Kommentarer på Mina nya tränare
Evighetsmaskiner. Aika och Spica är av rasen australisk Kelpie, outtröttliga vallhundar som även kan valla en trött joggare. Bilden från Hagatoppen i Hagaparken.
Jag har börjat springa med min dotters två hundar. Kvickt blev jag varse att det var inte jag som motionerade dem utan de som motionerade mig.
Jag har haft två träningsmaskiner hemma utan att veta om det; Aika och Spica, två Kelpies som tillhör vår äldsta dotter. Hon pluggar på veterinärhögskolan i Uppsala och i avvaktan på studentbostad bor hon och hundarna hemma hos oss. Dagtid brukar jag och min fru (mest min fru för jag är alltid ute och springer) gå ut och rasta hundarna.
Men kanske blir det lite annorlunda arbetsfördelning framöver. För nu har jag upptäckt att det går alldeles utmärkt att springa med jyckarna. Igår sprang vi 14 km och idag två pass på sammanlagt 27 km. Dom kör slut på mig, det går inte att trötta ut dem. Rena evighetsmaskinerna. Blir hundar aldrig trötta?
Det är inte alltid enkelt att springa tillsammans med någon, jag talar nu om mänskliga varselser. Antingen springer personen för långsamt eller för fort. Men något mer följsamt än en hund finns nog inte. När jag omärkligt ökar tempot ökar Aika och Spica också. Och när jag saktar ner hålls kopplet lika sträckt som alltid. Minsta lilla stegförändring registreras av duon framför mig. Inga klagomål på tempo eller vägval. Vi håller nära sexminuterstempo men Aika har i förtroende berättat för mig att hon gärna ser att tempot skruvas upp lite. För att göra henne till viljes släppte jag idag kopplet. Oj vilken fart det blev på henne och lillsyrran- kanske tvåminuterstempo? De springer inte längre bort än att de har koll på var jag är. Vallhundar ut i framtassen!
Jag trodde det skulle vara svårt att springa med dem- koppel som trasslar, ständiga kisspauser och hundar som ska nosa på allt. Men inte, de är också fullfjädrade maratonlöpare. Blicken i fjärran, helt fokuserade på uppgiften. Det är framåt som gäller och när jag utpumpad vill gå i en backe går de också men när jag börjar springa drar de upp farten direkt och skäller glatt. Jag skriker fot och blixtsnabbt saktar de ned och jag hör inte ens en suck från dem.
Jag erinrar mig föräldratiden när man var ute och rullade barnvagn. Plötsligt tyckte man alla var ute och promenerade med vagn. Nu ser jag hundar över allt. Aika och Spica gillar inte hundar och brukar skälla vid möten. Men när jag nu springer med dem med ett koppel i vardera handen och passerar den ena hunden efter den andra tar de ingen som helst notis, jag behöver inte ens hålla in kopplet. Konstigt att inte fler springer med sina hundar, funderar jag. Det vore väl utmärkt motion, i alla fall för matte och husse.
Hemma efter mina 19 km i blåst och snömodd stupar jag nästan på hallmattan av utmattning. Mina två följeslagare är hur pigga som helst, slåss om en boll och rullar runt i vild glädje. Hur orkar ni, men inte klarar ni väl lite längre distanser? tänker jag och erinrar mig ett gammalt nummer av löpartidningen SpringTime.
Jag tar fram tidningen från 1988 och läser artikeln med rubriken "Människan- världens uthålligaste djur". Jodå, människan är skapelsens krona. Inget djur har så många svettkörtlar som människan och det avgör i det långa loppet., läser jag. Varken hästen eller hunden har någon chans på de riktigt långa distanserna. På 30-talet ordnades tävlingar mellan människa och häst. En amerikansk ultralöpare vid namn Paul Simpson tävlade mot en Texas-ponny på en sträcka av 230 kilometer. När Simpson gick i mål hade hästen fortfarande fyra mil kvar. Plötsligt känns det lite lättare för mig.
Men skulle jag eller någon annan kunna spöa dotterns hundar, säg på ett maraton eller längre? Anta att Haile Gebrselassi sprungit med Aika i koppel framför sig i sitt rekordlopp på Berlinmaran och släppt kopplet 100 meter framför mållinjen där matte står och viftar med hundmatskålen. Vem tror du skulle vara först över mållinjen?
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Lennart - 2012-02-15 22:26:21
Underbar läsning! Bra skrivet :-).
#2 Iréne Sjöblom - 2012-02-15 23:23:57
Hej Björn. Du tycks ha haft en riktigt trevlig springtur med hundarna. Juste att du har upptäckt lämpligt sällskap. Aika o Spica gillar säkert att du tar med dem på varje långtur.
#3 Vistor - 2012-02-16 02:05:42
Rolig läsning!
#4 lelle - 2012-02-16 05:00:42
Dom fuskar, dom springer på fyra ben.
#5 Moss Trums - 2012-02-16 14:44:07
De fritt springande vallhundar jag mött på joggingturer har den egenskapen att de ska fram och nosa på allt främmande - för att försäkra sig om att det (jag) inte utgör ett hot. Men dessa två verkar kunna skilja på jobbet och fritiden. Kul läsning.
#6 P&S - 2012-03-07 08:19:08
Roligt att du tar med Aika och Spica! Skönt för matte med välmotionerade hundar :D
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg