Inge Sixtensson, Söderåsens FK och Sten Olof Mäki, Högby IF tog sig i år in på tiobästalistan i 60-årsklassen. Bilden från VSM i Kristianopel där Sven-Olof sprang maran på 3.20 vilket är den sjunde snbbaste tiden i år i åldersklassen.

Hur snabbt måste jag springa maran eller halvmaran för att tillhöra de tio främsta i Sverige i min ålderklass? Min veteranstatistik ger svaret!

Första versionen av veteranstatistiken ligger nu ute på bloggen.  Du hittar siffrorna till höger i menyn under "Statistik". Siffrorna är preliminära och uppdateras hela tiden. Hittar du felaktigheter eller saknar resultat vill jag att du mejlar mig så ska jag komplettera.

Tidigare år har jag efter bildgranskning rensat bort många "nummerlappsfuskare" (personer som övertar en annan löpares nummerlapp, t ex att maken springer med hustruns nummerlapp). Göteborgs Varvet har haft mycket dålig kontroll på det här men har blivit bättre.

Fortfarande saknas födelseår i resultatlistorna från flera stora lopp. Detta medför att det finns löpare som säkert  platsar i mina tabeller men som nu missas. Här tycker jag löpararrangörerna borde bli bättre och begära uppgift om födelseår även när man inte tävlar i åldersklasser. Det borde bli roligare för alla när resultaten kan jämföras.

Keep on running!

Tre redskap på gymmet som stabiliserar musklerna runt knät och som gjort att jag kan springa igen. Övre bilden: bensträck (klarar 80-85 kg, nästan maxvikt), nedre t v lårcurl (klarar inga tunga vikter) och t h benpress (klarar maxvikt på över 200 kg).

Diagnosen artros i knä behöver inte betyda slutet på en löparkarriär. Stenhård träning på gymmet gjorde mig "frisk".

Från närmast invalid till att ifjol springa tvärs över USA och i år vinna VeteranSM på maraton. Ja, själv tycker jag att ett mirakel inträffat.

För 2,5 år sedan fick jag diagnosen artros. Jag kunde knappt springa, hade svår värk nattetid och även värk när jag satt stilla. Efter ett år av lidande är jag numera helt frisk även om artros klassas som en kronisk sjukdom.

Artros innebär att ledbrosket luckrats upp, leden glider inte lika lätt och sjukdomen drabbar många äldre, inte minst kvinnor. Enligt läkaren och sjukgymnasten hade min artros troligen inget samband med löpningen utan var mera åldersbetingat. Den allmänna rekomendationen är att motion i största allmänhet är bra och då inte minst skonsam träning som cykling, gång och skidor. Men också styrketräning.

Jag hade tur att komma till en bra sjukgymnast som gav mig några enkla övningar  jag kunde göra på gymmet. Övningarna gick ut på att stärka musklerna runt knät så att knäleden stabiliserades. Dundersuccé men inte omedelbart.

Jag gick stenhårt in inför träningen- efter artrosbeskedet har jag varit på gymmet i stort sett varje dag. Själv tycker jag att jag blivit urstark. Metoden har varit den samma som vanlig maratonträning- att sakta, sakta öka doserna och bygga upp styrka (och kondition). Gymträningen ser jag inte som något särskilt betungande, den är snabbt avklarad och ofta har jag sprungit till gymmet innan jag börjar benövningarna. Från att aldrig ha sprungit på band springer jag numera också en del på band.

Så till dig som också har artros:; håll ut, det finns bot. Träna hårt på gymmet. Själv är jag lite förvånad att det budskapet inte basuneras ut mera.

Nå, glukosamin? Jo, jag äter en tablett varje dag men är tveksam om effekten. Något stöd i läkarvetenskapen finns inte. Men eftersom "sockerpillren" är harmlösa fortsätter jag.

Söndagens träning tillsammans med min son Nils skedde på Lidingöloppsbanan. Vi sprang totalt 22 km i ett tempo av 5.33 min/km. Bilden från Abborrbacken, som vi inte gick i.

Förresten vilken vecka det har varit, över 15 mils löpning. I lördags sprang jag på lätta ben till Södertälje (39 km). Nu får jag lugna ner mig.

Keep on running!

Tyvärr blir det nog omöjligt att komma över 1 000 mil ett enstaka år. Toppåret är 2007 då jag sprang 948 mil.

FMV- flest mil vinner. Är det så enkelt att den som satsar på extrem mängdträning blir en vinnare på långdistans? Ja, jag tror det men . . . 

