Nä, nu är det dags att gå upp i distanserna. Att harva några mil i veckan gör mig inte riktigt nöjd. Därför får det bli tio mil nästa vecka.

Hur är det med skadan och i vilken form är du?

Ärligt talat, jag vet inte riktigt. Men jag misstänker att jag är starkare än jag visat sedan knäskadan i slutet av september. Skadefri har normaldosen varit 12-15 mil i veckan, där är jag ännu inte.  Men nu känner jag att 3-7 mil i veckan är för lite.

Artros och inflammation löd diagnosen. Antinflammatoriska piller har jag nu ätit i nära en månad men har fortfarande lite ont i knälederna. Glädjande nog har jag däremot inte speciellt ont när jag springer utan värken är nattetid och när jag böjer underbenet kraftigt, kliver upp på en pall, knyter skorna eller går nerför trappor. Men under de senaste löprundorna har värken försvunnit helt mot slutet och idag kände jag under Brunnsvikenrunt att jag kunde ha tagit ett varv till och fått ihop en tvåmilare.

Den värk jag ändå kan känna under löpningen har nog inte så mycket med artros eller inflammation att göra utan är vanlig "hederlig" träningsvärk. Jag har nämligen gjort diverse benövningar för att stärka musklerna runt knät och det är övningar jag är helt ovan vid. Så den smärtan kan jag bortse ifrån. Och att träna med artros ska inte vara fel, dr Carter Farrell berättade att det finns personer som kan fortsätta som vanligt med sin löpning. Måtte jag tillhöra den gruppen!

Jag inser dock min begränsning- idag beslutade jag att inte delta i första deltävlingen i Bore Cup (10 km i Gävle 8 december). Jag vill inte riskera något, är dessutom alldeles för långsam, inte ens säker på att klara milen på under timman. Ifjol gjorde jag milen på 42 minuter och vill inte "skämma ut mig". Men kanske återkommer jag till deltävling 2 den 12 januari då min klubb Vallentuna FK håller i taktpinnen.

Ser verkligen fram mot nästa vecka. På onsdag ska jag dessutom hålla föredrag om mina coast to coast. Och på tal om coast to coast- jag drömmer om ett fjärde nästa år.

Keep on running!

Långpass på 22 km. Så här långt har jag inte sprungit sedan knäskadan för två månader sedan så visst kändes det toppen att nå toppen av Skurubron. Observera "rollatorn" i vänstra bildhörnet.

Hur komer man tillbaka efter en löparskada? Ja, inte genom totalvila. Själv tror jag på metoden att "springa igenom skadan".

0, 0, 0, 22. 36, 26, 37 och 72 km. Där har du mina veckodoser efter knäskadan i Utah-maran den 29 september. Som synes ingen löpning de tre första veckorna (och inte mycket annan rörelse heller, kunde knappt gå) men sedan en försiktig stegring av antalet löpta kilometrar kryddat med promenader, cykling och lite benböjövningar hemma.

Nej, jag har aldrig trott på totalstopp efter en löparskada. För mig har bästa medicinen varit keep on running. Jag tror mig känna kroppen så väl att jag kan avgöra om det är skadligt att fortsätta att springa. Ofta ger det sig sig själv; gör det riktigt ont och om smärtan tilltar under löpningen, ja då går det ju bara inte att springa. Men småont stoppar mig inte.

Jag minns när jag hade piriformis syndrom, en liten muskel bak i rumpan som klämmer på ischiasnerven om muskeln blivit svullen på grund av överansträngning. Visst, jag gjorde alla föreskrivna strechövningar men jag sprang också. Det gjorde ganska ont, ena foten släpade i marken så det hördes lång väg och folk vände sig om. Det måste ha sett förskräckligt ut när jag haltade fram i en hastighet aningen fortare än vanligt gångtempo. Men jag tror att tillfrisknandet den gången påskyndades tack vare att jag fortsatte att springa, dessutom tappade jag inte kondisen.

Under mina 30 löparår har jag i det närmaste varit förskonad från löparskador. Min erfarenhet på skadeområdet är alltså väldigt begränsad. Jag har heller ingen medicinsk utbildning. Så jag vill inte råda någon att "springa igenom" sina skador. Men för mig har det fungerat.

Däremot har jag större erfarenhet av hur man inte blir skadadad. Min filosofi har alltid varit att gå försiktigt fram, inte snabbt öka mängden eller plötsligt börja springa en massa tuffa kvalitetspass. När du bryter ditt invanda mönster ökar skaderisken. Jag ligger visserligen på höga träningsmängder (12-15 mil i veckan) men vandringen till den toppen har fått ta lång tid. Och när jag väl nått toppen pustar jag inte ut utan fortsätter med samma veckomängder, att svaja upp och ner ökar också skaderisken. Det är också LSD jag går på, long slow distance.

