Bernt, bordet och Laurel Wilber.

Bordet var 61 inches brett och skulle ut genom en dörr. Men dörröppningen var bara 59 inches. Hur löser man det problemet?

Ja, det är verkligen märkliga situationer man kan hamna i under ett coast to coast-löp. Det hela började med att bokstäverna med texten Coast to Coast på min skylt på kärran höll på att ramla av. Då såg jag plötsligt en liten affär för kontorsmateriel vid vägen som kanske skulle kunna lösa mitt skyltproblem. Istället fick jag ett annat ”problem” på halsen.

Väl inne i butiken, som nu visade sig vara en tygaffär, träffade vi Laurel Wilber. Nej, hon kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laminera skylten så att bokstäverna skulle sitta fast. Men kanske skulle vi kunna hjälpa henne med ett litet problem?

-Kom här, sa hon och gick till ett angränsande rum där det stod ett stort gammalt bord för tillskärning av tyger. Har ni någon idé om hur jag ska få ut bordet genom dörröppningen?

Den enorma pjäsen var alltså 2 inches för bred (1 inches är 2,54 cm). Den hade en gång satts dit när rummet hade en större dörr och skulle nu flyttas till en anna del av lokalen. Kvinnan såg vädjande på mig och min löpkamrat Bernt.

-Skruva av skivan och ta ut den på tvären, rådde vi

Jo, den lösningen hade hon nog försökt. Men problemet var att skruvarna satt fast som berget.

-Försök då att baxa ut hel bordet på tvären.

-Det går inte, det väger minst ett ton.

En annan lösning skulle kunna vara att riva hela väggen eller skära upp några skåror i dörrkarmen, föreslog vi. Men inte heller det förslaget nappade hon på.

Bordsproblemet kvarstod alltså men skyltproblemet fick vi faktiskt löst. Laurel tipsade om en kontorsmaterialaffär en halvmil bort. Där köpte jag lite specialtejp så nu sitter bokstävarna förhoppningsvis fast.

Bernt Hedlund sprang Bostonmaran och följer med mig två dagar under mitt 100 dagar långa löp. Våren har inte kommit till Massachusetts och idag var det kallt och blåsigt men regnet slapp vi dessbättre.

Dagens etapp till Sturbridge blev 50 km.

Keep on running!

Glad trots min sämsta tid någonsin i ett maratonlopp. Tröjan jag bär är unik- den är framtagen enbart för de bästa löparna i de olika åldersklasserna i Boston Marathon

Jag har startat! Och starten blev närmast perfekt trots att Boston Marathon tidsmässigt blev min sämsta mara någonsin. Nu återstår bara 99 dagar och 522 mil på detta sjätte coast to coast, från Oregon till Newport.

Att starta den här typen av äventyrslöp med ett maratonlopp är naturligtvis extra äventyrligt. Ett fiasko eller skada skulle kunna äventyra hela löpet. Hård motvind, ibland kuling, ösregn hela vägen och en temperatur på några plusgrader bidrog till att de flesta sprang 20-30 minuter långsammare än normalt. Min tid blev mediokra 3.53.

Jag var märkligt nog mer nervös för det här loppet än för de 326 milen till Newport, Orgon.

-Why? frågade en äldre löpare när jag på darriga ben gick mot startlinjen i Hopkinton.

- I do not want to fail in such a prestigious race as the Boston Marathon. I have been looking forward to this race for several years.

Lite snopet att bli fyra. Ingen medalj alltså men alla vi som kom bra i ålderklasserna fick en specialdesignad tröja från Adidas. Totalt tog sig 173-gubbar i 70-årsklassen i mål. Loppets kanske bäste löpare var annars en 70-årig amerikan som normalt springer maran på under tre timmar. Jag frågade honom hur mycket han tränar.

-80-90 km i veckan, svarade han och det lät ju inte sådär jättemycket. Uppenbarligen förstod dock publiken att hans 3.16 var en otroligt bra tid.

Hjältarna i Boston Marathon tycker jag annars var publiken. Trots regnet gick man man ur huse och hyllade sina löpare med glada tillrop. Ljudnivån var bedövande och det var tur jag lämnade hörapparaten hemma. Under större delen av loppet sprang jag med en tröja som täckte min gula Sverigetröja och nummerlappen. Men när överdragströjan åkte av blev delar av publiken vild:

-Great Sweden! Sweden, Sweden! skrek man entusiastiskt.

Jag formligen bars fram. Tänk vad mycket publikstödet ändå betyder för en trött löpare. I Stockholm är publiken också entusiastisk men har det inte mattats under senare år?

Imorgon tisdag blir det ännu en mara men i betydligt lugnare takt. Målet är Sturbridge och jag springer med en svensk löparkompis under två dagar. Vi hörs!

Keep on running!