Kommentarer på "Alla" skadade men sällan jag. . .


Nästan varannan löpare på motionsnivå drabbas varje år av skador. Själv är jag nästan aldrig skadad.

Nyligen refererade DN en forskarrapport om löparskador från Instutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Jag har läst rapporten och förvånas inte över resultatet. Hur ofta hör man inte om skadade löpare?

Doktorsavhandlingen, Running-related injuries among recreational runners, är skriven av Jonatan Jungmalm. Han har följt drygt 200 motionslöpare som deltagit i Göteborgs Varvet för att se hur ofta och vilken typ av löparskador de råkar ut för under ett år. Nära hälften blev skadade och de vanligaste var på knän och hälsenor. Gruppen bestod av rätt oerfarna löpare, 18-55 år, och i snitt sprang de ca 3 mil/veckan.

Det är inga sensationer som presenteras. Att löpare ofta drabbas av skador är känt sedan länge. Och det är inte någon tung avhandling- endast 224 undersökta löpare ingår i studien, Det lite trista med rapporten är dock att den inte ger svar på vad som egentligen orsakat skadorna, Jungmalm för ett resonemang om att skadorna, ofta överbelastningsskador, beror på att träningsmängden och/eller intensiteten ökat för snabbt. Det är också kända fakta. Även att löpare som tidigare varit skadade oftare råkar ut för skador. Men varför det är så, ges inget svar på.

Själv har jag haft turen (?) att under mina 40 år som långdistanslöpare nästan sluppit skador. Ändå har jag sprungit väldigt mycket. Ja, jag har kanske haft tur men främsta orsaken tror jag ändå är att jag skyndat långsamt och inte gjort några hastiga förändringar i träningsupplägget. Elitlöpare balanserar hela tiden på gränsen, det gör inte jag.

Det är lätt att glömma det tråkiga och bara minnas det roliga. Jag har därför gått igenom mina träningsdagböcker för att se hur ofta jag varit skadad och tvingats göra löpuppehåll längre än några dagar. Det är inte ofta deta skett, artrosen t ex är ingen löparskada. Ibland har jag sprungit trots att jag haft småont och skadan har sedan försvunnit. Piriformis syndrom, en liten muskel i rumpan som blivit infekterad och trycker på ishiasnerven, är den vanligaste skadan. För tre år sedan hade jag hälsporre och i början av karriären  benhinneinflammation.

Råden jag gav på bloggen för tolv år sedan håller fortfarande. HÄR kan du läsa vad jag då skrev.

Fyra glada Vallentunalöpare som sprang bra på dagens Park run (5km) i Hagaparken. Själv kom jag in på 24.58, en förbättring med ca en halv minut jämfört med för två veckor sedan. Åldersomräknat är jag dock sämre än tidigare år och måste nu förska träna upp snabbheten. Därmed ökar också risken för skador . . .

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Helene - 2021-09-12 08:34:01

Intressant läsning

#2 Ed. - 2021-09-12 17:57:31

Vänta nu? skrev du inte på bloggen sent 2012 / tidigt 2013 att du knappt kunde gå på grund av knäskador?

#3 Skador - 2021-09-12 19:13:11

Kan din vikt spela in? Om man har låg vikt så minskar ju belastningen på kroppen.

#4 Tomas - 2021-09-13 09:12:49

Om jag inte missminner mig så var dina knäproblem då orsakade av att du sprungit mycket eller vid ngt. tillfälle nerför och att det vållade problem efteråt.

#5 här - 2021-09-13 13:12:59

https://suneson.se/kommentarer.php?id=1826

#6 Björn - 2021-09-13 22:30:38

#Skador: Ja, vikten kan säkert ha betydelse. Legat stabilt runt 61 kg alla åren, längd 1.67.
#Ed, Tomas, här: Det var ingen löparskada jag hade då utan artros. Det framgår också av texten från 2012. Stämmer däremot att det var nerförslöpning (Huntsville Marathon, Utah) som akut utlöste artrosen. Dessbättre har jag efter det inte haft några artroskänningar under de nu nio åren. Artrosen lär man inte bli kvitt men bästa medicin är just rörelse och träning av musklerna runt knäleden. Alltså; Keep on running!

#7 Kalle - 2021-09-15 02:43:30

I alla åldersgrupper även bland eliten så är det effekten/syreupptagningen som "motorn åstadkommer" som är den viktigaste faktorn till tiden. Titta bara på debatten om Sara Wedlund på 90 talet. Gunde Svahn o nu senast med Frida Karlsson mfl.. Avslutningen på Tour de ski så är vikten ett genomgående tema.
"Självklart påverkar därmed vikten din prestation och din förmåga att springa/åka fort och längre."

Av den anledningen så bör man ta störts hänsyn till vikten o tiden som personen transporterar, en viktomräknare

#8 Björn - 2021-09-15 21:32:07

Har aldrig laborerat med min vikt. Men ska man tro denna viktomräknare skulle jag springa maran 8 minuter snabbare om min vikt minskade med ca 5 kg. Tvivlar på det och jag skulle likna ännu mera ett vandrande lik. Tabellen och vad jag skrev för ca två år sedan hittar du här:
https://www.suneson.se/kommentarer.php?id=3482

#9 Vikt - 2021-09-16 18:56:40

Vikten beror ju på mängd muskelmassa man byggt upp och hur mycket fett man kanske har. Hur ska man tolka det?