- Din värk på natten beror på att du springer så mycket. Jag tycker därför du ska ta paus ett tag och under tiden stärka musklerna runt knät. Då har du chans att bli bättre än innan skadan.

Det rådet fick jag idag av min sjukgymnast. Suck, jag som tyckte jag kommit igång så bra med löpningen. Under januari har jag sprungit i snitt cirka tio mil i veckan. Distanserna har blivit allt längre: i måndags sprang jag 28 km och igår 19. Jag har inte ont, varken under löpningen eller efteråt. Men som sagt, på natten har jag värk och jag har tvingats ta smärtstillande för att kunna sova. Och löpningen är oren" jag haltar och tassar fram på vänster framfot (jag är hällöpare) men ibland springer jag nästan normalt.

Det verkar ändå som om jag är på rätt väg. Jag fortsätter med det muskelstärkande program jag fått av sjukgymnasten plus en del nya övningar. Dessbättre kan allt ske hemma, jag behöver inte besöka ett gym. Jag är väl en av de få svenskar som inte gått på gym- jag skulle känna mig lite bortkommen där.

Ingen löpning alltså på ett tag, däremot cykling. Promenader skulle heller inte vara särskilt bra. Nu när det är cykel som gäller för att bibehålla konditionen kanske jag kan passa på att nå de mest avlägsna simhallarna i länet, Norrtälje t ex. Frågan är bara hur jag ska få hem cykeln i kollektivtrafiken.

Keep on running!

Vacker vinterdag på norra Djurgården. Jag är på väg mot Lidingö och Bosön.

Vintertid är det suveränt att springa med joggingvagn. Det kan vara hur halt som helst men med vagn är det omöjligt att ramla.

Coast to coast-löpen har gjort mig tll en vagnlöpare. Med kärran känner jag mig alltid trygg. Jag kan ha med mig allt jag behöver på långpassen. Kärran får mig också att dra ner lite på tempot. Och nu på vintern får vagnen hänga med på varenda pass, det känns faktiskt lite  lättare än att springa med dubbade skor.

Sedan får jag nog också erkänna att vagnen är lite av ett camouflage. Mitt haltande löpsteg syns inte så tydligt, i alla fall inte rakt framifrån. Djupsnön är heller inget bekymmer. Vagnen  tar mig fram överallt, de smala specialdäcken skär igenom snön som rakblad.

Idag gick färden ut till Riksidrottsförbundets anläggning på Bosön. Det var inte löparbanan som lockade utan snarare bastun. Något mer olämpligt än dessa doserade banor finns nog inte för ett artrosknä. Men när jag ändå var där blev det några varv på ovalen.

Löpningen går nu någorlunda bra, trots hälta och försvagad kraft i vänster ben. Jag orkar ganska långa distanser, har inte ont och innevarande vecka ser ut att bli den andra tiomilaveckan på raken.

Katt bland hermelinerna. Bosöns löparbanor är inte något för mig. Men jag kan inte klaga på priset, för 30 kronor fick jag tillgång till hela anläggningen.

Alternativ träning. En vecka med elva mils löpning avslutades med lite skidåkning i Karlbergsparken.

Keep on running!

Nyttolöp. Idag sprang jag för att söka ett borttapat lås i snödrivorna i närheten av Bromma flygfält men hur mycket jag än sparkade i snön dök inget lås upp.

Nyttolöp kallar jag löprundor där jag uträttar ett ärende, t ex springer med kärra eller ryggsäck och handlar. Nyttolöp är dock inte nyttiga för alla- två verkställande direktörer i två av Sveriges största banker fick faktiskt sparken efter sådana löp.

Eftersom jag inte har bil uträttas de flesta ärenden på springande fot. Billigt och effektivt. Jag sprang under många år nästan varje dag till och från jobbet och hem på lunch. Ofta tre pass om dagen och vanlig träning behövde jag knappt.

Även i tjänsten sprang jag. Jag vet inte hur många rekognoseringsrundor jag gjort för diverse reportage och nyhetsartiklar i Svenska Dagbladet. Det blir alltid mycket bättre om du har varit på plats och sett hur det ser ut innan du börjar skriva. Det blev också lättare att komma i kontakt med intervjuoffren om du sprang till dem. Löpning förenar och lättar stämningen.

