Jag fick en pratstund med 73-årige Evy Palm, som berättade att hon numera "bara" springer 10 km i lugn takt före frukost varannan dag, många år sedan en halvmara eller mara.

Tänk att det ska behöva gå 67 år innan jag blev förste man över mållinjen i en "riktig" löpartävling. Nåja, riktig och riktig- ingen av de tävlande var under 65 år . . .

Idag avgjordes Veterankraftloppet i Stora Skuggan i Nationalstadsparken. Storheter som Evy Palm och Sven-Åke Lundbäck fanns på startlinjen, tyvärr uteblev den kanske största av dem alla; Kjell-Erik Ståhl. Stålet hade drabbats av ischias men nästa år hoppas han kunna vara med.

Loppet utannonserades som "det enda motionsloppet i världen öppet för deltagare som fyllt 65 år". Distanserna var 10 och 5 km, vädret var perfekt för löpning och totalt var vi 170 anmälda. Äldste deltagare var 97 år.

Inga kryckor här men stavar. Rune Haraldsson från Norrköping var stormande glad efter att ha gått de 5 kilometrarna, dessutom på en respektabel tid. Tidigare i år vann Rune 95-årsklassen i Veteran VM i orientering som gick i Göteborg.

Tillsammans med klubbkompisarna P-O Björkman och Tommy Wallentin. I bakgrunden till vänster legendaren Sten Odenblad från Fredrikshof.

Normalt ställer jag mig alltid en bit bakom snabblöparna. Så även denna gång men arrangörerna lockade fram mig. Där framme kände jag igen några jämnåriga och vassa löpare och insåg att det här kunde bli tufft. Taktiken blev därför att ta det lugnt i början och kanske öka på andra varvet.

Nu var det istället en dam som direkt tog täten. Hon trippade på lätta steg, såg bakifrån ut som en 30-åring och jag misstänkte att det här måste vara en hare som skulle visa oss stiiriga gubbar rätt väg. Villabrådet hängdes på och först när hon nästan nafsades i hälarna förstod jag att det här måste vara en tävlande. Efteråt presenterade sig snabbspringaren som Ing-Marie Hjort-Hägglund, 65 år från Sollentuna. Hon kom tvåa i hela loppet på finfina 47.47.

Ing-Marie var kanske inte lika duktig på att hitta rätt väg, ibland stannade vi upp i några korsningar där markering/funktionär saknades. Det är först nu jag förstår att det kan vara "problem" att ligga först i ett lopp. På andra varvet ökade jag lite och hon försvann. Jag vågade dock inte vända mig om utan när det återstod en kilometer viskade jag till någon längs banan:

-Är någon bakom mig?

Beskedet var lugnande och jag kunde dra på en spurt. Tid 46.15, inget märkvärdigt. Märkvärdigt var däremot att vara först över mållinjen. Kommer det någonsin att upprepas? Nej, jag tror inte det.

Keep on running!

Golden Gate-bron invigdes 1937 och är öppen för fotgängare. Kanske kommer jag att springa över bron med ett spann på 1 280 meter och en totallängd på 2 737 meter.

Det blir ett femte coast to coast! En enkel flygbiljett till San Francisco, Kalifornien, är köpt.

Den 4 april 2016 landar jag på Oakland International Airport och börjar troligen redan dagen därpå min cirka 500 mil och 100 dagar långa löpning från Stilla Havet till Atlanten. Slutdestinationen är ännu inte bestämd. Klart däremot är att jag som vanligt springer till Gothenburg, NE, en liten stad mitt i USA där jag har vänner.

"The age doesn´t matter", brukar jag säga. Nästa år är jag 68 men åldern har hittills inte haft någon negativ inverkan även om du rent fysiskt blir aningen sämre för varje år. Åldersförsämringen har kompenserats med bättre utrustning och ökad erfarenhet. Det senaste löpet, 2014, var faktiskt det enklaste av dem alla. Ett coast to coast är egentligen mer en mental utmaning än en fysisk- det gäller att gilla läget, hålla sig lugn och kunna tackla problemen, sådana dyker nämligen alltid upp.

Ruttplaneringen är i full gång. Som vanligt kommer jag att springa ensam, ha all packning i min baby jogger och bo på motell men det lär säkert bli några campingnätter. Få coast to coast-löpare startar i SFC, jag har också varit tveksam eftersom bergen och öknarna är tuffa, det är glesbefolkat och vägalternativen är få.

