Debra Daley och Christina Audette driver löparbutiken Fleet Feet i Stuart, Florida. De blev väldigt glada när jag kom inspringande, la ut en bild på Facebook där gensvaret blev stort.

Måste joggingskor vara så dyra i Sverige? I USA är det halva priset som gäller. Kanske har vi en hemlig skokartell?

Mycket är billigare i USA- en stor marknad, många företag och hård konkurrens pressar priserna. Men ibland undrar man ändå varför prisskillnaderna är så stora mellan USA och Europa. Joggingskor är en sådan produkt.

I Sverige kostar t ex Brooks storsäljare Adrenaline cirka 1 500 kronor. Idag köpte jag två par av denna modell för 712 kronor paret (räknat på Forex kurs). Det var inget reapris, här säljs löpardojor generellt för cirka halva priset. Dessutom fick jag årets modell (Adenaline 14), i Sverige är det inte ovanligt att du får fjolårets modell men får betala för årets.

Det här har gjort att jag vid varje USA-besök handlat löparskor. Under de senaste tio åren har det knappt blivit några köp i Sverige, däremot en del över nätet från England. När fler svenskar handlar utomlands, ja då tvingas butikerna sänka priserna. Det är vårt hopp som konsumenter. Men har vi inte ovanligt få butiker som säljer löparutrustning, bara några kedjor? Kanske borde Konkurrensverket gå in och syna branschen.

Indian River Drive var en av de vackraste vägar jag sprungit på. Det var frestande att ta sig ett dopp men just här verkade stränderna vara i privat ägo.

Jag har kommit  till staden Fort Pierce och bor furstligt på Best Western. Stad och stad förresten, städerna ser ofta likadana ut, mest en stor genomfartsgata och totalt ocharmiga. Det här var  nog den finaste dagen av alla; medvind, sol och vackra vägar längs ett glittrande Atlanten där små båtar med spinnfiskare gled omkring. Varmt som attan men jag vågade inte ta ett dopp. Ännu inga alligatorer men  ilskna insekter som hugger direkt. Har också passerat en del träskmasker men här finns kanske inga alligatorer, måste fråga någom som vet.

Morgondagen är väldigt osäker. Vet inte vart jag ska springa så kvällen får ägnas åt kartstudier.

Keep on running!

Levande reklampelare. Ett par timmar om dagen under fyra månader gör hon reklam för en deklartionsfirma. Förnedringsuppdrag?

Herregud, vad är nu detta? På trottoaren står en kvinna och viftar vilt med den amerikanska flaggan, hon är insvept i något grönt plyschtyg och utklädd till frihetsgudinnan. En galning? Nej, en uselt betald amerikansk arbetare.

Vid de större trafikstråken i städerna ser man alltid dessa skyltmänniskor. De viftar och tjoar för att väcka bilisternas uppmärksamhet för något företag vid vägkanten. Det är något tragiskt över det hela, ingen kan leva på sådana jobb.

-Säsongsarbete, jag har flera liknande men det är knapert, berättar plyschkvinnan och förstår inte mitt intresse.

I Sverige klagar vi över att det inte längre finns några okvalificerade jobb för ungdomar och outbildade, springsjasen dog ut för över 50 år sedan men här lever den typen av jobb kvar. Ska vi kanske gå in för den amerikanska modellen? Nej, jag tror inte det och dessutom har vi inte den kulturen. Och någon lösning på arbetslösheten är det inte, snarare tvärt om. I USA går 10 procent arbetslösa mot 8 i Sverige.

Löpnigen går bra och under mina nu tre löpdagar i Flordia har jag fått ihop drygt 15 mil. Det är på ungefär den nivån jag vill ligga när jag i april startar mitt fjärde löp över den amerikanska kontinenten. I flera avseenden är den här lilla nöjestrippen på en vecka dock en lightversion. Jag springer nästan hela tiden i tättbebyggelse och har sällan längre än några kilometrar till en coca cola-automat eller restaurang. Något "äventyr" är det definitivt inte. Saknar lite utamningen, ett coast to coast är roligare. Nu undrar jag ibland vad jag håller på med, jag har ju inget riktigt mål.

Ändå kan det vara rätt tufft ibland. Vägarna är spikraka och monotona, underlaget är ofta betong. För andra dagen i följd sprang jag t ex på Military Trail, en tvåfilig väg på ett par mil där enda spänningen var om trafikljusen skulle ligga på en, två eller tre kilomters lucka. Men visst är det vackert med alla palmer och grönska och trafiken är inte särskilt intensiv.

Fåglar på vägen hindrade ibland min framfart.

Jag har nu kommit till Best Western och staden Stuart och fortsätter på måndag färden norrut på öarna, som ligger som ett pärlband längs kusten.  Målet blir troligtvis Fort Pierce men innan måste jag försöka skaffa ett par nya joggingskor, mitt enda par utslitet.

