Påfyllning. Vid Bellmanskällan i Mälarhöjden fyllde vi på våra vattenflaskor. Nuvarande brunnsbyggnad är uppförd 1928. Medaljongen är gjuten efter ett gipsporträtt, som Johan Tobias Sergel signerade 1797.

Det blir inget Stockholm Marathon i år. Skönt, är inte ens anmäld. Däremot springer mina två äldsta barn, Nils och Erik.

Erik, som siktar på personbästa och en tid under fyra timmar, gjorde på söndagen tillsammans med mig sista långpasset. Gossen verkar i bra form och skulle nog slå pappa. En sådan nesa vill man ju inte utsätta sig för . . .

Nej, skämt åsido, jag är i för dålig form även om jag kanske skulle kunna fullfölja. Siktet är därför inställt på att i höst springa ett maratonlopp och då gärna utomlands. Jag vill inte bryta en drygt 30-årig svit med minst en mara per år. I ärlighetens namn är heller inte Stockholm Marathon min favorit även om det blivit totalt tolv lopp med två  på 2.53 och senast 2011 på 3.12, den bästa tiden om man tar hänsyn till åldersfaktorn. Sämsta tiden i Stockholm är 3.23.

Idag blev det 21 km ner till simhallen i Fittja där vi badade bastu. Otroligt billigt inträde, bara 60 kronor för oss båda. En kilometer innan badet slank vi in på Max varför sista kilometern blev den tyngsta.

--

Hur går det för Steve Knowlton, som försöker slå "världsrekordet" i coast to coast? Svar: sådär. Chanserna är inte ute men veckan har varit oerhört tuff för Steve med mycket bergsklättring och nu ökenlöpning nattetid i Nevada. För att slå världsrekordet måste han snitta på 70 miles (112 km/dag) men efter första veckan ligger han "bara" på 50 miles. Terrängen har nu blivit lättare men om en vecka dyker bergiga Utah upp.

http://stevesrun.blogspot.se/2013   

http://stevesrun.com/ 

http://www.facebook.com/#!/stevedknowlton?fref=ts

Bättre går det för långlöparna Carina Borén och Kristina Paltén. De springer från Turkiet till Finland och är nu i Litauen. Jag är övertygad om att de kommer att nå målet, Steve tror jag dessvärre får det mycket svårt.  I senaste blogginläggen vädrar kvinnorna konflikten om att den ene löparen (Kristina) är mycket bättre än den andra (Carina), som dessutom drabbats av skada men nu verkar ok igen. Hur löser man upp en sådan knut? Och borde man inte ha pratat igenom saken före start? Nu tycks det ändå gå vägen. På frågan jag ställde häromveckan "Är två löpare starkare än en?" blir svaret nej (men helt säker är jag inte).

http://palten.se/aventyr.asp

http://carinaboren.se/

Keep on running!

Jag skulle inte våga springa över USA utan en gps. Den får också följa med på Jans och mitt stundande Tyskland-Danmarkäventyr. Då kan vi vara säkra på att inte springa fel.

Garmin klarade inte att reparera min gps. Då fick jag en helt ny, trots att garantitiden löpt ut.

Det var fel på strömbrytaren på min gps varför jag skickade in den till Garmin i Sverige. En reparation skulle kosta 1 600 kronor men en ny gå lös på 5 000 så det var idé att reparera. När jag häromdagen fick tilbaka apparaten kände jag inte igen den- alla repor var borta, den tre år gamla Europakartan utbytt, ja allt var i nyskick.

Var det samma apparat? Nej, tillverkningsnumret var ett annat. Man klarade uppenbarligen inte av att reparera den så jag fick en ny. Jag behövde bara betala 1 600 kronor. Vilket kap! Modellen är för motorcykel (Garmin Zumo 660), är vattentät och alltså extra lämpad för tufft utomhusbruk. För att aldrig behöva riskera att vara utan ström har jag tre uppladdningsbara batterier.

I en brevlåda i Älta, 18 km hemifrån, låg min borttappade vattenflaska! 

Långpassen fortsätter. Får nästan lugna ner mig så jag inte skadas. Till veckans mera udda löpningar får nog dagens till Älta räknas. Efter lördagens långpass hade jag glömt kvar min vattenflaska på en krog på Rörstrandsgatan. En av medlöparna, Mats Dänsel och boende i Älta, förstod att flaskan måste vara min så han tog med den hem till sig. Jag fiskade upp den idag i hans brevlåda. Löpet fortsatte sedan ner till Tyresö där det blev lunch och ett besök i simhallen.

Idag var det många sniglar ute på vägarna, inte bara lusiga jag utan också den äkta varan i tusental. Det var omöjligt att inte köra över dem med vagnen. Men sniglarna var som geléhallon- när de trycktes ihop återgick de omedelbart till sin ursprungliga form Den snigelegenskapen skulle jag också vilja ha!

