En baconburgare och 60-tals atmosfär får garanterat en svensk pensionär på gott humör.

Nere i dalen tutade godstågen olycksbådande. Men på Tonys Diner strömmade ljuv Elvismusik emot mig. Servitrisen skrek "comming soon, honey" och jag slog mig ner på en mintgrön vinylsoffa och beställde in en bacon burgare.

Lunchstoppet andades 60-tals nostalgi i kubik. Tonys Diner hade precis allt; pepitafärgade golvklinkers, på väggarna fastspikade 45-varvsskivor med Elvis, Beateles, Paul Anka m fl, affischer med skådisar som James Dean och Marilyn Monroe och i grannbåset en skylt från Coca  Cola med texten "Is quality your trust/ continue quality".

Klicka på bilderna för större storlek!

Snart var Tony vid bordet igen, ja inte ägaren för han var död sedan många år tillbaka. Servitrisen hette också Tony.

-Pappa ville ha en pojke men så kom jag. Det fick bli Tony ändå, skrattar servitrisen som var i 70-årsåldern. I USA är man aldrig för gammal för att jobba och Tony berättade att hon var inne på sitt åttonde år här.

Nostalgitrippen fortsatte efter måltiden. Vägen jag sprang på var nämligen gamla Route 66. Den kända vägsymbolen fanns målad lite här och där. Vägen hade två filer i vardera riktningen men knappast någon trafik alls .Alla bilar dånade fram på Interstate intill.

Sen var det slut på det roliga. Nu började det verkliga äventyret. När det var cirka tre km kvar till motellet och jag för första gången under den här trippen skulle upp på motorvägen mötte mig en skylt med texten "Pedestrians prohibited". Nåja, inte så farligt, jag kunde ta en liten sidoväg, visserligen dubbelt så lång.

Vilse i bergen! Smala och oerhört branta stigar men också otroligt vackert. Det här var en av det mest äventyrliga utflykter jag varit med om.

Men det var farligt. "Vägen" visade sig vara en stig och knappt ens det. Den korsade små bäckar, följde delvis banvallen och ständigt möttes jag av skyltar som varnade för att här fick jag inte vara. Jag vågade inte bli upptäckt av nästa godståg utan vek av på en ännu smalare stig. Gps:en sa att jag var på fel spår men stigen verkade ändå leda åt rätt håll. Nu bar det brant neråt, vagnen höll på att ramla utför bergssidan men jag redde upp situationen. Nu var jag så i gasen att jag kort efteråt rullade igenom en 200 meter mörk vattentunnel  (utan vatten) för att ta mig över motorvägen. Puh, jag var räddad! Några hundra meter bort låg en Mc Donalds och jag skymtade motellet.

Morgondagen kan också bli besvärlig. Mer eller mindre väglöst land väntar. Lite oroande det där med att jag inte fick springa på Interstate. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.

Dagens distans 41 km.

Keep on running!

En villaägare i Walnut vattnar sin gräsmatta. Här fanns inga förbud men andra städer har infört begränsningar.

Vattenbristen i Kalifornien ska vara den värsta på över 50 år. Men där jag springer fram märker jag inte så mycket av den, träden och gräsmattorna är fortfarande gröna.

När det här skrivs sent på fredag kväll vräker regnet ner utanför motellfönstret. Välkommet naturligtvis men själv vill jag kunna fortsätta att springa i kortbyxor och kortärmat.

Min egen vattenförbrukning har inga restriktioner och termosen under vagnen sinar snabbare än delstatens reservoarer, som nu ska vara nere på runt 30 procent. På restaurangerna utnyttjar jag möjligheten till "free refill", servetriserna får springa fram och tillbaka hela tiden. Idag blev det nog 5-6 glas av iste och cola trots att de inte var jättevarmt.

Två fina löpdagar har gjort mig ganska solbränd. Idag rådde en härlig medvind. Helt klart springer jag åt rätt håll, det brukar blåsa från väst till öst i USA så nästan alla kust- till kustlöpare springer i den riktningen.

Dagen var annars händelsefattig. Jag sprang i trafiktäta, tättbebygda och ganska trista områden och tvingades till ständiga stopp vid rödljusen. Snitthastigheten blev 7,8 km/timman, inte särskilt snabbt men å andra sidan springer jag inte fortare på långlöp av den här typen.

"Jack in the Box", Jack W. Earwood, var en av många jag tog en 0ratstund med längs vägen- Jack menade att hans bolag, Verizon, har den bästa täckningen i alla delstater. Tur då att jag valde det bolaget för min "nödtelefon".

