Erik, Olof, Sigrid och Nils gratulerar pappa.

Idag fredagen den 1 augusti klockan 18 lokal tid avslutade jag mitt fjärde ensamlöp över den amerikanska kontinenten. Det tog mig 100 dagar att springa de 486 milen mellan Long Beach, Kalifornien och Long Beach, New York. Glädje, lättnad och förvåning är vad jag känner just nu.
 

Det här blev ett av de bästa kontinentlöpen jag gjort men inget kan naturligtvis mäta sig med det första, då var allt nytt och spännande. Jag tror dock att det här var det mest problemfria löpet av dem alla.

Det är egentligen bara två problem jag haft:

* En överdrivet nitisk, oförskämd  och icke serviceinriktad poliskår, särskilt i Colorado vilket gör att jag förmodligen aldrig mer kommer att besöka den delstaten.

* vattenskadad dator när Coloradofloden svämmade över.

Annars har allt gått på räls. Jag har gått fram som en maskin, sprungit varenda dag, följt exakt tidsplanen, inte haft några skador, haft de bästa väderförutsättningarna och faktiskt haft kul nästan varenda dag.

Hur kan detta vara möjligt? Ja, helt klart har jag haft tur. Eller annars är det högre makter som hjälpt mig, jag vet att många amerikaner bett för mig och det har känts tryggt.

Jag tror också att jag levt mycket på rutinen. Rutin ger självförtroende, jag har aldrig tvivlat på att jag inte ska nå fram till motellet hur besvärligt det än varit. Rutinen har också inneburit att alla vardagsproblem lösts. "Ta det lugnt", "det ordnar sig", "folk är snälla", har varit mina paroller. Och så har jag varit enormt noggrann och försiktig med det mesta.

 

Ändå är jag förvånad och lättad att det gått vägen. Jag är 66 år (fast åldern tror jag inte är någon större nackdel)  och för mindre än två år sedan kunde jag knappt gå på grund av artros i ett knä. Idag försökte jag ringa doktor Carter Farell och meddela det glada budskapet att hans artrospatient sprungit över en kontinent och inte ens behövt ta ett smärtstillande piller Det kan vara bra för honom att veta att rehabträning på gym kan göra underverk. Tyvärr var praktiken stängd.

Avslutningen på denn resa blev perfekt. Mina två äldsta barn, Nils och Erik, sprang tillsammans med mig de sista elva kilometrarna från motellet ner till stranden. Där stod  två andra barn och väntade på mig, Sigrid och Olof, samt ett kusinbarn, Ludvig. Atlantvattnet var härligt salt och ljummet. Efteråt small champagnekorkarna och jag fick också min favoritdryck, Gatorade. Och efteråt firade vi på fin strandrestaurang. Drycken i mitt glas var som vanligt Coke, också en av favoriterna.

En sådan här dag tycker jag att jag kan få skryta lite. Mitt fjärde löp är ett "världsrekord" i coast go coast USA, ingen har sprungit fler gånger och ingen har sprungit så många gånger utan följebil (jag hade dock denna gång följebil i Nevada och Utah). Knappt 300 personer genom tiderna har enligt statistiken (dock osäker) gått/sprungit tvärs över USA, mediantiden har varit 82 dagar, medianåldern 36 år och högsta ålder 75 år. Med mina fyra löp och Rune Larssons löp 2004 ligger Sverige sjua i nationsstatiken i antal löpare, USA toppar med cirka 200, de flesta med följebil.

 

Jag vill tacka alla som följt mig på bloggen och skrivit uppmuntrande kommentarer, det har betytt mycket. Trycket på bloggen har varit rekordstort trots att inga svenska tidningar skrivit om mig. Jag har i snitt haft 1 200 unika dagliga besökare. De kommer från hela världen men Sverige och USA dominerar med 67 respektive 20 procent. Att var tredje läsare befinner sig utomlands är extra roligt och visar att min bror Ragnars översättningsarbete varit viktigt, samma med Jans utmärkta ruttplanering m m. 

Blir det då ett femte coast go coast? undrar kanske någon. Jag passar på den frågan. 

Dagens distans: 26 km 

Keep on running!

 

 

 

 

 

   

För att de inte ska råda några missförstånd var jag idag springer ut på stranden får du här exakt gatuadress:

Sunny Atlantic Beach Club 2035 Ocean Boulevard, Atlzntic Beach, NY

http://goo.gl/maps/Ezysw

mobil:760 6943 909

Preliminär målgång vid 18-tiden

Keep on running!

Jag tog färjan över Hudsonfloden till finanskvarteren på Manhattan. Biljetten kostade 7 dollar. Strax innan hade jag på tv hört om ett kraftigt börsfall. Aktiespekulant som jag är, blev jag lite muntrare när jag såg att Skanska bygger en ny tågstation där tvillingtornen stod före attacken den 11 september 2001.

