Kommentarer på Hur går det till att tävla?
Nöjd trio i M60 efter Bore Cup 7,5 km i Hemlingby, Gävle. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann "som vanligt" men idag lyckades jag knipa andraplatsen före Roland Jansson, Uppsla LK (i mitten).
Taktik är inte min starka sida. Idag hade jag ingen taktik. Det verkade vara rätt taktik!
Hur ska man disponera ett lopp för att få ut maximalt? Det är inte precis frågan man brottas med dagligen. Egentligen är jag en dålig taktiker i löpartävlingar, i synnerhet på distanser kortare än maraton och halvmaraton. I de två senare diciplinerna har man lärt sig med åren att gå in för att springa i så jämn fart som möjligt, hålla igen när det känns lätt, och om det finns några krafter kvar försöka hålla tempot de 2-3 sista kilometrarna in mot mål.
I kortare lopp har det, i alla fall för mig, mera handlat om att jaga placeringar än tider. Där kan man ha rätt bra koll på konkurrenterna vilket är närmast omöjligt i lopp typ Stockholm Marathon även om placeringen också där är viktig men inget man egentligen kan styra över. Så den som kan löpa taktiskt har alltid ett stort övertag.
Jag tänkte lite på det där under dagens Bore Cup i ett snöfagert Hemlingby (snön kom i fredags och vi Bore Cup-löpare har nästan aldrig tävlat på barmark). Uppvärmningen hade känts bra men det fanns inga förväntningar och definitivt ingen taktik. Vi var 100 löpare på startlinjen och jag ställde mig omedvetet ganska långt fram, något som brukar betyda att jag i alla fall inte gett upp på förhand.
Pang, skottet smäller och Alex Bonn, min svåraste konkurrent, är som vanligt med där framme i täten. Och som vanligt tar jag det rätt lugnt men upptäcker snart att en bit framför ligger "näst värste" konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby. Kjell är två år äldre, springer för Hemlingby LK, och i inbördes möten oss emellan tror jag att han har flest segrar.
Fortfarande har jag ingen taktik utan parkerar mig tätt bakom Kjell. Att ligga nära en sådan storhet känns bra och andas han inte lite tungt idag? Jag "vågar" dock inte springa om, i huvudet dyker bilden upp av en misslyckad spurtduell mot honom för några år sedan i Bälinge. Men att ligga så där bakom känns tryggt, jag kan vila lite och märker att han går aningen tyngre uppför men har lättare nerför än jag. I huvudet finns bara en fråga; finnns det någon M60-löpare mellan Alex och Kjell? Ska jag bli fyra även idag?
När cirka halva sträckan är löpt känns det som att Kjell gör ett litet ryck i en lång flack utförsbacke. Har han fått krafterna tillbaka? Samtidigt springer en kvinna i K40 om oss. Nu är det kört! Jag tänker på att jag kanske uppträtt buffligt genom att ligga för nära och störa och att han nu vill slippa det objudna sällskapet.
Även vid 5 km saknas all taktik. Jag vågar inte springa om även om det fortfarande känns ganska lätt. Men snart märker jag att jag sakta, sakta glider om, plockar killen närmast framför och är även förbi K40. Vad är det som händer? Jag har inte ökat farten, det måste vara dom andra som springer aningen långsammare. Och efter några minuter tystnar ljudet bakom mig från löparnas broddar.
Först nu börjar jag ana att en pallplats kanske kan vara möjlig. En lång uppförssbacke vid slalombacken väntar dock men Kjell gick ju lite tungt uppför så ett svagt hopp tänds. Och plötsligt ser jag en M50-löpare i Vallentunalinnet framför mig. Det är nästan så jag ber om ursäkt när jag krypkör förbi men säger inget. Ligger jag trea nu eller kanske rent av tvåa?
Då händer det som inte får hända- en ung tjej från FK Studenterna som ligger 50 meter framför tvekar, springer in på fel stig men inser snabbt misstaget och springer tillbaka. Jag stannar upp trots att jag borde veta var banan går, vänder mig om och ser nu att de andra fortfarande är en bit bakom. Kanske ska det ändå greja sig! Men backen är lång, brant och seg.
Väl i mål inser jag efter ett litet tag att det ändå blev en andraplats. Men hade jag känt till att trean i klassen hela tiden legat inom synhåll, ja då hade jag nog blivit så skraj att slaget getts upp. Ibland verkar det bra att inte veta för mycket under en tävling.
Det här lät ju som om jag gjort ett storlopp. Tiden 33.07 är föga märkvärdig. Men efter att ha kommit tillbaka efter artrosbekymmer är jag mycket nöjd. Och snart ska en löparklocka införskaffas (jag har inte använt klocka varken på träning eller tävling de senaste åren, bara mätt avstånd med en gps). Lite koll vill man ju ändå ha på tillvaron men gud förbjude att på tävling snegla på klockan!
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Lennart - 2014-01-11 19:46:41
Starkt Björn! Synd att jag inte kunde följa med upp. Det hade varit roligt.
Att "hålla igen när det känns lätt" på maran ska jag tänka på. Det var ett bra råd :-).
#2 Löparuffe - 2014-01-11 21:54:05
Du borde skriva en bok det var spännande läsning
#3 bureborn - 2014-01-12 15:43:17
Grattis till en fin-fin insats! Även om jag tycker det var lite taskigt av dig att klå min klubbkompis Roland. :-)
#4 Oliver - 2014-01-12 19:55:20
Medryckande skildring av loppet. man blev nästan svettig bara genom att läsa. Grattis till placeringen!
#5 Lennart - 2014-01-12 21:30:21
Appropå Uffes kommentar ovan.......... Varför blev det ingen bok av dina blogginlägg från ditt senate coast-to-coast? Jag tror det skulle vara en bra inspirationskälla för andra.
#6 Björn - 2014-01-13 20:35:03
Jo, flera har föreslagit att jag borde skriva en bok om t ex USA-löpen men så blir det nog inte. Ibland har jag själv varit inne på idén men mer talar emot än för, bl a detta:
* Om jag skriver en bok om redan gjorda coast to coast-löp och det som nu väntar måste jag "arbeta" och lite av friheten försvinner då. Jag måste föra anteckningar och tänka hela tiden, nu springer jag på ren känsla och glädje, ingen pliktlöpning!
* Läsekretsen skulle nog bli tämligen begränsad. Ingen bestseller. Jag är nöjd med att ha över 700 dagliga unika besökare på bloggen och långt över 1 000 när jag springer i USA.
* Jag är reporter/journalist, inte författare. Det är lätt att det blir "kalkon" när journalister försöker skriva romaner, jag har sett flera exempel på det. Men visst, boken skulle möjligen kunnan skrivas i reportageform. Pengar och "äran" lockar inte.
Vad vill jag då? Blogga om min löpning är roligt och särskilt skriva minireportage om amerikanskt vardagsliv. Och skulle jag mot förmodan få en förfrågan om att medverka i radions "Sommar", ja då hade jag inte tvekat!
Keep on running!
#7 emmysaharamarathon.com - 2014-01-14 12:05:12
Ohh, spännande!! Det känns som att det skulle kunna bli en riktigt spännande bok.
#8 Jan Suneson - 2014-01-15 23:27:10
Otroligt bra skrivit (och sprungit)
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg