Kommentarer på 15-milaveckor räckte inte


Järngänget i M60.  Här är gubbarna jag slåss mot i Bore Cup: Alex Bonn från Vallentuna FK vann som vanligt men idag var jag före krutgubben Kjell Björk från hemmaklubben Hemlingby LK. Foto: Jan Suneson

Hemlingby i Gävle är ett paradis för friluftsfolket. Området har allt; vacker natur, slalombacke, skidspår, promenadvägar, djur för de yngsta och mysiga Hemlingbystugan med matservering, brasa samt bastu och ett litet gym i källaren.

Det var hit tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup förlagts. Jag blir alltid lika glad när jag besöker Hemlingby. På dagens program stod löpning ett eller två varv på en 5-kilometersslinga genom skogen och ett villaområde, för mig två varv, totalt 10 220 meter.

Dagens stora fråga var: springa med eller utan dubb? Underlaget var hårt packad snö, bitvis sandat med stengrus men också förrädisk ishalka under lössnön i kanterna. Testlöpningen innan gav beskedet att det kanske ändå var bäst med dubb även om risken för att falla var liten. Men när jag står i startfållan med mina "galoscher" på tävlingsskorna och det är några sekunder kvar till start ser jag att knappt någon tänker springa dubbat.  Av med dubbarna i all hast- ingen bra start!

Det var dock länge sedan jag var så här vältränad inför ett lopp. Med totalt 30 mil i benen under två hårda träningsveckor med bland annat intervalllöpning och en sista vecka med nära nog totalvila hade jag ingen anledning att vara orolig. Men det var jag ändå, jag är ingen tävlingsmänniska.

Loppet blev för min del ett taktiklopp från början till slut. Här gällde det placeringen, inte tiden. Min svåraste konkurrent i M60 heter Kjell Björk från Hemlingby och han har slagit mig under senare år men jag vet att han är inte omöjlig, däremot är det värre med Alex Bonn, en gammal topplöpare och nu yngst i 60-klassen. Taktiken blev därför att lägga sig i lä bakom "fjällbjörken".

Jag märkte ganska snart att det idag gick tungt för Kjell. Men jag vågade inte springa förbi honom. Under första varvet låg jag bakom hela tiden, ibland kändes det som joggtempo och någon gång råkade jag trampa honom lätt på bakhasorna- förlåt Kjell och även Miles Fleetwood som fick känna av mina fötter. Inte heller under andra varvet vågade jag ta några initiativ. Vad var det med mig?

Det kändes nästan som om jag borde ha bett om ursäkt när jag ca 3 km före mål "var tvungen" att glida förbi Kjell. Och när jag sedan inte hörde honom längre gick det plötsligt lättare att springa och jag kunde dra på lite granna. Tiden, 44.19, är dock inget att yvas över även om andra varvet gick fortare. Det kändes som att det fanns gott om krafter kvar. Nu spelar det egentligen ingen roll men varför kan jag aldrig ta ut mig fullständigt?

Tyvärr är Bore Cup redan avgjord. Hur bra jag än springer sista tävlingen (7,5 km i Vallentuna 12 mars) så blir det brons för mig. Det är klart, skulle jag vinna, ja då blir det silver totalt. Men det verkar osannolikt. Marginalen till Bonn var idag 3.20 och till Björk 49 sekunder.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här