Kommentarer på Dag 92: Tappra fredsdemonstranter


Gretchen Engelbretzen Schafft (längst till höger) berättade att hon hade svenska släktingar, bl a familjen Ernst Carp från Tranås. Kolla hennes joggingskor- Brooks Adrenaline dam, samma modell som jag nött ut här i USA.

Varje onsdagseftermiddag står en grupp pensionärer och viftar med sina fredsplakat på Mainstreet i Millheim, Pennsylvania. Det har de gjort sedan Irakkriget bröt ut 2003.

Det är lite absurt att stöta på en fredsdemonstration i en så liten stad som Millheim med 900 invånare. Men här finns en kärntrupp fredsaktivister, alla pensionärer.

-Ja, tyvärr är vi bara pensionärer som står här, säger en av demonstranterna. Ungdomen verkar inte intresserad.

Har ni haft någon framgång? frågar jag.

-Ja, nu är det fler bilister som gör tummen upp än ner.

Main Street, Millheim, PA.

Milheim kan på ytan verka vara en småstadshåla med mest pensionärer. Men så är det inte, här vimlar det av ungdomar, mycket studenter från grannstaden State College. Så jag frågar servetrisen på populära Elk Creek Café tvärs över gatan varför ungdomarna inte engagerar sig.

-Vi kanske sympatiserar men vi bryr oss egentligen inte. Dom har stått här så länge så vi tänker knappt på att dom finns, svarar hon.

USA förknippar jag inte med fred och fredsaktivister. Många parker i småstäderna har smyckats med krigssymboler från de många krigen landet självförvållat varit indraget i. Jag ser pansarvagnar, kanoner, krigsflygplan etc. Och minnesmärkena över stupade hjältar i krigen finns i varenda stad. Den "oficiella saningen" är att amerikanen ska tacka sina soldater för den frihet de idag åtnjuter. "Vets", oavsett om de varit tvingade eller frivilligt deltagit i krigen, betraktas allmänt som hjältar. För en svensk är det svårt att förstå.

På väg till Millheim stannar jag till vid ett litet apotek för att köpa en coke. Utanför träffar jag en 84-årig man, tidigare biolog och idag biodlare. När han får höra att jag är från Sverige utbrister han:

-Det är mitt drömland! Här blir allt galnare och galnare. Varför ska vi dras in i alla dessa krig? Och varför använder vi så mycket gifter i jordbruket?

När han hastigt fösvinner undrar jag: Är det bara pensionärerna som bryr sig i USA? Nej, så illa kan det väl inte vara?

Totalsträckan är nu beräknad till 4 860 km. Det innebär att räkneverket ställts om och att procentsiffran sjunkit något. Jag har alltså sprungit längre än vad som var tänkt, delvis beroende pp felspringnungar och små avstickare till köpcentrum och annat.

Dagens distans. 39 km

Keep on running!

 

 




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Andre' - 2014-07-24 11:41:26

Intressant tvärsnitt av stort & smått om USA Du berättar om.

#2 Thorbjörn S - 2014-07-24 21:19:00

Strongt sprunget Björn, börjar det kännas att du närmar dig det hägrande målet?
Jag antar att "civilisationen" börjar göra sig mer påmind nu.
Lycka till med de sista sträckorna!

Thorbjörn

#3 Björn - 2014-07-25 03:53:13

Torbjörn: Jo, nu känns det som om löpet är i hamn även om de värsta backarna i Appalacherna återstår. Jag har nu blivit lite försiktigare med det mesta, vill inte ta några risker. Var t ex på väg att fylla min vattenflaska från en källa i berget men såg en skylt som varnade för att det fick ske på egen risk. Inget vatten där.