Keep on running!

Efter 38 kilometers löpning satt en pilsner på Bagpipers Inn på Rörstrandsgatan fint.

-Hvergang!

Jan och jag får börja vänja oss. Det lär väl bli en och annan pilsner på vårt Tyskland-Danmark-äventyr, som startar den 5 juni. Men mest löpträning just nu, inte ölhävning. Och uppe i Gävle är Jan ute på sina rullskridskor.

Långpassen har varit flera den gångna veckan: 34 km, 38 km och nu i söndags 24 km, totalt en veckodos på 142 kilometer. Senast jag var uppe dom mängderna var i september ifjol. Helt återställd efter skadan? Nä, men visst går det bättre för var dag.

Nu handlar det inte bara om att öka volymen på själva löpningen. Jag måste också få upp volymen på mina lårmuskler och då är det inte primärt löpning som gäller utan övningar i benstärkarmaskinerna på gymmet. Artrosen har medfört att ena benets muskler krympt; vadomfånget är 2 cm mindre på det sjuka benet. En sådan obalans gör att jag fortfarande springer på ett och ett halvt ben och det märks när jag försöker dra på, särskilt i uppförsbackar.

"Vilse i Västerort", hette ett löparevent signerat Peter Nilsson. Vi var 20 löpare och det flesta sprang 30 km, några ännu längre. Här kan du se Mats Dänsels video från lördagens långpass:

http://www.youtube.com/watch?v=2hKx-dp1nDQ

Keep on running!

Steve Knowlton, 47, ska försöka bli världens snabbaste man att springa tvärs över USA. Då måste han springa drygt 11 mil om dagen under sammanlagt 45 dagar. Det blir inte många timmar över till sömn i den stora husbilen, som rattas av hans pappa.

Den 18 maj inleder amerikanen Steve Knowlton sitt världrekordförsök i kust till kust-löpning. Det är med guds hjälp han ska klara det.

Han måste springa 70 miles (112 km) i snitt varje dag. Klarar han det på cirka 45 dagar, ja då har han världsrekord i kust till kust-löpning i USA. Rekordet innehavs av Frank Giannino och är från 1980. Det lyder på 46 dagar, 8 timmar och 36 minuter. Steve ska springa i princip samma rutt, från San Francisico till New York.

Uppgiften blir enormt tuff. Förmodligen är han nu bättre tränad än i höstas då försöket fick avbrytas innan det ens hunnit starta. Dödsbud i vänkretsen och brist på sponsorer, var några orsaker. Då sa Steve i en inetrvju med mig att hans chanser var små men att han förlitade sig på guds hjälp.

Chanserna att lyckas är lite bättre nu, inte minst sedan han raggat upp en stor följebil, motor home. Mot sig har han dock åldern- Steve fyller snart 48 (Frank var 28). Steves största löparmerit är att 2010 ha sprungit tvärs över USA på 75 dagar, starkt med tanke på att han då sprang utan följebil och att distansen var nära 100 mil längre än vad som nu väntar, dessutom hade han inga ambitioner på att det skulle gå undan.

Steve är en anspråkslös man från Minnesota, religiös som många amerikaner och han springer för en god sak- att väcka intresse och samla in pengar för personer med autism och aspergers syndrom. Han har hela tiden legat lågt, inga kaxiga uttalanden.

Han räknar med springa dygnet runt och bara sova 5-6 timmar. Ska han få 100-procentig återhämtning, inte knäckas som andra utmanare? Vi håller tummarna för Steve!

Här kan du följa honom på nätet:

http://stevesrun.blogspot.se/2013

http://stevesrun.com/

http://www.facebook.com/#!/stevedknowlton?fref=ts

 Av de cirka 260 män som sprungit tvärs över USA ligger mediantiden på 82 dagar. Mina tre löp låg på 95, 101 respektive 98 dagar. Steve ska göra det på 45 dagar. En ren plåga, skulle nog även garvadde ultralöpare tycka.

Keep on running!

Hona söker blod.                                          Hanne söker vaccin.

Löpare i Stockholmstrakten är särskilt utsatta för fästingar. Jag har hittills inte vaccinerat mig men idag tog jag första sprutan mot TBE.

Fästingöverförd hjärinflammation, TBE, ökar i Sverige och idag gick Smittskydsinstitutet ut med rekommendationen att sänka åldersgränsen för vaccination från tre år till ett år. Det fick mig att slå till, särskilt när jag läser att symtomen för äldre ofta är svårare samtidigt som biverkningarna är obefintliga.

