Steve Knowlton, 47 år.                          Rutten San Fransisco- New York

Han beskrivs som en "Ordinary Man". Men att springa coast to coast, dessutom på världsrekordtid, är något extraordinärt. Det kan gå med guds hjälp, berättar Steve Knowlton.

Den 15 september gör Steve Knowlton ett försök att bli världens snabbaste man genom att till fots korsa den amerikanska kontinenten på 45 dagar. Det betyder att han i snitt måste springa drygt 11 mil om dagen (70 miles).  Jag har fått en kort intervju med den 47-årige amerikanen, som 2010 gjorde sitt första coast to coast på 100 dagar.

Hur bedömer du chanserna att lyckas?

-Jag vet att mina chanser är små men jag hoppas på guds nåd.

Under de senaste åren har det gjorts några försök att slå Frank Gianninos rekord från 1980 (46 dagar). Försöken har dock ofta slutat snöpligt.

Hur mycket har du tränat det senaste året?

- Minst 16 mil i veckan, ibland 22.

Vad kommer det hela att kosta?

- Runt 30 000 dollar.

Exakt hur han ska få ihop den summan vet han inte. Sponsorerna har varit njugga. Och det är ännu inte klart hur det blir med följebil och medhjälpare.

-Förhoppningsvis får vi en husbil att sova i. För egen del blir det inte så mycket sömn. Jag räknar med att springa 18 timmar om dagen och sova 5-6.

Steve berättar att han känt sig stressad det senaste halvåret. Men han är ändå fast besluten att försöka genomföra löpningen även om det kan bli rena helvetet.

-Jag kan bara göra mitt bästa och pressa kroppen till den yttersta gränsen.

Raka motstasen till Steves löp var ultrakändisen Dean Karnazes coast to coast 2011. Det var visserligen inget världsrekordförsök men Dean hade hur mycket resurser som helst- en följebil körde framför för att ta vind, man langade dricka och torkade Deans svettiga ansikte,  han fick sova gott om natten i en jättelik och lyxig buss, pressuppbådet var naturligtvis enormt. Dean framställdes som rena Stålmannen i dagliga tv-utsändningar. 73 dagar pågick spektaklet.

Det är därför lätt att känna sympati för en "ordinary man"  som Steve Knowlton. Du kan följa honom här:

https://www.facebook.com/stevedknowlton   http://www.steveknowltonsworldrecordrun.com/

Keep on running!

Norrmannen Mensen Ernst tjänade grova pengar i början på 1800-talet när han på rekordtid sprang extremt långa distanser och lät folk slå vad om han skulle klara tidsmålen, t ex Paris-Moskva på 15 dagar. Men var det rent spel?

Mensen Ernst var säkert en otroligt bra ultralöpare, även med dagens mått mätt. Men så bra som han utmålas i historieböckerna var han inte. Jag misstänker att han var århundradets fuskare!

Få verkar ifrågasätta Mensen Ernsts fantastiska löparprestationer. Denne norrmann, född 1795 och död 1843, genomförde ett 100-tal spektakulära långlöpningar i Europa och Asien. I ultrakretsar betraktas han som en gud- han är bl a Jesper Olsens stora hjälte.

Men är det sant allt som skrivits om norrmannen? Han påstås ha sprungit Paris-Moskva, en sträcka på 1 660 miles eller 2 656 km, på 13 dagar och 18 timmar. Det innebär cirka 20 mil per dag! Året var 1832 och Mensen ska ha tvingats simma över ett tiotal floder när han följde Napoleons gamla krigarrutt. Saken blir inte sämre av att han två dagar innan framkomsten till Moskva ska ha blivit inlåst i ett fönsterlöst rum på en krog men att han lyckades ta sig ut genom skorstenspipan och anlända en dag tidigare än beräknat till Moskva.

De här uppgifterna figurerar bland annat på Wikipedia och i diverse  tidningsartiklar. En av de äldsta är New York Times från 23 mars 1879 (se nedan) och just denna artikel verkar vara källan till många senare artiklar.

