Solar med min "guldmedalj" efter fullöljt Göteborgs Maraton där jag vann M65. Till vänster Solvikingarnas Berzani Anter, som blev trea i klassen M55.

Från att knappt ha kunnat gå till att nu plötsligt ligga femma i min ålderklass på årets Sverigelista i maraton. Nog har löpningen gått framåt för mig i år.

Idag sprang jag min första "riktiga" tävling på över ett år, Göteborgs Marathon. Under närmast perfekta förhållanden; plus 14 grader, sol och svag vind vann jag med god marginal min ålderklass M65. Tiden är dock inget att yvas över, 3.33.50, men räckte ändå till en femteplats på årsrankingen (svenska män 65-69 år i lopp i Sverige och utomlands).

Nöjd eller inte? Mest nöjd men framför allt lättad. Artrosknät fick nu en riktig test och jag kände inte av knät det minsta. Jag tror jag kan ropa faran över- nu är jag frisk! Jag är också lättad över att kunna fullfölja ett maratonlopp. Det vore trist att behöva bryta en drygt 30-årig svit med minst en mara om året.

Tiden var en av mina sämsta och jag kan inte skylla på att jag är dåligt tränad, i alla fall inte i antal mil räknat.  Jag gick ut lugnt och planen var att springa andra halvan fortare än den första. Och det höll upp till 30 km, sedan blev jag trött och gjorde säkert 6-10 kortare gångpauser. De var kanske inte helt nödvändiga och så här efteråt får nog erkännas att det var latmasken som kröp i mig- jag var nöjd med att bara att ta mig i mål.

Jag tror nog att det finns ganska mycket att putsa på den där tiden . Plötsligt har jag blivit sugen att springa en ny mara i Sverige eller utomlands före årets utgång Jag skulle också vilja ta mig in på tiobästalistan på halvmaraton, en lista jag nu håller på att sammanställa. Jag har bett min tränare om råd hur jag ska ändra träningen och jag misstänker att svaret blir fler snabbdistanspass.

Nytt deltagarrekord med cirka 730 fullföljande på maraton- och halvmaratondistanserna. Det här gör Göteborgs Marathon till den tredje största i Sverige och nästa år har man antagligen växt ytterligare.

Jag har länge förundrats över att Göteborgs marathon inte lockat fler deltagare. Kanske har tiden på året skrämt en del och också att det inte är en stadsmara. Förr om åren sprang jag här ofta och då var det bara en tapper skara som ställde upp. Nu har tävlingen exploderat även om vi i tävlingsklasserna inte har blivit så väldigt många fler. Har du inte sprungit i Göteborg tycker jag du ska pröva, banan är ganska lättsprungen och arrangemanget är mycket proffsigt. Jag skulle nog kora Göteborgsmaran till en av de bästa i Sverige och glädjande nog är det inte något jippo,  typ Göteborgs Varvet.

Keep on running!

Min bror Ragnar filmade mig och Erik när vi i lördags sprang Holaveden Light Ultra., 18,5 km. Vi startar vid sjön Avlången och springer i mål vid Örsbäcken i Tranås. Du får se betande kor på ängar, när vi springer fel och när vi springer på slingrande grusvägar och små stigar genom hasselskogen.

http://youtu.be/W94QfsYV2vg

Keep on running!

Vem vann? Jag tror minerna avslöjar detta. Jag och Erik precis efter målgången vid orienterarnas klubbstuga i Tranås.

Någon gång måste det hända. Och idag hände det- för första gången fick jag stryk av mina barn i ett långlopp.

Ifjol vid samma tid var jag ett vrak, jag kunde knappt gå och fick ställa in starten i terrängloppet Holaveden Light Ultra, 19 km i Tranås. Idag stod jag på startlinjen i samma tävling, nu inget vrak men inte riktigt i så god form som jag inbillat mig.

Kortversionen av Holaveden visade sig vara en mycket trevlig tävling, enklare än Lidingöloppet och ingen trängsel i spåren fast tuffare terräng. Hårdingarna startade i Gränna och sprang 52 km.

-Men det var lättare än ett maratonlopp, mjukt underlag och det går långsamt i skogen, tyckte Barbro Nilsson, duktig ultralöpare från Solvikingarna.

Det här var min första "riktiga" tävling efter att jag blivit bra från knäartrosen. Tanken var ändå att ta loppet som ett hårdare träningspass inför Göteborgs Marathon lördagen därpå. Erik och jag hade kommit överens om att springa ihop halva sträckan, därefter gällde fri fart. I bakhuvudet fanns tanken om ett ryck efter halva distansen men då fanns inte krafterna, jag var glad om jag kunde hänga med gossen. Krafterna tröt förresten redan från början. Nej,det var inte min dag.

Erik var självklart glad över över sin femteplats och bonusen att spurtslå pappa med 10 sekunder. Mina 1.36.45 och en sjätteplats (det var bara 17 löpare i herrklassen) var jag inte lika nöjd med. Nog är det märkligt vad svårt det är att förutse formen. Och det är kanske just det som gör tävlandet så spännande!

