Gårdagens tystnad på bloggen berodde pa att jag inte fick internetkontakt. Efter 70 km löpning tog jag mig till marijuanametropolen Sedgwick. Mer om knarkert och och ett hot om fängelse (!) när jag ikväll når Big Springs i Nebraska.

Allt mycket bra, känner mig stark. Det goda med gårdagens långa löpning är att jag nu ligger lite före i tidsschemat. Detta skrivet från ett bibliotek i Ovid, Colorado. Biblioteket fungerar också som ett  Senior Cernter och hit strömmar pensionärarena för att träffas och äta. Dock lite för tidigt for mig att äta, det får bli först när jag kommer till Julesburg, CO.

Keep on running!

Smygtagen bild. Motellägaren (?) och hans fru var hetl ointresserade av att mitt bokade rum gått till någon annan. Ägaren uppträdde förvirrat och nervöst men jag gav mig inte och fick gruvlig revansch.

Allt var klappat och klart för min ankomst till Sterling, CO. Motellet var bokat och förvarnat om att jag skulle komma mellan klockan 20-21. Jag kom på utsatt tid men då hade rummet gått till någon annan. "I´m sorry", var allt ägaren kunde få ur sig.

Efter en lång, het  dag på vägarna längtar man efter efter en dusch och en motellsäng. Att då få höra att motellet är fullbokat och att mitt rum gått till någon annan är rena katastrofen, särskilt som de flesta  andra motell också var fulla.

Jag hade ringt och bokat First Interstate Motel dagen innan och lämnat kreditkortsuppgifter, dock med stor tvekan  även de tre sista siffrorna bak på kortet. Normalt brukar man inte behöva lämna dem så jag hade mina dubier redan före ankomsten. Ägaren hade ingen godtagbar förklaring till varför han strukit mig och hyrt ut till någon annan.

-Jag trodde inte att du skulle komma. Och du ville först inte lämna alla siffrorna, försökte han.

Jag var naturligtvis rasande men också förvånad över hur bra jag kunde uttrycka mig på engelska i en sådan här situation. Märkligt nog var min halvdåliga engelska betydligt bättre än hans. Under tiden han ringde en massa samtal passade jag på att springa över till den betydligt finare grannen,  Best Western. Priserna där var nära tre gånger högre än på First Interstate Motel men det var på BW jag ville bo.

Det hela slutade lyckligt. Först lyckades jag få ägaren att kompensera mig för merkostnaden för att bo på Super8 (+38 dollar) och sedan tyckte dom synd om mig på BW och gav mig en kraftig rabatt. Så nu bor jag på ett fint motell till rimlig kostnad.

 Missy Trout, 40, har tio barn och äger restaurangen och "livsmedelsaffären" Pen Season i lilla Hillrose, CO. I köpet för två år sedan ingick också ett hus, som hon hyr ut, och hela verksamheten går runt.

Häromdagn berättade jag om butiksdöden i USA. Ofta förvånas jag dock över att det kan finnas små restauranger i de allra minsta samhällena, t ex i Hillrose med cirka 250 invånare. Bra för mig och självklart blev det idag fikastopp i just Hillrose och lunch i Merino (280 invånare).

Det blev en festmåltid på Jambalayas i Merino. Maten i USA tycker jag över lag är mycket bra, inte alls bara snabbmat som många tror.

Punkteringarna är nära att knäcka mig. Reservslangarna är snart slut men idag köpte jag "slime" för att se om det kan vara effektivt mot taggbuskattackerna.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Hur går det för Jessica Goldman? Bra, men något världsrekord är inte i sikte.

Nej, tyvärr det verkar kört för amerikanskan Jessica Goldman som försöker slå "världsrekordet" i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten. Snabbaste kvinna är Sydafrikanskan Mavis Hutchinson som 1978 sprang på 69 dagar.

Jessica startade veckan före mig och har nu varit ute i 45 dagar. Igår befann hon sig i Crete, Nebraska och har drygt 200 mil kvar att springa innan hon når stadshuset i New York. Ska hon slå rekordet måste hon snitta på drygt nio mil om dagen, en omänsklig uppgift. Annars är hon en milslukare av rang. När jag springer runt 5 mil om dagen gör hon vissa dagar 8 mil.