Men likt förbaskat blev du skadad? Ja, jag följde inte mina råd- det var idiotiskt att ladda upp inför maran med en massa nerförslöpning. Jag hade ju ingen som helst vana vid sådan träning.

Den här veckan blev en "mängdvecka" med 72 km. Och i veckan passerade jag 800 mil räknat sedan årsskiftet. Kommande vecka trappar jag ner lite, det får inte bli för mycket av det goda. Löpningen känns annars bra. Jag har obetydligt ont och smärtan tilltar inte med distansen. Mina 22 km idag satt fint!

Keep on running!

Rune knuffade under 71 dagar och 3 612 km en nerlastad baby jogger, från Portugal till Sverige och fick ibland hjälp av Susanne. Båda är enormt duktiga löpare, Rune dessutom ett muskelpaket eller var det vinet och all den goda maten längs vägarna som gjorde honom så biffig?

Så lika men ändå så olika. Rune Larssons och Susanne Johanssons löpning genom Europa hade stora likheter med mina tre coast to coast i USA. Men på tre punkter skiljde det.

Efter att ha läst deras bok "Löparäventyret- på småvägar genom Europa" drar  jag flera paralleller. Här några likheter:

* De sprang också med en en joggingvagn. Rune fick dock slita som ett djur med den överlastade vagnen men han klagade aldrig.

* Även deras dagsetapper låg på drygt fem mil och de sprang i princip varenda dag (undantaget några dagar då Rune och Susanne var skadade)

* Hela sträckan gjordes per fot- att fuska genom att lifta var även för dem fullständigt främmande. De sprang långsamt, gick i uppförsbackar. De  var ute hela dagen och nådde i regel målet först när det började skymma.

* Aldrig sura miner, alltid positivt tänkande.

Skillnaderna då? Ja, den största skillnaden var nog att deras dagar inte var så planerade som mina. Jag visste exakt vart jag skulle och var jag skulle bo. De tog dagen mera som den kom och på så sätt var deras löp äventyrligare. Egentligen hade jag  också velat göra så men jag vågade inte- dels för att jag är en försiktigare general men också en sämre löpare än Rune och Susanne. Jag var tvungen att ha koll på allt.

En annan stor skillnad var att deras äventyr var en lågbudgetvariant. De campade hälften av nätterna, jag bodde nästan alltid på motell, dessutom på relativt fina sådana. Jag behövde lyxen för att orka med nästa dag men för dem var campinglivet inget negativt. Generellt verkar jag dessutom ha haft något bättre och nyare utrustning. Jag förlitade mig t ex helt på gps-navigering, Rune och Susanne körde med papperskartor, klart sämre enligt mitt tycke och de råkade också ut för en del felspringningar. För dem var uppdykande byar, städer och matställen ofta överraskningar, jag visste i regel vad som väntade. Trots Runes rutin drabbades de ibland av mat-, vätske- och saltbrist, något jag klarade mig ifrån men inte under de två första USA-löpen.

Det skiljde också stort på vilka vägar vi valde. De älskade småvägarna, jag motorvägarna (mest för de breda vägrenarna där jag var säker men också för att motellen låg  längs Interstate).

Boken då, hur är den? Jodå, trevlig och lättsam läsning. Den är skriven i dagboksform och eftersom de turas om att skriva blir det inte så monotont.  Ändå är de 75 kapitlen/dagarna relativt lika och så var det kanske också i verkligheten. Vi får veta vad varenda by och stad heter, vilka restauranger de besökt, vad det ätit och om de campat eller bott på hotell. Det jag som löpare saknar är att boken inte riktigt är skriven för oss löpare utan är mera en vanlig reseberättelse i kronologisk ordning. Den hade blivit intressantare om texten ännu mera inriktats  på själva löpningen, om problemen, glädjeämnena, tankarna, reflektionerna, utrustningen, praktiska tips och små reportage om personer och företeelser de stött på längs vägen etc. Det är ju ändå ett fantastiskt löparäventyr de haft.

Boken tycker jag är proffsigare än det kompendium Rune skrev efter att 1994 ha sprungit tvärs över USA. Den skildringen kom dock mera från hjärtat. Synd att kompendiet aldrig redigerades och gavs ut i bokform.

Här kan du beställa boken:

www.collanaforlag.se/butik/loparaventyret-pa-smavagar-genom-europa/

Keep on running!

Det går inte att lita på Göteborgs Varvets resultatlistor. Mer än vart tionde  resultat är felaktigt- en annan person än den anmälde har sprungit.