Efter dagens löprunda och gymbesök slank jag in på en drop in klinik på Sveavägen. Jag fick fylla i ett formulär, betala 315 kronor och efter någon minut var allt över. Jag, som är livrädd för sprutor, kände inte ett dugg.Ytterligare en spruta ska tas om en månad och en tredje 5-12 månader efter dos 2. Sedan har man en grundvaccination.  Därefter behövs en påfyllnadsdos vart tredje till femte år för att behålla skyddet.

Det kostar alltså första året runt 1 000 kronor. Man kunde tycka att Stockholms landsting skulle ge gratis vaccinering till alla som önskar eftersom länet är bland de mest utsatta fästinglänen. Men i Aktuellt fick vi höra från politikerhåll att det var inte aktuellt. Förmodligen är det för dyrt (men det sas inte).

I broschyren jag fick med mig läser jag att TBE drabbar årligen cirka 200-300 svenskar, alltså förhållandevis få, men att sjukdomen som överförs till människor via färstingar är allvarlig. Vuxna kan få bestående men som t ex minnesstörningar, koncentrationssvårigheter eller förlamning. Det finns ingen medicin som botar TBE.

Botemedel finns däremot för Borelia, som är en mycket vanligare fästingöverförd sjukdom än TBE. I Sverige räknar man med att upp till 10 000 personer smittas varje år. Symtomen kan vara diffus huvudvärk, illamående, utstrålande smärtor i armar, ben eller rygg och hos barn halvsidig ansiktsförlamning. Tyvärr finns inget vaccin mot Borelia.

Jag brukar varje år få plocka bort några fästingar från kroppen. Det kan bli fler i år eftersom jag börjat springa mera i terräng och dessutom obanat. Målet är att springa samtliga etapper på Roslagsleden. Alla som är ute mycket i naturen, bland annat joggarna, tycker jag ska ta en funderare på att vaccinera sig.

Keep on running!

Bekymrad min. Jag har efter drygt 3 mils löpning stigit på en gul Uppsala buss och har inte en aning om var jag är, än mindre vart bussen går. Efter ändhållplatsen blev det fortsatt löpning- skulle det aldrig ta slut?

Det skulle bli en löptur på cirka två mil. Felspringningar i okända områden gjorde att distansen blev nära den dubbla. Utan gps är jag som ett litet barn- måste ledas hela tiden.

Det är hemskt med felspringningar. På senaste coast to coast slapp jag detta, tacka gps:en för det! Just nu är den trasig och inne på lagning så jag lever farligt.

Idag var tanken att springa från pendeln i Märsta till Lindholmens station på Roslagsbanan och äta lunch på Kyssinge golfklubb. Jodå, jag lyckades ta mig till golfklubben och få min kokta torsk men innan hade jag virrat runt Arlanda flygplats ett antal onödiga kilometrar.

Underbart vackra småvägar och blommande vitsippor. Men är jag på rätt spår?

Hemma vid datorn hade jag gjort vissa kartstudier. Och jag hade också tryckt ut en detaljerad vägbeskrivning med varenda sväng angiven. Eftersom jag hade en fungerande gps, dock utan kartor, men som mäter avståndet skulle det därför inte bli några problem. Det var ju bara att följa anvisningarna . . .

När gps:en visade 31 km och Lindholmen ännu inte skymtades var det uppenbart- jag var fel, mycket fel. Men var var jag? Ingen aning. Då hörde jag i fjärran brusande trafik och där gick också bussar. Smått förvirrad klev jag på en gul Uppsalabuss.- naturligtvis i fel riktning. Och senare på en annan blå SL-buss som skulle ta mig till Knivsta station, trodde jag. Men inte gick bussen till Knivsta utan vände några kilometrar utanför. Till råga på allt glömde jag mitt månadskort på bussätet när jag steg av. Men med en spurt lyckades jag hinna ikapp bussen och bärga kortet. Sedan var det bara att jogga in till Knivsta, köpa största colan på Ica och ta pendeln hem till Karlberg.

En hemsk dag? Nej. Har man tid spelar ju egentligen felspringarna ingen roll. Jag fick många kilometrar (34) och fick vara med om en hel del. Och bäst av allt- artrosknät höll. Efteråt har jag förstått var jag sprang fel. Jag vara bara några futtiga kilometrar från Lindholmen då jag tog fel i den här korsningen med en märklig sten som vägvisare:

Jag skulle ha följt pilen till höger och inte den till vänster och sprungit rakt öster istället för norr.

Snart har jag min stora vattentätat motorcykel-gps lagad och då är det kanske slut på den här typen av felspringningar. Men det blir en dyr historia- Garmin ska ha 1 631 kronor för att byta ut strömknappen. Värt varenda krona för gps:en var fruktansvärt dyr i inköp. Dessutom ska den ju ta mig över USA en gång till. Och närmast ska den testas i Tyskland och Danmark.

Keep on running!

