helst problem. Expertisen hävdar att artros är en kronisk sjukdom men stämmer det verkligen in på alla?

Jag vände mig till Sveriges främsta expert på området, professsor Ewa M Roos, idag verksam på universitetet i Odense, Danmark. Jag frågade också varför man så sällan ger ger träningsrådet löpning utan istället rekkomenderar cykling och gång.

Så här svarade hon:

- Jo, artros är en kronisk sjukdom såtillvida att när man väl har förlust av kollagen i brosket så återbildas det inte. De senaste 20 årens forskning har dock lärt oss att sambandet mellan broskförlust och symptom i befolkningen är som att kasta krona och klave, det vill säga ytterst dåligt. Sjukvårdspersonal tror ofta att sambandet är starkare eftersom man i sjukvården bara ser dom som har symptom, men aldrig dem som inte har symptom men som alltså kan ha likadana broskförändringar.

- Träning ger bra smärtlindring och funktionsförbättring, precis som du har upptäckt. Anledningen till att jag ofta rekommenderar cykling är att det är säkert för de flesta i befolkningen. Så klart kan också löpning fungera, som för dig, men det är inte något för alla som vill komma igång med träning. Många väger för mycket och många är för svaga för att hantera den stöt som uppkommer från marken när man springer.

Hur tycker du jag bör träna?

-Jag vill på det starkaste uppmana dig att fortsätta med styrketräning, inte minst av bål och höftmuskler, det ökar sannolikheten att du kan fortsätta med att göra det du gillar, nämligen springa. En varierad träning, där du kompletterar löpningen med styrketräng och yoga eller annan rörlighetsträning, kan också vara positivt. Inte bara för att undgå knäsmärta, utan också för att förbättra din prestation. Nu vill jag dock tillägga att jag inte talar som artrosforskare utan från egen och andras erfarenheter. Jag gillar själv att springa:)

Ibland förekommer uppgifter om att brosket faktiskt kan återbildas. Fel?

-Nja, det både stämmer och inte. Brosk består av proteoglykaner som står för kvaliteten och kollagen som står för volymen. Proteoglykanhalten kan öka vid träning, men kollagenhalten kan inte påverkas av någon behandling.

Det verkar inte som om jag kan ropa faran över. Men hur länge jag kan fortsätta att vara symptomfri kan naturlitvis ingen svara på. Så styrketräningen på gym fortsätter,. Efter diagnosen för sex årr sedan har jag genomfört två coast to coast utan några känningar. Gymträningen har då varit väldigt eftersatt och avbrott på några månader verkar uppenbarligen inte spela någon roll.

Dåligt formbesked inför Lidingöloppet 10 km. Jag testlöpte Sista Milen på 53.35. Segraren i M70 brukar ha 43-44 minuter. Springer Kistaloppet 10 km på lördag.

Keep on running!