Kommentarer på Dag 71: Jag är i Indiana!


Ett glädjehopp vid Indianaskylten. Här hoppade jag också för femår sedan.

Tredje dagen med en 6-milare. Och så en ny delstat och en ny tidszon. Här går det undan!

Jäklar vilken form jag är i! Benen bara pinnar på, jag tycks aldrig bli trött och värmen klarar jag otroligt bra. Jag förstår ingenting, när kommer motgångarna?

Jag har nu upparbetat ett sådant självförtroende att jag aldrig tvivlar på att jag ska nå dagens slutmål. Jag vet att jag alltid kommer fram även om det bitvis kan gå tungt. Jag märker mer och mer att jag lever på rutinen. Men jag får se upp så jag inte blir allt för styv i korken.

Indiana är mycket vackert med slingrande vägar, massor av lövträd och samhällena ligger tätt här. Perfekt för en löpare.

Dagen blev lång och het, totalt 68 km, till Crawfordsville i Indiana. Ja, jag är nu i Indiana. Lite tråkigt att ha lämnat Illinois, som också är en vacker och platt delstat. När jag vet att dagen kommer att bli lång och kanske besvärlig ställer jag in mig på det redan dagen innan. Och då brukar det inte bli några problem. Det är de på pappret "lätta dagarna" som kan bli de jobbiga. Kanske blir det så i morgon med baar cirka fyra mil till Lebanon.

Mark Munro bjöd på middag.             Megan Craig och barnen hjälpte mig hitta ett motell i Crawfortsville.

När jag närmade mig slutmålet Crawfordsville mötte jag en man som var ute och sprang med sin hund. Naturligtvis blev det en pratstund och det hela slutade med att jag blev hembjuden på middag till familjen Mark och Sarah Bruno.

Och när jag irriat runt i Crawfordsville i sökandet efter ett motell (det var nerlagt) träffade jag Megan Craig med egna och andras barn utanför en villa. Jag var då lite desperat, klockan var sen och jag var på väg ner till motorvägen för att hitta ett motell. Tur att hon stoppade mig, det hade annars blivit en jätteomväg. Hon tipsade om ett ganska centralt beläget motell, Riviera Motel söder om stan. Det hade dock inget internet så detta skrivs närmare midnatt på McDonalds. Snart kastas jag ut härifrån.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Per S - 2012-05-30 07:52:52

Läser just nu "Born to run" av Christopher McDougall som handlar om löpning och framförallt ultradistanslöpning. Kan rekommenderas.

Jag förstår nu varför du är så bra på att springa långt Björn - du tillhör egentligen indianfolket tarahumara som beskrivs i boken.

Kämpa på Björn!

#2 JonasM - 2012-05-30 08:12:54

Jag blir så glad av din vardag du skriver om, det blir verkligen "levande" bilder av vägar, motell och personer som du möter.

#3 Robert Galic - 2012-05-30 22:44:52

Ju längre du springer desto mer positiv blir du. Glöm inte att skriva om dina känslor när du är i mål. Undrar om du blir mest stolt, glad, ledsen...
Avundas dig allt mer, du är inte alls så galen som jag först trodde. Missförstå mig rätt! Heja!

#4 Björn - 2012-05-31 04:18:39

Per S: Ja, den boken måste jag läsa. Den handlar mycket om barfotalöpning, något som jag delvis praktiserar. Nära halva distansen har jag sprungit i Nike Free, en myckt lätt träningssko som man inte ska springa långt med. Men mig passar skon utmärkt.

Robert: Ja, det stämmer att jag blivit mer positiv. Det som slagit mig vid tidigare målgångar är att jag märkligt nog inte känt den där enorma lyckan, mera att uppdraget är slutfört och att det är dags att återgå till vardagen. Hoppas att det inte blir så den här gången.