Själv tror jag Mensens Moskvalöp är en skröna. Ingen människa klarar att springa 20 mil om dagen under så lång tid. Och skulle han ha lyckats ta sig till Moskva på cirka två veckor, ja då har han inte gjort det för egen maskin utan till häst eller på annat sätt. Fusk med andra ord. Flera av hans andra prestationer kan däremot vara riktiga.

Vad har jag för bevis för att Mensen är en bluff? Inga, mer än att några av de mest omskrivna prestaionerna är fullkomligt orimliga, även hans påstådda tur och returlöp Istanbul-Calcutta på 59 dagar. Sträckan ska vara 8 900 km vilket skulle göra ett snitt på 15 mil per dag!

Om man jämför Mensens tider med vad de bästa ultralöparna idag springer på förstår man att det måste vara något fuffens. Andreas Falk är svensk mästare på 6-dagarslöpning efter att i år ha slagit legenden Bertil Järlåkers 25-åriga rekord. På en 900 meter platt asfaltsbana i Ungern sprang Andreas 760 km vilket gör ett dagssnitt på 12,7 mil. Det var långt ifrån Mensens 20 mil. Ändå hade svensken de bästa förutsättningarna; fick mat hela tiden, råkade inte ut för några rövarband, behövde inte simma över floder, hade bra skor, behövd inte bära sin utrustning etc. Till skillnad från Mensen kunde Andreas inte fuska. Ett tidtagningschip registerade varje varv, Mensen hade inga kontrollanter längs vägen.

20 mil per dag faller alltså på sin orimlighet. Vi kan jämföra med Rune Larssons svenska rekord på 24-timmarslöpning ( 26,2 mil satt år 1986). Men skulle Rune ha mäktat med att som Mensen snitta på 20 mil per dag under två veckor samtidigt som han tvingades bära sin egen packning, springa på eländiga vägar, bara sova 2x15 minuter per dygn och ha vin som huvudsaklig "sportdryck"? Absolut inte! Nej, allt tyder på att Mensen har fuskat.

Amerikanen Steve Knowlton ska försöka slå "världrekordet" på coast to coast genom att korsa den amerikanska kontinenten til fots på 45 dagar- en lusig man jämfört med norrmannen Mensen Ernst.

Det går också att jämföra Mensens tider med vad coast to coast-löparna gör. Själv behövde jag cirka 100 dagar och gjorde lite drygt 5 mil per dag. Majoriteten är snabbare och snabbast av alla är Frank Giannino som 1980 sprang San Francisco- New York på 46 dagar vilket motsvarade 10,7 mil per dag. Amerikanen skulle alltså få storstryk av Mensen.

Steve Knowlton ska den 1 september attackera det 32 år gamla rekordet. Målet är 45 dagar, även det blygsamt jämfört med den "flygande norrmannen". Jag hoppas kunna återkomma med en intervju med Knowlton här på bloggen.

Vad tror du själv om Mensen Ernst? Fuskare eller korrekta resultat?

Keep on running!

 

Bilfritt på Klarälvsbanan. En av de vackraste passagerna över Klarälven, annars såg Jan och jag inte mycket av denna vackra älv på grund av alla träd och buskar.

Det är inte ofta man kan springa en hel dag utan att möta en enda bil. Men på Klarälvsbanan i Värmland går det. Jan och jag fick vara nästan ensamma på denna gamla banvall, som gjorts om till en nio mil lång cykelled, ett paradis för "fotfolket".

Ifjol var vi här och sprang respektive rullade Klarälvsbanan en heldag. Men då tog vi bara halva sträckan (Karlstad-Deje). Nu låg vi på hotell i Karlstad,  klämde hela sträckan på två dagar, dessutom i rätt riktning, det vill säga medströms från utkanten av Uddeholm ner till Karlstad. Vi fick alltså en svag, svag nerförsbacke hela tiden fast den märkte vi inte mycket av.