Ungefär en tredjedel av distansen kommer att springas på motorväg (tillåtet på Interstate 80 i Nevada, Utah och Wyoming). Det låter tråkigare/farligare än det är men det är längs motorvägarna motellen ligger, vägarna är säkra med sina breda vägrenar, inte så kuperat och trafiken är relativt gles. Medvetet undviker jag Colorado där jag senast hade stora problem med trafikpolisen.

Min "cousin" Linda Feldman bor i San Francisco och kommer som vanligt att hjälpa mig vid starten.

Keep on running!

En grillad korv efter målgång satt fint. Efterår bjöd Ryssbergets IK alla deltagare på fika i intilliggande Dalaskolan. Ett perfekt arrangerat lopp!

Revansch är kanske ett för starkt ord. Men efter fiaskot med den brutna halvmaran för två veckor sedan i Veberöd kunde det  knappast gå sämre på nästa halvmara.

Succé är också ett för starkt ord. Men jag tog mig i alla fall i mål i lördagens halvmara i Bromölla. Och med tanke på hur kvällen före tävlingen förlöpt är jag ändå nöjd.

Natten blev orolig. Jag vaknade flera gånger och kände mig trött på morgonen. Oroande var också att pulsen verkade högre än normalt men exakt vilken vilopuls jag har kunde jag inte minnas. Till råga på allt blåste det sex sekundmeter. Det här kunde bara sluta på ett sätt; katastrof.

Det sista jag gjorde innan jag lämnade hotellet var att stjälpa i mig några koppar kaffe och på datorn kolla upp vilken puls jag normalt brukar ha. Kaffet gjorde gott och beskedet om vilopulsen lugnade mig. Allt var i sin ordning.

Taktiken var att gå ut lugnt på första varvet och sedan om möjligt öka på andra. Jag la mig i en grupp om tre löpare som fångade vinden. Nu visade sig vinden inte vara så besvärande och när jag sedan sprang om den längste i gruppen tänkte jag inte ens på vinden. Första varvet gick lätt, samma med det andra och jag kunde dra på en liten spurt. 

Sista 10 kilometrarna gick några sekunder fortare än de första 10. Sluttiden blev 1.38.05. Men eftersom det var drygt 1 minut snabbare än halvmaratontiden från Koblentz i Tyskland var jag nöjd. Synd bara att den inte räckte för att klättra på den svenska årsbästalistan i M65 där jag för närvarande ligger sjua. Så det blir nog ett nytt försök i höst, kanske i Tyskland.

Vilken kämpe! 77-årige Sven-Erik Fredricsson från Solvikingarna har gått i mål på halvmaran. För tre år sedan slutade han springa maror.

Nästa år blir det 40-årsjubileum för Bromölla Marathon, som arrangeras av Ryssbergets IK. Själv föredrar jag lopp i den lilla skalan framför t ex Stockholm Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Inget skrik och ståhej, ingen trängsel men omklädningsrum, gratis fika och massage efteråt samt en resultatservice fullt i klass med det stora loppen talar för Bromölla. Dessutom är startavgiften bara en tredjedel och på köpet får man en trevlig weekendresa.

Keep on running!

Naturreservatet Grundsjömossarna utanför Hallstavik är svårtillgängligt, dock inte värre än att vagnen tog sig fram.

Bärplockning är roligt. Och i kombinationen med löpning blir det en helt fantastiskt upplevelse. Idag var jag på jakt efter det ädlaste bäret av alla- hjortron.

Nog växer det väl hjortron i Stockholms län? Jodå, i en rapport från länsstyrelsen läste jag att det skulle växa hjortron uppe i Hallstavik, i naturreservatet Grundsjömossarna åtta kilometer väster om samhället. Sagt och gjort, jag tog bussen till Hallstavik och sprang sista biten.

Mitt på skogsbilvägen låg en huggorm och solade. Kort efteråt stötte jag på ytterligare en.

Grundsjömossorna ligger otillgängligt och är dåligt skyltat. Jag hade problem att hitta fram till själva mossen, tveksamt om jag ens såg den för alla träd som skymde. Eftersom jag aldrig lyckades komma ut på riktiga myrmarker blev det heller inga hjortron. Däremot blev det fem liter lingon på mindre än en timma. Lingon är ett av de roligare bären att plocka och i år är det mycket lingon i markerna. Blåbären börjar snart sjunga på sista versen och om någon eller några veckor ska lingonen vara helt mogna. Jag fick nu med en hel del omoget i plockaren och fick rensa hårt hemma.

