Bob Smith är 88 år och tycker om att sitta på sin veranda. Han behöver ingen hjälp och kör en gång i veckan med sin pickup två mil in till stan för att handla.
-Hey there! Någon ropar på mig när jag springer in i det lilla samhället Promise City i Iowa (100 invånare). Det är Bob Smith, 88 år.
Först tror jag att han skojar när han berättar hur gammal han är. Men snart förstår jag att jag träffat samhällets ålderman. I början är han lite avvaktande men efter ett tag berättar han sitt livs historia.
Bob är född i Promise City och har bott här i hela sitt liv. Förr fanns här fyra kyrkor, skola, livsmedelsaffär, hotell med mera men nu är allt borta frånsett en kyrka och ett litet postkontor som dock snart lär försvinna. När jag var i Promise City för två år sedan försökte jag intervjua postmannen men han var fåordig och vägrade ställa upp på bild. Han gick i år i pension (statsanställda kan gå redan vid 55) och nu jobbar en kvinna på kontoret, säkert inget stressigt jobb.
Bob jobbade de 25 första åren som bonde och fortsatte sedan som byggnadsarbetare. Han insåg tidigt att pensionen inte skulle bli fet.
-Jag började lägga undan pengar och har nu 100 000 (dollar) på banken. Så jag lär klara mig, säger han och verkar riktigt nöjd.
Och visst klarar han sig riktigt bra. En gång i veckan tar han pickupen och åker in till stan (Centerville) och handlar. Var tredje månad besöker han läkaren och han är frisk som en nötkärna. På handleden ser jag dock att han har ett trygghetslarm. Gräsmattan och snöskottningen brukar han också klara själv.
-Jag trivs med livet trots att jag sedan 1999 har bott ensam. Med min hustry Betty fick jag tre barn varav två söner, 61 och 59 år, är i livet.
Vad händer om du inte längre klarar dig på egen hand? frågar jag.
- Då blir det något äldreboende i Centerville. Det skulle inte vara någon katastrof. Jag tar en dag i sänder. Du verkar också vara en krutgubbe, säger han och plirar med ögonen.
Idag var troligen den varmaste dagen av alla med mycket hög luftfuktighet. För första gången blev jag blöt i skorna av all svett. Sedan blev det åskväder och då blev jag närmast dränkt. Bilar stannade hela tiden men jag skrek:
-I´m okey!
Dagens distans 38 km.
Veckans distans: 315 km
Keep on running!
#1 Axel - 2014-06-23 12:44:55
Usch, jag hade blivit tokig av den höga luftfuktigheten och värmen. Då springer jag hellre i -15.
#2 Jan Suneson - 2014-06-23 13:10:27
I kväll kommer Björn till Bloomfield och på tisdag morgon händer något lite oväntat. Vad då?
#3 N-O - 2014-06-23 21:34:57
Härligt att läsa dina betraktelser. Ett sant nöje att ta del av dina intryck, vedermödor och prestationer.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg