34-åriga Kajsa Berg, Hudinge AIS, vann överlägset damklassen på 100 km på tiden 7.40.51, bara fem minuter från svenska rekordet. Herrklassen vanns av engelsmannen Steve Way på 6.40.14.

Mycket förvånar inom ultralöpning. Först naturligtvis: hur orkar någon springa 100 km? Och hur kommer det sig att så många kvinnor och även pensionärer lockas av de extremt långa distanserna?

Idag, en av årets varmaste dagar, avgjordes Stockholm Ultra Marathon. Ultra innebär att tävlingen är längre än 42 195 meter, det vill säga mer än ett maraton. I Stockholm tävlade man på 50 km och 100 km. Grusväg och småbackigt stora delar- puh!

100 km! För mig är det en svindlande distans. Så långt har jag aldrig sprungit under en dag. Skulle jag klara det? Tveksamt. Som längst har det blivit drygt åtta mil under ett coast to coast. Jag har inte ens tävlat på ultradistanser- de skrämmer mig lite. Maraton har hittills räckt men jag har funderingar på ultradebut, kanske nästa år.

Trots värmen såg löparna oförskämt pigga ut. Tidsgränsen på 100 km var satt till 15 timmar och det klarade 159 män och 31 kvinnor. Men ändå tvingads var sjätte löpare som kom till start på de två distanserna ge upp.

Sega gubbar. 67-årige Bertil Palmqvist, Bälinge IF, är en mycket erfaren ultralöpare. Hans fina tid på 100 km blev 14.04.33. Bertil var inte äldst, en 69-åring från Finland sprang på 13 timmar. Och 70-årige Bo Pelander, Enhörna, klarade loppet på 14.29.01.

Även för mig  har det blivit långa distanser. Totalt fick jag ihop 148 km. Men då behövde jag sju dagar på mig . . .

Keep on running!

Grus eller ny asfalt bakom skylten?            Grus, tyvärr!

Jan tvingades ta av sig rullskridskorna och gå de sista 11 km in till Söderfors medan jag kunde fortsätta att springa.

Vi avslutar våra 40 km med lunch på på fina herrgården. Det var så min bror Jan och jag tänkt ut det. Men för en av oss blev lunchen bara en hägring.

För en löpare spelar grus eller asfalt ingen större roll. Vi kommer alltid fram. Men för vägarnas finsmakare, rullskridskoåkarna, är underlaget helt avgörande. Tydligare kunde detta inte åskådliggöras när Jan och jag idag skulle ta oss de cirka 40 km från Gävle till Söderfors i norra Uppland.

Utanför Mehedeby dök helt oväntat vägskylten upp som fick solen att gå i moln under drygt två timmar (för Jan). Beläggningsarbeten pågick på en sträcka av hela 11 km och vägbanan var täckt av sten och grus ända fram till målet i Söderfors. Med andra ord: rullskridskor av och promenerade för Jan medan jag hjälpligt kunde fortsätta mot pyttipannan på Söderfors herrgård.

Vi var lite i tidsnöd, hade en busstid att passa, så det var bara jag som kunde njuta av herrgårdslunchen den här gången. Inte ens en korv och bröd hann Jan med på hemvägen vid tågbytet i Tierp. Synd om honom idag men så lätt knäcks inte en urstark 71-åring. Det här blev lite av ett test inför vårt kommande Tysklandäventyr i september (Kiel-Berlin, 30 mil). Lovar gott!

Pyttipanna och cola för 160 kr satt fint efter tuffa 40 km på vägarna. Synd bara att jag fick sitta ensam vid bordet- Jan hann aldrig fram till läckerheterna.

Söderfors herrgård med anor från 1600-talet och med vackra takmålningar. Klicka på bilderna så blir de större!

Keep on running!

Solö var en av sex öar jag hann "erövra" på onsdagens löprunda. Men varför har inte trafikverket namngett öarna med en skylt på varje bro?

Solö, Idö, Humlö, Svartnö, Furusund och Yxlan. Bytet på dagens erövringståg blev nästan omätligt, totalt sex öar.

Det här med att springa till en massa öar i Stockholms skärgård gillar jag. Helt nya områden, vacker natur och lunch på värdshusen. Det du!

Idag utforskade jag övärlden söder om Norrtälje. Där ligger öarna i ett pärlband och eftersom det är broar till de flesta är de lätta att nå. Jag tog bussen från KTH inne i stan och steg av vid Campus Roslagen i Norrtälje. 

Här börjar löpet.                                           Första fikastoppet, badet på Solö.

Nästa ö var Idö.                                          Färja över till Yxlan från Furusund.

