På väggen hängde en myntautomat för luften.

Gratis påfyllning i glasen, free refill,  är man ju van vid på snabbmarskedjorna. Men att bensinstationerna tar betalt för att pumpa däcken var en överraskning.

Kärran rullade tungt i dag och bakhjulen behövde pumpas. Jag rullade in på en Gulfmack (jo kedjan finns kvar här). Skulle jag få någon luft var jag tvungen att lägga i 1,5 dollar i en myntautomat. Dessutom hade jag bara några minuter till mitt förfogande. In på macken där ortens alla gamla gubbar tycktes ha samlats, alla var klädda i flanellskjortor och bar keps.

-Är det vanligt att man tar betalt för luften i USA? frågade jag.

Gubbarna flinade och tyckte jag var en konstig filur. Många mackar tar betalt, fick jag förklarat. Senare kollade jag på ett antal stationer och det stämde.

Flinade gjorde man däremot inte när jag och Bernt klev in på en annan mack för att dricka kaffe och Bernt sitt te.

-Det är inte var dag man har celibriteter i stan, sa en äldre man när han sett skylten på kärran och fått höra att en ”världsmästare” i coast to coast löpning svängt in på macken. Det där med världsmästare brukar gå hem, nu uppstod en liten kö för att få mina skrytsamma visitkort. Även ortens polis fick ett kort och tycktes mäkta imponerad. Och efter någon kvart återkom den äldre mannen och bad lite generat om ett nytt visitkort, han hade tappat det första när han tvättade bilen.

-Hade du inte varit kvar hade jag kört efter dig för att få ett nytt kort, sa han och gav mig och Bernt varsin banan.

Hur ska det här sluta? Jag har ju bara tryckt upp 100 kort. Får kanske bli en ny upplaga.

Dagen var som du förstår ganska trivsam, men ändå jobbig. Mina och Bernts 55 km kändes - backarna var många, långa och riktigt branta. När jag låg och väntade på Bernt och försökte ta en slummer vid sidan av vägen stannade den ena bilen efter den andra till och fönsterrutorna vevades ner.

-Do you need any help? Is everything ok?

Något som däremot inte var okej var min dator. Vid framkomsten till hotellet i West Springfield dök texten upp ”Web page blocked” när jag försökte logga in på min blogg. Webmaster är kontaktad. Lite läskigt att skriva något jag inte själv kan se. Ett annat missöde var en felplanering av morgondagens rutt som nu fått korrigeras. Annars allt väl.

Keep on running!

Bernt, bordet och Laurel Wilber.

Bordet var 61 inches brett och skulle ut genom en dörr. Men dörröppningen var bara 59 inches. Hur löser man det problemet?

Ja, det är verkligen märkliga situationer man kan hamna i under ett coast to coast-löp. Det hela började med att bokstäverna med texten Coast to Coast på min skylt på kärran höll på att ramla av. Då såg jag plötsligt en liten affär för kontorsmateriel vid vägen som kanske skulle kunna lösa mitt skyltproblem. Istället fick jag ett annat ”problem” på halsen.

Väl inne i butiken, som nu visade sig vara en tygaffär, träffade vi Laurel Wilber. Nej, hon kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laminera skylten så att bokstäverna skulle sitta fast. Men kanske skulle vi kunna hjälpa henne med ett litet problem?

-Kom här, sa hon och gick till ett angränsande rum där det stod ett stort gammalt bord för tillskärning av tyger. Har ni någon idé om hur jag ska få ut bordet genom dörröppningen?

Den enorma pjäsen var alltså 2 inches för bred (1 inches är 2,54 cm). Den hade en gång satts dit när rummet hade en större dörr och skulle nu flyttas till en anna del av lokalen. Kvinnan såg vädjande på mig och min löpkamrat Bernt.

-Skruva av skivan och ta ut den på tvären, rådde vi

Jo, den lösningen hade hon nog försökt. Men problemet var att skruvarna satt fast som berget.

-Försök då att baxa ut hel bordet på tvären.

-Det går inte, det väger minst ett ton.

En annan lösning skulle kunna vara att riva hela väggen eller skära upp några skåror i dörrkarmen, föreslog vi. Men inte heller det förslaget nappade hon på.

Bordsproblemet kvarstod alltså men skyltproblemet fick vi faktiskt löst. Laurel tipsade om en kontorsmaterialaffär en halvmil bort. Där köpte jag lite specialtejp så nu sitter bokstävarna förhoppningsvis fast.

Bernt Hedlund sprang Bostonmaran och följer med mig två dagar under mitt 100 dagar långa löp. Våren har inte kommit till Massachusetts och idag var det kallt och blåsigt men regnet slapp vi dessbättre.

