När februari månad är över står det klart om jag kan ikläda mig en tröja med texten "Mile machine" eller "Kilo hero". "Tävlingen" Run untill you drop är igång igen och jag är med. Här kan du se deltagrana i den svenska tävlingen och här i den utländska.

I februari varje år brukar det i USA och England anordnas en "tävling" med namnet Run until you drop. Med stor tvekan hänger jag på efter två "segrar" i Sverige.

Tävlingen, som egentligen inte är någon tävling, går ut på att springa eller gå minst det kilometerantal dagens datum anger. Det blir svårare och svårare dag för dag och den 28 februari ska du avverka minst 28 km. Fallerar du någon dag, ja då har du stupat. Allt bokförs i ett excelark på Facebook och när det hela är över står några tappra kvar som segrare.

Jag har i år anmält mig till såväl den utländska som den svenska upplagan. Utomlands mäter många sträckorna i miles och så tänkte jag först också göra ända tills jag fick skrämselhicka. En mile är ju 1,6 km och den 28 februari skulle jag alltså göra ca 45 km, dan innan, 43 . . .  . I sista stund ändrade jag till km men jag är inte ens säker på att jag klarar det. Motivationen är inte på topp och egentligen tycker jag den här typen av utmaningar är rätt fåniga.

Nåväl, i februari 2017 gick det mycket bra. Jag fick ihop 615 km och i juli anordnades en lättare variant av samma tävling och där blev det 914 km. 

Eftersom jag samtidigt tävlar i Bore Cup vill jag inte trötta ut mig för mycket. Så kanske tillhör jag dom som stupar i februari. Fast nog skulle det kännas som en seger att kunna ikläda sig tröjan med texten "Mile machine". Att springa varje dag är däremot inget konstigt, det har jag nu gjort i ett par år.

Keep on running!

 I dagens parkrun i Huddinge (27 januari) tog jag slut och behövde hela 24.45 min för att ta mig runt på den tuffa slingan på 5 km. Löparen framför mig är Tomas Widell från Huddinge AIS (han slog mig). Foto: Colm O Callaghan.

Åldersreord är kul. Som nybliven 70-åring har jag många att jaga. Förhoppningsvis ska 2018 bli ett bra tävlingsår.

Dagens parkrun-lopp i Huddingen blev mitt 22:e totalt i Sverige och det 3:e i Huddinge. Nytt åldersrekord i 70-klassen fast det var ju lätt fixat- ingen 70-åring hade sprungit här tidigare. Nu har jag åldersrekorden i såväl M65 som i M70 i de tre parkrun (alla 5 km) som finns i Stockholmsområdet (Hagaparken, Kungsängen och Huddinge). MIn bästa tid är 21.38 och är från Hagaparken (har dock 21.31 från Manchester). I mars springer jag ett parkrun i Skatås, Göteborg och då har jag förmodligen också rekordet där.

Eftersom man inte blir snabbare med åren och att vi dessutom tävlar i femårsklasser måste jag slå till i år om diverse åldersrekord i M70 ska putsas. På de flesta distanser är det kört. Vad sägs t ex om  3.15 på maraton (Erik Östbye), 1.29 på halvmaraton (Rune Svensson) och 40.45 10 km landsväg (Anders Hansson)? Mina bästa tider ifjol på dessa distanser var 3.26 resp 1.35 och på milen har jag ingen tid.

Nä, ska det slås rekord får det bli på udda distanser med svagare konkurrens, t ex 2 miles där gällande rekord i M70 är 15.25. Entimmeslöpning är också en sådan distans. Hösten 2016 gjorde jag som 68-åring 13 184 meter på Eksjö IP, ett lopp med två deltagare och som jämnårige Hans Eriksson sett till att ordna. Hans vann överlägset och sprang 14 321 meter. Till våren ska han försöka utlysa ett nytt lopp i Eksjö och vår ambition är naturligtvis att slå rekordet i M70 på 12 556 meter. Det verkar inte omöjligt men mitt motstånd blir svårast möjliga.

Fokus i år får nog annars ligga på maraton och halvmaraton och eventuellt Lidingöloppet 10 km. Ambitionen är topp tre i M70 på långdistans i Sverige . Och så kan jag ju drömma om en bra placering i årets Boston Marathon!

Keep on running!

Många veckor framför datorn har ägnats åt att planera min rutt över USA. Varenda dagsetapp med uppgift om avstånd, motell, lunchställe etc finns inlagda i ett excelark. Mycket skissande på papper har också skett för att få ihop rätt distanser, det vill säga 5-6 mil/per dag.

Äntligen är rutten utstakad. Återstår bara att springa de dryga 500 milen . . .