Målet var Fursund och värdshuset där. Men väl kommen till Fursund tyckte jag att jag kunde klämma en ö till före lunch varför det blev färja över till Yxlan. Det är en långsmal ö som mäter 16 km från norr till söder. Men 27 km löpning på kuperade landsvägar hade sugit musten ur mig så det blev första färja tillbaka.

Skål! Löpet avslutades med dagens lunch på Furusunds värdshus (biff Rydberg med en lättöl, en festmåltid för 120 kronor. Sedan blev det bussen hem.

Keep on running!

Gott om små trevliga grusvägar, flera olika vegetationstyper, inte särskilt kuperat, lite biltrafik och mest flakmoppar och cyklar. Utö kan beskrivas som ett joggingparadis.

Idag besökte jag Utö för första gången. Vilken underbar ö att springa på!

I mitt senaste "löparprojekt", att springa på de större och mer lättillgängliga öarna i Stockholms skärgård, kan jag nu bocka av Utö. Jag hann inte se hela ön men fick ihop nästan en halvmara på en rundslinga på södra delen. Först efteråt förstod jag att jag till stora delar sprungit på ett miltärt skjutfält. . .

"Silverpilen" från Utö Rederi tog cirka 40 minuter till Utö från Årtsta Havsbad. Jag köpte lunchpaketet, en t/r-biljett samt en lunch på någon av Utös restauranger. Det kostade med pensionärsrabatt 200 kronor, prisvärt!

Det blev pendeln ner till Västerhaninge och sedan 7 km snabbdistans till Årsta Brygga. Snabbdistans? Ja, jag var i tidsnöd och fick springa på för allt vad tygen höll men hann, kom tre minuter innan Silverpilen la ut. Senare höll det på att bli en springnota (!) på Utö Värdshus men även då hann jag med Silverpilen.

Oj, vad mycket löpande det blivit de senaste månaderna. Mina normalveckor ligger klart över tio mil och snittet är cirka 15 mil räknat sedan sjukgymnasten friskförklarade mig i slutet av februari.

Nu ser jag fram emot nästa ölöp. Det här projektet lär aldrig bli klart.

Keep on running!

Lugnet före stormen. Snart ska ett inre kaos utbryta för mig. Jag väntar på Vaxholmsbåten på Norra Tynningö brygga och i bakgrunden syns Vaxholm. (klicka på bilderna så blir de större!)

Min farfar Algot Stylvig Suneson var stins i Bankeryd. Han var en auktoritet och skapade ordning med sitt blåsande i pipa och semaforerande med handen. Men när jag återupptog denna stolta släkttradition uppstod bara förvirring!

Du har säkert sett semaforerna ute på bryggorna i skärgården. När man vill att båten ska angöra bryggan fäller man ner den vita skivan, semaforen, i lodrätt läge så att kaptenen ser att någon vill stiga på. Det var precis vad jag gjorde idag men ändå blev det fel.

Jag hade sprungit inne från stan över Gustavsberg, tagit bilfärjan över till Tynningö och satt och väntade på Silverö på Norra Tynningö brygga för färd in till Vaxholm och sedan bussen hem. Jag hade gott om tid. Kanske skulle man ta ett bad?

-Vaxholmsbåten kommer! skriker några personer när jag precis kommit i vattnet.

Herregud, inte nu! Båten skulle ju komma först om 30 minuter. Väl uppe på bryggan ser jag att det är mäktiga Storskär, inte Silverö, som kommer forsande. Det måste ha varit den förbannade semaforen jag fällt som lockat in fel fartyg. Nu är goda råd dyra. Ska jag tvingas stiga ombord och ta en ofrivillig skärgårdstur och komma hem först till kvällen? Eller ska jag säga att det var ett misstag med semaforen? Jag behövde inte göra något, landgången las ut och några passagerare steg av, det var alltså inte semaforen som styrt in Storskär. Puh!

Äntligen kom rätt båt, Silverö. Här fanns kaffe ombord och åkte på pensionärsrabatt in till Vaxholm.

Stockholms skärgård ska vid sidan av Roslagsleden bli årets "löparprojekt" nu när nästan alla badhus i länet är besökta, mitt tidigare projekt. Under mer än 30 års löpning har jag sett väldigt mycket av Stockholm inom en radie av 3-4 mil men skärgården med alla sina öar är ännu ett outforskat område. Eftersom jag älskar att göra utflykter och se nya områden under mina långskubb är skärgården med alla båtförbindelser perfekt. Stockholm kommer aldrig att bli "utsprunget".