Löparparadis? Det ska nog tas med en nypa salt för Klarälvsbanan är inte så vacker som man lätt kan tro. Trots att banan följer Klarälven långa sträckor och passerar flera sjöar ser man inte mycket vatten. Det är alldeles för mycket träd och buskar som skymmer sikten. Egentligen en skandal, leden som fått EU-stöd, måste röjas!

Träd och buskar men var är älven?      Hål i vägbanan, farligt för "hjulfolket".

I Karlstad tog vi bussen mot Uddeholm.  Munkfors gav ett trist intryck.

Jan var i kanonform och flög fram på sina rolerblades medan jag var i usel form och hade problem med löpningen redan från start. Men jag klarade mina 55 km första dagen och de sista milen gick inte så mycket långsammare än de första. På de två dagarna fick vi ihop totalt 87 km. Bävar lite inför maran i september i Utah om inte formen blir bättre, dessutom har jag lite småont här och där och är vig som en 80-åring.

Vad behöver cyklister, rolerbladeåkare och löpare på Klarälvsbanan? Utedass, kan man tro för det finns gott om den varan längs banan, däremot inte en enda vattenpost! Själv skrek jag av törst sedan "metropoler" som Ransäter, Olsäter m fl visade sig bara vara hägringar, här fanns inga butiker, kiosker eller andra vattenhål. Nu räddades vi av att hembygdsgården i Edeby råkade ha öppet just denna dag och att det gick att få vatten på en brädgård och att någon snäll person satt ut en vattendunk.

Banvakt Karls Kabyss var obemannad men här hade någon vänlig person placerat en vattendunk.

 

Keep on running!

Lyssna på kroppen och tolka alla små signaler innan skadan är ett faktum, råder Jesper Olsen. Här stretchar han i South Carolina. Foto: World Run II

Jesper Olsen och jag har minst en sak gemensamt; vi drack bara en öl under våra respektive långlöp. Däremot är han en större konsument av löparskor- inte mindre än 45 par förbrukade han.

Här kommer fjärde och sista delen av min långa intervju med den danske jordenruntlöparen Jesper Olsen. Bland annat får du tips om hur du kan undvika skador.

Hur många löparskor förbrukade du och i vilka skor har du sprungit?

-Det blev 38 par fördelat på 3 700 mil under World Run 2. Till detta ska också läggas 7 tävlingsskor, alltså totalt 45 par. Jag sprang 6day Race i New York (640 km/4: plats, ”inte bra”), Gator 50miles i Florida (2:a plats), Cairo 48hour Challange (seger) och Berlin 24hour (seger och banrekord).

Det här innebär knappt 100 mil per par. Det är relativt täta byten och kortare livslängd än vad fabrikanterna brukar uppge. Som jämförelse kan nämnas att jag slet ut knappt fyra par under mitt senaste coast to coast på drygt 500 mil, alltså ca 125 mil per par. Två av skoparen var dessutom halvslitna redan från start. Normalt blir skoslitaget större när det är varmt- värme var ju inte precis någon bristvara under Jespers löp medan jag hade för det mesta behagliga temperaturer.

Han hade danska Ecco som huvudsponsor och sprang därför uteslutande i Eccoskor, främst Biom B och Biom Trail. Tidigare var det Asiscs. Men när Jesper under sitt World Run I besökte huvudkontoret i Kobe, Japan, hade ingen i ledningen tid att träffa honom! Inte undra på att det blev byte av skosponsor.

Brukar du växla skor för att minska skaderisken?

-Ja. Det är något jag lärt mig under alla år som långdistanslöpare. Jag använder minst två par träningsskor under en träningsvecka men i regel flerunder en träningsmånad Skorna hinner då återhämta sig till normal stötdämpning. Och nästa lika viktigt är att springa med lite olika modeller, vår sport ger ju väldigt ensidig belastning. Det är också en bra idé att skifta mellan olika skomärken, man ska akta sig för att bli alltför konservativ i sitt skoval. Alla stora skomärken har både bra och dåliga modeller.

Fler knep?

- Spring i friska skor, inte utslitna. 80 mil brukar gälla för en toppmodell, anser jag, även om tillverkarna kan hävda 100-150 mil. Men hur länge en sko håller beror mycket på hur du springer- ju hårdare, snabbare och längre desto mer utsatt är du.

