Kommentarer på Dag 44: Kulturarvet skövlat


En kulisstad i Ogallala. Nästan alla gamla byggnader från Vilda Västern-tiden är borta, kvar är bara kulisser eller förfall.

Nästan allt är borta från tiden då Västern koloniserades. Emigranternas historia i form av byggnader har utplånats. Bevarandeintresset är skrämmande lågt i USA och förfallet fortsätter.

Jag vill gärna tala gott om USA. Men när det gäller att bevara vad tidgare generationer skapat är amerikanen inget föredöme. Jag har ibland skrivit lite raljant att Vilda Västern lever. Men så är det inte. Man har rivit Vilda Västern och i "bästa" fall byggt upp kulisser.

När Jan och jag för fyra år sedan red in på rolerblades respektive trehjulig kärra i Dodge City i Kansas, Västernstaden där Wyatt Earp var sheriff, trode vi att vi skulle få se det verkliga Vilda Västern med salooner, fängelser m m och inte det vi sett på film. Men alla gamla byggnader var rivna och ersatta med kulisser.

Hur har detta kunnat få ske? Jag har pratat med flera amerikaner och jag får ungefär samma svar. Ingen verkar direkt upprörd, man skakar lite uppgivet på axlarna och vad jag förstår finns inte samma bevarandetradition här som i Sverige och i större delen av övriga Europa. Nytt är ofta liktydigt med "bra".  I USA styr också penningen mera och det är inte "business" att bevara det gamla. Många byggnader var dessutom från början enkelt uppförda och därför svåra att bevara.

Syndare är alla; staten, städerna och privata fastighetsägare. I Utah såg jag rester av ett soldatfort som skulle skydda nybyggarna från indianerna. Det var en mycket bastant byggnad med tjock stenmurar men kvar fanns bara några meter av muren. Egentligen skandalöst att kulturhistoriska byggnader fått rivas.

Dessvärre fortsätter förfallet. Citykärnorna i de  små landsortsstäderna i de västra delstaterna är ofta mer eller mindre döda och de en gång så vackra gamla byggnaderna förfaller. Och sådant som borde rivas, gamla uttjänta fabriker, träkåkar som rasat samman med mera rivs inte. Komunnerna sätter inte samma tryck på fastighetrsägarna som i Sverige. Och ägarintresset är närmast heligt-  det är jag som bestämmer över min egendom, ingen annan.

Infarterna till städerna ger ofta ett bedrövlig intryck; fallfärdiga hus, skrotupplag och nerlagda industrier hör till vanligheterna. Ett sämre intryck kan knappast en stad få. Men amerikanen i gemen verkar blunda.

Allt det här gör att den amerikanska landsbygden ger ett fattigt och förfallet intryck. Folk verkar acceptera detta men i själva verket är det nog inte så fattigt som det ser ut på ytan.

Nog gnällt om detta. Dagens löpning, 55 km från Ogallala till Sutherland var underbar- sol, lite vind, inga backar samt en god dagsform.  Ett matstopp efter drygt 30 km  i Paxton, en "stad med 600 invånare,  och tre restauranger, gjorde inte saken sämre. Enda smolket i bägaren var en punktering och att jag tappade min mp3-spelare. Jag fick springa tillbaka till Paxton, en extratur på 2 km, och hade turen att hitta spelaren på gatan.

En luffare i sin hotellsvit, Comfort Suites i Gothenburg, Nebraska. Det här var ett av de finaste motellen jag bott på och här ska jag stanna fyra nätter.

Under mina coast to coast löp har jag lärt känna en motellfamilj i Gothenburg, Terry Jessen och Diana Rahe Unterseher. De har bland annat lyxiga Comfort Suites där jag nu bor. Paret kom idag och hämtade mig i Sutherland, dubbel lycka eftersom det enda motellet i Sutherland var fullbokat. De kommer nu att ordna ett antal "Stevar" varför  jag kommer att känna mig som en kung de närmaste dagarna.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Ulf - 2012-05-03 09:13:02

Är det inte jobbigt rent psykologiskt med alla dessa Stevar? Jag menar att du kanske inte får känslan att du avanserar framåt när du ideligen åker tillbaka dit du tidigare varit?
Igår passerade du världens största rangerbangård, Bailey Yard strax väster om North Platte.

#2 Per S - 2012-05-03 15:07:29

Björn - du ska inte bara känna dig som en kung. Du är ju en kung - löparkungen! Kämpa på Björn!

#3 lelle - 2012-05-03 20:17:21

Har ni sett hur det lyser om hans skor......magic!

#4 kikki - 2012-05-03 23:08:21

Vad fint du bor i Gothenburg, Nebraska. När jag var där för 8 år sedan bodde jag på en camping och blev biten av en jädra massa mygg. Har för mig att det finns något Pony Express museum i Gothenburg. Vad är det sämsta med att göra en kust till kust?

#5 Björn - 2012-05-04 05:10:42

Ulf: Jo, det ligger en del i vad du säger. Men en Steve underlättar i regel alltid, ibland är den helt nödvändig när avståndet till motellet är orimligt långt. Choise Suites i Gothenburg har blivit min bas i Nebraska, jag stannar fyra nätter här och blir utkörd och hämtad varje dag. Dagsetapperna har därför kunna jämnas ut något men dessa Stevar var inte helt nödvändiga. Bara nu inte alla Stevar gör att jag klassas som en JSRS i statistiken (journey single runner suported). Jag vill helst tillhöra den lite "exklusivare" gruppen, JSRU (journey sigle runner unsuported).
Kikki: Intressant fråga men lätta att besvara. Det sämsta eller kanske värsta är dåligt väder; åskväder, hagelskurar och tornados. Du är så liten och sårbar ute på vägarna. Jag avskyr också osäkerhet, t ex om motellet kanske är fullbokat eller i värsta fall inte existerar.