I veckan passerade jag 400 mil  räknat från 1 januari. Den långa vägen tillbaka har gått fortare än väntat och "skamgränsen" 500 mil per år ser jag ut att klara även i år.

Keep on running!

Jag återkommer till Utah till våren då jag gör mitt fjärde sololöp över USA. Bilden är tagen 2012.

Nu är det klart- det blir ett nytt coast to coast till våren. Flyggbiljett är köpt och den 24 april börjar jag mitt 500 mil och 100 dagar långa ensamlöp över den amerikanska kontinenten.

För första gången kommer jag att starta i Kalifornien, närmare bestämt Long Beach utanför Los Angeles. Det blir mitt fjärde coast to coast och även denna gång kommer jag att springa med min baby jogger där jag har all packning.

De tre tidigare löpen var till 100 procent sololöp, det vill säga utan följebil. Nu blir det 85 procent solo och 15 procent följebil. Min bror Jan kommer att ansluta i Las Vegas och där hyra en vanlig personbil. Han är med på de mest ödsliga öken- och bergspartierna i Nevada och Utah där det kan vara 20 mil mellan motellen eller annan service. Jag slipper då camping och får efter "arbetsdagens" slut lift till närmaste motell för att dagen därpå bli utkörd till platsen där jag stoppade.

Bara halva rutten är bestämd. I grova drag blir det Los Angeles-Las Vegas- Denver, helt nya områden och väldigt mycket motorvägslöpning. Som vanligt gör jag ett stopp i Gothenburg, Nebraska. Kanske fortsätter jag upp till Niagarafallen och in i Kanada och möjligen målgång i Boston.

Jag känner mig laddad och förväntansfull men säker kan jag aldrig vara. Vad som helst kan inträffa men jag tror inte jag ska få problem med artrosen. Långskubben i Tyskland, Danmark och runt Mälaren gick ju galant. Några månader innan testar jag genom att springa cirka 30 mil från Fort Lauderadale till Key West i Florida.

Keep on running!

Nisse jublar på målrakan efter att ha förbättrat sin tid med 30 minuter jämfört med ifjol.

Tiden räckte ändå inte- Nisse blev slagen av lillbrorsan Erik (löparen i helsvart) med 1 minut.

Snart springer barnen om pappa på långloppen. Dagens Lidingölopp 30 km blev en tuff familjeuppgörelse.

Nej, jag deltog inte i Lidingöloppet, däremot sönerna Nils (30) och Erik (27). Jag sprang visserligen till och från Lidingö och fick en bra genomkörare men nästa år står jag nog på startlinjen. Då blir det en riktig familjekamp, kanske får jag också med yngste sonen Olle, 22. Jag får locka med prispengar- XXX kronor för varje minut gossarna är före pappa i mål.

Ångrar faktiskt lite att jag inte ställde upp idag. Det var många år sedan jag senast deltog. Då kom jag två gånger två futtiga minuter från silvermedalj (2.15) och luften gick liksom ur mig. Nu när jag inte aspirerar på dom tiderna längre har motståndet mot LL minskat.

Nisse hade i år tränat flitigt (nåja) och putsade fjolårstiden med hela 30 minuter och kom jättenöjd in på 2.52.37. Erik, som knappt tränat alls sedan Stockholm Marathon, var dryga minuten före på 2.51.21.

Nästa lördag springer jag terrängloppet Holaveden Light i Tranås (19 km) tillsammans med Erik. Jag tar loppet som en träningsrunda inför den "riktiga" tävlingen veckan därpå, Göteborgs Marathon.

Efter söndagens Berlin Marathon har jag gjort många ändringar i maratonstatistiken, som du hittar i högermenyn.

Keep on running!

Aika och Spica efter två mils löpning. Vem var tröttast? Jag, naturligtvis!

Det kan vara bra att träna med dom som är bättre. Så därför sprang jag idag med Aika och Spica, två snabbfotade och outtröttliga tjejer av rasen Australian kelpie.

Jag är nu inne i en period av snabbhetsträning inför Göteborgs Marathon den 12 oktober. För att få upp farten tog jag hjälp av dotterns två hundar. Att trötta ut eller springa ifrån dessa två kelpies är omöjligt, ja även Usain Bolt  och Patrik Makau skulle vara chanslösa.  Kanske skulle jag kunna klå dem på ett coast to coast men hade de sprungit med någon form av tasskydd, ja då hade dom vunnit med flera delstater, gissar jag.

Jag spände fast kopplen i midjebältet på ryggsäcken och skrek  "keep on running". Då blir de smått galna, skäller och sätter av i världens fart. Jag får hålla igen för att inte knäckas direkt men snart får vi in rätt tempo och tjerna travar med slaka koppel snällt framför mig. De är oerhört väldiciplinerade, springer på trottoarerna, gör ingen sidoutflykter och det är aldrig någon risk att jag ska trampa på dom. När vi passerar någon vattenpöl passar Aika på att få i sig lite vätska i flygande fläng men någon gång kan vi tvingas göra ett kortare kisstopp. Riktigt trevligt ressällskap!

