Framme vid Friskis & Svettis i Roslags Näsby. Detta är en av många F&S jag aldrig besökt och målet är nu att springa till samtliga i länet.

För tog man sig till fots eller cyklade till vandrarhemmen. Samma något ålderdomliga inställning har jag till gymmen- jag springer till dem!

Jag springer varje dag (inte en vilodag sen årsskiftet) och är i stort sett varje dag på gymmet. Självklart springer jag också till gymmet och har i regel joggingvagnen med. Som medlem i Friskis & Svettis har jag besökt föreningens samtliga anläggningar i Stockholm. En särskild lockelse har de som ligger ligger längst bort från centrum, till Orminge och Farsta är det cirka två mil.

När du besöker ett F&S-gym som inte ingår i den egna föreningen måste du betala 50 kronor extra. Men nu i sommar kom Stockholmsföreningen med ett fantastiskt erbjudande: du får träna på alla anläggningar i länet och slipper avgiften. Ett erbjudande jag inte kan motstå!

Sagt och gjort, idag tog jag och kutade upp till Roslags Näsby och testade gymmet där. Lite slitet men ändå bra och den största bastu jag skådat. Planen är nu att springa till samtliga F&S i länet. 34 stycken ska det visst vara och jag har många kvar. Svettigt värre blir det att klara Norrtälje, Södertälje och Nynäshamn. Kanske får jag ändå fuska och åka pendel en bit.

Keep on running!   

Passerar bron vid Djurgårdsbrunn. Jag såg inga andra löpare som provsprang banan.

Nu har det hänt; pappa är inte längre snabbast i familjen på maran. På Stockholm Marathon gick äldste sonen, Nils 32, om mig.

Jag sparade nästan tusen kronor och fick ett bra träningspass. Tre timmar före start provsprang jag Stockholm Marathon-banan. Löparna får det besvärligt i motvinden på Norr Mälarstrand, kunde jag konstatera.

In i det sista hade jag tänkt efetranmäla mig till Stockholm Marathon. Jag är  bra mängdtränad men långsam så det blev ingen start. Målet är att placera mig bra  i åldersgruppen (M65), inte bara att ta mig runt.

Beslutet visade sig riktigt. Min joggingtur längs banan gick ganska tungt. Jag försökte mig ändå på ett snabbdistanspass på totalt 25 km. Halvmarapasseringen gick på 1.51 och 25 km på 2.14 vilket innebär ett tempo på 5.23 min/km. Tävling är tävling men det är tveksamt om jag skulle ha sprungit så mycket fortare om det varit allvar.

Mina två äldsta sönder, Nils och Erik, tävlade däremot. I år hände det som jag trodde först skulle inträffa om något år: en av dem sprang maran snabbare än pappa! Båda persade i ösregnet och blåsten, Nils på 3.32 och Erik på 3.41. Min bästa maratontid ifjol var 3.33 så nu har jag plötsligt fått en tid att jaga . . .

Erik passerar Dalagatan på andra varvet. Motvinden och regnet satte ner farten men det blev ändå ett pers. Nils var så snabb så jag missade bilden på honom.

Pojkarna har varit väldigt jämna men Nils hade i år fler träningsmil än Erik. Mängd ger resultat, det har alltid varit min filosofi.

För egen del kommer jag att göra maratondebut på veteranSM i Kristianopel, Blekinge, den 27 juni. Målet då är att gå under 3.30 och återställa ordningen i familjen. . . .  Men att klå sönerna på halvmaran blir svårare.

Bäste svensk i M65 på Stockholm Marathon sprang på 3.34. Men vad sägs om 2.54 för en 69-årig holländare eller 3.18 för 71-årige Anders Hansson, Vilsta SK? Än kan vi äldre knäppa nötter!

Keep on running

Tillbaka i Stockholm. Joggingvagnen packas upp på Arlanda flygplats.

36  mil på nio löpdagar. Vårt Tyskland/Holland-äventyr är över.

Allt gick faktiskt som planerat. Inga missöden förutom en borttappad kamera. Vi slapp också grova felspringningar, distansen stämde nästan på kilometern.

På hemresan från Amsterdam stoppades jag i bagagekontrollen, uppenbarligen var man på jakt efter narkotika. Strax innan hade vi varit i samspråk med några svenska ynglingar som öppet berättat att de köpt hash och skulle smuggla in det inlindat i hundralappar! Själv hade jag stoppat mitt "pulver" i en plastpåse, som  lagts i en strumpa och tryckts in i ena joggingskon. Det blev stort pådrag och högsta chefen för bagegkontrollen sniffade i påsen när man upptäckte "smuggelförsöket". Han trodde mig dock när jag sa:

- Jag är långdistanslöpare. Påsen innehåller bara sportdryckspulver.

Hur det gick för hashsmugglarna vet jag inte. Hoppas dock att dom åkte fast i svenska tullen.

Keep on running!

Pensionärer ute på sina elcyklar. Observera att de inte bär cykelhjälm. Det verkar inga göra i Holland förutom tävlingscyklister. Observera också den fiffiga papperskorgen för cyklister.