- Det gäller också lyssna på sin kropp och tolka alla små signaler kroppen sänder ut långt innan skadan är ett faktum. Den som är erfaren kan märka redan en vecka innan om kroppen är i obalans eller om en överbelastning är på gång trots att det egentligen inte finns några skadesymptom. Det ögonblick du slutar att lyssna på din kropp eller slutar att bry dig om andras erfarenheter av skador eller är ointresserad av att ta till dig ny kunskap, ja då upphör du att utvecklas som löpare.

Jepser berättar att han brukar stretcha lite men om det verkligen hjälper vet han inte. Han tränar också fötterna 1-2 gånger per dag under fem minuter (rörlighet, koordination och muskelstyrka).

Har du fått några bestående skador?

-Nej, jag har varit lyckligt lottad och sluppit kroniska skador under mina 30 år med långdistanslöpning. Annars skulle man ju kunna tro att 6 400 mil (2 623 och 3 700 under World Run I resp II) skulle ha orsakat ganska allvarliga skador. Som sagt, kroppen anpassar sig bara om man ger den tid.

Mannen som inte räknar kalorierna. Och det är vanlig mat som gäller. Bilden från New York.

Har du minskat i vikt och vad låg det dagliga kaloriintaget på?

- Jag har låtit vikten variera under olika faser av löpet men att räkna kalorier har inte legat för mig, det finns viktigare saker att fokusera på. När jag sprang i Anderna på hög höjd var det nästan ett måste att väga lite, samma i Sahara. Då låg jag på 62-65 kg (jag är 179 cm). Men vid starten i Nordkap i juli 2008 vägde jag 75 kg, 4-6 kg över min normalvikt. Att jag ville väga mer i starten berodde på att man i början inte springer så effektivt rent löp- och energimässigt. Det måste då finnas något att tära på.

Han berättar att han ratat energikakor, gel och liknande och inte heller druckit särskilt mycket sportdryck. Springer man jorden runt måste man lämna den europeiska livsstilen. Om man tror att man kan få tag i ett paket Isostar, Powerrade eller Gatorade i Sinaiöknen, Sahara, Atacama öknen i Peru, på savannerna i Östafrika, på Pampas i Argentina eller i bergsbyarna i Equador och Columbia, ja då blir man besviken och ger snabbt upp, menar han.

-Nej, människan har klarat sig bra utan detta under de senaste tiotusen åren. I de flesta uthållighetssammanhang är det bättre att använda sunda förnuftet, äta vanlig mat och dricka vatten än att lägga pengarna på energidrycker och liknande. Men det är en annan sak om det ska springas maraton eller ultra. Jag är övertygad om att jag inte kommit under 7 timmar på 100 km utan en speciell energidryck.

”My last long run”, skrev du i Sydamerika, samma dag som din far gick bort. Blev detta ditt sista riktigt långa löp?

-Det där känner jag inte riktigt igen att jag skrivit. Men det var en ganska känslosam dag, så är det för alla som mister en nära släkting. Mera är inte att säga om detta offentligt. Det hoppas jag är förståeligt.

Tidningarna i Sverige har knappt skrivit om dig. Är du besviken eller du har kanske inte sökt publicitet?

- Under World Run I fick jag bland annat fem sidor i internationella Runners World, helsida i New York Times, mycket täckning i Danmark, Ryssland och Kina etc. Det var intressant så länge det var seriösa medier. Men hur mycket uppmärksamhet du får tror jag beror på din personlighet, jag har inte direkt sökt publicitet. Jag är en mycket privat person trots att jag träffat mängder av fantastiska människor under mina löp. Jag har en krets av nära vänner som jag vädersätter högt (alla är inte löpare). Men med åren har det blivit allt viktigare att kunna vara sig själv och privat.