Hon bloggar dagligen på Facebook men rapporterna om hur det egentligen går är ofullständiga och ordet världsrekord nämns över huvud taget inte. Jag gjorde en intervju med henne före start och då berättade hon att själva rekordet bara var en kul grej, hon skulle fortsätta även om hon låg efter schemat. Något körschema har vi dock inte sett och jag gissar att det är väldigt mycket spontanlöpning, hon tar dagarna som de kommer. Och det tycker jag är rätt melodi men då är det svårt att slå några rekord. Ska man göra det måste man nog också ha en följebil, Jessica springer ensam och knuffar sin kärra och campar ibland. Tufft! Till skillnad från mig har hon haft otur med vädret.

Jag har försökt att räkna ut vad hon ligger på för dagsdoser och en grov uppskattning visar att det i snitt kan röra sig drygt sex mil om dagen. Det kan jämföras med mina cirka fem mil. Själv har jag dock inga rekordambitioner men skulle jag nå Atlanten, ja då delar jag "världsrekordet" i antalet genomförda coast to coast med en amerikan. "Rekordet" i sololöpningar, tre stycken, har jag redan.

Dagens distans: 20 km

Veckans distans: 368 km

Keep on running!

JoAnn Ferguson och Kyle Holloway på Bella´s Market i Wiggins, Colorado. Livsmedelsbutiken är nedläggningshotad och båda oroar sig för om de ska få behålla jobbet.

Jag stannar till vid Bella´s Market i Wiggins, CO, för att köpa lite frukt. Genast anar jag att allt inte står rätt till. Hyllorna gapar tomma, inga bilar på kundparkeringen och de två butiksanställda verkar sysslolösa.

Fruktdisken är minst sagt påver men det finns några äpplen och apelsiner. Butikslokalen är annars riktigt stor för för ett samhälle med cirka 900 invånare. Det mesta verkar utplockat och jag får känslan av en livsmedelsaffär i forna Sovjet. Ska butiken läggas ner? undrar jag.

-Ägaren är bankrutt, butiken är under rekonstruktion och har varit så under två år. Kundernas lojalitet har nu börjat tryta och man åker hellre och handlar på Walmart i Fort Morgan tre mil bort, får jag veta.

Bella´s är en livsmedelskedja på ett tiotal mindre orter i Colorado. Egentligen är det inget alls unikt med just Bella´s. Mängder av kedjor klappar igen i USA och ekonomin är kanske inte så stark som det rapporteras i medierna. Men när butiker på mindre orter tvingas stänga hotas hela samhällen och det är dom fattiga som främst kommer i kläm, dom utan bil. Och när butikerna av ekonomiska skäl inte vågar lösa in statens nödhjälpskuponger, ja då förvärras läget.

Här några stora och kända kedjor som i år annonserat att de ska dra ner antalet butiker:

* Radioshack (radio/tv) stänger nästa år 225 butiker (15 procent)

* Staples (kontorsmaterial) stänger nästa år 225 butiker

* JC Penny (kläder) stänger ett 30-tal varuhus och 2 000 anställda mister jobbet

* Toys R US planerar stänga 100 varuhus

Hela Wiggins verkar vara på fallrepet. Jag noterar en asdoft från soptunnorna längs Central Avenue. Men det finns några restaturanger och butiker. Jag är ensam gäst på mexrestaurangen Fajitas och äter en förstklassig middag för 6 dollar. Efter 42 km löpning passar jag också på att ta en tupplur- mitt knep för att snabbt återhämta mig.

 "Gateway to the Plains and the Rockies". Så marknadsför sig Wiggins i Colorado.

När jag sent på kvällen checkar in på motellet i Fort Morgan får jag veta av personalen att här har en annan coast to coast löpare nyligen bott- Jessica Goldman!  Det är amerikanskan som nu försöker slå hastighetsrekordet för kvinnor och som startade cirka en vecka för mig. Tro det eller ej, jag bor dessutom i samma rum som hon bodde i. Motellet kan börja marknadsföra sig som coast to coast-motell.

Nära till en Coke och is. Så vill vi coast to coast löpare ha det. I 107:an bodde Jessica och där bor jag nu. 

Dagens distans 62 km

Keep on running1

Det var planerat att bli 66 km. Men det blev 79, min klart längsta distans under detta coast to coast. Det var dock inte längden som främst plågade mig utan en andra massa förtretligheter.