Dagens distans: 58 km.

Keep on running!

.

Stranden vid Long Beach strax söder om Los Angeles var nästan helt folktom när jag startade mitt fjärde coast to coast.

Varken CNN eller de stora drakarna var där. Bara någon strandflanör och en skock sjöfåglar såg löparen i reflexväst på den soldränkta stranden. Ändå får nog starten av mitt fjärde coast to coast betraktas som lyckad.

Jag är ingen Mesias. Men det var nästan som en frälsare jag bars fram efter att den  korta tådoppningscermonin i Stilla Havet klarats av. När jag väl kommit upp från stranden och börjat springa med kärran var det som om hela Los Angeles ville önska mig lycka till. På cykelbanan längs en liten strömfåra gjorde motionscyklisterna tummen upp och skrek uppmuntrande ord. Ingen verkade ha missat skylten fram på joggingvagnen med de stora bokstäverna COAST TO COAST. Det värmde.

Och det gjorde solen också. Det var en stekhet dag och den vite nordbon var insmord med solkräm och bar en fånig löparkeps. Det ska visst bli 35 grader om några dagar så attributen kommer att behövas igen.

Michael Thornhill med dagens fångst av tomburkar och plastflaskor. 20-25 dollar brukar han få ihop per dag och det räcke att leva på.

Jag springer på San Gabriel River Bikeway, en cykelled som löper längs floden och där stora industrier släpper ut sitt avloppsvatten som får vattnet att skumma. Där leden övergår till en rännil möter jag uteliggaren Mikael Thornshill med sin stora snabbsköpsvagn fylld med burkar och flaskor som snart ska pantas. Jag blir nyfiken och stannar till för en pratstund.

Mike berättar att han jobbade på ett raffinaderi inte långt härifrån. När han fick en stroke för tre år sedan kunde han inte vara kvar och huset tvingades han också lämna. Nu lever han på att samla tomburkar och han bor i ett tunnel i cementväggen som floden vallats in i. Jag såg hans "bostad" och det låg en massa klädbylten utanför öppningen.

-Jag får 5 cent för varje burk och jag går runt på det men konkurrensen har hårdnat, det är många arbetslösa här, berättar han.

Han ser ändå hel och ren ut, pratar vårdat och skulle kunna var vem som helst om det inte var för det där med vagnen och burkarna. Han berättar att han är krigsveteran från Korea, han verkar stolt över det. Jag ger honom mina tomma vattenflaskor och Mike visar mig märket som talar om att de kan pantas i Kalifornien. Vissa delstater har annars inget pantsystem och att döma av de drivor av burkar jag brukar se längs vägarna verkar systemet inte fungera särskilt bra. Efteråt slår det mig att han att han måste ha skojat med mig; han kan ju inte ha varit med i Koreakriget som var på 50-talet om han nu skulle vara 54 år.

Min "cousin" Linda Feldman var som vanligt med och hjälpte till vid starten.

Dagens distans blev 47 km.

Keep on running!

Med en tydlig skylt på kärran undviker jag att bli stoppad så ofta av polisen. Vagnen inklusive hela packningen väger under 20 kilo.

Invägningen är klar. Själv väger jag 61-62 kilo (lätt weltervikt) och kärra och bagage 19,2 kilo, inte ens halv flugvikt om vi ska fortsätta med boxningstermer.

Att ta sig 500 mil över en kontinent är en match i sig. Vikten är viktig och varje extra kilo kommer att kännas i bergen i Utah och Colorado. Jag har försökt välja så lätta och så få grejer som möjligt, bl a plockade jag bort en sovsäck och bytte ut datorn mot en läsplatta. Jämfört med 2012 har jag fått ner vikten något kilo och jag skulle gissa att knappast någon coast to coast löpare färdats med lättare bagage.

Jag har varit lite nojig med hjulen till kärran. Jag hade önskat ännu större hjul, 24" istället för 20" och dessutom lättare fälgar. Jag fick ett löfte om ombyggnad från ett proffs på området men tyvärr gick det ändå inte att ordna så jag rullar med samma vagn som tidigare.

Den 24 april börjar jag springa. Jag avslutade träningen i söndags med en 14-milavecka och tar nu tre vilodagar. Sedan väntar 30-35 milaveckor under ca 100 dagar. Allt känns mycket bra men några garantier att jag ska klara det hela kan naturligtvis inte ges. Och väl är väl det. Lite spänning måste det allt vara.