Alla som följt den här bloggen vet att jag prioriterar mängd framför kvalitet. Det brukar bli 10-15 mil i veckan, mycket jämfört med vanliga motionärer. Ibland går jag upp på 20-, 30- och 35-milaveckor.  Men det handlar om lugn distanslöpning, sällan intervaller, backlöpning, snabbdistans, fartlek etc. Själv tycker jag nog att jag är rätt bekväm av mig. Jag gillar att springa långt och långsamt, plåga mig gör jag bara på tävlingar.

Fördelen med LSD, long slow distance, är att löpsättet är skonsamt. Jag är sällan skadad. Men för att LSD och höga träningsvolymer inte ska leda till skador krävs en lång tillvänjning. Sedan 2002 har jag legat på årsdoser på över 500 mil. Och innevarande år ser ut att bli det fjortonde i följd.

För att slippa skador tror jag det krävs att att du undviker snabba förändringar, t ex att plötsligt börja köra en massa hårda intervaller på bana eller att du ökar milantalet kraftigt. Nej, det är keep on running som gäller. De gånger jag ändå varit skadad, ja då har det skett någon radikal ändring i träningen. Lite formtoppning inför en tävling vågar jag mig ändå på, så visst springer även jag intervaller.

Men stämmer det verkligen att "flest mil vinner"? Riktigt så enkelt är det inte. I så fall   borde jag ha vunnit min åldersklass på maraton under de senaste 15 åren. För jag tror knappt någon jämngammal i Sverige sprungit mera, i alla fall inte bland dom som tävlar.

Sambandet mil och resultat är dock starkt. Många mil leder automatiskt till bra resultat. Men blir man bäst? Nej. Det krävs en kombination av mängd och kvalitet. Hemligheten ligger i att få ihop mixen så den leder till optimala resultat. Här är konkurrenterna smartare. De springer fler kvalitetspass än jag men inte så mycket mängd.

Då borde väl också jag anamma dessa träningsmetoder? Ja, i alla fall om jag ska vinna. Men som sagt, jag är lat av naturen, vill inte plåga mig på träning. Jag är mera en upplevelselöpare än en tävlingslöpare, gruvar mig inför tävlingar och gillar mera äventyren och se mig runt om i världen.

Dagens löptur till Sköndal och Farsta (26 km) resulterade i årets första blåbär. Mina löpningar är mer utflykter än regelrätta träningsrundor.

Keep on running!

Min farfar Algot Stylvig Suneson (född 1871, död 1960) har fått en liten gata uppkallad efter sig i Bankeryd. Han var stationskarl, bodde på Ekeberga där han anlade en botanisk trädgård dit folk från hela landet vallfärdade.

Vättern runt är över. Löpturen blev 32 mil och tog lite drygt sex dagar. Det här blev ett av mina bästa långlöp.

Sverige är fantastiskt, brukar vi säga. Är Sverige också ett bra land för långlöpning? Ja, utan tvekan! Men är vi bäst i klassen?

Frågan dyker upp i huvudet efter att jag nu avslutat Vättern runt. Allt gick fantastsiktt bra, ja över förväntan. Jag var stark, hade inga problem att springa fem mil om dagen i tryckande värme, inga missöden inträffade (frånsett en dyr utelåsning på ett vandrarhem), sol vareviga dag, vacker natur och små idylliska städer. Lägg där till att allt är så välordnat i Sverige. Ja, Sverige är verkligen fantastiskt.

Ändå är Sverige inte det land i världen jag helst genomför flerdagarslöp i. Nej, Danmark, Tyskland, Holland, Italien och Spanien,där jag också sprungit mycket, känns mer spännande. Men det är framförallt USA som sticker ut. USA är i mitt tycke världens bästa land för löparäventyr.

Varför? Det beror mest på befolkningen, alla är så entusiastiska. Amerikanen gillar "dårar", personer som satsar 100 procent på något oavsett vad det än är. Även om personen inte är det minsta sportig uppskattar man vad jag gör.  I USA får jag alltid höra ett vänligt ord längs vägen, t ex God bless you, ord jag kan leva på en hel dag. Man sticker till mig dollarsedlar, erbjuder mig hustrum, vatten etc. I Sverige är tyst, sällan någon hjälp eller uppmuntran, folk verkar helt ointresserade. Tråkig attityd.

Under min Vätternrunda var det knappt någon som pratade med mig. Och skulle jag vid något tillfälle råka nämna vad jag höll på med, ja då möttes det mest med tystnad.

Från Jönköping till Bankeryd fick jag trevligt sällskap med Mikael Gillefalk. Mikael berättade att han snart ska flytta till Tyskland och börja ett nytt jobb där.