-Mediebevakningen ger ofast en väldigt ensidig bild av personen, oavsett hur kvalificerade medierna eller journalisterna är. En komplicerad problemställning ska ofta kokas ner till högst ett par meningar. Därför delar jag hellre mina upplevelser med mina vänner, håller föredrag eller skriver böcker.

Han verkar väldigt nöjd med att huvudsponsorn Ecco låtit honom vara den ändå lite udda person han är. Och förmodligen har det varit nödvändigt. En massa framträdanden i medier och i kommersiella sammanhang skulle kunna ha stjälpt löpet.

Hur firade du målgången i Cape Spear, New Foundland?

-Tillsammans med min chaufför och några vänner jag träffat några veckor tidigare vid Red Indian Lake. Att kunna avsluta World Run II efter fyra år och 1 månad med en dagsetapp på 20 mil, ja det var skönt!

Efteråt besökte gruppen ett microbryggeri.

-Där drack jag min första öl sedan 2008. Jag har haft som princip att inte dricka alkohol under mina World Run. Men jag kan garantera att den ölen ”smagte”!

Hur är det som dansk att bo i Malmö?

-Även om jag är dansk känner jag mig mer som Skandinav. Och genom att möta en ny kultur får man också mera insikt om sig själv. Det här är tredje bostaden i Malmö och den är toppen. Samma med Malmö som stad, det är en ”storby” men inte större än man kan springa genom den på drygt en timma och med Öresundsbron når man centrala Köpenhamn på 30 minuter. Men också mentaliteten här spelar en stor roll, det verkar vara mera accepterat i Sverige att gå in 100 procent för sin sport. Även öppenheten för ”främlingar” är viktig för mig, Malmö är en av de städer i Skandinavien med flest invandrargrupper.  Det är en stor kvalitet. När jag mött så mycket vänlighet och fått så mycket hjälp i främmande länder är det pinsamt hur rika Danmark behandlar människor med annan religion, kultur och värderingar.

-Visst är det fantastiskt ute i värden. Men det är det också i trygga Skandinavien. Vilken glädje att få se naturen skifta dag för dag och snart kommer jag att få se snö. Vad jag saknat snön!

Hur värderar du dig själv som ultralöpare, världens bäste?

-Hur jämför man ultralöpare, kombinationen snabbhet och uthållighet? Non stop prestationer under 24 timmar, dagliga kilometermängder på 6- och 10-dagrslöp eller två löp jorden runt, det är väldigt olika typer av prestationer. Själv har jag min bakgrund i traditionell långdistanslöpning; 10 km upp till maraton. Där är det tiderna som gäller och då är jag inte så imponerad över egna prestationer.

Ultraterrängloppet på 50 miles i Florida var ett av hans hårdaste lopp någonsin och han blev tvåa i tävlingen.

- De två jordenruntlöpen sprangs i långsamt tempo. Då var utmaningen kombinationen äventyr och löpning. Men det ställs mycket (Mycket) höga krav på båda delarna för att man inte ska ge upp, t ex halvvägs i Afrika (wr2) eller i Sibirien (wr1). Ingen löpare har sprungit tvärs över dessa kontinenter, än mindre som en del i en löpning jorden runt. Så det är det som talar för mig; att sätta rekord.

Jesper är inte de stora ordens man och vill ogärna framhäva sig själv. Till nöds kan han gå med på att de två jordenruntlöpen kan klassas som hjältedåd. Men ändå är de inte särskilt märkvärdiga, snarare är det märkligt att så få människor korsat vår planet till fots, menar han.

Ernst Mensen.                                        Rutten för World Run II.

-Mina hjältar är löpare som norrmannen Ernst Mensen. För över 150 år sedan sprang han Paris-Moskva (14 dagar och 20 mil per dag) och Konstantiopel-Calcutta (59 dagar och 14 mil per dag), dog i dysenteri på gränsen mellan nuvarande Egypten och Sudan under en löpning från Polen till Nilens källor (jag sprang förbi stället där han dog). Jag tror knappt det går att föreställa sig hur många svårigheter han måste ha haft. Vägar? Få. Floder: oftst tvingades han simma över.  Utrustning? Den fick han själv bära. Alltså helt unika prestationer.