Sylten blev mycket god. Och vilken härlig doft som spreds i köket! Den lingonsylt jag brukar köpa i plastkorvar (BOB refill, "mer bär & mindre socker") innehåller 42 gram lingon per 100 gram sylt. Min sylt innehåller 59 gram lingon men inget konserverings- och förtjockningsmedel. Återstår dock att att se hur länge burkarna håller sig i kylen. Jag kunde ha fryst in sylten men frysen är redan sprängfylld av andra bär.

Kanske beger jag mig ut på en ny hjortronexpedition. Jag har aldrig plockat hjortron och skulle jag inte hitta några här i Stockholm får jag bege mig till andra län. Världen ligger öppen för löparen!

Sällan har en Cola smakat så gott. Bilden från Gulfmacken utanför Hallstavik- kul att mackkedjan återuppstått.

Det här blev en bra mängdvecka, nära 17 mil.När jag springer så här långt brukar jag lura kroppen genom att springa flera dubbelpass. Att springa 7x24 km skulle knäcka mig, nu delade jag upp det genom att springa två gånger per dag under sex av veckans sju dagar.

Varför denna mängd? Jo, jag har anmält mig till Bromölla halvmaraton den 29 augusti och försöker mig på en formtoppning. Kommande vecka blir därför en vilovecka med några lättare intervallpass.

Keep on running!

Löparna skulle få en tung dag; varmt och blåsigt. De flesta presterade under sin förmåga och 20-talet bröt halvmaran, däribland jag.

Veberödsrundan blev Vedermödsrundan. Jag bröt. Två synnerligen otrevliga motståndare tog rygg på mig, ville aldrig släppa och sög musten ur mig.

Nej, det var inte min dag i lördags. Lättsprungna Veberödsrundan utanför Lund blev en pärs. Tre varv blev för mig bara ett varv. För första gången bröt jag en halvmara efter cirka 100 genomföra halvmaror. Jag hade åkt ner till Skåne enkom för att putsa en tid på 1.39 och ta några placeringar på tiobästalistan i M65.

På pappret var förutsättningarna bra; banan var relativt flack, jag var vältränad och hade sprungit några veckor tidigare på just 1.39 men då som halvtidsnotering på en mara. Till detta kan läggas att konkurrensen i klassen var god, jag skulle bl a tampas med den gamle storlöparen Magnus Bergh med ett personbästa på maraton på 2.17.

Men så var det det här med motståndarna. Jag tänker då inte på jovialiske Bergh utan de där otrevliga tysta typerna, de som kletar sig fast på en, åker snålskjuts och aldrig vill släppa taget. Jag besvärades av två sådana klistriga typer idag. Upptäckte dem redan före start men kunde inte få grepp om dem. Helst hade jag velat slå ihjäl dem på fläcken men jag saknade nödvändiga mordredskap, en pincett till exempel.

En fästing på ryggen och en fästing på baklåret, det var min barlast under loppet. Gästerna hade jag fått under flitigt blåbärsplockande i Stockholmsskogarna. Men nu ska fiaskot inte skylls på dessa blodsugare, de spelade antagligen ingen som helst roll. Det gjorde däremot värmen men att jag skulle krokna så snabbt överraskade ändå. Bara efter några kilometrar hade jag mjölksyrakänning i ena låret trots att det inte gick fort. Och strax innan vändpunkt började jag tappa tempo, tiden då mulitplicerat med tre skulle inte räcka för att gå under 1.39. Det var till och med tveksamt om jag skulle orka jogga runt de återstående två varven. Hur kan man bli så här trött?

Jag har tidigare brutit 2-3 lopp och då maror och ångrat mig efteråt. "Man bryter bara då man är skadad". Den här gången ångrar jag inte beslutet. Hörde jag inte något om en snabb halvmara i Landskrona nästa helg? Revansch kanske?

Keep on running!

Det är blåbärstider och idag fick jag ihop 5,5 liter på två timmar. Totalt har det blivit över 20 liter på mina joggingturer runt om i länet. Med joggingvagnen tar jag mig fram i ur och skur och precis över allt men . . .

 . . .med en Volvo S60 Cross Country för 400 000 kronor skulle jag få problem trots att det i reklamen utlovas "tillräcklig markfrigång för att klara alla slags vägar i alla slags väder".

Senast jag ägde en bil var för drygt 30 år sedan. Det känns som om jag inte försakat något. Att välja bort bilen och satsa på apostlahästar och joggingvagn blev miljonvinsten.

Oj, jag har slutat med vanliga joggingrundor. Så tänkte jag idag när jag som vanligt stack ut med joggingvagnen, nu för att plocka blåbär Det där med att bara ge sig ut på en vanlig joggingtur och komma hem efter en timma eller två har jag nästan slutat med. Nej, nu är det nyttolöpningar, expeditioner, upptäcksresor, äventyr- kalla det vad du vill- för hela slanten.