Tränaren i Vallentuna FK, Ola Nordström, har gett mig i ett träningsprogram fram till maran. Eftersom jag är bra mängdtränad bygger det på snabbhet. Idag blev det ett snabbdistanspass i ett tempo motsvarande ett millopp, 2x4 km med fem minuters vila i pausen. Jyckarna och jag kämpade i nordanvinden upp till Helenelunds pendeltågsstation, en sträcka på 10 km. Sedan skulle vi ta pendeln hem till Karlberg, ja så var det tänkt, men eftersom jag glömt SL-kortet hemma tvingades vi springa tillbaka samma väg. Vallhundarna, som är vana vid fårskallar, hade inget emot detta. Själv var jag dock måttligt förtjust och ledarhunden Aika gillade inte mitt joggtempo utan drog ibland på så gubben var rätt utpumpad vid framkomsten.

Keep on running!

För tre månader sedan friskförklarade sjukgymnasten mig från knäartrosen. Idag gjorde jag ett återbesök och nu om någonsin var hon eld och lågor.

-Du har gjort otroliga framsteg. Jag tror du kan fortsätta att springa tills du är 90. Men då får det ske på lite mjukare underlag. Fortsätter du enbart med asfalt blir det bara till 80.

Kan man bli annat än glad av sådana besked? Är jag bara lite över mitten i min "löparkarriär"? Kan jag verkligen ha 25 år kvar? Oj, oj, det låter för bra för att vara sant. Sjukgymnasten Sussi Dieng skickade dock med några varningens ord:

- Drabbas nu inte av hybris, fortsätt din inslagna väg. Och akta dig för att springa i five fingers. När du springer ditt fjärde coast to coast, spring då i väl dämpade skor och bara korta stunder i dina Nike Free (senaste löpet skedde till 50 % i Nike Free och jag upplevde skon som mycket skön).

Jag lyssnade som en trogen lärjunge. Sussi är dokumenterat duktig när det gäller just löparskador och helt klart har hon hjälpt mig till att bli frisk, nåja så frisk en artrospatient nu kan bli. Risken finns alltid att artrosen kan göra sig påmind igen. Men genom att fortsätta på gymmet och stärka musklerna runt knät ska risken minska.

Mitt sjuka vänsterben som varit 2 cm smalare runt låret jämfört med det högra har tack vare gymredskapen vuxit till sig med 1 cm. "Mycket", enligt Sussi.

Denna roliga dag avslutades med att vi finjusterade mina två knästärkarövningar. Att hantera gymredskapen helt rätt är inte så enkelt som man kanske kan tro. Nu visade hon hur man kan sträcka ut benen i maximalt ytterläge så att övningen "biter" bra.

-Ring mig innan du sticker till USA!

Sista minuten tips? Tackar, tackar!

Keep on running!

Hemma på Tomtebogatan efter att ha sprungit Stockholm Halvmarathon-banan. Äntligen, jag börjar komma i form!

Idag tog sig drygt 8 000 löpare i mål på Stockholm Halvmarathon. Jag kunde ha varit en av dessa men valde att springa banan fem timmar före officiell start. Då får man ingen medalj, däremot ett besked om formen.

Att träna under tävlingsmässiga former brukar kallas testlopp. Klockan 09.30 stack jag hemifrån, hoppade på banan vid Vasaparken och sprang sedan de 21,1 km tills jag kommit tillbaka till startpunkten. Eftersom banan gick genom Klaratunneln och Norrbro var avstängd, fick jag göra några extra krokar för att få den exakta distansen. Vid Södra Station sprang jag lite fel och fick några besvärliga trappor, på Götgatan, Skeppsbron och Vasgatan tvingades jag korsa bland fotgängare och vid Tegelbacken vänta på bilar. Detta sinkade mig en del.

Tävling är tävling och träning är träning. Det går fortrare på tävling och jag tror aldrig jag sprungit samma distans snabbare på träning. Så därför var jag nöjd med mina 1.39. I min klass, M65, hade tiden räck t till en sjätteplats. Segraren hade 1.29, det hade jag inte klarat, men kanske hade jag kunnat slå mig in på en tredjeplats där det behövts 1.34.

Senast jag sprang Stockholm Halvmarathon "på riktigt" var 2011, då på 1.29.28. Det räckte till seger i M60, i år hade segraren 1.32.52.

Vid Vasaparken var det många som var ute och hejade på löparna.

Ångrar att jag inte ställde upp? Nej, jag är visserligen bra mängdtränad (ca 14 mil/veckan räknat på de senaste fyra månaderna) men saknar snabbhetsträning. För att inte köra slut på mig tvingades jag nu jogga i mål den sista tredjedelen. Ändå fick jag fick ett mycket positivt formbesked. Nu ska "bara" farten upp till nästa tävling, Götebrogs Marathon den 12 oktober.

Keep on running!