Dricka och energi.                               Bilfärjan från Norra Lagnö till Tynningö.

Tynningö var backigt.                                 Nästa Vaxholm.

Dagens skärdgårdslöpning inklusive matinköp med joggingvagnen inne i stan slutade på totalt 36 km.

                                                                        
Keep on running!

Den här anrättningen på Centrumgrillen i Västerhaninge kostade 37 kronor. Då ingick plastgaffeln. . .

. .. men inget vatten. Dricksvattenposten var trasig, fast snygg var den.

Vi långdistanslöpare lever sällan lyxliv. Och det är ju lite av poängen. Så Ibland kan till och med maten från en korvmoj i förorten kännas helt ok efter en lång arbetsdag ute på vägarna.

McDonalds, Burger King, Max och pizzeriorna säger jag aldrig nej till. Gränsen brukar gå vid gatuköken, främst för att de ger intrycket av att vara lite halvsnuskiga, maten lockar heller inte direkt och efter ett långpass vill jag äta inomhus sittande.

Men inga principer är heliga och idag var jag lite busig och beställde en kokt korv med mos på Centrumgrillen vid pendeltågsstationen i Västerhaninge.

-Senap och ketchup på allt?

-Ja, tack!

Det var hela konversationen. Sen fick jag prata bäst jag ville med kajorna och duvorna. Kvittot visade att klockan var 14.20 denna gråa tisdag. Klockan 14.24 steg jag upp från plaststolen, korven var uppäten men halva moset med hårda bitar låg kvar på brickan. Lite stel men ändå nöjd och någorlunda mätt styrde jag stegen mot pendeln hem mot Stockholm.

Ja, man är väl knäpp som gillar detta enkla, nästan torftiga liv. Ändå tycker jag att jag som långlöpare får se och uppleva så mycket, faktiskt mer än då jag satt i "nyheternas centrum" på en stor tidningsredaktion. Jag får se det verkliga livet, inte det tillrättalagda. Som pensionär har jag oceaner av tid, jag kan vara ute en hel dag, har knappt några tider att passa, ingen säger vad jag ska göra utan jag bestämmer allt. Detta om något är friheten!

Alla är på väg till sina jobb, även jag som har en lång löpdag framför mig. Bilden från Saltsjöbanans station Saltsjö-Duvnäs. Dagens löpning utgick från Östervik och slutade 33 km senare i Västerhaninge.

Idag blåste det hård nordlig vind så vad var då bättre än att springa i rakt sydlig riktning? För att få lite variation på sträckorna och kunna se helt nya områden brukar jag ibland ta allmänna kommunikationer första biten och avsluta med pendeln hem. Perfekt när man dessutom bor vid en pendeltågsstation (Karlberg).

Idag fick jag se mycket nytt, sprang på helt okända vägar och stigar i Haninge. Hade rekat innan på Google maps och med min gps kände jag mig säker. Tyresta nationalpark skulle jag vilja upptäcka men dit in har jag ännu inte "vågat" springa.

Galgstenen utanför Jordbro. Det här var en gammal avrättningsplats och sista avrättningen skedde 1855. Det var en dräng som dödat sin husbonde på gården Näringsberg, läser jag på skylten. Tänk vad mycket man kan lära sig under ett långlöp!

Keep on running!

Långpass. Under söndagens löpning till Södertälje (39 km) passerade jag Botkyrka kyrka. Nuvarande stenkyrka är från 1176 och byggmästare var min namne Björn, bror till skyddshelgonet Sankt Botvid.

MInst 500 mil och en mara under 3.30. Det är mina löparmål för 2013.

Nu när jag är nästan återställd kan jag blicka framåt och sätta upp några mål. Jag tar dock inte så allvarligt på det där med mål, det viktigaste är ändå att löpningen ska vara rolig. Och det är den! Att tillfriskna "från de döda", att knappt ha kunnat gå från till att nu springa lika långa distanser som före skadan, är naturligts enormt tillfredsställande.

Mängdmålet tror jag är fullt realistiskt men att springa en mara under 3.30, nej där är jag nog ännu inte. Jag har inte tävlat "på riktigt" sen Jubileumsmaran i Stockholm den 14 juli ifjol. Maran blev tidsmässigt min näst sämsta (3.36), bara premiärloppet Höga Kusten Marathon 1982 gick långsammare (3.45). Den mediokra tiden ifjol får skyllas på att jag precis hade kommit tillbaka från ett coast to coast och det är ingen bra maratonträning om nu någon trodde det.