"Holländarna tar bättre hand om sina höns än sina barn". Den drastiska liknelsen gjorde Jan idag.

Som Stockholmare är det lätt att hålla med. Hemma bär en majoritet cykelhjälm, här i Holland, Europas cykelland Nr 1, inga. Vansinne?

Vi gläds åt att hönsen i Holland får gå ute och picka. På dagens 5-milsetapp från Arnhem  till Amersfoort såg vi många gårdar med frigående utomhushöns. Alla cyklister vi mötte levde också ett fritt och sorglöst liv. Ingen hade cykelhjälm, inte ens barnen. Ungarna satt fram på föräldrarnas cyklar, ja ibland även någon där bak, och höll i ett eget litet styre. Det såg livsfarligt ut. Är Holländarna korkade?

Naturligtvis inte. Holland är ett av Europas cykeltätaste länder och också ett av det minst olycksdrabbade. Visserligen omkommer varje år cirka 200 cyklister, sex av tio är över 60 år, får jag veta av olycksstatistiken. Men det är relativt låga tal. Ett hjälmtvång skulle rent av kunna vara kontraproduktivt eftersom fler kanske skulle välja bilen framför cykeln.

Varför kan holländarna ändå visa upp så "bra" olyckstal? Ja, förklaringen får vi när vi springer på deras vägar: här cyklar man långsamt och det är cykelbanor över allt. Nä, det är nog snarare så att vi har mycket att lära från Holland. Den svenska cykelmiljön är inte bra.

Jan och jag är lite förvånade över hur bra det faktiskt rullar på. Löpningen och rolerbladeåkande går problemfritt och vi har roligt för det mesta. Däremot har vi lite problem med navigerandet, det är svårt att hitta trots gps. Jämfört med USA är navigeringen mycket svårare, främst på grund av att det finns så mycket fler vägar här och därmed fler möjliga vägval. Ibland kommer vi ifrån varandra och då sms;ar eller ringer vi till varandra. I det avseendet vore det något enklare att vara ensam.

Keep on running!

Äntligen Holland! Vi passerar gränsen mellan Tyskland och Holland utanför Babberich på charmiga väg B8. Någon riktig skylt markerade dock inte grönsen. Själv försöker jag mig på ett glädjehopp men blir kvar med båda fötterna på jorden,

Efter 26 mils löpning genom Tyskland befinner vi oss nu i storstaden Arnhem i Holland. Det är fint i Tyskland men det känns ändå som om vi bytt upp oss från andra till första klass.

Det var länge sedan jag sprang så här mycket på en vecka. Och för Jan känns det ännu mera ovant. Dagsetapperna är ändå rätt beskedliga men idag var jag riktigt trött trots att det bara var lite drygt tre mil till Arnhem. Morgondagen blir nära fem mil. Förhoppningsvis ska en god natts sömn på fina Best Western Plus och kedjans erkänt förnämliga frukost ge oss nya krafter (jag är inte sponsrad av BW men kedjan tillhör mina favoriter).

Två elcyklar parkerade utanför en italiensk glassbar i Westervoort, Holland. De billigare modellerna kostar 1 500 euro och de lyxigare dubbla priset. Jan kastar lystna blickar på dyrgriparna.

Vi har kommit till elcyklarnas förlovade land. Ja även i Tyskland vimlar det av elcyklar. Konstigt att man knappt ser några i Stockholm. Men dom kommer säkert även till oss för det verkar vara ett väldigt praktiskt fortskaffningsmedel.

Vi slår oss i slang med två lyckliga cykelägare, pensionärer naturligtvis. Mannen berättar att cyklarna gör cirka 25 km/tim (dom tyska modellerna går dubbelt så fort), att man kan vara ut 2-3 timmar på en laddning och att cyklarna sällan krånglar trots all teknik. Man kan ställa in hur mycket pedalkraft man själv vill ge. Men vad vi förstår är elmotorn mer än en hjälpmotor. Vi ser nämligen inga svettiga och flåsiga elcyklister, de flesta har jackorna på medan det är mera lättklätt på de vanliga hojarna.

Pensionärer verkar vara en stor kundgrupp. Det får oss att undra om kanske kommunerna subventionerar elcyklarna, ungefär som man gör med  invalidfordon. Nä, så är det inte, får vi veta.

Vad händer om din cykel blir stulen?

-Är cykeln yngre än tre år får jag en ny av försäkringsbolaget, säger mannen.

Har du reservbatterier med dig?

-Nej, men det brukar gå bra att få gratisladda på cafeer och restauranger om man beställer in en kopp kaffe.

Uppenbarligen är elcyklarna mycket stöldbegärliga. För vi ser inga parkerade i vanliga cykelställ ute på stan. Själv är jag lika rädd om min joggingvagn och släpar alltid in den på hotellrummet. Men senaste natten fick den inte plats på rummet utan fick stå i ett olåst garge på hotellgården. Den natten fick jag ingen ro.

Keep on running!

