Viksjö golfbana, Järfälla. På många golfbanor i Stockholmstrakten finns skidspår, som inte är så kuperade. Söndagens spår i Viksjö var dock ganska sönderkörda. Totalt fick jag ihop 15 kilometer och hittillls i vinter har jag åkt cirka 20 mil skidor, bra träning för knäna. På måndag blir det mer skidåkning men på onsdag återupptar jag löpningen.

Keep on running!

I Hemlingby, Gävle brukar jag normalt springa (Bore Cup går här). Idag blev det dock skidåkning för hela slanten.

I nästa vecka börjar jag springa igen. Rehabträningen har gett resultat.

Senaste besöket hos sjukgymnasten ingav hopp. Hon konstaterade direkt att mitt  "sjuka ben" nu har fått mycket mer muskler.

-Du kan nu börja belasta benet försiktigt och springa 5 km, tyckte hon.

Jag har varit flitig med rehaben och förhoppningsvis har den nu gett visst resultat. Den mesta träningen har gått ut på att bygga benmuskler. Däremot ingen löpning den senaste månaden, knäna har skonats från stötar. Kondisen har hjälpligt hållits uppe med skidåkning och cykling och crosstrainer på gymmet.

Idag blev det ännu mera skidåkning. Jag tog tåget till Gävle och åkte i den fina terrängen runt Hemlingbystugan. Totalt fick jag ihop 17 km och åkte den grönvita slingan på 6,5 km och det gröna milspåret på 10 km. Spåren var bra men sämre än i Lida. Det var några grader plus och jag vallade för första gången- och fick fruktansvärt bakhalt! Varför, ska man inte ha Swix röd under fästet?

Det blev naturligtvis mycket snack om nästa coast to coast med min ruttplanerare Jan i Gävle. Vi kom på en utmärkt idé om hur jag ska klara öknarna i Californien och i Arizona. Jo, tankarna går på en sydlig rutt den här gången.'

Vallometern hjälpte inte.                               Mil- och 15-km spåret i Hemlingby

Keep on running!

Skidspåren i Lida håller hög klass. Det långa 17,5 km-spåret är ganska lättåkt men har ett par brantare backar där jag plogade eller gick ner- jag är rädd för att ramla.

Fantastiskt fina skidspår. Och ingen spåravgift. Ändå kostade dagens skidtur i Lida mig 10 kr/km, totalt cirka 180 kronor.

Det var Jonas L som tipsade om att byta Karlbergsparken mot skidspåren i Lida friluftsområde. Det var ett bra råd- bättre skidspår har jag aldrig åkt i. Där var nyplogade dubbelspår och idag hade jag tur med glidet trots att jag forsatte att köra ovallat. I morgon ska jag ut på jakt efter vallaburkar.

Det var första dagen på sportlovet här i Stockholm. Ändå fick jag vara nästan ensam i spåren denna soliga februaridag med ett par minusgrader och vindstilla. Men i pulkabacken vid friluftsgården (ritad av Ralph Erskine 1942-1943) kryllade det av barn och föräldrar. Det grovtimrade huset är en pärla. Gulaschsoppan efter mina ca 18 km smakade gudomligt gott.

Spåren är bra skyltade.                                Tack för den varningen!

Åkningen går nu lite bättre, tycker jag. Jag är fortsatt ett blåbär men idag åkte jag om en del personer. Får jag bara lite bättre fäste och inte halkar till vid frånskjutet ska det nog bli bättre fart. Att åka så här ute i Guds fria natur och få vara nästan ensam i spåren, ja det är ett privilegium för en storstadsbo.

Enda smolket i bägaren var resan ut till Lida. På SL:s reseplanerare hade jag fått rådet att ta pendeln från Karlbergs station och byta i Tullinge till buss 721. Men när jag klivit av tåget och är 50 meter från bussen kör den i väg. Jag viftade med stavarna, skrek och gensköt föraren när han svängde ut från bussplanen och styrde söderut. Trots att han såg mig och nästan körde på mig stannade han inte. Bussen gick förmodligen i exakt rätt tid eller aningen för tidigt. Men varför inväntade inte föraren pendeltåget?