Keep on running!

Jag springer längs Floridas östkust, en enda lång sandstrand med palmer och turistanläggningar. Svensk sommarvärme (20 grader) och kanske vågar jag mig på ett bad i Atlanten.

Något plattare än Florida finns inte i hela USA. Med en temperatur på runt 20 grader blir löparförutsättningarna närmast perfekta.

Jag är igång med mitt Floridalöp. En vecka med sorglös löpning väntar. Jag tar dagarna som de kommer, känner ingen press och kan springa hur långt eller kort jag vill, ungefär som när man har hyrbil på semestern. Kortbyxorna och spenderbyxorna är på. Och så solkrämen naturligtvis! Jag är största blekfisen i Florida där alla redan är solbrända.

Ändå känns det lite märkligt att sprinag så här. Under ett coast to coast har du ett bestämt slutmål och också ett ganska tufft dagsmål. Och det är alltid kortaste vägen som gäller, inte lite hit och dit. Det gör att man är mer fokuserad, på sätt och vis lättare. Nu kommer mina dagsdoser att vara något kortare men inte nödvändigtvis lättare.

Florida är turisternas delstat men ockå alligatorernas. Det lär gå  två alligatorer på var hundrade turist. Diskutabelt vem som är farligast men jag gissar på turisten (i alla fall bakom ratten). Sunt är att det faktiskt är gott om joggare här. Jag har i dag sett fler  joggare än under mina samtliga coast to coast. Det är "slow joggers", ofta pensionärer som krypkör längs strandpromenaderna. Själv är jag heller ingen fartdåre, håller som högst 10-12 km i timman, men har ännu så länge sluppit att bli omkörd.

Dagens tur från Fort Lauderdale till Best Western i Boca Raton blev 45 km. Jag fortsätter norrut längs kusten, kanske till Riviera Beach. Måtte bara motvinden mojna.

Keep on running!

Kortbyxor, kortärmat, palmer och svensk sommarvärme. Det väntar mig på en 30 mil långa ensamlöpning längs Floridas Atlantkust.

På torsdag flyger jag till Fort Lauderdale. Det blir en liten uppmjukningsövning på en vecka inför stundande coast to coast i april.  Conceptet är det samma; jag springer med vagn, avverkar cirka fem mil om dagen och bor på motell. Att ligga utomhus är omöjligt, aligatorrisken ska vara stor.

I sista stund har rutten ändrats. Tanken var att springa till Key West längst ner i söder men nu styr jag i stället stegen norr ut och följer Floridas östkust och kommer att springa mycket på de milslånga smala öarna invid kusten. Lummigare, vackrare och mindre trafik. Tillbaka till Fort Lauderdale tar jag Amtrak från småstaden Okeechobee. Tågbiljett är redan köpt- internet är fantastiskt! Här rutten:

http://goo.gl/maps/SVY69

Det som fick mig att ändra var framför allt att ögruppen Florida Keys verkar vara en enda stor turistfälla. Motellen är mycket dyra, ofta små och familjeägda med låg standard men med priser 2-3 gånger över vad jag är van vid, inget under tusen kronor natten. Och hur roligt är det att dag ut och dag in mest springa på broar och bara se vatten?

Nej, nu får jag det säkert mycket trevligare- och billigare- även om Florida generellt är en dyr delstat för turisten. Påminner om en annan turistfälla- Yellowstone. Minns under första coast to coast de skyhöga priserna i Jackson och campingplatser i Tetons, Wyoming. Det är ganska typiskt USA; är efterfrågan stor finns ingen gräns uppåt. Inte ens Visby i semestertider eller Åre i påskveckan kommer i närheten.

Jag reser med lätt packning, har bara en mellanstor ryggsäck i joggingvagnen. Datorn är dock med och som vanligt blir det dagliga rapporter på bloggen.

Keep on running!

Löparlegend. Ulf Johansson, 72, berättar om sitt rika  löparliv för ett ungt gäng Fredrikshofare. Ulf har gjort 2.18 på maran och sprungit totalt 26 412 mil sedan debuten 1962.

Han var bland de första i Sverige som förstod att löpning kan var bra för psykiskt sjuka personer. Och han var också tidigt ute med att springa till och från jobbet.

Det är ingen överdrift att kalla Ulf Johansson för löparlegend och löparpionjär. Denne 72-årige norrbottning från Notviken i Luleå, numera Enskedebo, har betytt mycket för långlöpningens utveckling i Sverige. På 60- och 70-talet var han framgångsrik på maraton och på 80- och 90-talet gav han ut löparböcker och tränade vanliga motionärer (bland annat mig) i Enskedegruppen, en löst sammansatt löpargrupp som varje söndag hade Enskede IP som bas.

