Snön har vräkt ner i natt, motellet och stora delar av stan är strömlösa. Det är myckt osäkert om det blir någon löpning idag.

Cirka  20 decimeter blötsnö har fallit och i kombination med blåsten har träd knäckts. Stan Cedar City, där vi just nu befinner oss, ser ut som ett slagfält. Men på McDonalds fungerar allt normalt, vi har fått vårt kaffe och kan logga in på deras wifi.

Tanken var att jag idag skulle springa 45 km till nästa stad, Beaver, och bli utkörd där jag slutade gårdagens löpning. Det är dock osäkert om detta verkligen går att genomföra. Möjligen får jag tillryggaläga distansen på löpband på något hotell.

Just vädret är en stor osäkerhetsfaktor. Nu tycker jag man verkligen kan börja tala om "äventyr". Det är inget jag söker men jag måste gilla läget.

Keep on running!

Fåren utfordras i Paragonah. Matt Rhodes med hunden Molly. Hon har värderats till 2 500 dollar och är av raseb Blue heder.

Vatten, bibelord och vänlighet kommer man som löpare långt på. Det är många bilister som vill hjälpa mig här i Utah.

Under en dagsetapp brukar en handfull bilförare stanna till, ofta för att hjälpa och ibland av ren nyfikenhet. Idag fick jag det första erbjudandet om skjuts (som naturligtvis avvisades vänligen men bestämt).

Alla är dock inte så där överdrivet entusitiska.

-What are you doing? skrek en bilförare. Och när jag förklarde vad jag höll på med blev följdfrågan:

-Why?

Och den är inte så lätt att besvara. Varför gör jag egentligen det här? Tidigare brukade jag svara att detta var friheten för mig, jag fick bestämma allt själv och behövde inte lyda några "order" från en arbetsgivare. Nu är jag pensionär, har friheten så vad är det då  som driver? Jo, friheten är det väl fortfarande men mest kanske för att det helt enkelt är så förbaskat roligt. Och för att jag kan, det är mycket tillfredsstälande att veta för en 66-årig artrospatient.

Vårbuket har kommit igång, jag ser traktorer ute på åkrarna, mycket får med sina killingar men inga hästar och kor. Jag spinger på "frontage roads", småvägar vid sidan av Interstate. Här finns knappt någon trafik och det gör det mer naturligt för bilisterna att stanna till.

-Is everytything ok? ropar någon från en bil när jag tagit en slummer vid sidan av vägen. Lite urskuldande får jag förklara vad jag är för konstig typ. Jag får en vattenflaska och springer vidare.

Joe Gibilterra och Kristen Riley stannade till och gav mig vatten och uppmuntrande ord- det behöve jag efterson jag var rätt slutkörd. De hade varit på bonnauktion och köpt ett par slalomskidor från 60-talet av märket Kästle, samma som min bror Jan åkte på i sin ungdom. Time flies!

När jag närmar mig målet tömmer jag vattentanken under kärran, onödigt att kånka på extravikt.

Jag gillar den här omtänksamheten och nyfikenheten. Jag känner mig säkrare och har inget emot att folk har lite koll på mig. Jag färdas i mormonland och plötsligt stannar en bil till, Elise Richino lämnar över några religiösa texter. Hon frågar om jag läst Mormons bok och när jag svarar "delar av den" lyser det om henne och hon skriver ner några lämpliga stycken för mig att studera; Alma 7, 3 Nephi 11 och Mosiah 2-4. När jag får tid ska jag se vad de handlar om.

Morgondagen kan bli besvärlig. Snö, regn och hård blåst utlovas. Dags att ta fram vintertightsen, mössa, vantar och regnjacka?

Dagens distans: 44 km.

Keep on running!

Träden håller på att slå ut i Kanarville, Utah.Samhället hyser 300 själar och ligger på 1 900 meters höjd. På RV-campingen bjöds jag internetuppkoppling och en flaska vatten.

Bergsetapp. Ja, så kan dagens löpning beskrivas. Jag var urstark, sprang i backarna och befinner mig nu på nära 2 000 meters höjd i staden Cedar City, Utah.

Löpningen går fortsatt bra och jag följer körschemat. Temperauren är behaglig, runt 20 grader, jag har medvind och är helt skadefri. Toppen med andra ord. Om det nu inte vore för teknikstrulet med mejlen. Mycket irriterande, jag kan varken skicka eller ta emot mejl. Samma problem har Jan och vi misstänker att felet ligger hos Bredbansbolaget. Inte heller webmailen hos Bredbandsbolaget fungerar.

Men som det mesta under ett coast to coast brukar saker och ting lösa sig. Efter  en god middag på Appelbees och kaffe på Starbucks i Cedar City tror vi att problemet delvis nu är löst, Vi öppnade ett nytt webmailkonto hos webhotellet för den här hemsidan. Så om du vill mejla mig är nu den tillfälliga adressen:

bjorn@suneson.se

Dagens etapp: 45 km

Keep on running!