Min kompletta packlista hittar du under rubriken Om löpet i högerrmenyn. Nu återstår bara att lägga ner allt i "Amerikakofferten", som på sedvanligt sätt kastas vid framkomsten.

Keep on running!

Målgång i New Jersey sommaren 2012. Jag springer sista sträckan med sonen Erik och kvinnan till vänster är "cousin" Linda Feldman från San Francisco. Hon är en av flera suportrar som gör 2014 års löp möjligt.

Ensam är stark brukar det heta. Det stämmer till viss del men utan hjälp utifrån skulle det bli svårt att genomföra mitt fjärde coast to coast, som startar den 24 april.

"Medarbetarteamet" är detsamma som under löpen 2007, 2010 och 2012:

* Nils (Suneson) webmaster

* Ragnar (Suneson) översätter bloggen till engelska

* Jan (Suneson) ruttplanerare och följechaufför  i Nevada och Utah

* Linda Feldman följechaufför ca en vecka fram till Las Vegas

Upplägget för denna kontinentkorsning skiljer sig något från de tidigare. För första gången kommer jag använda mig av följebil under några besvärliga passager i Kalifornien, Nevada och Utah. Det hade gått utan följebil men man blir bekvämare med åren, vill slippa campa. Nu blir jag körd till motellet efter arbetsdagens slut och dagen därpå utkörd till samma plats där jag slutade löpningen.

Jag återkommer med närmare detaljer inför starten. Kan bara säga att allt känns väldigt bra. Och utan stödet från Sophia, min fru, hade projektet varit dödsdömt. Det här är minst lika mycket en mental- som fysisk utmaning.

Keep on running!

Johan Renström trivs bäst med att springa i five-fingers, som ger ett bättre löpsteg (men inga skavsår). "Men jag brukar inte råda andra att springa i fivefingers för de flesta behöver nog lång tid för att vänja sig och bygga upp styrkan", säger han.

En populärvetenskaplig blogg om löpning, hälsa och människokroppen. Bloggen Hjärnfysik uppfyller de flesta krav man kan ställa.

Jag fortsätter granskningen av löparbloggar. Denna gång har turen kommit till en 48-årig norrlänning, Johan Renström från Härnösand. Han är en vanlig motionär, har sprungit i sex år och det brukar bli ett simpass, 4-6 mil löpning i veckan och skidåkning vintertid. Han gillar ultralöpning och har anmält sig till Swiss Alpine.

Det ovanliga med Johan och hans löpning är just bloggen. Den är synnerligen välskriven, intressant och skiljer sig från de flesta andra genom att det mesta baserar sig fakta och vetenskapliga rapporter. Den är dessutom härligt befriad från skryt, flum, rent tyckande och produktreklam. Det där som blir små udda notiser i löpartidningarna blir på Johans blogg breda genomgångar men ändå inte tungläst.

Jag upptäckte bloggen av en ren händelse och det slog mig att den måste vara skriven av en forskare.

- Nej, jag är systemutvecklare och systemanalytiker. Men jag har läst vetenskapsteori och naturvetenskap och är väldigt noga med fakta och källor. Dessutom är jag intresserad av i stort sett allt, skriver också om allt möjligt och vill gärna att andra förstår hur fantastisk naturen är.

Han har bloggat i fyra år. Här några av de senaste ämnena:

* Rödbetsjuice och kaffe

* Morgonlöpning och fettförbränning

* Löpning och hjärthälsa

* Varför måste vi äta mediciner?

Bloggen håller jämn kvalitet och han bloggar inte bara för bloggandets skull. Den är inget man sträckläser, gapflabbar åt eller får sig serverad små pikanta detaljer, ämnena är liksom inte av det slaget. Men det här är en av de bästa löparbloggar jag läst så jag ger Johan högsta betyg, fem joggingskor!

Keep on running!

Undrens tid är inte förbi. Idag ansåg min sjukgymnast att jag var ett "medicinskt mirakel".

Med cirka två veckor kvar till start för Coast to Coast Nr 4 var det idag dags för en rutinkontroll hos sjukgymnast Sussi Dieng Nylander på Friskis praktiken. Att jag var frisk från artrosen i knät visste jag. Men att jag skulle vara så himla frisk att jag betraktades som ett "mirakel", ja det var ju en glad överraskning. Egentligen kunde jag inte få ett bättre startbesked.