Bräderna på Brooklyn Bridge klapprade under kärrans hjul. Jag hörde spridda applåder. Jag var i extas- så här fort har jag nog aldrig sprungit över en bro.

Ja, idag har jag lyckats ta mig igenom ett brusande New York. En pärs, men också kul. Utan en gps hade det aldrig gått.

En märklig dag; jag sprang från en flygplats till en annan (Newark i NJ till JFK i NY), passerade två farliga stålskrällen till broar där jag råkade hamna mitt ute i trafiken, åkte färja över Hudsonfloden, åt på finrestaurang i lyxkvarteren, var nära att köra över utslagna narkomaner på trottoarerna etc. Ja, allt verkade hända denna näst sista löpdag.

 

Jag gillar egentligen inte att springa i storstäder- för mycket trafik, farlig och dyrt. Men NYC är ändå ett måste. "Alla" coast to coast runners springer till New York City.

NYC är naturligtvis helt fantastsik stad och det är lätt att imponeras av fasaden i de mest centrala delarna. Men kommer du lite utanför affärs- och turiststråken är det en  sliten, skräpig och fattig stad. Det förvånar hur illa underhållna gatorna och trottoarerna är, hur mycket skräp som aldrig plockas upp och hur synliga de utslagna är. Ungefär som att man på Södermalm i Stockholm aldrig skulle städa gatorna och att där bara bodde fattiga medan stan satsade på övriga stadsdelar för rikemansfolket. Visst, vi har också segregation men den är ändå inte så påtaglig.

Imorgon är löpet Long Beach- Long Beach över. Inget sorgligt alls. Imorgon träffar jag också mina barn och sedan väntar några dagars turistande i NYC och Washington.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

 

 På jakt efter stimulantia bland hyllorna på Walmart.

Liksom miljontals amerikaner är beroende av ett vitt pulver är jag också fast i pulverträsket. Men mitt pulver är gult och jag beöver inget rakblad vid tillredningen.

Ja, det är lika bra att erkänna, jag går på Gatorade. Jag köper burkarna på Walmart, blandar ut med vatten och is och har det i termosen under vagnen. Under detta coast to coast har jag bara köpt någon enstaka färdigblandad flaska. Pulvret är 5-6 gånger billigare, känner mig nästan rik på kuppen.

Jag är ingen blandmissbrukare. Nej, jag håller mig konsekvent till Gatorade "Lemon-Lime", min absoluta favorit. Sportdrycken hjälper, bättre än vatten, tror jag. Det totala vätskeintaget under en vanlig dag brukar ligga på cirka 4 liter Gatorade, 2 liter vatten och 2 liter Coke/Pepsi. Den senare drycken inmundigas på restauranger där det är alltid är gratis påfyllning. Servetriserna får det hektiskt när jag kommer men ingen har kommenterat mitt enorma drickande.

Farligt för tänderna? Ja, man skulle kunna tro det. Men min tandläkare har inte märkt några skador. Ett år hade jag med mig fluortabletter som jag sög på när jag sprang

Under detta coast to coast har det inte varit jättevarmt varför vätskeförbrukningen hållit sig under tio liter per dag. Luftfuktigheten har dock varit hög långa perioder men jag har druckit klokt och sluppit uttorkning (något jag drabbats av en gång tidigare, dock lindrigt).

Det märks att jag nu är nära storstadsmetropolen New York. Trafiken är hemsk, tempot uppskruvat och ingen trevlig miljö alls för en fridsam löpare. Jag har dock mestadels kunnat hålla mig undan de stora trafikstråken och bitvis har det varit lugna gatan.

Infrastrukturen är dock generellt sämre här än i Sverige. Trottoarer, gång- och cykelbanor (om sådana över huvud taget finns)  är ofta rena katastrofen; de slutar tvärt och är väldigt guppiga. Därför blir det mest löpning ute i gatan.

Mitt motell ligger mitt i trafikhelvetet, längs en fyrfilig motortrafikled och flygplatsen Newark. Motorcyklarna utanför överröstar planen och motellet är ett av de mera sunkiga jag bott på trots att det är Days Inn. Obegripligt hur motellet kan få flagga med detta stolta namn.

Morgondagen kan bli besvärlig. Ska jag hitta och ska jag klara trafiken? Jag har bestämt att jag ska springa på Wall Street och om möjligt snappa upp ett börstips. Och så ska jag fuska, åka färja över gränsen till New York. Bävar för vad regelspecialisterna ska säga om det!

Dagens distans: 40 km

Keep on running!