Idag återsåg jag honom när han var inbjuden av Fredrikshofs friidrottsförening att berätta om sitt löparliv. Vid sidan av löpningen har han arbetat som springschas, inhoppare på Norrbotten Kurirens sportredaktion, på Norrbottens Järnverk ("vi var 5 000 anställda men bara 1 000 som jobbade, de andra spelade poker") och 19 år som gymnastiklärare på psykiatriska avdelningen på Långbro.

-Jag var den förste som införde fysisk träning inom psykiatrin. Vi sprang bland annat i de 1 400 meter långa kulverterna i källaren på Långbro och ett år ställde 21 patienter upp i Stockholm Marathon, berättade han. Då utbröt en spontan applåd!

"De ä bar å åk", sa Ingemar Stenmark. Och det är också Ulfs filosofi- krångla inte till det,  "de ä bar å spring", skulle kunna vara hans motto. Men träna bara det som är roligt, jämför dig inte med andra. Fast varför springa över huvud taget?

-Du blir någon. Man får en identitet. Tjerna var som galna i mig, jag var tvungen att skaffa en förlovningsring på Buttericks för att freda mig. Ska du bli riktigt duktig måste det göra jävligt ont, som att ta bort blindtarmen utan bedövning, skojar han.

Ulf är still going strong, springer 5-8 mil i veckan men tävlandet slutade han med 2004. Till dags dato har han fått ihop 26 412 mil, en fantastisk bedrift. Jämfört med mig "leder" han med 12 000 mil och jag kommer aldrig att hinna ikapp.

-Nu är jag som tjuren Ferdinand, på träningsrundorna luktar jag på blommorna.

Keep on running!

Tristess i Bålsta Centrum. Jag smälte bra in i mängden utanför Systembolaget där pensionärer, arbetslösa och andra dagdrivare häckade på bänkarna.

Efter 28 km skulle det smaka bra med lunch i Bålsta Centrum. Men där fanns inte mycket att erbjuda en hungrig långlöpare.

Idag var vindarna på min sida, östliga för ovanlighetens skull. Medvind är bäst och nu skulle äntligen simhallen i Bålsta besökas. Allt gick bra ända fram till köpcentrumet. Restaurangen jag tidigare ätit på hade upphört och kvar fanns bara ett café. Där serverades dock dagens lunch; lasagne, paj eller ungsbakad potatis med sallad för 90 kronor. Kanske lite dyrt för att vara i Bålsta och inte så kul med micromat men det som fick mig att vända och styra stegen till Ica intill var de pyttesmå portionerna. Utan konkurrens blir det lätt dåligt och dyrt.

Nu satt jag som en annan stackare utanför Systembolaget med min läskburk, smörgås och en chipspåse. Mätt blev jag visserligen på den billiga Ica-maten men nyttigt och trevligt var det inte. När sedan några dagdrivare trodde att dom funnit en ny kompis på bänken insåg jag att det var dags att springa vidare till badet intill.

Och det var först då jag insåg fadäsen. Det var ett misstag att springa till Bålsta, orten ligger i Uppsala län, inte i Stockholm. Mitt simhallsprojekt gick ju ut på att besöka alla bad i Stockholms län. Så nu vet jag inte om jag ska räkna in Bålsta. Tur i alla fall att jag inte tog hela distansen,  Vasastan- Bålsta 45 km utan tog pendeln till Jakobsberg.

Keep on running!

Djurönäs konferensgård blev kanske sista möjliga simhallen att nå., övriga ligger för långt bort. Det var den lyxigaste anläggningen jag varit på men jag nöjde mig med bastubad trots att jag var ensam i den stora simhallen.

Idag avslutade jag mitt löparprojektet att försöka springa till så många simhallar som möjligt i Stockholms län. Totalt fick jag ihop 37 hallar.

Några bad återstår, blanad annat omöjliga Norrtälje badhus och Hallstaviks badhus. Till Hallstavik är det tio mil och det är för långt. Men till Rimbo har jag tagit mig och dit var det nära sex mil. Idag avslutade jag med att springa till lyxxbadet Djurönäs ute på Värmdö, nära fem mil hemifrån men jag fuskade genom att ta bussen till Orminge centrum. Nu blev distansen 29 km, jobbigt ändå eftersom det var backigt.

Jag är en riktig badkruka, gillar inte alls att simma och fryser i hallarna. Därför inskränks mina besök till bastubad. Men att avsluta med bastu är toppen, särskilt nu på vintern.

Badhusbesöken kommer inte att upphöra trots att jag nu varit på i stort sett varenda simhall i länet. Kanske kommer jag upp i 40 badhus. Märkligt nog har jag ännu inte varit på mitt närmaste bad- Kronobergsbadet i polishuset på Kungsholmen.

Keep on running!