Minst 8 000 löpare sprang i en annan löpares namn på årets Göteborgs Varv. Det uppger  Ronny Sveum på Göteborgs Varvets kansli idag för mig.

Att resultatlistorna i år liksom tidigare år är missvisande beror främst på att Varvet inte tillåter omregistreringar. Många som tänkt  springa  kan av olika anledningar inte starta men  för att få lite valuta för den höga startavgiften ger de bort eller säljer nummerlappen.  Men eftersom inte namnet ändras hamnar fel person i resultatlistan.

- Vi hade gärna tillåtit namnändringar. Vi försökte för ett par år sedan men vi grejade det inte rent tekniskt och administrativt. Det hela ligger därför på is, säger Ronny Sveum.

Varvet har varit i kontaktat med Vasaloppet och Lidingöloppet där omregistreringar är möjliga. Främst Vasaloppet har haft stora problem med namnbytena. En svårighet är att namnet finns på nummerlappen  och att denna trycks en månad i förväg. Behåller Varvet denna ordning skulle det inte gå att göra namnändringar tätt in på loppet.

Jag har flera år nagelfarit resultatlistor och kollat bilderna när jag gjort mina tiobästalistor för veteraner på maraton och halvmaraton. Jag har då upptäckt mängder av fel men att det skulle handla om så här många överraskar. I år strök jag ett tiotal topplöpare på Varvet, ofta var det ungdomar som sprungit med mammas eller pappas nummerlapp eller en man med en kvinnas lapp. I regel handlar det om aningslöshet men i några fall om medvetet fusk.

Det är oacceptabelt med alla dessa fel. Det borde ligga i allas intresse att resultatlistorna är så riktiga som möjligt. Alla som sprungit, även vanliga motionärer som bytt nummerlapp, är intresserade av att få se sitt namn i resultatlistan. Att skylla på tekniska och administrativa problem håller inte. Jag misstänker att det är pengarna som är problemet, Sveum gjorde vissa antydningar om detta.

Han har emellertid ambitionen att de 25 första löparna i varje åldersklass skall vara riktiga (Varvet har dock officiellt inga åldersklasser men det går att manuellt göra denna uppdelning). Det tycker jag är en bra ambition, att granska längre ner är onödigt. Sedan är det bara att hoppas att man snarast löser frågan om omregisteringar, då skulle många problem försvinna. 

Keep on running!

Det var med lätta steg jag lämnade naprapaten med beskedet om att det inte är någon större fara med mig. Bilden från Långbrodalsvägen söder om Älvsjö.

Mina knäproblem är nog inte så allvarliga. Jag blir bättre för varje dag och räknar med att vara återställd om några veckor.

Idag var det dags för besök hos naprapaten Anders Zetterström, som hjälper oss Vallentunalöpare när vi råkat ut för skador. Anders bände och vred i mina ben, klämde och masserade och jag förstod rätt snart att det inte är någon större fara med mig eftersom det mesta kändes normalt frånsett att jag är lite öm på utsidan av höger knä och att vadmusklerna ömmar  vid tryck.

Jag har fått diagnosen artros i mitt vänstra knä men det är inte artrosen som ställt till det utan sannolikt allt för intensiv nerförslöpning i samband med ett maratonlopp i Utah. Jag drog då på mig överbelastningsskador på muskler och senor runt knät och i början var värken koncentrerad till vänster knä men när det friska högerbenet började utsättas för mer belastning flyttades skadan till höger knä.

Anders har gett mig ett program, som ska stärka musklerna runt knät. Bland annat handlar det om cykling och enkla övningar jag kan göra hemma, t ex fästa en cykelslang runt foten och dra.

Jag är hoppfull; trappar nu  mycket försiktigt upp löpningen  och är snart uppe i fyra mil i veckan. Idag sprang jag drygt en mil utan att knappt känna någon värk. Det går dock långsamt, vanliga joggare springer om mig men det känns bättre och bättre dag för dag. Det är skönt att inte behöva känna någon som helst press. Jag har snart gjort 800 mil i år och tävlingssäsongen är över (Bore Cup som snart startar hoppar jag troligen över).

Den 4 januari fyller jag 65 år. Jag blir yngst i 65-årsklassen, en stor fördel och förhoppningsvis kommer jag då att finnas med igen på mina tiobästalistor på maraton och halvmaraton. Men 2012 blev ett förlorat tävlingsår.

Keep on running!

Fredrik Uhrbom från Spårvägens FK tävlar i klass M35 och är i år snabbast bland veteranerna på maraton. Bilden är från Stockholm men det var i Nordkoreas huvudstad Pyongyang rekordtiden 2.25.21 noterades.