Det har varit ett mödosamt men roligt arbete att planera löpvägen från Boston i Massachusetts till Newport i Oregon. När jag nu summerar siffrorna i excelarket blir sträckan 526,3 mil och antalet dagar exakt 100. Löpning varenda dag, inga vilodagar, alltså som tidigare gånger då snittet också legat på 52 km per dag.

När jag väl står med fötterna i Stilla havet den 24 juli kommer det kanske att visa sig att sträckan blivit rekordlång (hittills längsta distansen är från 2010 och mätte 532 mil). Det brukar alltidbli lite längre än vad man planerat, diverse felspringningar bidrar till det. 

Jag har velat lite fram och tillbaka med rutten. Från början var det tänkt att jag skulle springa Boston-San Diego, alltså diagonalen. Men Jans färdigritade rutt fick överges, det skulle bli alldeles för varmt att springa  i Arizona, New Mexiko och södra Kalifornien mitt i stekheta sommaren.

Den här gången kommer jag att bo lite lyxigare än tidigare. Just bra boende är den enda lyxen jag unnar mig. Om det går som planerat blir det bara en campingnatt. Och som vanligt kommer jag att ha all packning i min trehjuliga joggingvagn

Det svåra med att planera en rutt är att hitta boende- motellen ska helst ligga på "rätt avstånd", alltså på 5-6 mils lucka. Sedan är det ju bra om det också finns något matställe efter 2-3 mils löpning. Men så ser sällan verkligheten ut. Ibland känns det som man har hundra bollar i luften och tvingas laborera med en mängd olika väg- och boendealternativ. Min "smärtgräns" går vid  cirka 8 mil. Inga av dagsetapperna blir så lång men jag har några 7-milare, mängder av 6-milare men ingen kortare än 3 mil.

Jag använder mig av Google Maps i planeringen. Kartorna har blivit något bättre med åren, t ex finns nu fler restauranger och motell markerade och man kan också få fram höjdkurvor med mera. Facebook har betytt mycket; en recension av t ex ett motell utan hemsida kan ge besked om motellet över huvud taget är öppet. Samma med airbnb- när det inte finns motell kan rum från privatpersoner vara räddningen. Rutten genom Utah kunde ändras till det bättre tack vare just en privatuthyrare.

Mina olika löp i USA. Den övre svarta streckade linjen visar den planerade rutten 2018 från Boston till Newport. Alla sex coast to coast sammanstrålar i staden Gothenburg i Nebraska, nästan mitt i USA.

Sträckningen är till största delen på okänd mark. Men som vanligt styr jag kosan till Gothenburg i Nebraska, mitt i USA. Och i stora delar av Iowa, Nebraska, Wyoming och Idaho kommer jag att springa på för mig bekanta vägar. Just att återse städer och ibland även människor ger en kick.

Äventyret startar den 16 april i samband med att jag springer Boston Marathon. Efter loppet tar jag tåget tillbaka till mitt hotell utanför starten i Hopkinton och dan därpå, dag Nr 2, börjar jag springa väster ut. En löparkompis, Bernt Hedlunnd, som också springer maran kommer att följa mig de två första dagarna. Min bror Jan kommer att vara min följebilschaufför under de två sista veckorna i Oregon.

Hur ska då det här gå? Ja, helt säker kan man naturligtvis inte vara men jag tror nog att det ska gå vägen Jag känner mig i bra form, ser fram emot det hela och hoppas att erfarenheten ska kompensera den lilla fysiska försämring det innebär att nu vara 70 år och inte 68 som senast. Jag har ett par idéer om förbättringar, såväl kring utrustning som själva löpningen. Mer om det senare.

Här rutten i detalj, dock ej exakt

Boston-Gothenburg  

Gothenburg-Newport

____________

Att springa många parkrun-lopp (5km), tror jag är nyttig träning nu under pågående Bore Cup. Bara 13 löpare och en hund ställde upp i lördagens lopp i Kungsängen där jag gjorde 23.43 på en något tungsprungen bana Jag slog i alla fall husse med hunden och putsade tidigare åldersrekord för 70-åringar med ca 10 minuter. Funderar på att nästa helg springa i Örebro.  

Keep on running!

Nöjda gubbar efter att ha sprungit 7,5 km i Bore Cup i Hemlingby, Gävle. Från vänster Lars Söderberg, Vallentuna FK(3:a i M70), Arne Lekström, Vallentuna FK (4:a M70), Björn, Vallentuna FK (2:a i M70), Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60) och Bengt Isgård, IF Linná (2:a M60).

De flesta är pigga i början av loppet men kroknar mot slutet. För mig är det ofta tvärtom, i alla fall på kortare lopp. Så var det idag på Bore Cups andra deltävling i Hemlingby, Gävle, där alla sprang 7,5 km.

