Kommentarer på Dag 36: Det hjälpsamma Amerika


Elk Mountain heter det vackra berget i bakgrunden. Starten här i morse kändes inte riktigt bra, allt hängde i luften och jag visste inte var jag skulle sova.

Tänk vad mycket enklare det hade varit om jag slapp den dagliga planeringen och bara behövde koncentrera mig på löpningen. Att inte veta om du kan få  logi, om folk är beredda att ställa upp på en "Steve", om det finns någon stans att äta etc är ett stressmoment. Men med hjälpsamma amerikaner brukar det lösa sig.

Jag kan inte erinra mig att jag under mina coast to coast stött på en enda amerikan som velat mig illa. Tvärtom, hjälpsamheten är mycket stor. Lite beror det väl på att jag som svensk löpare är en udda fågel och därmed kanske intressant. Men jag tror ändå att det finns en genuin hygglighet, särskilt mot europeer - amerikanen vill att vi ska komma hem och tala väl om USA..

Som lite förvirrad svensk har jag naturligtvis jättestor nytta av detta. Det som kan stressa mig är all osäkerhet om hur dan ska arta sig. Som t ex idag då jag inte visste om jag skulle lyckas ordna en "Steve" och i så fall  slippa campa. Men plötsligt  får jag följande sms från det hjälpsamma paret Joan och Bruce Nelson, som kört ut mig till gårdagens slutmål, Elk Mountain:

"You have a ride! His name is Jeff French. He is from the running club in Laramie. He will be at the truck stop at 4.30. He will be be in a silver Nissan."

Joan har under den sju timmar långa bilfärden hem till Utah ändå lyckats ordna en "Steve" för mig. När jag läser meddelandet får jag nya krafter och blir nästan gråtfärdig över denna enorma hjälpsamhet. Och imorgon ordnar löparklubben ytterligare  en "Steve". Det hela kan resultera i att jag kommer att ligga en dag före i tidsschemat och relativt enkelt klara den svåraste passagen av alla, Laramie-Cheyenne.

Jeff French, ordförande i löparklubben samt forskare och lärare på universitetet i Laramie, kom och hämtade mig i bil när jag gjort mitt dagsverke på 54 km. Imorgon hjälper han och andra i klubben mig  igen och jag är hembjudan på middag hos Jeffs familj.

Alla Stevar hit och dit gör att jag kommer stanna tre dagar i Laramie, så länge har jag aldrig varit i samma stad. Hoppas bara att jag får se lite annat än motellen och snabbmatskedjorna. Laramie har drygt 30 000 invånare och delstatens enda universitet. Ifjol korade tidningen Money Magazine Laramie till den bästa staden att pensionera sig i, bl a för låga skatter, bra utbildningsmöjligheter och vackra omgivningar. Men jag väljer nog Stockholm ändå!

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Per S - 2012-04-25 08:17:29

Håller du kontakten med alla dina "Steve"-hjälpryttare? Kämpa på Björn!

#2 Richard - 2012-04-25 08:39:24

Det är verkligen roligt att läsa om att du får så fin hjälp av människor du möter. Det kanske ändå finns hopp för mänskligheten? ;)

#3 Tomas A - 2012-04-25 10:13:20

Jag gillar din bild på Jeff! Man ser din siluett nere till vänster, med kameran i högsta hugg. Roligt att läsa om hjälpsamma människor.

#4 Löparuffe - 2012-04-25 21:15:49

Hej Björn, saknade dig på pongängtävlingen i dag. Alla var där och alla var nervösa men den oron slipper du nu, alla hälsar.

#5 Jonas Wincent - 2012-04-25 21:35:53

Vilken skön och positiv bild du förmedlar om folket du möter, kul att höra når som bryter mot mediebilden i övrigt. Jag blir mycket sugen att springa en sväng därborta-fast 520 mil? Njä, inte riktigt ännu.

#6 Helene - 2012-04-26 04:03:17

Bra kämpat Björn,Du ser det ljusa i tillvaron.Tycker du om att tävla?Ha det bäst.Keep on running

#7 Björn - 2012-04-26 08:49:27

Per: Ja, några har jag hållit kontakt med.
Uffe: Poängtävlingen är jobbigare än det jag håller på mede. När jag blir trött går jag men det gör man inte på en tävling.
Jonas: Gör det!
Helene: Ja, tävla gillar jag. Jag är alltid nöjd efteråt oavsett hur det gått men innan är jag nervös. En dag kommer väl när tävlandet inte är viktigt men springa gör jag så länge jag kan.