Redan innan gruvade jag mig för löpningen mellan Denver och Kenesburg. Rutten var tänkt att gå på Interstate 76, den kortaste vägen. Men efter alla avvisningar på motorvägar här i Colorado kontaktade jag polisen innan för att höra om det var tillåtet. Jag fick inget svar på mitt mejl vilket jag tycker är dåligt. I Sverige har myndigheterna en upplysningsskyldighet och måste besvara frågor från allmänheten, hur det är i USA vet jag inte men jag tror att det är liknande regler här. Jag ringde också polisen men ingen visste. Så med dom förutsättningarna vågade jag inte ta motorvägen utan de blev omvägar. Dessutom en fatal felspringning på 5 km i mörkret.

Jag förstår inte var jag fick krafterna ifrån, gårdagen var dessutom en 6-milare. Men löpningen gick väldigt bra. Troligen blir  detta den längsta etappen men 79 km är alldees för långt för en 66-åring. Allt var illa planerat från början men eftersom jag envisades med att dagsetapperna ska vara runt fem mil gick det inte att göra på annat sätt, motellen ligger inte alltid där man vill.

"Du talar med en världsrekordinnehavare i coast to coast". Det är en fras som verkar imponera på många amerikaner. Det gäller även polisen. Det är strykande åtgång på mina visitkort. Av besökarna på bloggen kommer 20-25 procent från USA, det tycker jag är roligt och ger mening åt min bror Ragnars dagliga översättningar.

Ett tag tvivlade jag på att jag skulle nå motellet i Kenesburg. Jag hade då fått punktering på bägge bakhjulen, det satt tiotals taggar från sand bugs, en lågväxande buske i vägrenarna. Dessutom regnade det. Märkligt nog tappade jag inte modet, lyckades fixa punkteringarna men frös som en hund. Myggen och en fatal felspringning mot slutet höll dock på att bli spiken i kistan.

Morgondagen blir också lång. Men nu ska jag ut på Interstate.

-Får jag springa där? frågade jag några poliser som stoppde mig idag.

-En gråzon, blev svaret.

Jag chansar.

Keep on running!

Varningsskyltarna är motiverade, jag ser ofta nerfallna stenar på vägarna. Till skillnad från Sverige är det ovanligt att bergväggarna täcks med stålnät. Bilden från hwy 6, Clear Creek.

Idag borde löparkepsen ha bytts ut mot en störthjälm. Jag sprang ett par mil i en canyon med lodräta väggar, igenom flera tunnlar och sicksackade mellan nerfallna stenar på vägen.

Nej, jag gillar egentligen inte Colorado. Här finns alldeles för många faror för en oskyddad löpare. Jag utsätts ständigt för risker, idag var det risken att få stenblock i huvudet eller att bli påkörd i smala tunnlar och på vägar utan vägren. Visst är naturen storslagen, det är oerhört vackert här, träden håller precis på att slå ut, snön smälter och sommaren är i antågande. Men jag vill bort från Colorado, bort från trilskande poliser och in i tryggheten och civilisationen i Nebraska.

Om jag skulle göra ett femte coast to coast  ska jag försöka undvika Colorado. Märkligt nog är det ändå denna delstat som de flesta coast to coast löpare passerar och den vanligaste rutten är Los Angeles- New York. Jag har varit unik med att ha mina tidigare starter i Oregon och Washington. Startar du där är Klippiga Bergen inte fullt lika utmanande.

 Det var tillåtet att springa i tunnlarna men det kändes ganska läskigt. När det kom bilar fick jag fly upp på en smal remsa längs tunnelväggen.

Löpningen från Georgetown till Denver blev lång, jag kom inte fram förrän det var mörkt. Men det gick ändå lätt eftersom det var nerför hela tiden och jag hade också medvind.

Strax utanför staden Golden blev jag stoppad av en polis på hwy 58. Jag fick inte vara där eftersom vägen saknade vägren, hävdade han. Min bön om att få springa till nästa avfart 1,5 km bort avvisades. Jag skulle ta en omväg på minst det dubbla. Och när jag hävdadde att det inte fanns några skyltar som förbjöd fotgängare sa polisen att man inte kunde sätta upp skyltar över allt. Min erfarenhet av polisen i Colorado är att den är övernitisk och defintivt inte serviceinriktad. Aldrig har jag fått visa legitimation så ofta som här. Jag som trodde att polisens uppgift var att hjälpa medborgarna!

Dagens distans: 66 km

Keep on running!

 Det här är höjdpunkten på mitt coast to coast- 3 401 meter (11 158 meter). Här vid Eisenhower Tunnel går Continental Divide.

Två erövrungar gjordes idag: Continental Divide och Eisenhower Tunnel. Nu har jag nerförsbacke större delen av vägen till Atlanten.