Fast finalen i Bankeryd blev ändå storstilad. Släkten mötte upp, jag träffade fyra kusiner, bjöds på rundtur i bygden och trevlig samvaro. Tänk vad lite jag visste om min släkt på pappas sida, kanske inte konstigt eftersom jag inte varit i Bankeryd på cirka 30 år. Nu kändes det verkligen som cirkeln var sluten och att jag sprungit tillbaka till mina rötter.

Keep on running!

Änkan lät resa en minnessten på platsen där garvarmästare CM Carlsson blev ihjälslagen en mörk decembernatt 1863.

Jag tvärnitar kärran strax innan Gränna. Vad var det där för konstig sten i dikesrenen? Oj, ett mord har tydligen begåtts här för ca 150 år sedan.

Man lär sig ett och annat under löpturerna på landsvägarna. Jag brukar alltid stanna vid minnesmärken och läsa på skyltarna. Är det något intressant brukar jag kolla upp det hemma vid datorn. Och idag tillfredställdes mina morbida lustar. Jag passserade platsen där en husbonde blev ihjälslagen av sin dräng.

Platsen är Uppgränna, gamla Riksettan och nedanför Braehus. Här slutade garvarmästare CA Carlsson sina dagar, 37 år gammal. Drängen W Tolf slog ihjäl mäster med en påk den 29 december 1863 då husbonden var på väg norrut för att sälja skinn, ett rånmord med andra ord. Drängen dömdes året därpå till halshuggning. 2 000- 3 000 personer ska ha bevittnat avrättningen, den sista som skedde i länet.

"Löparna" av Carl Eldh. Orginalet står utanför Stadion och denna kopia finns söder om Gränna. Trots värmen idag var jag nog ändå den mest rätt klädde löparen. Att springa barbröstat ska man inte göra när solen gassar och byxor hör till god kutym att bära.

"Kokning pågår", inte bara i de många polkagrisköken i Gränna utan också bland turisterna- temperaturen låg över 30 grader.

Dagens etapp blev den längsta, den varmast och den backigaste -men också den vackraste. Totalt 59 km från Ödeshög till STF Vandrarhem i Huskvarna. Nu återstår bara cirka två mil till Bankeryd och och jag har sprungit runt Vättern. Cirkeln är sluten.

Keep on running!

Söker lite svalka i Munkträdgården i Vadstena. Här finns cirka 100 fruktträd, mest äpple- och päronträd, några tros ha sitt ursprung från medeltiden.

Stanna inomhus och jogga absolut inte! Den varningen utfärdas ofta i amerikansk radio och tv. Men när det är värmebölja i Sverige hörs inga varningsord. Varför?

Under mitt Vätternlöp har temperaturen varit 25-30 grader, kanske ännu varmare och det har talats  om årets hittills varmaste vecka. Idag måste luftfuktigheten också ha varit hög- den dyblöta löpartröjan jag lagt på vagnen för att torka i vinddraget ville aldrig bli torr. Asfalten "blödde" på sina ställen.

Det kan väl inte vara bra att vara ute en hel dag i sådant väder, dessutom springa 4-5 mil?? Nej, det är det säkert inte. Själv har jag dock inte haft problem och jag tycker om värmen. Men visst, det känns tyngre och går lite långsammare. Jag dricker hela tiden (vatten och cola) och håller koll på urinen, den får inte bli för mörk. Och skulle den anta samma färg som Coca cola, ja då är det fara på färde-uttorkning har drabbat mig en gång i USA men jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Denna vecka hade det varit bra med en vit löparkeps, tyvärr glömde jag den hemma. Trots solkräm och flera insmörjningar har näsan blivit lätt bränd, övriga delar av kroppen har klarat sig bra. I USA är det ganska lätt att få tag i is på restaurangerna men i Sverige stört omöjligt. Synd, för kall dryck gör att löpningen går lättare. Däremot har jag vid flera tillfällen fått tag i jordgubbar, uppfriskande! 

Rune Larsson tacklade värmen bra, tycker jag. Under sitt USA-löp startade han alltid tidigt på morgonen och i ökenområdena sprang han även nattetid. Själv är jag segare att komma iväg och får då all värmen.

På campingen och badet i Vadstena var det packat. Ingen där inne ville nog byta med mig när de såg mig springa förbi och själv skulle jag aldrig lägga mig på en strand. Kombinationen värme och ansträngning är naturligtvis lika farlig här som i USA. Att vi inte är medvetna om riskerna beror på att vi är ovana vid värmeböljor, gissar jag. Om det sedan är orsaken till att jag knappt sett några motionscyklister, än mindre gångare eller löppare runt Vättern låter jag vara osagt.

Dagens etapp: STF vandrarhem i Motala till Motell Nattviolen i Ödeshög, 46 km enbart på asfalt längs stora vägar men inte så farligt kuperat.

Keep on running!

