Kommentarer på Strapatsrik färd till Eskilstuna


Det hade blivit ljust när jag äntligen nådde Eskilstuna, sju timmar försenad.

Jag klarade inte att springa runt Mälaren på tre dagar. Redan efter dag 1 bröt jag och tog tåget hem. Ett misslyckande? Både ja och nej.

Det här blev långt tuffare än jag anat. Min ensamtur med babyjogger runt hela Mälaren mätte cirka 35 mil och det skulle innebära 11-12 mil per dag. Det längsta jag sprungit är runt 9 mil och det på ett backyard häromåret. Men nu hade jag ju ”obegränsat” med tid och räknade med att bara behöva sova några timmar om dygnet. Nog borde det gå?

Planen var att göra två stopp för övernatting på hotell; ett i Eskilstuna och ett i Enköping. Jag sneglade på Pernilla Ottos rutt och kopierade den i stora stycken. Pernilla sprang 2020, då med följebil, och behövde 72 timmar, alltså knappt tre dygn. Eftersom hon officiellt var först på sträckan blev det ett så kallat FKT, Fastest Known Time. Förstår i efterhand att det var en stor bedrift. Jag var också ute efter ett FKT, det skulle räcka om jag bara tog mig runt, oavsett tid. Det fanns nämligen ingen notering för folk som sprungit utan suport. Nu var visserligen förhoppningarna inte särskilt stora, jag är ingen ultralöpare. Mina idealdistanser ligger på cirka fem mil per dag, alltså som under ett coast to coast.

Första vattenhindret. Men det skulle bli långt värra fram på småtimmarna.

Allt började bra (lugn, det slutade inte med totalkatastrof). Jag skulle få behagliga temperaturer; upp till 15-16 grader, sol och lite vind. Startade klockan 07.00 måndagen den 8 april från Sankt Eriksplan, höll ett medvetet lågt tempo (cirka 7-8minuter/km). Kände mig hoppfull och lycklig och såg fram emot lunchen i Södertälje efter 42 km.  Kände mig också säker på navigeringen eftersom jag lagt in en massa hållpunkter i min handhållna gps. Men efter Rönninge började problemen . . . Jag var ute i okända trakter och fick lita helt på gps:en. Kom in på en liten skogsbilväg med en nerfälld bom men sen var det stopp- först en översvämmad väg där jag fick ta av mig skorna och sedan en låst grind över järnvägen. Detta skulle dock visa sig vara en västanfläkt mot vad jag skulle få uppleva många timmar senare mitt i natten.

De verkliga problemen började i Åkers Styckebruk. Där hade jag gjort två tredjedelar av dagsdistansen, cirka åtta mil, det hade hunnit bli mörkt och jag hade brist på vätska. Pizzerian i samhället skulle bli min räddning men den hade precis stängt. Läget var smått desperat. I fjärran såg jag några kulörta lampor- livsmedelsbutiken höll öppet! Hoppet och krafterna återvände.

-Är du inte rädd för vildsvinen i skogarna? frågade ägaren som tog sig tid att sätta på kaffepannan.

-Nä, dom blir nog rädda när dom ser mig, svarade jag kaxigt.

Kusligt i mörkret på okända vägar och nerfallna träd.

Färden fortsatte, nu in i totalt okänt land. Ljuset och ljuden från det gamla bruket, som är igång dygnet runt, var det sista jag såg och hörde från civilisationen. Utanför fabriksstängslet tände jag pannlampan och var nu helt hänvisad till min gps. Grusvägen övergick till skogsbilväg och blev allt smalare och geggigare. Ibland växte små tallar mitt i vägen, annars fick mittremsan användas för att inte sjunka ner i dyn. Ibland skymtades ljuset från ett hus mellan träden- skönt att inte vara helt heltutlämnad. Men snart övergick vägen till stig, nerfallna träd hindrade mig men gps:en sa att jag var på rätt väg. Modet återvände när stigen övergick till fast skogsbilväg och jag kunde börja springa igen. Men sen inträffade katastrofen- vägen var helt översvämmad! Vassruggar och bara kolsvart vatten så långt ögat nådde. Hur lång var sträcka och hur djupt var vattnet? Femtio meter fram skymtade jag några sjöfåglar simmande mitt på vägen, de flög upp med ett skrik. Otäckt!

Nu fanns det två alternativ: att ta sig tillbaka den långa vägen till Åkers Styckebruk och ta en taxi till Strängnäs eller att fortsätta vandringen framåt. Jag valde det senare alternativet. Att ta av sig skorna var meningslöst men jag kavlade upp byxorna och plockade ur allt jag hade i nätkassen bak på vagnen. Snart nådde vattnet upp över knäna. Hur djupt var det längre fram, skulle jag behöva simma? Sakta, meter för meter, rörde jag mig framåt. Vattnet var nu upp och nådde nästan sitsen och hotade att dränka packningen. Jag skulle ha vänt tillbaka. Men så återvände hoppet- vägen började stiga och snart var jag uppe på fast mark igen. Det här kommer att resultera i skoskav, tänkte jag, men så blev det inte. Däremot tycktes geggan och skogsbilvägarna aldrig ta slut.