Tyvärr kunde jag inte springa riktigt hela vägen upp till tunneln. Jag blev stoppad av Highway Patrol och fick skjuts de sista fem kilometrarna. Och tunneln fick jag som väntat inte heller springa igenom, det får inga. Men tunnelpassagen blev oproblematisk, jag fick skjuts av ett ungt par från Vale jag träffat dagen innan.

Hjälpsamma och entusiastiska amerikaner. Jeff & Sylwia gav mig skjuts genom tunneln.

Klippiga Bergen bildar Continental Divide i USA, linjen som skiljer om floderna ska rinna ut i Stilla Havet eller i Atlanten. Denna linje och delstatsgränserna är alltid lite speciella att passera. Nu har jag faktiskt i princip nerförsbacke resten av vägen till Atlanten. Tänk om det ändå kunde slutta måttligt, nu är nerförsbackarna hiskeliga och det känns som om jag förlorar alla höjdmetrar jag mödsoamt kämpat mig till.

Jag har kommit till Georgetown, en idyllisk liten stad med drygt tusen invånare. Den  hade sin storhetstid i mitten på 1800-talet under guldruschens dagar . Men här var det silver man bröt och smeknamnet blev därför "Silver Queen of Colorado". Shirley, en äldre fin dam jag möter på Mainstreet berättar att hon just kommit från ett möte där det diskuterats ett återupptagande av brytningen. Nu tror investerana att det finns guld i berget.

- Men det finns det inte, det har man konstaterat långt tidigare. Jag hoppas att det inte blir något av de där planerna, säger hon.

Georgetown, CO.

Dagens distans 30 km

Keep on running!

På flera ställen längs cykelbanan hade laviner utlösts och knäckt träden som tändstickor. Det var mycket vårt att ta sig igenom dessa hinder och ibland tvingades jag plocka av hela packningen för att orka bära kärran.

Rekorddistans, rekordhöjder, översvämmade floder, felspringningar, nerfallna träd efter laviner, mörkerlöpning, stänga restauranger . . . Visst var svårigheterna många idag men inget kunde stoppa mig. En underbar dag!

Minns du turgubben Alexander Lukas i Kalle Anka? Jag är som han, allt tycks gå min väg. Trots en massa besvärligheter ordnar det upp sig till sist. Jag oroar mig inte ens. Knepet är att ta det lugnt och lita på rutinen. Det är kanske just det som är grejen med ett coast to coast; man lär sig att det finns en lösning på det mesta hur dystert det kan verka just för stunden.

Dom här topparna skulle jag över idag. Min gps visade att högsta höjden på Vail Pass var  3 244 meter. Från Vail och upp till toppen var stigningen nära tusen meter. Jobbigt för mig med kärra men cyklisterna som var många verkade inte ha några problem.

Det är väldigt fina skidorter jag passerat, bl a Vail och Copper Mountain. Här håller det unga, rika och vackra folket till. Vårt Åre framstår som den fattiga kusinen från landet. Allt verkar väldigt välordnat, husen är nya, vackra och påkostade och det är dyrt på restaurangerna trots att skidsäsongen avslutades för några veckor sedan (min hotellfrukost kostade 120 kr!). Vail håller igång med sommarturism, mycket cykling, forspaddling och andra utomhusaktiviteter.

Jag sprang mestadels på en underbart vacker bike trail. Eftersom vägen slingrade sig hela tiden blev distansen extra  lång.

Jag visste att dagen skulle bli lång och krävande. Jans körschema visade 54 km, det stämde inte alls eftesom han ritat rutten på I 75 (där jag var förbjuden att springa). Men det är mycket svårt att planera, att det gick en cykelväg hela sträckan Vail-Copper Mountain-Silverthorne gick inte att utläsa på google maps.

Eftersom datorn nu fungerar igen lämnade jag tillbaka min nyinköpta när jag passerade Walmart i Frisco. Inga som helst problem, jag fick tillbaka pengarna trots att förpackningen var bruten.

Imorgon nya svårigheter, hur ska jag ta mig igenom Eisenhower Tunnel? Alternativvägen, en brant serpentinväg, är 16 km längre men har varit stängd de senaste dagarna på grund av allt vatten.  Så vad ska jag göra när fotgängare inte får vistas i tunneln? Jag har en lösning också på det problemet. Vad tror ni jag kommer att göra?

Dagens distans: 64 km

Keep on running!