Rheinbrücke Rees-Kalkar. Broar är de värsta passagerna för oss. Denna bro byggd på 60-talet prioriterade bilisterna medan cyklisterna och fotgängarna fick hålla till godo med en smal remsa av bron, ungefär som på Essingeleden i Stockholm.

På söndag rullar vi in i Holland. Äntligen säger vi för vi har börjat tröttna på wienerschnitzlar och tyskar som inte kan någon engelska (själva skäms vi över våra dåliga tyskkunskaper).

Det går bra för oss. Vi följer vårt körschema exakt. De två senaste dagarna har varit rätt tuffa; 45 och 48 kilometer. Jämfört med ett coast to coast är det dock inte så mycket men det är inte riktigt jämförbart. I USA brukar jag ta längre pauser, nu kör vi på rätt bra och det tar på krafterna.

Helt odramtiskt är inte löpet. Det uteblivna blogginlägget i fredags har sin förklaring. Då hände det som inte får hända. Jag var slarvig, min kamera ramlade ur fickan när vi var ute och åt på kvällen i Dusseldorf. Jag som annars brukar predika att man ska vara extremt försiktig. Vi har också haft en hel del trassel med internet, det är lite si och så med wifi på de tyska hotellen. Och idag här på stadshotellet i Emmerich krävde man 5 euro för internet. Vi "hämnades" genom att inte äta middag i hotellets restaurang utan välja ett matställe ute på stan som för ovanlighetens skull inte serverade wienerschnitzel.

En liten förja förde oss över Rhen strax norr om Dusseldorf. Hör var det så strömt och båttrafiken så tät att förjan hade problem att ta sig över floden.

Vägarna i Tyskland har generellt varit bra och det platta landskapet har gjort löpningen behaglig. Jan på sina rolerblades har vait lyrisk över den fina tyska asfalten som mininimerat rullmotståndet. Träd ut med vägarna har också minskat blåsten. Helt klart tillhör Tyskland favoritländerna föräventyr som det här.

Keep on running!

Här korsar jag Rhen för första gången. Bron heter Fleher Brücke och är Tysklands största hängbro med ett spann på 368 meter och en pylon på 146 meter. Dagligen passerar på autobahn 76 000 bilar. Tur att det då fanns en cykelbana men den var svår att hitta, vi var kusligt nära att komma ut på motorvägen. Dagens etrapp Köln-Düsseldorf blev 40 km.

Keep on running!

En utslagen tiggare utanför Kölnerdomen. Här såg vi en del tiggare men annars finns det inte så många på de tyska gatorna.

Koblenz, Bonn, Köln . . .  Tiggarna lyser med sin frånvaro i de stora tyska städerna. Varför kan man undra eftersom tiggeri inte är förbjudet i Tyskland.

De stora och eleganta utflyktsbåtarna ligger tätt längs kajerna utmed Rhen i Köln. Det är ett myller av turister och skolklasser. Pensionärerna dominerar och det vilar ett lugn och välstånd över allt.  Men var finns tiggarna? undrar Jan och jag när vi rullar in i Tysklands fjärde största stad. Här borde vara rena paradiset för dem.

Vi fortsätter in i centrum- Kölns affärscentrum är enormt, flera gånger större än Stockholms. Hemma är vi vana vid att det sitter tiggare över allt men här finns knappt några. Varför? Och dom få vi ser verkar mestadels vara "vanliga" tyskar, inga romer. Inga har handtextade skyltar, sitter bara tysta bakom sina pappmuggar.

Inne på McDonalds tvärsöver gatan vid centralstationen går en tiggare runt bland matborden. Han verkar smått aggressiv, går på varenda kund och några ungdomar intill oss gräver djupt i fickorna efter mynt. Är det verkligen tillåtet i Tyskland att tigga inne på restaurangerna? Tydligen inte, en polis stormar in men brådskan visar sig bero på att det var toaletten som pockade. Men efter ett tag motas tiggaren ut av personalen. Nej, den typen av tiggeri är tydligen förbjuden.

Debatten i Tyskland om att förbjuda tiggeri är den samma som Sverige. Vissa vill ha ett totalförbud men tiggeri på offentlig plats är tillåtet i hela Tyskland. Vad vi har förstått är reglerna i stort sett de samma som i Sverige med några undantag; har du en skylt måste du kunna bevisa att allt som står på den är sant, att bluffa till sig pengar är brottsligt.

Återstår då frågan; varför ratar romerna Tyskland? Landet ligger ju närmare Rumänien, har ett behagligare klimat och en rikare befolkning. Kanske finns det ändå vissa restriktioner? Eller kan det vara så att svenskarna är givmildare än tyskarna? Vi hoppas få svar på frågorna innan vi lämnar Tyskland och rullar in i Holland.

Dagens korta (29 km) och platta etapp avslutades i Köln. För att få lite "backträning" sprang jag upp de 553 trapporna och 98 höjdmetrarna i Kölnerdomens södra torn. Artosknät protesterade inte. Jans frustande hördes dock ända till Duisburg men nerför behärskade han carvingtekniken till fulländning. Klokt nog lämnade vi joggingvagnen och rullskridskorna på hotellrummet.

Keep on running!