Julia fyller på min vattenflaska. Vattnet hade en svag gul färg och ska vara järnhaltigt.

Sportdryck och cola i all ära. Det bästa vattnet för en löpare kommer från en gammal surbrunn från 1678. Jag har testat!

I fredags besökte jag Medevi Brunn, Sveriges första hälsokälla som grundades av bl a Urban Hjärne. Jag var verkligen behov av vattnet- vattenflaskan var tom och jag kände mig kraftlös efter många mördarbackar efter Askersund.

Medevi Brunnsorkesters mässingsextett spelar i den vackra brunnsparken.

Vilket mottagande jag fick. Den klassiska brunnsorkestern spelade på sin paviljong och det var fullt med folk i parken. Jag noterade att flera hade coca cola på caféborden. Gillade de inte brunnsvattnet? Det gjorde däremot jag och drack glupskt det lätt gulfärgade "hälsobringande" vattnet. Kungligt gott! Ja, det här är vatten som fallit många kungligheter på läppen; här har bla Karl XI, Gustav III och Karl XVI druckit brunn.

Fast kanske gjorde vattnet mig lite yr i hatten. För väl framme vid STF:s vandrarhem råkade jag låsa mig ute på rummet. Den tabben kostade mig 400 kr- jag var tvungen att kalla på Securitas. Vandrarhem i all ära men jag gillar egentligen inte den här boendeformen där det ofta saknas personal kvällstid.

Ett glädjehopp vid länsgränsen till Östergötland. Vägen gav dock ingen anledning till glädje; ingen vägren, mycket trafik och backigt.

Packat med folk på Varamobadet i Motala trots att klockan är sju på kvällen. Oj vad skräpigt det var på stranden när alla åkt hem.

Dagens etapp: Askersund, Best Western- Motala, STF vandrarhem, 48 km, många avstickare på småvägar men besvärlig löpning på hårt trafikerad riksväg och farliga bropassager.

Keep on running!

I det här vackra huset i Olshammar föddes Verner von Heidenstam. Det fungerar nu som restaurang och hotell. Man vill dock inte ha fler gäster så därför ges ingen information om öppethållande m m på hemsidan.

Var kan jag äta och var kan jag bo? Och är det öppet? Ingen tycks veta och informationen på nätet brister ofta.

Driver du ett vandrarhem eller hotell borde du ha lite koll på de närmaste omgivningarna. Men turisten får ofta inga svar på sina frågor. Samma är det i USA- där vet motellpersonalen ännu mindre.

Idag sprang jag från Karlsborg till Askersund, mycket ödsliga trakter i Tiveden varför jag naturligtvis ville veta om det fanns något matställe längs vägen. På STF:s vandrarhem i Karlsborg visste man inget. En sökning på nätet gav vid handen att det möjligen fanns något i Granvik eller i Olshammar. Men hemsidorna var synnerligen knapphändiga.

Så det var bara att bunkra nödproviant på Konsum i Karlsborg och hoppas att något skulle vara öppet. Jodå, i Granvik hängde en caféskylt utanför en rödmålad stuga. Jag ringde på och en butter gubbe kom ut och undrade vad jag ville.

-Fika.

-Vi har inte öppnat för säsongen och så smällde han igen dörren.

Varför  han inte tagit ner skylten fick jag inget svar på. Jag kan knappast ha varit den ende som stannat till här. Olshammar då, skulle dom ha öppet? På hemsidan gavs ingen information alls. Jag ringde och fick besked att det var öppet. Dagen var räddad!

När jag efter ca 30 km kom fram till Olshammar och Heidenstams barndomshem kunde jag ändå inte låta bli att fråga varför man inte angav öppettiderna på hemsidan.

-Vi har så många gäster och vi vill inte ha fler    . . .

Dan innan svängde jag in på en golfbana efter att ha läst en skylt ute på en åker om en restaurang. Inga öppettider dock på skylten. Man hade precis stängt trots att klockan bara var två. Det förvånar mig att man inte är bättre på att hänga ut skyltar om det är öppet eller stängt. Trafikverkets skyltar med de korslagda besticken är heller inte att lita på. Ofta har stället klappat igen, är min erfarenhet. För bilturisten spelar det inte så stor roll, man kan köra till nästa stad men värre för cyklisten och framför allt löparen.

Ett glädjehopp vid länsgränsen till Örebro län och gränsen till Askersunds kommun.

Jag klarade årets varmaste dag mycket bra, backarna var dessutom många och långa. Efteråt märkte jag att min vita löpartröja släpper igenom en del solljus. Jag hade blivit lätt solbränd på bålen!

Dagens etapp: STF:s vandrarhem i Karlsborg till Best Western i Askersund, bitvis grusväg, 52 km.

Keep on running!