I år är jag yngst i 65-årsklassen och det är en fördel. En tid på 3.30 skulle räcka till att komma in bland de tio främsta i åldersklassen, de två senaste åren hade jag hamnat i mitten. Jag är lite piskad till att springa minst en mara i år eftersom jag inte vill bryta en 31-årig svit. Därför har jag anmält mig till Göteborgs Marathon den 12 oktober. Går det dåligt där, ja då blir det nog någon mara på kontinenten.

Mängdmålet 500 mil känns däremot lättare. Under de senaste elva åren har jag legat över den nivån med 2007 som toppår på 948 mil. Men eftersom jag i år varit skadad och haft löpstopp har det inte varit helt lätt att komma tillbaka. För att i år klara 500-gränsen behöver jag springa 10 mil i veckan, något som för närvarande känns klart överkomligt. Veckan som gick blev det 15 mil, lite onödigt långt.

För att fortsätta sifferexcercisen: räknat från starten den 25 oktober 1981 fram till dags dato har jag sprungit  totalt 14 553 mil, allt noga nertecknat. Det är nog lite glädjesiffror eftersom sytråd på kartor inte ger exakta värden. Men under senare år med gps och Google maps har mätningen blivit mycket bättre. Nåväl, de tillryggalagda milen motsvarar drygt 3,5 varv runt jorden.

Keep on running!

Henrik Hansen har stannat till för en kort vattenpaus längs Roslagsledens femte etapp mellan Domarudden och Wira Bruk. Just här vid Oppsjön (?) var det lättsprunget men annars var leden tuff.

Mängder av nerfallna träd och i största allmänhet dåligt röjt. Kommunerna som ansvarar för Roslagsleden missköter underhållet.

Idag sprang jag två etapper på den totalt 19 mil långa Roslagsleden.  Vandringsleden med elva etapper sträcker sig från Danderyd i söder till Grisslehamn i norr. I sällskap hade jag 38-årige Henrik Hansen, duktig långlöpare som laddar inför höstens Berlin Marathon som han springer tillsammans med sin fru.

Först ska säga att Roslagsleden är underbart vacker. Denna liksom Sörmlandsleden är något vi Stockholmare ska vara tacksamma för att vi har. Jag har tidigare klankat på den dåliga skyltningen längs Sörmlandsleden, som till skillnad från Roslagsleden sköts av idéella krafter. Nu gäller kritiken kommunernas skötsel av Roslagsleden, främst röjningen.

Henrik och jag har tidigare sprungit två etapper och nu fortsatte vi med etapp 4 (Lövhagen-Domarudden, 12 km) och etapp 5 (Domarudden-Wira Bruk, 20 km). Etapp 4 var lättsprungen medan etapp 5 svårsprungen, främst på grund av nerfallna träd över stigarna men också för besvärlig terräng, det senare kan dock inte Österåkers kommun lastas för.

Egentligen är det riktigt dåligt att träden fått ligga kvar så här länge, gissningsvis något år eller längre. Efter Domarudden fick vi ständigt kliva över trädstammar och kryssa oss fram. Mycket busk, sly och högt gräs var det också. Varför det ser ut så här vet jag inte men efter ankomsten till Wira Bruk fick vi på caféet höra att många klagar. En möjlig förklaring kan vara att kommunen inte har avtal med markägarna på vissa bitar av leden, en skylt i skogen kunde tolkas så. Hur som helst, leden borde snarast röjas! Av spåren att döma verkar det inte vara så mycket vandrare, vi mötte inga under våra ca fem timmar.

Framme i Wira Bruk efter totalt 33 km löpning (varav 1 km felspringning). På brukscaféet tog jag en jättelik räksmörgås, cola och en lättöl och sedan blev det bussen till Åkersberga och Roslagsbanan hem in mot stan.

Vi fick en svettig, solig och helt fantastisk dag. En del av turen gick på asfalterade vägar och eländigt steniga skogsbilvägar, stekande hett. Att komma in i skuggan och på stigarna i skogarna kändes därför som en befrielse. Vid Domaruddens friluftsgård fikade vi och fyllde på vatten, jättebra med detta stopp 12 km in i löpet. Senare "tjuvtankade" vi på en villatomt varför vattnet räckte precis. Henrik sprang med rygga med vattensäck och själv höll jag en flaska i handen och hade en i ryggsäcken.

Troligen fortsätter vi i höst med fler etapper. Mitt mål är att springa hela Roslagsleden. Det här är skonsam träning för ett artrosknä. Det jag glädjer mig mest åt är ändå att löpningen nu går nästan helt problemfritt och att jag  verkar vara lika uthållig som före skadan.

Keep on running!

PS

Leden är "felanmäld" hos Österåkers kommun