Dagens etapp till Sturbridge blev 50 km.

Keep on running!

Glad trots min sämsta tid någonsin i ett maratonlopp. Tröjan jag bär är unik- den är framtagen enbart för de bästa löparna i de olika åldersklasserna i Boston Marathon

Jag har startat! Och starten blev närmast perfekt trots att Boston Marathon tidsmässigt blev min sämsta mara någonsin. Nu återstår bara 99 dagar och 522 mil på detta sjätte coast to coast, från Oregon till Newport.

Att starta den här typen av äventyrslöp med ett maratonlopp är naturligtvis extra äventyrligt. Ett fiasko eller skada skulle kunna äventyra hela löpet. Hård motvind, ibland kuling, ösregn hela vägen och en temperatur på några plusgrader bidrog till att de flesta sprang 20-30 minuter långsammare än normalt. Min tid blev mediokra 3.53.

Jag var märkligt nog mer nervös för det här loppet än för de 326 milen till Newport, Orgon.

-Why? frågade en äldre löpare när jag på darriga ben gick mot startlinjen i Hopkinton.

- I do not want to fail in such a prestigious race as the Boston Marathon. I have been looking forward to this race for several years.

Lite snopet att bli fyra. Ingen medalj alltså men alla vi som kom bra i ålderklasserna fick en specialdesignad tröja från Adidas. Totalt tog sig 173-gubbar i 70-årsklassen i mål. Loppets kanske bäste löpare var annars en 70-årig amerikan som normalt springer maran på under tre timmar. Jag frågade honom hur mycket han tränar.

-80-90 km i veckan, svarade han och det lät ju inte sådär jättemycket. Uppenbarligen förstod dock publiken att hans 3.16 var en otroligt bra tid.

Hjältarna i Boston Marathon tycker jag annars var publiken. Trots regnet gick man man ur huse och hyllade sina löpare med glada tillrop. Ljudnivån var bedövande och det var tur jag lämnade hörapparaten hemma. Under större delen av loppet sprang jag med en tröja som täckte min gula Sverigetröja och nummerlappen. Men när överdragströjan åkte av blev delar av publiken vild:

-Great Sweden! Sweden, Sweden! skrek man entusiastiskt.

Jag formligen bars fram. Tänk vad mycket publikstödet ändå betyder för en trött löpare. I Stockholm är publiken också entusiastisk men har det inte mattats under senare år?

Imorgon tisdag blir det ännu en mara men i betydligt lugnare takt. Målet är Sturbridge och jag springer med en svensk löparkompis under två dagar. Vi hörs!

Keep on running!

Jag lät trycka upp 100 skrytsamma visitkort som jag ska dela ut under min färd västerut. Uttryck som "world record holder" älskar amerikanen att höra. På bilden också mitt startbevis till Boston Marathon. Konkurrensen där blir stenhård har jag förstått efter att ha kollat upp mina medtävlare i 70-årsklassen.

Vad är egentligen på gång? Du som inte hängt med på bloggen får här en resumé.

I samband med Boston Marathon den 16 april startar jag mitt sjätte ensamlöp över den amerikanska kontinenten. Första gången, 2007 var jag 59 år, nu är jag 70. Men jag är lika nyfiken som tidigare och åldern tror jag inte ska behöva ligga mig i fatet.

Men varför en sjätte gång, får du aldrig nog?

-Nej, men det här blir kanske ändå sista gången. Fast så har jag sagt tidigare också. Det som lockar är friheten i den här typen av löp, den storslagna och karga naturen och alla fantastiska människor jag kommer att möta längs vägen. Jag älskar den amerikanska attityden; ensam är stark och inget är omöjligt. I USA gillar man galningar och jag känner mig hemma.

Vad skiljer detta löp från de tidigare?

-Inte mycket. Men jag springer för första gången från östkusten till västkusten, egentligen ingen fördel eftersom risken för motvind är större. Annars är upplägget detsamma; jag springer ensam frånsett de två första dagarna då jag springer med en svensk löparkompis och de två sista veckorna då min bror Jan kör en följebil.  Annorlunda är att jag inleder med att springa ett maratonlopp Dag 1, blir visserligen en av mina kortaste dagar mätt i distans men tufft eftersom jag fortsätter Dag 2 som om inget hänt.

Rent praktiskt, hur går det till?