-Kan jag duscha hos er? brukade jag ibland fråga om intervjun skulle göras en bit utanför tullarna.

Jag kan inte minnas att någon sa nej. Och fanns det inte dusch eller om det var opassande att anlända svettig, ja då brukade jag istället springa tillbaka till redaktionen efter intervjun eller presskonferensen. Kläderna hade jag då i ryggsäcken och det var på toaletten jag bytte om. Ibland "tävlade" jag med fotografen om vem av oss som först skulle komma tillbaka till tidningen. Själv blev jag aldrig fast i några bilköer och kunde närmast på minuten säga till mina chefer när jag väntades tillbaka. Ofta brydde dom sig inte vad jag höll på med, dom litade på mig och visste att jag alltid "levererade". Frihet under ansvar, brukar jag kalla det. Så här i efterhand inser jag att jag hade otroligt bra arbetsvillkor.

Bland de lite mer udda tjänstelöpningarna kan nämnas några "polisiära utryckningar". En gällde en  "fin" familj som av kungliga hovstaterna fått hyra ett stort sommarnöje vid Mälaren i närheten av Drottningholms slott. Familjen ägde en stor motorbåt men båten kunde inte angöra den lilla bryggan varför familjen på eget bevåg börjat muddra och gräva ut delar av sjötomten för att torrskodda kunna nå ögonstenen. Länsstyrelsen hade dock fått nys om det egenmäktiga förfarandet och hotade med böter, själv hade jag nosat upp pappren i ett diarium.

-Vad håller du på med?, skrek kvinnan i huset när jag kom injoggandes på den privata tomten.

-Inspekterar ert olgaliga hamnbygge, jag är från Svenska Dagbladet.

Då tog det hus i helsike. Kvinnan gick upp i falsett och kom hotfullt springande mot mig. Bättre fly än illa fäkta- en löpare kan ingen fånga.

Och så var det det där med bankdirektörerna jag indirekt avsatte. Den förste hette Hans Mikaelsson och var vd för dåvarande Götabanken. I ett offentligt arkiv hittade jag papper som visade att han åkt fast för rattfylla och i hemlighet suttit i fängelse under en sommarmånad. Jag gjorde en löprunda till gatan på Östermalm där han stoppades av polisen och också en runda ut på Djurgården där han hade en kvinnlig bekant. Det räckte med ett telefonsamtal till Götabanken- två dagar senare kom banken med ett pressmeddelande där det stod att Mikaelsson avgår av "hälsoskäl". Det blev inte en rad  i tidningen, det var bara jag och en inre krets i banken som kände till vad som verkligen hänt.

Mer buller och bång blev det när jag avslöjade att Sveriges kanske mäktigaste bankdirektör, Jacob Palmstierna i SEB, skattefifflat. Han betalade endast en försumbar hyra för en stor tjänstevilla i Djursholm. Jag hittade pappren på länsrätten i Stockholm och sprang dan därpå ut för att inspektera villan. När artikeln publicerades var skandalen ett faktum. Händelsen fick enorma proportioner; en husransakan gjordes senare på banken och en rättgång inleddes. Palmstierna friades i skattebrottmålet men han tvingades avgå.

Idag är nyttolöpningarna kanske lite mindre dramatiska, ofta sker de till simhallar, affärer eller t ex för att hämta  tågbiljetter på Centralen (jag har dock två gånger sprungit till Arlanda för att skaffa en plastpåse för att slå in joggingvagnen i inför coast to coast).

Dagens löpning var också av nyttokaraktär. Jag misstänkte att jag häromdagen på väg till Tensta simhall tappat ett lås som legat i en ytterficka i ryggsäcken. Jag var nästan säker på var ryggsäcken ramlat av vagnen och sprang därför dit men hittade tyvärr inte låset.

Det blev pendeln hem från Spånga. Eftersom tåget var nära 20 minuter försenat hann jag med att springa 3 km på perrongen. Också nyttolöpning- det var fruktansvärt kallt och jag var nog den ende som slapp frysa.

