Kommentarer på Långlöpare ett extra tåligt släkte?


Starten har gått i Sommen. Regnet hängde i luften när sexmilafärden ner till Eksjö inleddes. Vad ska jag få vara med om den här dagen? Foto: Ragnar Suneson

En liten oansenlig blå skylt vid sidan av vägen upplyser om att det ska finnas en runsten 100 meter bort. Det blir tvärnit på kärran, in i buskaget men snabbt ut igen efter att ha blivit svårt myggbiten.

"Helge reste denna sten till minne av Finn, sin fader", lyder översättningen på den vackra men ganska oansenliga  runstenen vid Rickelstorpån i Aneby kommun. Tio ord på stenen. Minst lika många myggbett fick jag nog när jag skulle försöka tyda texten.

Myggen trivdes här i fukten under det täta lövverket längs Rickelstorpån. Ännu bättre trivdes de när en svettig löpare med bara armar och ben uppenbarade sig.

Löpningen förstörd och bara kliande resten av dagen? Nej, inte alls. Jag har märkt att jag numera klarar alla sorters insektsattacker, stora som små. Är det kanske endorfinet som räddar oss långlöpare? Visst syntes myggbetten idag men de kändes knappt och försvann snabbt. För flera år sedan blev jag stungen av en geting i gommen när jag var ute och lunchjoggade. Snabbt spottade jag ut getingen, drog ut gadden och fortsatte att springa. Ingen svullnad alls, märkligt. Under Runrundan för ett par veckor sedan blev jag också biten av en geting. Samma sak nu: inga besvär efteråt.

Vi långlöpare verkar tåla smärta ganka bra. Själv märker jag det när man råkar slå i armen i något hårt under löpningen. Det gör knappt ont. Men odödliga är vi inte och det gäller att se upp, inte minst i trafiken. Idag var det en bilist som medvetet styrde rakt emot mig när jag sprang på vägrenen. Jag fick kasta mig åt sidan för att inte bli på påkörd. Bilföraren tyckte säkert det var väldigt roligt. I USA har jag råkat ut för samma sak några gånger men det här var nytt i Sverige.

Ett av mina favoritvägmärken.Mat och en säng,mycket mer behöver inte en luffare.

En skock nyfikna kor och kalvar såg förmodligen för förstaa gången någon knuffa en trehjulig vagn framför sig. Normalt ser djuren bara bilar.

Dagens löpning (60 km), från Somen norr om Tranås till vägkrogen Aborraviken i södra utkanten av Eksjö, blev den hittills tuffaste under den här trippen där jag nu kommit mer än halvvägs till Mölle. De många backarna och motvinden tog på krafterna. Dessutom fanns det inte mycket att se. Totalt var jag i rörelse under 8 timmar, mycket gång alltså.

Visst går löpningen bra men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte är lika stark som för något år sedan. Under mina coast to coast låg snittet på 53 km per dag, nu ligger jag visserligen  lite över den nivån men känner att jag inte har samma marginaler. Det är väl åldern som tar ut sin rätt. Däremot är kanske psyket lika-  en farlig kombination om viljan är starkare än förmågan.

Ultralöparen Rune Larsson har varit en stor inspiratör och hjälp under USA-löpningarna. Därför är det extra roligt när han nu följer den här bloggen. På tal om ålder, själv brukar jag ibland  snacka om åldern (bortförklaringar när tävlingsresultat inte blev så bra). Jag har däremot aldrig hört Rune prata om åldern som något negativt och blev därför lite förvånad när han i en bisats i en summering efter senaste megalöpet från Portugal sa ungefär "jag ärju ändå 55 år". Rune håller säkert många år till men hur länge håller jag själv?

Morgondagen, söndag, blir lite kortare. Då springer jag till vandrarhemmet i Vrigstad. Egentligen var det stängt men när ägaren  (60 år) hörde att en 63-åring springer från Stockholm till Mölle öppnar han enkom för mig. Så nog är "hög" ålder ibland positivt.

Keep on running!

 

 

 

 

 




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Jan Suneson - 2011-07-17 18:50:56

Det tyck inte vara något för mig. Regn,mygg, upp och ner, kullersten och vandrarhem. Lycka till med din tur. Här gäller den franska.

#2 Björn - 2011-07-17 19:17:58

Nej, det här är inget för dig. Blåsigt också och ingen nylagd asfalt.