 

 

Den 1 augusti vid 5-6 tiden på kvällen amerikansk tid kastar jag mig i Atlanten vid Long Beach, Long Island, New York. Råkar du befinna dig i New York är du välkommen att närvara vid målgången.

Jag kommer att springa från mitt motell, kanske med några av mina barn, ner till stranden och där ta det "traditionella" coast go coast-doppet. Då har jag satt punkt för ett 100 dagar och nära 500 mil långt löp över den amerikanska kontinenten.

Här kan du se exakt hur jag springer sista dagen:

http://goo.gl/maps/BFgV8

Eftersom allt ska klaffa med barnens ankomst till Newark samma dag är tidsplanen något osäker. Du kan därför ringa mig innan jag lämnar motellet för att få ett mera exakt besked. Min mobil:+1 7606943909

Keep on running!

Jag är i New Jersey. På grund av av dåligt fungerande wifi på "fina motellet" (Days Inn, Bridgewater) blir dagens blogginlägg kort. Tre dagar kvar!

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Det jobbiga med Pennsylvania var att backarna var så många och att det man vunnit i höjd snabbt förlorades i nästa nerförsbacke. Annars har jag sprungit i brantare och längre backar.

Bergsetapperna är knäckta! Pennsylvania var kanske inte så hemskt ändå.

Jag är nere på ynka 25 meters höjd. Imorgon korsar jag Delawarefloden och är i New Jersey. Bara fyra löpdagar kvar, herregud det här går ju som en dans!

Jag vill minnas att Appalacherna var betydligt värre under mitt första coast to coast då jag korsade bergskedjan i West Virginia. Denna gång har bättre löpteknik och en fungerande handbroms underlättat.

Rune Larsson lärde mig att en ultralöpare går i uppförsbackar. Men eftersom jag inte vill betrakta mig som en ultralöpare lyder jag inte alltid det rådet. Jag har märkt att om man lägger sig på exakt rätt tempo kan ganska långa och branta backar klaras. Rätt tempo innebär ofta strax över gångtempo, kanske 7 km i timman mot 4. Under en dag kan man vinna rätt mycket i distans på den taktiken. Och man behöver ju inte springa i hela backen, är man lite smart kan många metrar vinnas på gå-löpa-gå-tekniken. Värst tycker jag nog är de långa "osynliga" uppförbackarna, där är det risk att man springer för fort och bränner sitt krut.

Man blir lite galen under ett coast go coast. Det händer att jag pratar med mig själv (det gör jag aldrig annars). Ofta är det när det flyter på bra och jag kan höra mig säga: "Björn, nu springer du vägvinnande". Och när det går tungt tröstar jag mig med att varje steg ändå är ett steg närmare Atlanten.

Jag märker hur allt fler bilister tutar och gör tummen upp. Det verkar som om de först nu förstår vad skylten med "Coast To Coast" innebär.

Jag brukar säga att amerikanen i gemen är väldigt uppmuntrande. Det stämmer men jag märker också en attityd där man inte ser mig som idrottsman/löpare utan mera som en kuf/luffare och vill vara småtaskig.

-Where do you sleep? är en väldigt vanlig fråga.

Den tolkar jag som att jag ser ut som om jag skulle sova på parkbänkar eller under en pressening i skogen.

-Good for you! är också en kommentar jag ofta får när man frågat vad jag sysslar med. Den tolkar jag som att man är fullständigt ointresserad men ändå vill säga något "snällt".

Och när någon säger:

-May I ask you a personal question . . . förstår jag vad man undrar över. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans 46 km

Keep on running!

 

Jakten på Björn, etapp 2014, har påbörjats!

Nu börjar det dra ihop sig. Pappa är snart i mål och på fredag flyger vi till New York för att ta emot vår hjälte. För oss barn har det både varit spännande och lite oroligt att följa Björn. Mycket kan ju hända längs vägen men med hans erfarenhet har vi aldrig tvivlat på att han kommer klara av detta.

Vi beräknas landa ett par timmar innan planerad målgång och kommer förhoppningsvis kunna få möjlighet att springa delar av sista etappen. Även om pappa har varit ute i snart 100 dagar kommer vi få det svårt att hänga med i hans tempo.

Vi som åker är från vänster:

Sigrid - 26 - Veterinärstudent (vägrar springa maraton)

Erik - 28 - Jobbar på bank (maratonlöpare, pers 3:46)

Nils - 31 -  Jobbar med "IT" och är webmaster här. (maratonlöpare, pers 3:58)

Olof - 23 - Revision (maratonlöpare, pers 4:40 +)

Vi håller tummarna för att allt går fortsatt bra dom sista dagarna och snart ses vi.

/Nils, Erik, Sigrid och Olof.

---

Dagens distans: 40 km

Veckans distans: 332 km

Keep on running!