Keep on running!

Jag bromsade in kärran framför Sophia Hemmet och och överlämnade mig i sjukvårdens tjänst.

Plötsligt har sjukvården blivit  intresserad av mig. Men det är inte en eventuellt sund löparkropp man vill undersöka, snarare tvärtom.

Har man som jag passerat 65 ligger man i riskzonen för en massa allvarliga sjukdomar. Forskarna vill inget hellre än att undersöka en sådan dinosauri.

Den senaset tiden har jag fått inte mindre än tre kallelser från Stockholms läns landsting. Det har gällt undersökning av eventuell tjocktarmscancer, prostatacancer och nu senast en ultraljudsundersökning för tidig upptäckt av bråck på stora kroppspulsådern. Dessbättre har jag klarat alla testerna.

Allt har varit frivilligt och gratis. Det är ju jättebra att vi lite äldre i Stockholm erbjuds de här möjligheterna. Hade jag inte blivit kallad hade jag aldrig låtit testa mig. Och nu när jag vet att jag i alla fall inte har dessa åkommor känns det jättebra.

Dagens undersökning på Sophia Hemmet föregicks av en joggingtur på 15 km i underbart vinterväder. Jag passerade bl a Ulriksdals slott och nationalstadsparken. Som vanligt hade jag med mig min trehjuliga "rollator" och i den låg ombyteskläder.

Innan besöket på Aleris mottagning passade jag också på att ta ett bastubad på gih badet. Jag har återupptagit löpningarna till badhusen i länet och målet är att med fjolårets alla badhusbesök i år kunna bocka av samtliga (kommunala) simhallar. De mest avlägsna återstår dock, bl a Norrtälje simhall och badhuset i Hallstavik men Rimbo har jag klarat.

I Norrtälje bygger man en ny simhall, som ska stå klar vid årsskiftet 2013/2014. Det är långt att springa dit (ca 7 mil) men detta bad måste jag bara besöka. Bilden från Norrtälje kommuns hemsida.

Keep on running!

Alla tävlar vi för Vallentuna FK och alla är vi segrare i vår klass. Överst Torbjörn Andersson, M50, Fredrik Sohlberg, M40, Alex Bonn, M60 och Arne Lekberg, M70.  Klicka på bilderna så blir de större!

Idag tvingads jag ställa in ännu en tävling på grund av skada. Men Vallentuna klarade sig gott ändå- gubbarna tog hem rubbet i Bore Cup frånsett den yngsta herrklassen.

Har alla  artros? Ja, man får nästan det intrycket när man pratar med lite äldre löpare. Idag som flaggvakt på Bore Cup i Vallentuna blev det gott om tid för snack. Det visade sig att flera löpare har eller har haft besvär med artros i knän, höfter eller tår.  Det gällde främst lite äldre löpare, män som kvinnor, men också någon yngre. Tråkigt naturligtvis, men ändå inte hopplöst. Några hade opererats och blivit närmast symtomfria, andra hade kunnat fortsätta att springa, dock med vissa besvär men någon hade fått lägga löparskorna på hyllan.

Jag hade tänkt att ställa upp i dagens tävling men en provlöpning av banan i onsdags fick mig på andra tankar. Jag är för långsam- skulle nog bli hela tio minuter efter segraren i min klass. Men kanske finns jag på startlinjen i deltävling 3 om en månad i Uppsala. För springer gör jag, och det går aningen bättre. Veckomängden har halverats och ligger numera på 5-7 mil. Det trevliga är att jag inte har ont när jag springer, däremot känner jag av artrosen nattetid.

Jag tog en hel del bilder från dagens tävling och dom kan du hitta här:

bilder.suneson.se

Keep on running!

Längst ner i tunnan ute på gården låg dyrgriparna huller om buller bland övrigt pappersavfall. Jag tvingades göra en djupdykning med ficklampa för att få upp hela skatten.

Jag var för snabb med att kasta löpartidningarna. En kulturskatt höll på att gå förlorad.