Storslagen natur i Utah. Delstaten är en av mina favoritstater men vilken som är "bäst" är omöjligt att säga, alla är olika och har sin tjusning.

Hästar i indianreservatet Paiute. Jag gav dem lite gräs och det gillade dom. Djuren blir annars väldigt rädda när jag kommer springande med min kärra.

Storslagen natur, vänliga människor och ett relativt högt välstånd. Utah har allt det där. Men mitt i detta paradis möter jag också förtvivlan och tragedin.

Jag springer på småvägar vid sidan av Interstae 15 norr om St George. En bil bromsar in och jag känner direkt att allt inte står rätt till.

- Har du sett en 20-årig pojke med halvlångt ljust hår gå förbi här? frågar bilföraren oroligt.

-Nä, är det din son?

-Ja, han är förståndshandikappad och fick för sig att han skulle gå till Hurricane.

Jag lovar att jag ska ha ögonen öppna, mannen ser lättad ut, ger mig tummen upp och kör vidare. Någon mil senare en ny tragedi.

Jag har stannat till vid ett café ett stycke utanför samhället Leeds med 500 invånare. Där äter jag en jättelik "breadpudding" med kolasås ( 2 000 kalorier!) och slår mig i slang med såväl gäster som med de två kvinnorna som driver caféet. När alla gått får jag höra om tragedin.

-Min brorsdotter blev påkörd och dödad av en berusad bilförare när hon cyklade ensam tvärs över Amerika för att samla in pengar till ett behjärtansvärt ändamål. Hon hade hunnit lika långt som du  och hon sa också som du att hon skulle vara extremt försiktig. Men vad hjälpte det? säger kvinnan och ser förkrossad ut.

Plötsligt inser jag att allt kan ändras så snabbt. Som löpare i detta jättelika land utsätts jag för risker som jag inte riktigt är medveten om. Jag måste ständigt vara på min vakt. Helt klart är jag mycket "blödigare" här än hemma i Stockholm.

Steve Hooper i löparbutiken St George Running Center gav mig den sedvanliga "coast to coast-rabatten". Steve är god för 2.30 på maran.

Häromdagen blev jag av med min löparkeps och det var dags att köpa en ny. Det blev vågen bland kunder och personal när jag rullade in kärran i en löparbutik utanför St George. Kepsen behövde jag inte ens betala för och skorna blev rabatterade. Jag bytte ut mina slitna  Nike Free 3 mot årets modell. Eftersom det här är lite åt barfotaskor springer jag inte mer än högst någon mil per dag med dem. Genom att ständigt skifta skor och skifta till olika modeller tror jag att man kan minska risken för skador. Men tyvärr, man kan aldrig vara säker, livet är så oberäkneligt.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Först hoppade jag vid delstatsskylten i Arizona . . .

och någon timma senare var de dags för ett nytt hopp inne i Utah fast här längs old Highway 91 fanns ingen skylt.

Det är alltid lite speciellt att korsa en delstatsgräns. Idag var det väldigt speciellt, jag korsade två gränser- Arizona och Utah.

Det rullar på väldigt bra. Enda problemet är egentligen datorstrul. Det kan låta bagatellartart men är stressande. Igår fick jag inte igenom det här blogginlägget men värre var krångel med mejlen. änk vad enkelt allt hade varit om man bara behövde springa, det är tusen grejer att sköta vid sidan av löpet.

Nåväl, vi har nu kommit till St George i Utah efter att ha färdats genom ett underbart bergslandskap. Många av bergen här i Utah lyser härligt röda, vägarna är kurviga och backiga och jag har passerat ett antal indianreservat. Rena glesbygden, "värre" än i Norrlands inland.

Gårdagens distans: 60 km

Keep on Running!

Så har det hänt igen. Polisen har stoppat mig på motorvägen men den här gången fick jag specialtillstånd att fortsätta. Man önskade mig till och med lycka till.

Det blir en liten kort rapport från vägen. Jag är just nu inne i Arizona, sitter på en fin golfrestaurang (Beaver Dam Lodge) och det är strax före lunchtid. För en timma sedan stoppades jag av polisen, dom varnade för vägarbetena längre fram (som jag kände till) och sa att jag inte heller här fick springa på Interstate . Jag fick visa passet,  dom ringde några samtal och jag fick klartecken.

- Vägen är din, det är bara att fortsätta till nästa exist. Men håll dig nu till old highway 91.

Det kommer jag att göra. Nu vänta rena bergsklättringen, jag ska höja mig 1 000 meter. Vid gränsen till Utah ska Jan stå med matfrån MacDonalds men det är inte så ohälsosamt som det låter, det vankas kycklingsallad.

Livet leker, keep on running!