En minusgrad, snöunderlag och inte särskilt halt. Ganska bra förhållanden med andra ord för att gälla Bore Cup. Dagens taktik var att öppna ganska snabbt och tidigt hänga av mig värsta konkurrenten.

Men taktiken höll inte. Jag gick visserligen om konkurrenten, i det här fallet Kjell Björk från hemmaklubben, men redan efter någon kilometer var han förbi. Jag hade mjölksyra i låren och hade stumnat. Det var först efter cirka 5 km jag fick tillbaka krafterna och började ta in men då var det redan kört. Synd att det inte var två varv, alltså 15 km . . .

Hur kunde det gå så här? Jag var ändå bra förberedd, tränat en hel del snabbhet på band och veckan innan sprungit ett parkrun på 5 km. Jag frågade Göran Lindqvist, en av Hemlingbys många elitveteraner:

-Banan i Hemlingby är lurig, det är mycket nerför i början och de flesta springer för fort i början. Du gjorde antagligen också det.

Förklaringen stämmer säkert. När jag efteråt tittar på mina splittider visar det sig att första och andra kilometern gick för fort (4.15 min/km resp 4.33) och att tredje blev blev rena kastrofen (5.03). Sedan tror jag också att uppvärmningen var för dålig. Man ska ha fått upp pulsen och vara lite småsvettig när man står på startlinjen. Det här är saker jag måste tänka på inför deltävling 3 i Bore Cup om en månad, 5 km i Sala. Ska jag lyckas vinna M70 måste jag vinna de två återstående tävlingarna. Tufft värre. Här krävs ite mera tempoträning framöver, gissar jag.

Damer inräknat hamnade jag strax ovanför mitten. Min tid på de 7,5 km blev 34.49, utklassad av den två år äldre Kjell Björk med 1 minut och 46 sekunder.

"Kortfilm", samling inför start  https://youtu.be/gHehZ-Sagl4

Keep on running!

Ultralöparna Johnny Hällneby och sambon Ellen Westfelt har intervjuat mig till deras podcast Pace on Earth. Hela intervjun är 1 timma och 25 minuter lång och du kan lyssna på den HÄR. Bland annat får du veta varför jag sprungit så många gånger över USA och om jag haft någon "nytta" av det i det vanliga livet.

Keep on running!

2017 i ett nötskal: 1) lingonplockning, 2) Österrike med Jan och Torsten Olsson, 3) EM brons maraton, 4) parkrun i Manchester

Räkneverket stannade ifjol på 606 mil. Löpning varenda dag. Bäst var alla heldagsutflykter med bärplockning.

Löparåret 2017 blev ett bra år, såväl tävlingsmässigt som upplevelsemässigt. Det blev sjuttonde året i följd med minst 500 mil.  Sedan starten 1982 är jag nu uppe i totalt 17 878 mil vilket motsvarar 4,5 varv runt jorden. Egentligen en fullständigt oväsentlig uppgift men ändå kul att veta.

Det jag ändå är mest glad över är att jag fått vara skadefri under i stort sett alla dessa år. Varje dag gläds jag också över att det är möjligt att, trots snart 70, kunna springa riktigt långt. Med åren har jag blivit mer och mer en upplevelselöpare och nyttolöpare- jag springer för att se och uppleva saker eller uträtta rena ärenden, sällan vanliga träningsrundor hemmavid. Visst, jag tävlar flitigt, springer intervaller etc på gymmet men det är just de långa ensamlöpen- och bärplockslöpen- jag värdesätter mest.

Här några händelser under 2017:

• Sprang mängder av park run-lopp (5 km), bl a ett i Manchester
• Sprang med min bror Jan genom hela Österrike
• Sprang under sopstrejken med sopsäckar på babyjoggern
• Sprang med löparkompisen Bernt Hedlund runt Siljan och Orsasjön
• Sprang hem en bronsmedalj på veteran EM i maraton i Polen (3.26)
• Sprang hem en guldmedalj på veteran SM i Göteborg (3.27)
• Sprang mycket intervaller på band
• Sprang längst av alla i februariupplagan av Spring till du stupar

Vad händer då 2018? Ja, USA-löpet och Boston Marathon naturligtvis. Och så hoppas jag att det blir ett bra lingonår så att jag kan göra massor av lingondricka, världens bästa måltidsdryck men också en utmärkt sportdryck. Och så hoppas jag på framgångar i diverse tävlingar. Jag är ju i år yngst i M70, en stor fördel.

Keep on running!   

Äntligen i mål och tillbaka till Slussen efter en runda på cirka 60 km.

Sociala löp är bland de bästa som hänt svensk löpning. Förr var löpargrupper vid sidan av idrottsföreningarna ovanliga, nu behöver ingen springa ensam- det kryllar av erbjudanden på bl a Facebook.