Nöjd trio i M60 efter Bore Cup 7,5 km i Hemlingby, Gävle. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann "som vanligt" men idag lyckades jag knipa andraplatsen före Roland Jansson, Uppsla LK (i mitten).

Taktik är inte min starka sida. Idag hade jag ingen taktik. Det verkade vara rätt taktik!

Hur ska man disponera ett lopp för att få ut maximalt? Det är inte precis frågan man brottas med dagligen. Egentligen är jag en dålig taktiker i löpartävlingar, i synnerhet på distanser kortare än maraton och halvmaraton. I de två senare diciplinerna har man lärt sig med åren att gå in för att springa i så jämn fart som möjligt, hålla igen när det känns lätt, och om det finns några krafter kvar försöka hålla tempot de 2-3 sista kilometrarna in mot mål.

I kortare lopp har det, i alla fall för mig, mera handlat om att jaga placeringar än tider. Där kan man ha rätt bra koll på konkurrenterna vilket är närmast omöjligt i lopp typ Stockholm Marathon även om placeringen också där är viktig men inget man egentligen kan styra över. Så den som kan löpa taktiskt har alltid ett stort övertag.

Jag tänkte lite på det där under dagens Bore Cup i ett snöfagert Hemlingby (snön kom i fredags och vi Bore Cup-löpare har nästan aldrig tävlat på barmark). Uppvärmningen hade känts bra men det fanns inga förväntningar och definitivt ingen taktik. Vi var 100 löpare på startlinjen och jag ställde mig omedvetet ganska långt fram, något som brukar betyda att jag i alla fall inte gett upp på förhand.

Pang, skottet smäller och Alex Bonn, min svåraste konkurrent,  är som vanligt med där framme i täten. Och som vanligt tar jag det rätt lugnt men upptäcker snart att en bit framför ligger "näst värste" konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby. Kjell är två år äldre, springer för Hemlingby LK, och i inbördes möten oss emellan tror jag att han har flest segrar.

Fortfarande har jag ingen taktik utan parkerar mig tätt bakom Kjell. Att ligga nära en sådan storhet känns bra och andas han inte lite tungt idag? Jag "vågar" dock inte springa om, i huvudet dyker bilden upp av en misslyckad spurtduell mot honom för några år sedan i Bälinge. Men att ligga så där bakom känns tryggt, jag kan vila lite och märker att han går aningen tyngre uppför men har lättare nerför än jag. I huvudet finns bara en fråga; finnns det någon M60-löpare mellan Alex och Kjell? Ska jag bli fyra även idag?

När cirka halva sträckan är löpt känns det som att Kjell gör ett litet ryck i en lång flack utförsbacke. Har han fått krafterna tillbaka? Samtidigt springer en kvinna i K40 om oss. Nu är det kört! Jag tänker på att jag kanske uppträtt buffligt genom att ligga för nära och störa och att han nu vill slippa det objudna sällskapet.

Även vid 5 km saknas all taktik. Jag vågar inte springa om även om det fortfarande känns ganska lätt. Men snart märker jag att jag sakta, sakta glider om, plockar killen närmast framför och är även förbi K40. Vad är det som händer? Jag har inte ökat farten, det måste vara dom andra som springer aningen långsammare. Och efter några minuter tystnar ljudet bakom mig från löparnas broddar.

Först nu börjar jag ana att en pallplats kanske kan vara möjlig. En lång uppförssbacke vid slalombacken väntar dock men Kjell gick ju lite tungt uppför så ett svagt hopp tänds. Och plötsligt ser jag en M50-löpare i Vallentunalinnet framför mig. Det är nästan så jag ber om ursäkt när jag krypkör förbi men säger inget. Ligger jag trea nu eller kanske rent av tvåa?

Då händer det som inte får hända- en ung tjej från FK Studenterna som ligger 50 meter framför tvekar, springer in på fel stig men inser snabbt misstaget och springer tillbaka. Jag stannar upp trots att jag borde veta var banan går, vänder mig om och ser nu att de andra fortfarande är en bit bakom. Kanske ska det ändå greja sig! Men backen är lång, brant och seg.

Väl i mål inser jag efter ett litet tag att det ändå blev en andraplats. Men hade jag känt till att trean i klassen hela tiden legat inom synhåll, ja då hade jag nog blivit så skraj att slaget getts upp. Ibland verkar det bra att inte veta för mycket under en tävling.

Det här lät ju som om jag gjort ett storlopp. Tiden 33.07 är föga märkvärdig. Men efter att ha kommit tillbaka efter artrosbekymmer är jag mycket nöjd. Och snart ska en löparklocka införskaffas (jag har inte använt klocka varken på träning eller tävling de senaste åren, bara mätt avstånd med en gps). Lite koll vill man ju ändå ha på tillvaron men gud förbjude att på tävling snegla på klockan!

http://www.borecup.se/

Keep on running!