Att jag varit en "duktig patient" som rehabtränat praktiskt taget dagligen under 1,5 år, ja det vissste jag också. Samma att denna träning lett till att jag nu springer fullständigt obehindart och inte har någon värk var heller inga nyheter. Men att artrosbenet nu var starkare än det friska benet var mycket överraskande. Det sjuka vänsterbenet har fått extra träning i de två gymmaskiner jag kör (benlyft och benpress) och det har gett resultat. Volymen på lårmusklerna har kommit tillbaka nästan helt.

Jämfört med när jag började träna i dessa två maskiner har vikterna kunnat ökas 4-5 gånger och antalet repetitioner dubblerats. Nu tyckte Sussi att jag skulle öka belastningen kraftigt men göra färre repetitioner. Rena bodybulidingen.

Positiva besked alltså. Men finns det risk för återfall eller att jag blir så dålig att jag aldrig mer kan springa? Omöjliga frågor men utsikterna till att jag ska förbli besvärsfri bedömde hon ändå som goda. Visst hade hon flera exempel på "friskförklarade" artrospatienter som kommit tillbaka till henne men dessa hade upphört med rehabträningen. Det tänker jag inte göra.

Under mina cirka 100 dagar i USA kommer jag att få problem med att hitta gym, sådana finns inte i småstäderna och det är bara de lyxigaste motellen som kan ha men då kanske inte de maskiner jag behöver. Så högst en gång i veckan kan det bli gymträning. Inga problem, tyckte dock Sussi.

Den 24 april börjar jag springa. En sakta nertrappning av träningen kommer snart att ske. Jag ska vara utvilad när jag står med fötterna i Stilla Havet.

Keep on running!

Tommy Persson         Kjell-Erik Ståhl           Alfred Shemweta

Susanne Johansson      Midde Hamrin           Evy Palm

De var bäst i Sverige på långdistans under 80- 90- och en bit in på 2000-talet. Men sen la de flesta elitlöpare mer eller mindre av och är idag omsprungna av vanliga motionärer.

Jag förvånas över att det är så få gamla elitlöpare med i mina veterantabeller på maraton och halvmaraton. Tommy Persson, Kjell-Erik Ståhl, Alfred Shemveta, Martin Hafström, Lars Andervang med flera- vart tog dom vägen? Samma med Evy Palm, Midde Hamrin, Susanne Johansson och Solweig Harryson för att nämna några. Maratonvrak? Nej, det tror jag inte.

Med lite träning skulle säkert flera av dessa storheter lätt kunna vara med och slåss om topplatserna i 50-, 60- och 70-årsklasserna. Men ingen verkar vilja göra comback på ålderns höst. Varför? Kan det vara så enkelt att alla ville sluta på toppen av sin karriär och nu "skäms" över att dom är så "långsamma"? Synd i så fall för löpning är ju också friskvård även om inte alla helt lagt av. Men som sagt; med lite mer träning skulle det bli fart på de gamla tävlingshästarna igen. Tänk att få göra två karriärer, en i ungdomen och en som pensionär!

Jag har aldrig tävlat på elitnivå och mitt maratonpers är blekt. Däremot har jag varit med och stångats mer än tio år med de bästa i 50- och 60-årsklasserna. Hur kul som helst och jag har fått en längre "tävlingskarriär" än de flesta elitlöpare. Hoppas naturligtvis att kunna fortsätta med det här även i 70- och 80-årsåldern, ja varför inte ännu längre upp. Så om jag hade varit en gammal elitlöpare hade jag nog tagit mig i kragen och ställt mig på startlinjen igen. Att ha piskan över sig kan vara en fördel ur träningssynpunkt, det är annars så lätt att bara lägga av.

För 30 år sedan, 1984, sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag var då 36 år, hade löptränat cirka två år och sprang in på 3.07. Jag roade mig med att studera resultatlistan för det året och såg att Tommy Persson och Evy Palm blev bästa svenskar på 2.15 respektive 2.39. De skulle idag tävla i M60 respektive D70. Tio år senare (1994) var det Anders Szalkai och Midde Hamrin som vann och ytterligare tio år senare (2004) Alfred Shemweta och Susanne Johansson.

Av dessa är det bara Anders Szalkai som fortfarande kan hävda sig i veteranklasserna. Han var ifjol nummer fyra i 40-årsklassen på maraton och tia på halvmaraton, visar min veteranstatistik.

Brinntiden på elitlöparna är alltså sorgligt kort. Ta året 1994 då Anders Szalkai segrade. Ingen av de tio svenskarna efter honom återfinns idag på veteranlistorna.

Sällan har väl uppmaningen nedan känts mer motiverad:

Keep on running!