-Jag springer med en babyjogger där jag har all min packning. Jag kommer att springa på alla typer av vägar, inklusive motorvägar och det är mest landsbygd, ren ödebygd och småstäder jag passerar. Distansen från starten i Boston och målet i Newport, Oregon är 526 mil och enligt planen ska jag göra detta på exakt 100 dagar, alltså ett dagssnitt på 52 km utan några vilodagar. Jag räknar med 99 motellnätter och bara en dag camping. Jag startar från motellet strax efter klockan åtta (det är i alla fall förhoppningen men jag borde komma iväg tidigare), springer 20-30 km och tar lunch på t ex McDonalds och en kortare sovpaus, kan bli ytterligare en powernap innan jag når motellet vid 17-18-tiden, alltså ganska långa dagar. Löphastigheten ligger på runt 9-10 km/tim, flera småstopp görs men jag går i princip inget.

Och hur tror du det går?

-Är egentligen mer nervös inför maran än de 526 milen. Allt är skrivet i stjärnorna och inga garantier kan ges.

Ska du blogga som vanligt?

-Ja, förhoppningsvis varje dag. Nästan alla motell har internet. Jag hoppas kunna ge dig en bild av det Amerika vi vanligtvis inte hör talas om så mycket. Mera reportage om amerikanskt vardagsliv än rena rapporter om min löpning. Jag hoppas du följer bloggen och är aktiv i kommentarsfältet. Det betyder mycket, för egentligen är inte ensam stark.

Keep on running!

Peter Nilsson, som arrangerat Ultrapåsken nu i fem år i följd, informerar ultralöparna strax före start i Sigtuna. Här var det barmark men en stor del av sträckan genom skogarna ner till Stockholm var rena isgatan, något som överraskade de flesta.

Jag kände mig som Stålmannen, nåja Stålfarfar. Jag var ute med ett 50-tal ultralöpare. Om två veckor ska jag springa Boston Marathon och sedan tvärs över USA. Då får jag frågan:

-Ursäkta, hur gammal är du? 75?

Ja, vad svarar man på sånt? Frågan var inte illa menad. Mannen själv, inte purung, ursäktade sig med att säga något om att jag såg stark ut. Själv fick jag bara ur mig.

-Nu får du ta och sansa dig. 70, säger jag och lämnar 45 ultralöpare bakom mig och tar upp jakten på tätklungan.

Frågan gnager i mig under hela löpet. Trodde inte jag skulle vara så känslig. Men jag måste nog se rätt skröplig ut, tänker jag. Vet att min löpsti inte vinner några skönhetspriser. Under många år släpade jag lite med ena foten, det såg ut som jag haltade. Fast själv hade jag inga problem men för fem år sedan slog artrosen till i knät och det tog ett år innan jag var tillbaka och kunde fortsätta med mina USA-löp.

Jag såg ingen löpare ramla omkull trots att det långa sträckor var glashalt. Foto: Pernilla Otto

Skobyte i skogen. Jag hade ett par dubbade skor i ryggan och bytte direkt när isen kom. Jag hade själv dubbat med Best Grip hade järngrepp. Självdubb är klart bättre än att köpa dyra dubbade skor eller att trä damasker på sina gamla.

Efter 30 km på glashala stigar mellan Sigtuna och Stockholm tog jag paus på Ängsjö kafé norr om Stäket. Där sammanstrålade alla ultralöparna, några skulle springa över sex mil innan dagen var över. Och där träffade jag några klubbkompisar från Vallentuna. En av dem säger:

-Har du tränat upp ett nytt löpsteg? frågar hon vänligt.

-Nä, det ser förskräckligt ute . . .

-Inte alls, du springer så lätt och fint.

Dagen räddad! Tänk vad vi gamla gubbar är mottagliga för smicker. Eller är det kanske så att jag inte haltar längre? Strunt samma, genrepet inför Boston Marathon och mitt sjätte coast to coast slutade bra. Jag känner mig i skaplig form även om mina sista kilometrar till Kallhälls pendeltågstation gick tungt och jag tvingades att gå en hel del. EFteråt summerar jag 38 km. Nu är det två lugna veckor som väntar.

Efteråt läser jag inte någon som helst kritik på Facebook från löparna av dagens gratisarrangemang. Det hör liksom inte till god ton att man kritiserar den här typen av idéella insatser. Peter Nilsson är en eldsjäl och har arrangerat många bra gemensamlöpningar för långskubbarna i Stockholm. Det är ändå förenat med ett visst ansvar när man trummar samman en så här stor grupp. "Ultrapåsken 2018" kunde ha förberetts bättre och jag är kritisk mot följande:

* Ingen hade kollat banan ordentligt dagen före. Nu överraskades de flesta av de svåra isförhållandena och kom med odubbade skor. Löpet hade ändå inte behövt ställas in men vi borde ha blivit förvarnade, ja uppmanade att ta med dubbskor. Felaktig information från annan löpare på FB dagen om att isen inte var så besvärlig förvärrade det hela.