Eftersom nästa buss skulle gå om först två timmar var enda alternativet taxi. På bussplanen stod tre bilar från Taxi Kurir.

-Kan du köra mig ut till Lida friluftsgård? frågade jag föraren i första bilen.

-Lida, var ligger det? Kan du guida mig?

Jag surnade till och gick till bil nummer två. Samma okunskap där. Men förare nummer tre visste var Lida låg så han fick körningen. Krävs det ingen som helst lokalkunskap av förarna nu för tiden? Eller har gps helt tagit över?

Taxiresan kostade 188 kronor. Utslaget på sträckan jag åkte i skidspåren gör det cirka 10 kronor per kilometer. Nu hoppas jag att restidsgarantin ska ge mig pengarna tillbaka. Efter att ha läst SL:s regler är jag någorlunda hoppfull.

- - -

Tyvärr tvingas jag idag ge ett tråkigt besked:

Det blir inget fjärde coast to coast till hösten.

Beslutet fattades igår tillsammans med min fru. Tråkigt men sant. Jag hade annars hoppats kunna starta i slutet av augusti men tror inte jag hinner komma i form till dess. Just nu känns det bara stressande att ha ett sådant mål när jag inte ens är på springande fot. Jag hoppas ändå i år kunan göra några längre löp i Sverige och min bror Jan lockar också med en längre utflykt där jag springer och han åker roler blades.

Men så ett roligare besked:

Jag planerar ett fjärde coast to coast med start i april/maj 2014.

Keep on running!

Tillbaka efter en runda runt Svenska Mässan och Gothia Towers i Göteborg.

Jag fick ett "återfall" idag- sprang en kortare tur  i Göteborg efter flera veckors totalt löpuppehåll. Visst kändes det bättre men jag återgår nu till skidåkning och annan rehab-träning.

Det här var inte sanktionerat av sjukgymnasten. Hoppas bara att jag inte ställt till något. Men efteråt kändes allt ok och rundan var som sagt mycket kort, totalt 1,8 km, en av de kortaste sträckor jag någonsin sprungit.

Jag är i Göteborg för att träffa en gammal barndomsbekant. Bor på förstklassiga Gothia Towers, ett hotell som serverar den mest överdådiga frukost man kan tänka sig. Inte ens de mest lyxiga motellen i USA bräcker Gothia! 

I Skatås besökte jag klubbstugan och fick syn på den här teckningen som stämmer bra in på mig.

Keep on running!

Det är vackert i Karlbergsparken. Idag blev det drygt en mil på skidor och jag var som vanligt  nästan ensam i spåren.

Skidor, skidor, skidor, gym, promenader och lite simning. Men ingen löpning. Hur ska det här sluta, kommer jag någonsin tillbaka som löpare?

Motvilligt kan jag erkänna att skidåkning har vissa likheter med långdistanslöpning.  Knäskadan gör att jag åker mycket skidor nu och jag kan vara ute i 1-3 timmar. Ibland känns det som om jag var ute och sprang. Jag tappar tid och rum, det blir något meditativt över det hela, ungefär som under ett långt löppass. Och jag blir rejält trött, konstigt nog inte specifikt i armarna trots all stakning.

Jag är verkligen ett blåbär, åker på ovallade skidor och det går väldigt långsamt (8-9 km/tim brukar min gps visa). Det är vad jag förstår ungefär halva hastigheten av vad en duktig skidåkare gör.  Jag behöver dock inte skämmas för det är inte många åkare här i parken, en och annan pensionär och några militärer.

Spåren är förvånsvärt bra. Militären är ute och spårar  med en snöskoter fast just idag var det svåråkt eftersom spåren yrde igen i vinden. Slingan är 2,3 km, lätt kuperad och rätt varierad. Det blir ändå ganska monotont i längden. Nog är löpning roligare och ger en större frihetskänsla, i parken känner jag mig lite instängd.

Men skidåkning är nog ändå bra träning för oss långdistansare. En bekant till mig, Lars Degerheim, tillika en av Sveiges bästa maratonlöpare på veteransidan och jämngammal med mig, åker bara skidor vintertid. När skidsäsongen är över och löpartävlingarna drar igång på vårkanten har han knappt tappat något.