Med åren har det blivit allt mer naturligt att uträtta de flesta förflyttningar på springande fot. Ja, i alla fall om det bara handlar om någon mil. Jag springer i princip till allt. Eftersom jag är på gymmet varje dag så springer jag naturligtvis dit (och också på deras på löpband). Och eftersom det ska handlas mat några gånger i veckan springer jag också till matbutiken och väljer gärna en som ligger någon mil hemifrån så får jag motionen på köpet.

Och allt sker med joggingvagn. I den får jag plats med ombyteskläder,  matkassar, en back med dricka, julgran- det finns inga gränser för vad  packåsnan klarar. När andra tar bilen till stormarknaden för att storhandla tar jag  joggingvagnen.

Och vilken vagn sedan! Kvaliteten på mina joggingvagnar (äger fyra stycken) håller mer än Volvoklass. Min senaste, den på bilden här ovan, är en Baby Jogger performance 25th anniversary edition. Kvaliteten är otroligt hög och vagnen är i princip outslitlig. Jag vill minnas att man på tidigare modeller gav livstidsgaranti på ramen. Vagnen verkar helt enkelt för bra- generalagenten i Sverige har i alla fall slutat att sälja den.

Vagnen är i gott skick trots att den rullat två gånger över amerikanska kontinenten med full packning samt hundratals mil i Sverige och ute på kontinenten. Vilken vanlig barnvagn skulle klara långt över tusen mil utan att säcka ihop? Jag gissar att det inte finns någon vagn i Sverige, undantaget möjligtvis Rune Larssons trotjänare, som rullat längre. I matchen mot bilen vinner Baby Jogger på knock. Något däckbyte, det är allt jag behövt göra.

Skulle jag istället satsat på bilen är i alla fall en sak säker: privatekonomin hade försämrats. Samma gäller förmodligen konditionen. Enligt Motormännens senaste bilkostnadskalkyl är totalkostnaden för en bensinbil ("allt inräknat") 35-65 kr/milen. Med mitt blygsamma körande, förlåt springande, handlar det ändå om miljonbelopp i besparingar.

Keep on running!

PS

Jag är inte sponsrad av Baby Jogger

Andra och sista dagen sprang jag 53 km. Bilden från Ljusnefors kraftverk byggt 1977, det sista kraftverket innan Ljusnan rinner ut i havet. Annars var det mest skog vi såg. Bruksorten Ljusne har en stolt industrihistoria men för nu en tynande tillvaro.

Keep on running!

 Vad det är vackert i Hälsingland! I bakgrunden Ljusnan.

Jan kämpar på sina rullskridskor i uppförsbackarna.

Att springa längs floder har sina fördelar; vackert och lättsprunget. Följer du dessutom floden medströms, ja då kan det inte bli mycket bättre. Fast så blev det inte riktigt idag.

Jan och jag är ute på ett litet äventyr igen- brorsan åker som vanligt på sina rullskridskor och jag springer med joggingvagn och packning. Denna gång är sträckan Bollnäs-Söderhamn-Bergby, ett litet samhälle några mil norr om Gävle. Vi gör 9-10 mil på två dagar med en hotellövernattning.

Vi tog tåget till Bollnäs för att sedan springa/rulla Ljusnan medströms halva vägen ner till Söderhamn. Lättsprunget med andra ord, trodde vi. Men det gick upp och ner hela tiden, tvärt emot hur det brukar vara att springa längs floder. Vi var dock båda i rätt skaplig form  och idag var vi dessutom lika "snabba"- jag sprang om i uppförsbackarna medan Jan flög förbi i nerförsbackarna. Annars brukar Jan få vänta in mig men idag var vi jämspelta.

Oj, vad vackert det är här i Hälsingland. Men var finns turisterna? Vi har knappt sett några längs vägarna, inte ens i Segersta, samhället som blivit berömt efter inspelningen av amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Söderhamn är också en pärla med sin vackra bebyggelse från sent 1800-tal. Tråkigt däremot att stan har så stora problem med narkotika och att det krävs vakter på Lidl för att hålla koll på kunderna. Onormalt var också övervakningskamerorna vid bankernas uttagsautomater.

Här söder om Segersta dras en ny järnväg som ska avlasta godstrafiken på Ostkustbanan mellan Söderhamn och Gävle.

Vi ser fram emot morgondagens lunchstopp på fiskrestaturangen i Axmar. Och så blåbärsplockningen. Självklart tog jag med bärplockaren!

Keep on running!