Det har vänt! Årets maratontider bland svenska veteraner (löpare 35 år eller äldre) är de bästa på mycket länge.

Maratonlöparna blir allt långsammare för varje år. Så har det låtit under de senaste 20 åren. Men nu är det dags att ompröva denna "sanning". 2011 och 2012 vände det, i alla fall för veteranlöparna , främst för männen och i viss mån även för kvinnorna, visar mina siffror.

Vad beror vändningen på? Förmodligen på att rekordmånga springer maraton. Ju större bredd desto större topp, brukar det heta. Dessutom har tävlandet utomlands ökat dramatiskt- i början var det bara cirka 10 procent av resultaten på mina listor som härrörde till ett lopp i utlandet, idag är siffran 30 procent. Åker man utomlands är man uppenbarligen mer taggad.

Min veteranstatisk är detaljerad. Jag har sedan 2004 gjort tiobästalistor för män och kvinnor  uppdelade på femårsklasser, de första åren fanns dock inte de allra yngsta och äldsta veteranklasserna med. Statistiken bygger på såväl svenska som utländska lopp, alltså ett enormt urval.

För att rensa bort extremresultat har jag jämfört  5:ornas resultat och inte 1:ornas. Det är alltså "medianlöparens" prestationer jag nu jämför när jag konstaterar att maratontiderna blir allt bättre bland de bättre veteranlöparna. Jämfört med tiderna från mitten av 2000-talet handlar det om förbättringar på 1-5 minuter i de olika åldersklasserna, i vissa fall ända upp till 10-15 minuter.  Metoden jag använt ska ge ett statistiskt säkerställt resultat.

Utvecklingen vi ser är alltså väldigt glädjande. Däremot är det osäkert om trenden är densamma bland "eliten", alltså löpare under 35 år ( här har jag ingen statistik). Men ingen är idag i närheten av Kjell-Erik Ståhls 2.10.38 från 1983.

Förresten, platsar du själv på årets 10-bästalista? Titta i vänstermenyn under statstik vad som krävs! Med Bromölla Marathon i helgen är maratonåret 2012 snart över. Mejla mig om något resultat saknas.

Keep on running!

Dr Carter Farrell är Sveriges mest erfarne löpardoktor. Han är jämngammal med mig och har sysslat med löparskador sedan 1982.

Det är fortsatt "keep on running" som gäller. Men beskedet från läkaren kunde ha varit bättre.

Jag har artros (tämligen lindrig sådan) i mitt vänstra knä samt en inflammation. Det beskedet gav Carter Farrell idag efter att knät magnetröntgats.

Dödsdom? Nej, absolut inte, tyckte han. Och själv blev jag inte knäckt , hade nästan väntat det svaret. Det är ingen löparskada, "bara" en åldersrelaterad åkomma och motion är bästa medicinen. Många kommer tillbaka.

Det som också gör mig hoppfull är att jag inte har direkt ont när jag springer, varken under eller efter löpningen. Fortsatt keep on running alltså. Men någar 15 mil i veckan blir det inte, jag kommer tills vidare att lägga mig på kanske 5 mil. Inflammationen botas med medicin och jag ska också gå hos sjukgymnast.

-Vad tror du om ett coast to coast till våren?

- Kanske inte till våren men till hösten. Du är den typen som aldrig ger upp, skrattar Carter Farrell.

Med det beskedet stack jag ut på en lugn löptur med min förtäckta rollator (joggingvagnen). Milen gick på 1.02. Så länge en fot sätts framför den andra finns det hopp!

Keep on running!

En shoppingrunda på stan med baby joggern är alltid trevligt. Men idag slog tjuven till när vagnen parkerades utanför butiken.

Alla som blivit bestulna vet att det inte är pengarna som är det viktiga. Man känner sig kränkt och förstår inte varför någon kan vara så simpel.

Det var på krönet av Hantverkargatan det hände. Jag hade stannat till vid färgbutiken för att köpa ett duschdraperi. Jag var inne högst fem minuter och när jag kom hem upptäckte jag att min lilla gps, en cykeldator av märket Garmin Edge 200, inte längre låg kvar i vagnens nätficka. Någon hade tagit avståndsmätaren, den jag hade så stor glädje av under senaste USA-löpet.

Suck! En ny gps är beställd och i fortsättningen får jag inte vara lika aningslös.

Trevligare däremot var paket som låg hemma på hallmattan och väntade. Det var Rune Larssons och Susanne Johanssons reseberättelse om deras löpning från Portugal till Sverige, ett 71 dagar och 3 612 km långt äventyr. Återkommer med en recension.

Keep on running!