Jag önskar jag kunde säga att den alternativa träningen gör mig bättre. Förmodligen går det framåt men jag har inte vågat testa att springa så jag vet inte hur löpförmågan är. Sjukgymnasten får bestämma när det är dags, vill inte rasera något. Så det lär bli mer skidor, gym och simning framöver. Trist men så är läget just nu.

Keep on running!

Nej, på min blogg har det aldrig förekommit något näthat. Tvärtom, faktiskt. Men det betyder inte att alla håller med om vad jag skriver- och tur är väl det!

Jag har aldrig behövt plocka bort någon "opassande" kommentar från bloggen. Istället förvånas jag över hur "snäll" läsekretsen är.  Kommentarer är alltid kul! Annat var det när jag skrev i SvD, då fick man sina fiskar varma även om ordet näthat är väl starkt. Jag förstod aldrig varför vi hade de där kommentarsmöjligheterna, de tillförde inget till artiklarna utan var mest en lekstuga för missnöjda. Särskilt påtagligt blev det när Näringslivs artiklar via E24 gick i Aftonbladet. Då skedde en vulgarisering. Många kollegor var som strutsen, stoppade huvudet i sanden och läste aldrig kommentarerna, jag läste varenda.

Men här på bloggen är det lugna gatan. Visst, löpning kan tyckas oförargligt. Men i SvD kunde det mest harmlösa ämne röra upp känslorna. Förolämpningarna haglade och ibland var det nödvändigt att väcka moderatorn för att få det värsta bortplockat.

Jag får en del mejl via bloggen, ofta frågor om hur man lägger upp ett löparäventyr typ coast to coast. Särskilt roligt är det med frågor från utlandet. Jag har fungerat som "mentor" för coast to coast löpare och även för flera svenskar som planerat långlöp i Sverige.

Rune Larsson var min mentor och jag vet hur viktigt det är med förebilder. Jag sög i mig vartenda ord Rune skrev och jag frågade och frågade. Rune tröttnade aldrig, svarade på alla nördig frågor. Antagligen förstod han direkt att jag inte bara frågade för frågandets skull utan för att jag verkligen ville veta.

Jag tänker på detta när jag får mejlfrågor, ibland är är det rätt uppenbart att personen inte vill höra mina åsikter utan bara vill få sina egna bekräftade. Jag fick t ex ett brev från en stolt pappa som ville ha tips om hur mycket han kunde löpträna med sin cirka 10-årige son. Själv skulle pappan debutera på maran och skröt om hur bra sonen hängde med på hans träning. Jag bad honom ta det lilla lugna med sonen men det var ett svar som tydligen inte föll honom på läppen. Jag la verkligen ner mycket krut på det där svaret men hörde aldrig av pappan. Inget tack, inte ett ord, inte ens att jag var ute och cyklade och att han hade rätt. Bara tystnad.

De få gånger jag skrivit på diverse löparforum, t ex Funbeat och Jogg, har det tagit hus i helsike. När jag avslöjade nummerlappsfuskare i stora svenska maraton- och halvmaratonlopp blev det hundratals inlägg. Knappt hälften sköt på budbäraren och tyckte jag var en idiot som brydde mig om sådana oväsentligheter.  Att folk bytte nummerlappar med varandra och att fel personer därmed hamnade högt i resultatlistorna i veteranklasserna var inget att bry sig om. I åtminstone ett fall kan man nog tala om "näthat" men på min egen blogg var debatten sansad. Det är nog så; ju större forum desto hätskare.

--

Ännu en löpfri vecka är passerad- trist, men kanske nödvändigt om jag ska bli bra. Idag blev det drygt en mil skidor i Karlbersgparken och tidigare i veckan drygt två mil. Fantastiskt att man kan åka skidor mitt  i en storstad, dessutom på gångavstånd från hemmet. För mig är det rätt långa distanser eftersom jag är en ovan skidåkare. Kommande vecka blir också löpfri och då kommer jag att intensifiera gymträningen.

Keep on running!