Halvvägs! På söndag korsar två svenska långlöpare, Kristina Paltén och Carina Borén, gränsen till Polen på sitt 300 mil långa löparäventyr.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.  Men är två löpare som springer tillsammans dag ut och dag in starkare än ensamvargen? Ja, det återstår att se.

Deras äventyr, som startade den 30 april i Istanbul och går till Åbo med avslutande paddling till Stockholm, har stora likheter med t ex Rune Larssons och mina kust till kustlöpningar i USA; ingen följebil, all packning på en baby jogger och relativt långa dagsetapper (Kristina och Carina har hittills snittat på 40 km per dag).

Men det är på en punkt det skiljer- de är två och de springer tillsammans. De är ett sammansvetas gäng, kompletterar varandera och verkar ha väldigt roligt tillsammans. Alltså mest fördelar.

Helt klart blir det en helt annan upplevelse för ensamlöparen jämfört med den som som springer i grupp. Bägge alternativen har sina fördelar- och nackdelar. Själv övervägde jag aldrig att springa tillsammans med någon över USA och vill heller inte göra det på mitt fjärde coast to coast. Samtidigt hade min bror Jan och jag väldigt trevligt tillsammans på vårt 100-milalöp för fem år sedan mellan Denver och Oklahoma City. Så trevligt att vi gör om det hela fast nu mer på hemmaplan och i kortversion; Lübeck-Fredrikshamn.

Är man två kan man hjälpa varandra om det uppstår problem. Men man kan också stjälpa varandra. Vad gör man t ex om den ena löparen blir skadad och inte kan fortsätta att springa medan den andra är hur stark som helst? Avbryter löpet, tar paus och hoppas att skadan läker sig eller fortsätter på egen hand? Mariga problem som Kristina och Carina ställts inför.

Nu verkar det hela ändå avlöpa väl trots att Carina ganska tidigt drabbades av en löparskada. Jag förstår hennes frustration- var det hon som skulle spoliera hela löpet? Dom löste dock problemet på ett bra sätt. Carina köpte en cykel och har nu omväxlande cyklat och ibland sprungit de senaste två veckorna. Cyklandet har minskat, skadan verkar läka och förhoppningsvis parkeras cykeln för gott i Polen. Ska Jan och jag kanske också tvingas köpa en cykel på vårt stundande Tyskland-Danmark-äventyr?

Här kan du följa deras spännande löparberättelse. Synd att dom inte bloggar tillsammans, med två bloggar blir det lite rörigt.

http://palten.se/aventyr.asp

http://carinaboren.se/

Keep on running!

Fyra dagar i Tyskland och nio dagar i Danmark väntar oss. "Asfalten i Danmark ser ut att vara toppen", jublar Jan som dragit upp rutten och som på sina rullskridskor är mer beroende av underlaget än jag som löpare.

Danmark är ett yndigt land. Charmiga småstäder, gemytligt, gott om cykelbanor, god mat och kanske bäst av allt; slät asfalt och medvind.

Ja, det är så vi hoppas det ska bli när min bror Jan och jag den 5 juni sticker ut på ett litet löpar/rolerblade-äventyr genom Tyskland och Danmark. Vi flyger till Lübeck och springer/rullar sedan upp till Fredrikshamn, tar färjan till Göteborg och tåget hem till Gävle respektive Stockholm. Totalt 13 dagar och cirka 50 mil, alltså rätt beskedliga dagsetapper.

Ingen av oss har gjort något liknande ute i Europa, däremot har vi varit ute och rullat och sprungit tillsammans i USA och i Sverige, naturligtvis. Vi är båda rätt ringrostiga men har startat hårdträningen och räknar med att klara av det här.

Jan har som vanligt dragit upp rutten och har koll på det mesta. Tyskland däremot är ett litet osäkerhetsmoment. Vägarna är inte avfotograferade på Google Maps så Jan har inte kunnat spatsera med "gula gubben" och spana in vägstandard etc. Men det är småvägar vi ska hålla oss på så det ska säkert gå bra.

Här är vår rutt:

För detaljerna: http://goo.gl/maps/CWZPS   http://goo.gl/maps/8sSfF

Danmark må vara yndigt men det är också ett dyrt land jämfört med Sverige och framför allt Tyskland. Eftersom vi bor på hotell kostar de en slant, bara hotellövernattningarna går på cirka 8 000 kronor per person (snitt 661 kr/natt, i de flesta fall ingår frukost). Allt är bokat i förväg. Vi har inte valt det bliigaste boendet men heller inte det dyraste även om vi har var sitt rum. Jämfört med USA var det konstigt nog marigare att boka i förväg i Danmark- landet är inte lika uppkopplat.

-Danskarna verkar förstå svenska bättre än vi förstår danska, säger Jan som fixat bokningarna och talat med flera av hotellen (hans konsterande beror nog snarare på att han inte förstår danska så bra).

Keep on running!