Vad jag då inte förstod var att jag gjort ett vansinnigt vägval. När jag var i närheten av Riksväg 55 och hade asfalt i sikte följde jag slaviskt gps:en och kom in på nya skogsbilvägar. I mörkret hörde jag långtradare men trodde att det var från E20, en väg med vajrar och livsfarlig för gångtrafikanter. Det hade blivit ljust då jag nådde samhället Ärla, cyklister var på väg till jobbet i Eskilstuna och Coop skulle öppna om några timmar. Där i Ärla gjorde jag äntligen ett riktigt vägval, struntade i elektroniken, litade på vägskyltar och kom ni på en asfalterad gammal järnvägsbank som ledde in till Eskilstuna. Vid åttatiden nådde jag mitt airbnb-boende, sju timmar senare än planerat. Med andra ord, det var kört.

Äventyret var dock inte över. Jag kunde mycket väl ha blivit gripen av polisen i Eskilstuna för inbrottsförsök. Jag var nämligen övertygad om att jag kommit fram till rätt villa. Problemet var bara att dörrkoden inte fungerade, jag tassade runt på villatomten och kände på olika dörrar. Efter idoga försök öppnades dörren av en skräckslagen kvinna. Det visade sig att jag var på fel adress, den gula villan låg några hus bort. Kvinnan trodde på mina förklaringar men förstod att hon mött en idiot.

Vad har jag lärt mig av allt detta? Jo:

  1. Gör grundligare kartstudier och lita inte blint på en gps
  2. Allt tar mycket längre tid än väntat, alla småstopp slukar timmar
  3. Att springa i mörker med pannlampa känns tryggt, vilsamt för tankarna
  4. Så här långa distanser klarar jag inte. Gissar att mitt max på flerdagarslöpningar ligger på 6-8 mil.
  5. Att ta itu med problemen direkt (fast det visste jag nog innan). Jag var t ex förutseende med att hålla all elektronik uppladdad.

Var det här ett misslyckande? Nja, den största behållningen var kanske att jag nu vet vad kroppen pallar. Och jag är inte skadad, bara lite stel. Och det roligaste av allt: jag slog mitt distansrekord med råge. Turen till Eskilstuna blev 128 km.

Keep on running!



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Ed. - 2024-04-10 16:30:28

Kul att du testade ett nytt äventyr! Skönt att det gick bra.

#2 Bernt - 2024-04-10 20:06:13

Friskt vågat! Grattis till rekordet!

#3 Patrick - 2024-04-10 21:31:07

Tuff satsning, spännande läsning! Jag försökte av nyfikenhet öppna kartan, men det gick inte. Beskedet är att den är privat och att jag saknar behörighet.

#4 Bokhandlerskan - 2024-04-11 06:09:25

Du är fantastisk, en stor inspirationskälla. Heja!

#5 Sten-Åke Persson - 2024-04-11 09:18:02

Hej Björn
Fantastiskt prestation, kommer du att göra ett nytt försök

#6 Jan-Olof - 2024-04-11 10:30:18

Vilket äventyr! Du är av segt virke. Bra lärdomar du drog. Är sommarens äventyrslöp fortfarande aktuellt?

#7 Andreas - 2024-04-11 11:17:38

Håller med #6 vilket äventyr

#8 Erik H - 2024-04-11 12:16:06

Enorm satsning du gjorde. Du borde ha planerat vägvalet bättre.
Lite rolig provlöpning av bitar av vägen hade nog varit bra,
Du kunde ha tagit pendeln till Södertälje och sprungit till Eskilstuna.
Nästa dag en trevlig löptur till Västerås, Tåg hem.
Det finns nog riktigt trevliga vägar att springa på:)
Hoppas att du provar igen?

#9 Rene Skree Jensen - 2024-04-11 19:39:11

Uanset hvad, så er det en fantastisk præstation af en mand midt i 70´erne!
Vi glæder os til, at du gør et nyt forsøg!

#10 CC - 2024-04-14 06:35:17

Viktigaste är att man gör något! Fint att du tog dig ut och kämpade, intressant läsning.

#11 Christoffer - 2024-04-14 19:44:23

Ett äventyr om inget annat. Ja att kolla karta väl innan har jag också lärt mig den hårda vägen. Ser fram emot dina framtida utmaningar.

#12 Björn - 2024-04-14 20:23:45

Ja, det blir nog ett nytt försök men då inte längre dagsdistanser än 5-7 mil, 11-12 var orealistiskt. Nu några dagar efteråt är jag ändå stolt över att jag klarade att springa nära 13 mil i ett sträck. Tror det är första gången jag inte sovit något under 24 timmar.

#13 Lasse - 2024-04-19 18:23:58

Fantastiskt! Vilket äventyr. Att du bara ids att kasta dig ut i den okända skogen med pannlampa. Att du känner av din förmåga finns ingen tvivel på.