* Dålig koll på när bussen från Märsta skulle anlända busstationen i Sigtuna. Starten skulle ske 09.30 men löparna uppmanades på FB att ta bussen som kom in ca en halvtimma innan och fick därför stå och frysa- hade man läst tabellen bättre skulle man se att nästa buss skulle anlända 09.34 (den kom in 09.28).

* Kafet där vi stannade till för fika efter 25-30 km löpning hade inte förvarnats att ett stort gäng löpare plötsligt skulle välla in. "Ni hade väl kunnat ringt dagen innan så hade vi kunnat bre mackor och vara bättre förberedda", suckade personalen.     

Keep on running!

Idag tillverkade jag mina nya skylt jag ska ha fram på vagnen. Mycket klipp och klistra. Skylten är viktig, nu förstår folk vad jag håller på. Men när poliser typ . . .

. . . Kling och Klang rycker ut hjälper inga skyltar i världen. Dessa två Iowa-poliser var övertygade om att jag kidnappat ett barn och krävde att jag lyfte på regnskyddet. I snitt blir jag  stoppad av polisen 2-3 gånger i varje delstat. Jag kan alltså förvänta mig 20-30 polisingripanden.

Keep on running!

Örebro parkrun har allt: en vacker och lättsprungen bana, ett stort och fint kafé intill start och mål samt trogna löpare. Hit kommer jag gärna igen när det är lite varmare.

För närvarande ordnas parkrun på fem platser i Sverige. Idag debuterade jag i Örebro, den klart bästa banan av alla.

När löparna sviker i Stockholm ställer de mangrant upp i Örebro. Arrangemanget i Hagaparken har hittills lockat i snitt 56 löpare per vecka medan "lilla" Örebro dragit nästan lika många, 48. Det konstiga är inte att Örebro är så populärt, den vackra och snabba envarsbanan på grusunderlag går i naturreservatet Rynningeviken, 3,5 km från centrum. Hagaparken är inte heller fy skam men borde locka fler, tycker jag.

Idag tog jag morgontåget till Örebro, förbindelserna med Stockholm är goda varför jag kunde vara hemma i bostaden redan vid 13-tiden. Jag sprang till Centralstationen och väl framme i Örebro blev det en löptur ut till starten och efter loppet och fika i Naturens Hus motsvarande löpning i andra riktningen. Kanske lite väl mycket av det goda. Tiden på de 5 kilometrarna blev 22.52, åtta totalt men etta åldersomräknat. Borde finnas goda möjligheter att putsa tiden.

Nya parkrun är på gång i  Malmö och Uppsala. Dom ska jag testa när USA-löpet är avklarat.

Keep on running!

Mästaren och hans elev. Bilden från 2016 då jämngamle Hans Eriksson under ett entimmeslopp på Ränneborgs IP i Eksjö sprang 14 321 meter och blåbäret till vänster 13 184 meter. Nu jagar vi det svenska rekordet för 70-åringar.

Sugen på ett svenskt veteranrekord i löpning? Då tycker jag du ska ta chansen att springa ett entimmeslopp i Eksjö den 7 april.

Entimmeslopp var rätt vanliga förr men nu anordnas de inte så ofta. Löparkompisen Hans Eriksson i Alvesta har dock lyckats få sin klubb Eksjö Södra att utlysa en sådan tävling. Han har redan rekordet i M65 (14 321 meter) och nu jagar vi 70-årsrekordet. Ja, jag skriver vi men Hans är storfavorit,

Jag har vunnit veteran SM i marathon några gånger men har inget svenskt rekord på någon distans, inte ens på dom riktigt udda sträckorna. Jag lär knappast få något sådant heller men det kan vara värt ett försök ändå.

Av mästaren har jag förstått att det går ut på att springa i så jämn fart som möjligt och ha stenkoll på varvtiderna. Under premiärloppet hösten 2016 sprang jag helt på känsla och begrep mig inte på varvtiderna som ropades ut. Nu kommer jag i alla fall lite bättre förberedd.

Jag kan nästan utlova att det svenska rekordet i 70-klassen kommer att ryka. Det är ganska beskedligt- 12 566 meter. Jag känner till vilken fart Hans planerar men ska inte avslöja något. Däremot testade jag idag på gymmet att springa i hans planerade tempo och det gick bra. Ja, i alla fall i 5 km, sedan kroknade jag och stängde av bandet.

Ingen svensk har sprungit längre i ett entimmeslopp än Dan Glans och Midde Hamrin (19 879 meter respektive 16 860). Är du man och tävlar i M60 tycker jag absolut du ska åka till Eksjö och testa för där är rekordet också ganska blygsamt; 13 789 meter.

Keep on running!

OBS! OBS!  Tävlingen inställd. 35 cm tjockt snölager på Ränneborgs löparbanor 29/3.