En klassiker i Stockholm är Årets Sista/första Långpass, en runda på sex mil. Nio stycken hann paret Ulla och Peter Lembke arrangera innan de tröttnade för två år sedan (Peter tyckte att det blev för mycket tävling över det hela och de på förhand tre bestämda fartgrupperna brukade snabbt splittras i en mängd grupper och få ville springa i den långsammaste).

Nu har detta gratisarrangemang med bravur tagits över av Kenneth Le och Per Widén. De har helt enkelt kopierat Lembkes koncept- rundan, depåstoppen med de världsberömda skumtomtarna serverade från bakluckan på en bil, ja allt är som vanligt. Ja även utbrytargrupperna och lite tävling över det hela, både på gott och ont.

Klart för start. Längst till höger en av ledarna, Kenneth Lee. Uppemot ett 90-tal löpare var med (kvinnor i majoritet). Många valde att inte springa hela distansen, okänt hur många som sprang de sex milen.

Idag sprang jag för sjunde året denna 6-milsrunda. Och glädjande nog kan jag som snart 70-åring konstatera att jag håller dom tider jag gjorde för tio år sedan. Mellangruppen, där farten ”ska” vara 6.45, känns efter någon mil för långsam. Så jag tillhör syndarna, jag drar upp farten, splittrar grupper etc.

Jag gillar sociala löp som företeelse. Men tyvärr är jag inte tillräckligt social. Jag springer gärna några timmar och snackar med folk men sen vill jag helst springa ensam. Känner att gruppen inte gör mig starkare, snarare tvärtom. Jag vill hålla mitt eget tempo och sen bara mala på. Typisk ensamvarg, inte så smickrande. . .

Så var det också idag. Efter 2,5 mil sa jag morsning korsning och började jaga ikapp tätgruppen bestående av tio löpare som skulle hålla ett tempo på 6.15. När jag störtar in på Maxi i Barkarby ska gruppen precis ta sig an de återstående tre milen in till Slussen. Efter att ha kastat i mig min hamburgare kommer jag vid Visätra ikapp gruppen men blir upphunnen av två löpare vid Brommaplan och av en tredje tio minuter senare. Ändå otroligt nöjd med ett snitttempo på 6.29 min/km och en bruttotid på 7 timmar och 30 minuter.

Det här är naturligtvis bra träning för mitt stundande och sjätte coast to coast. I ärlighetens namn ska sägas att Årets Sista Långpass är betydligt tuffare än en normal dagsetapp i USA, som brukar ligga på 5-6 mil och där jag kan hålla ett något högre tempo.  Två Årets Sista Långpass på raken hade knäckt mig. I Amerika tar jag en massa pauser, kan sova under ett träd längs vägen, läser varenda historisk minnesskylt jag passerar, snackar med folk, fotograferar och är i regel ute uppåt tio timmar, ibland över tolv timmar. I december/januari är sådant inget nöje i Sverige . . .

En annan nyårstradition brukar vara att på nyårsaftonen springa de cirka tre milen upp till Vallentuna och vara funktionär på klubbens Nyårsloppet. I år tror jag att jag fuskar lite och åker delar av sträckan med Roslagsbanan. Avslöja inte det för någon!

Keep on running!

F&S senaste tekniska underverk på anläggningen i Haagstan. Fantastisk löpkänsla på detta band, som att springa på asfalt. Sprang idag en mil på små stigar och vägar i ett vårfagert Alperna. Klicka för större bild!

Löpbanden blir allt bättre. Snart är det ingen större skillnad att springa på band och utomhus.

Jag är smått lyrisk efter att ha testlöp F&S senaste typ av löpbanad. Bandet har mängder av tekniska finesser (som jag är mindre intresserad av), det viktiga är löpkänslan. Bandet är härligt stumt, nästan som att springa på asfalt.

Misstänker att det här löpbandet kommer att bli väldigt upptaget. Men säger du, det finns väl inget bättre än att springa utomhus. . . ? Kanske inte, men bandlöpning är ett väldigt bra komplement, inte minst nu när det är ruggväder.

Jag har det senaste halvåret sprungit nära nog dagligen på löpband, inga långa sträckor men ofta ganska tuffa, korta intervallpass och kompletterat med vanlig utomhuslöpning. Jag märker att det har effekt- jag har blivit snabbare och presterar bättre på tävlingar. Fortsätter nog så här, tycker också det är roligt- och enkelt.

F&S i Stockholm har jämfört med andra gymkedjor varit sena med den senaste typen av band med bildskärm där du t ex springer i vackra landskap och där hastighet, lutning etc ändras. Mycket finns dock fortfarande att utveckla. Till exempel borde lutningen automatiskt ändras, såväl upp som ner, när du kommer till en backe. Och måste det vara så förbaskat varmt på gymmen?

Keep on running!