-Hysterisk blir jag nu, Björn. Släng inte Marathonsällskapets tidningar. De vill jag ju ha! Jag behöver dem! skrev Anette Grinde, redaktör för Sällskapets tidning Marathonlöparen, på min blogg.

När jag dagen efter läste meddelandet rusade jag ut på gården för att rädda vad som rädda kundes. Puh, tunnan var inte tömd! Jag tror att jag lyckades fiska upp alla nummer, kompletta årgångar från 1998-2011. Det var ett jäkla jobb- jag är kort men tunnan var djup.

Jag borde ha insett att det fanns ett intresse för tidningarna. Först hade jag tänkt att lägga ut ett blogginlägg om att jag var på väg att kasta dem men om någon ville ha dem kunde man komma hem och hämta.

-Ska jag ordna kön i trappan? sa hustrun syrligt och så var saken utagerad.

Kvar i tunnan ligger nu en massa svenska Runners World. Men dom är väl ingen intresserad av?

Keep on running!

Alla löpartidningar från mitten av 90-talet fram till i år kastades. Men de gamla godingarna från 80-talet behöll jag.

Det kändes lite vemodigt att kasta bort sina löpartidningar. Men tiden har "sprungit ifrån dom".

Det var med viss tvekan tidningarna åkte ut. Kanske skulle jag ångra mig? Men hur ofta har jag egentligen bläddrat i dem? Nästan aldrig och nu var det dags att ta itu med hyllvärmarna, som hotade att ta över hemmakontoret.

Men innan de las i pappersinsamlingen skulle jag i alla fall bläddra igenom dem. Så var det tänkt. Det gick bra några årgångar men sedan började det kännas som en mara. Jag blev tröttare för varje årgång och för att ta mig i mål var jag tvungen att kasta resten osett.

Ärligt talat missade jag nog inte så mycket. Specialtidningar av det här slaget har en tendens att upprepa sig. Har du som jag prenumrerat nära 30 år på Spring Time (föregångaren till Runners World), svenska och amerikanska Runners World, Marathonlöparen (Svenska Marathonsällskapets tidning), och Kondis (norska motsvarigheten)- ja då känns det mesta igen.

Snabbspolningen blev ändå intressant. En ung Evy Palm, en ung Rune Larsson och andra affischnamn fladdrar förbi. Tidens flykt märks mest på utrustningen- i RW från 1999 dyker en annons upp för världens första gps-klocka, ett riktigt muskedunder av märket Casio Protrek Satelite Navi. Det enda som är sig likt från forntiden är Perfekta vätskebälte.

En helsidesannons från Nike i oktober 1999 får mig att haja till. Krigsstilsrubriken lyder:

                   Tänk att ingenting är omöjligt

                                     LUDMILA

Två år tidigare hade häckdrottningen fått Svenska Dagbladets bragdguld men 2001 var sagan över då hon avslöjades för dopning. Andra sorgliga löparöden som dock gladde några år var Sven Nylander och Sara Wedlund, båda på RW:s förstasida.

Allt åkte dok inte ut i rensningen. Russinen i kakan behölls; Springtime från 1984-1995. Numren kan idag tyckas lite töntiga rent redigeringsmässigt men vilken äkthet, skrivglädje och entusiasm artiklarna utstrålar. Och tipsen då är lika hållbara som idag. Allt var dock inte bättre förr, bara löparna höll jag på att säga!

Keep on running!

Glada miner på Nyårsloppet. På bilden Christina Allesson och Björn Engberg.

Sprang du Nyårsloppet i Vallentuna? Då är du kanske med på någon av mina bilder.

Som funktionär på Nyårsloppet passade jag också på att ta bilder på löparna som sprang 5- eller 10 km. Totalt har jag laddat upp ca 130 foton. Du hittar dem på den här länken:

http://bilder.suneson.se/

Det är fritt fram att använda bilderna men ange då källan: www.suneson.se

Nästa tävling Vallentuna FK anordnar är Bore Cup lördagen den 12 januari (7,5 km). Bore är en av mina favoriter, kanske ställer jag upp där trots skadan och risken att komma sist.

Keep on running!