Kommentarer på Dag 12: Det gästfria Amerika


j

Jonathan Greif och dottern Rosalyn bjöd in mig på middag efter framkomsten till La Grande. Då var jag frusen och utsvulten men efter att fått värma mig framför den öppna spisen och äta gott kände jag mig helt återställd. Hunden är en korsning mellan Australian sheepdog och Golden Retriever (tror jag).

Varför återvänder jag år efter år till Amerika? Det beror på hur amerikanen är gentemot en främling som jag: man är gästfri, nyfiken, intresserad och frågvis. I det avseendet har vi en del att lära.

Helt slutkörd rullade jag in i La Grande (13 000 invånare), dagens slutdestination efter ca 45 km löpning. Jakten att hitta en restaurang började omedelbart. Normalt brukar det finns några runt motellen men inte just här i utkanten av stan. Missmodig vände jag åter och det var då lyckan stod mig bi. En bil stannade till:

-Coast to coast . . . Are you hungray? Come and eat with my famyly . .

Först tänkte jag säga nej och ringa efter en hämtpizza. Men mannen såg vänlig ut och jag tackade ja. Att på det här sättet få komma hem till familjer och få en liten inblick i deras liv är bland det bästa jag vet. Uppenbarligen betraktas jag själv som en ofarlig person.

Jag blev väldigt berörd när jag såg och hörde Jonathan, han påminde så mycket om min näst äldste son Erik. Rosalynn var också väldigt öppen och berättade att hon jobbade som kock i grannstade Baker City och varvade med att arbeta på en privat äldreboende i La Grande. Det blev mycket jämförelser mellan svensk och amerikansk åldringsvård och hur man tar hand om autistiska personer. Jätteintressant och allt är inte bättre i välfärdslandet Sverige.

Det här var min hittills tuffaste dag. Den höga höjden (1 200 meter) satte ner krafterna och stundtals kunde jag bara springa 100 meter innan jag tvingades att gå. Jag känner igen symptomen och det tar några dagar att vänja sig. All nerförslöpning var också en utmaning och tyvärr har jag nu mist en del av den höjd jag vunnit. Kyla (13 grader), kraftig blåst (dessbättre medvind) gjorde också att jag frös. Och nu har jag tröttnat på all motorvägslöpning men tyvärr finns inte så många alternativ.

För första gången under detta coast to coast tog jag en powernap vid sidan av vågen och visst blev jag lite piggare.

Gammal brandbil i samhället Mecham där jag stannade till för lunch.

Samma brandbil 2023.

Keep on running!.

 



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Erik H - 2025-05-12 08:42:01

Hoppas du får se en puma utanför stugan när du vaknar på morgonen.
På vintertid är det väl snö däruppe, Då är det lättare att spåra puman.
Hoppas du får bra puma ben idag nedför bergen,

#2 Peter M - 2025-05-12 10:12:51

Hallå Björn! Det är nu erfarenheten kickar in! Vid dina fyra andra Oregonlöp (om jag räknat rätt), har du tampats med hög höjd och kyla, just här. Du vet att efter regn kommer solsken och bergklättring följs av behagligt slättland, dessutom periodvis med lite mindre vägar. Ditt historiska Bloggarkiv är väldigt roligt och lugnande att ta del av. Det är dock svårt att hålla i minnet att du springer en mara per dag, minst. Allt låter så enkelt. Du gör en ofattbar prestation, oavsett ålder!

Keep up the good work!

:-)

/Peter

#3 Mats - 2025-05-12 10:50:57

Ofta är människor glada och snälla
Vankas det mat ska man inte gnälla
Trevligt att sitta runt bordet och snacka
Sedan så får en ju bocka och tacka.