Mitt "recept". Sex redskapsövningar och en på matta, det är detta som ska stärka framför allt vänsterbenets muskler så att jag kan börja springa igen.

För första gången har jag fått beröm för att jag inte springer. Sjukgymnasten ordinerade istället diverse övningar på gymmaskiner.

Jag kommer att bli bra och återgå till löpningen. Min sjukgymnast trodde detta och hon verkade övertygad. Det kan dröja en månad, kanske längre, innan jag är ute på vägarna igen. Mitt tillfälliga löpstopp har haft det goda med sig att artrosvärken försvunnit nattetid. Dagtid har jag inte haft några problem.

Idag tränade jag också för första gången på gymmaskiner. Det blev cykel, crosstrainer, rodd, skidstakning, benpress med mera. Riktigt jobbigt. Du som är van vid de här övningarna ler säkert åt mitt lätta program. Roligt? Nej, men jag ska härda ut och fullfölja programmet till 100 procent. Tanken är att gymträna två gånger i veckan hos sjukgymnasten, däremellan träning hemma i lägenheten samt cykling, skidåkning och simning. Någon form av motionsaktivitet ska jag ha minst en gång per dag.

Jag har under många år haft ett haltande steg på vänsterbenet. Men det har  ändå gått bra att springa tusentals mils. Resultatet har dock blivit att högerbenet fått jobba lite mer än vänsterbenet. När jag idag mätte låren var omkretsen på höger ben 54 cm och vänster ben 52.

-Träningen på maskinerna ska göra benen lika muskelösa, trodde sjukgymnasten Sussi Dieng Nylander på Friskis Praktiken.

Keep on running!

Rehab pågår. En av övningarna går ut på att med sträckt underben lyfta en trekilosvikt tio centimeter upp från golvet.

Det har snart gått två veckor sedan jag senast sprang. Jag är trött på rehablivet och längtar ut på vägarna igen.

Nej, jag kryper inte på väggarna för att jag just nu inte springer. Cykling, promenader, skidåkning, diverse rehabövningar inomhus och nu senast vattenlöpning i all ära, det är inte min grej. Visst har tillvaron fördystrats sedan jag drabbats av artros. Och beslutet att göra ett löpuppehåll har inte gjort saken roligare.

Det smärtar när jag ser joggare ute på gatan. Alla andra verkar friska men inte jag. Ska jag någonsin komma tillbaka? tänker jag ibland. Det har gått över fyra månader sedan jag skadade mig i ett maratonlopp i Utah, USA och efteråt fick diagnosen artros. Sedan dess har löpningen i dubbel bemärkelse haltat.

Att läsa om andra som har problem är inte roligt. Jag förstår att ni vill höra positiva nyheter från mig. Men jag är nog inte så nerslagen som det kanske kan låta. Det finns positiva tecken och jag tror att jag har goda möjligheter att kommma tillbaka som löpare. Jag skriver det inte bara för att muntra upp mig och andra. Jag grundar optimismen på följande:

* Det tillfälliga löpstoppet har medfört att värken nattetid har försvunnit och jag har därför slutat att äta smärtstillande. Skönt, jag kan sova normalt och slipper illamåendet!

* Jag är inte lika stel när jag reser mig efter att ha suttit stilla en längre tid.

* Det verkar som om jag har lite lättare att springa normalt på det sjuka benet, det vill säga jag sätter inte lika ofta ner framfoten för att avlasta. Är det månde rehabövningarna som börjar ge resultat?

* Går nu fullständigt obehindrat och känner att löplusten kommit tillbaka.

Styrkt av detta bokade jag en löparresa till Skottland i april. Och planerna att till hösten göra ett längre löp, kanske ett fjärde coast to coast, ligger fast. Men att det skulle ta så här lång tid att bli bra hade jag inte räknat med. Jag har flera gånger trott att jag snart skulle vara helt återställd men där har jag huggit i sten. Glädjande nog har jag inte haft några bakslag, det går ändå sakta framåt.

Jag fortsätter programmet hos sjukgymnasten. I nästa vecka ska hon visa mig diverse övningar man kan göra på ett gym.

Keep on running!