Tur att vi inte hamnade här . . .

utan här. Vi är Mesquite, NV, en stad där det kryllar av riktigt usla men också fina motell. Staden har inte mindre än åtta golfbanor och är ett eldorado för "snowbirds", rika som flyr kylan i norr för några vårmånader i behaglig värme.

Frisersalonger är de bästa informationscentralerna. Idag när Jan klippte sig i staden Mesquite gjorde han ett riktigt "klipp". Tack vare informationen han fick inne på salongen kunde en katastrof undvikas.

Egentligen är det mer eller mindre dramatiskt varje dag under ett coast to coast. Alltid är det något oväntat som dyker upp och små problem kan bli oöverstigliga. På salongen fick Jan veta att det pågick vägarbeten på Interstate 15, bara en körbana var öppen över de många broarna som korsar Virgin River.

-Springer din bror där blir han ihjälklämd av långtradarna, sa frisören.

Rutten  för morgondagen har därför i all hast planerats om. Jag tvingas ta en omväg på cirka två mil för att nå St George i Utah. Istället för sex mil blir sträckan nu cirka åtta mil, dessutom ska jag klättra tusen höjdmeter. Det går naturligtvis inte. Vad göra? Jo, vi har bestämt att Jan kör mig de cirka två extramilen. Fusk? Nej, jag tycker inte det. Jag riskerar inte livet och etappen blir nu exakt lika lång som det var planerat, tyvärr dock backigare.

Dagens etapp 52 km.

Keep on running!

Jason Andreason på sin terränggående mc utanför macken i Glendale, Nevada. Observera pistolen i bältet.

Hästen är utbytt mot en fyrhjuling och salonen är en mack. Annars är det precis som i vilda västern. I det lilla samhället Glendale i Nevada bär de flesta skjutvapen.

Jag har precis avslutat dagens löpning och sitter på en stol utanför macken i Glendale. Folk kommer och går i en strid ström. Men är det inte något märkligt med människorna här? Är det vattenflaskor de bär runt midjan? Nej, det är ju skjutvapen!

Lite småskakis spiller jag ut mitt kaffe jag nyss köpt inne på macken. Jag morskar upp mig, börjar prata med en av  vapenbärarna, som visar sig ha norskt påbrå och heter Jason Andreason.

- Varför bär du pistol? frågar jag.

-Jag jagar, säger han först korthugget men blir sedan lite mer medelsam när han förstår att främligen är ofarlig.

Han berättar att pistolen har kaliber 9 mm och att han bär den för sin egen säkerhet. Han har dock aldrig behövt använda vapnet mot några människor, däremot skjuter han bland annat prärievarg, koyote. Efteråt får jag höra att den typen av jakt är olaglig.

-Får du gå in på macken med pistolen?

- Självklart. Och jag behöver inte dölja vapnet. Inget konstigt alls. Vi har liberala vapenlagar.

Sedan tycker han nog att jag blir för frågvis, gränslar hästen (mc:n) och drar iväg mot en av vattenhinkarna (pumparna). Sortin är stoartad- han stegrar hästen och försvinner iväg i vild galopp och lämnar efter sig ett  sand- och avgasmoln.

Efteråt kommer en av de anställda på macken fram till mig. Han har hört samtalet och berättar stolt att han minsann också har pistol. Den har han för tillfället gömt i bilen utanför, kvällstid har han alltid vapnet med inne på macken. Kunderna är inte alltid så pålitliga och det är problem med indianerna, dock inte alla, försäkrar han. Och så pekar han på en kille som just varit inne och köpt några öl.

-Han har en Magnum, säger han och på tonfallet förstår jag att det är något in i hästväg.

Plötsligt dyker en yngre kvinna upp men hon bär i alla fall ingen pistol. Men det gjorde hon visst! förstår jag senare. Hon jobbar också på macken och den anställde tycktes veta exakt vilka i samhället som har vapen.

En coast to coast-löpare som tvingats ge upp?

Landskapet jag springer i är trist, ökenlikt och trafiken på interstae 15 är ganska tät. Normalt skulle det vara helt ofarligt eftersom vägrenarna är mycket breda men under långa sträckor pågick vägarbeten varför jag ständigt tvingades rulla kärran vid sidan av vägen i lösgruset. Medvinden är mycket stark och det gäller att ha säkerhetslinan runt handleden så inte kärran sticker iväg.

Medvinden gör också att det blir väldigt varmt. Den starka vinden och den torra luften gör att avdunstningen från kroppen sker snabbt varför man inte märker att man svettas. Farligt, det gäller att se upp och dricka hela tiden.

MIn bror Jan som agerar följechaufför var idag ute och rullade lite på sina rullskridskor.

- Jag fick bromsa, annars skulle jag kommit upp i 60 km/timman och kunnat slå ihjäl mig.

Ja, farorna lurar över allt. Men ännu så länge har vi läget under kontroll, tror vi. Och några vapen har vi ännu inte behövt skaffa.

Dagens etapp: 45 km.

Keep on running!