-En annan hjälte är ryssen Ivan Basov som under det kalla kriget på 80-talet, då det inte gick att springa i andra länder, sprang runt Sovjetunionen. Babyjogger eller följebil? Nej, åtta år tog det honom att skjuta ett oljefat på hjul framför sig!

Keep on running!

Lidingö har allt för löparen. I bakgrunden växer ett nytt bostadsområde upp med tusen lägenheter vid Dalénum,  den gamla Agafabriken.

Bor du i en storstad är du priviligerad som löpare. Hur mycket du än springer finns det alltid nya områden att upptäcka. Stockholm, Göteborg och för all del också Malmö  kan aldrig bli "utsprungna".

Vilken underbar fredag! Idag styrde jag stegen mot Lidingö. Soligt, 18 grader och lite höstlikt i luften. Just Lidingö tycker jag är ett av de finaste områdena i Stockholmsområdet. Här finns allt för långlöparen: vacker och "vild" natur, lättframkomliga stigar över allt, hur mycket cykelbanor som helst och  lite trafik . Närheten till vattnet förhöjer löpupplevelsen. Det gjorde också mina nya joggingskor dagen till ära.

Ändå blir det inte så ofta jag är här ute. Jag har 5 km till Lidingöbron så en expedition från hemmet blir över milen. Det finns därför mycket kvar att upptäcka på ön. Mina löprundor brukar numera ofta vara just små upptäcksfärder. Det som är så bra med en storstad, förutom att det finns så mycket att se, är att det kryllar av bussar, tunnelbanor, pendeltåg etc som du alltid kan hoppa på om du blir trött eller bara vill springa i en riktning. Jag har därför alltid en SL-remsa med mig, viktigare än vätska faktiskt!

 

Kottlasjön är öns reservattentäkt.         Massor av knölsvanar på Saltsjön.

 

Nobbade Lidingöbanan idag.               Det vimlar av underbara "stigar".

Jag var så inspirerad att kilometrarna bara rullade på, totalt 30 hann det bli innan jag var tillbaka på Tomtebogatan. Och det var aldrig tal om att ta Lidingöbanan eller tunnelbanan hem. Det blev mycket löpning på öns södra del och jag passerade bland annat gamla Agafabriken, Mölna vattenkvarn (kvarnen revs 1943 och var då i gott skick, läste jag på skylten), Kottlasjön och Trasthagen i Långängens naturvårdsområde. Förutom en underbar löpupplevelse fick jag också med mig hem lite blåbär och hallon, som jag plockade i skogen vid Kottlasjön.

---

På tisdag kommer fjärde och sista delen av min intervju med den danske ultralöparen Jesper Olsen. Du får bland annat veta hur han gjorde för att inte bli skadad under sina jordenruntlöpningar. Hoppsan, nu över 700 mil räknat sedan årsskiftet!

Keep on running!

De nordiska upptäcksresandena kämpade under svårare förhållanden och var förebilder för Jesper Olsen. Översta raden norrmannen Roald Amundsen och dansk-ryssen Vitus Bering, nederst kopia av vikingaskepp som 1991 utanför Norge sätter kurs mot Kanada, 1 000 år efter att vikingarna upptäckt Nordamerika.

Att springa jorden runt är en enorm fysisk prestation men minst lika mycket en mental. När Jesper Olsen tvivlade på om han skulle nå målet tänkte han på de nordiska upptäcksresandena som Roald Amundsen, Vitus Bering och på vikingafärderna.

- Sett i det perspektivet blev plötsligt min löpning rena lyxresan!

Min intervju med den danske ultralöparen Jesper Olsen, 40, fortsätter. Det var den 28 juni han gick i mål eller rättare sprang i mål i regn och dimma efter en avslutande etapp på 20 mil i New Foundland, Kanada.

Jesper har valt att även denna gång besvara fem frågor åt gången så han kommer att återkomma. Ju längre intervjun har framskridit desto mer inspirerad och eftertänksam verkar denne ”evighetsmaskin” ha blivit.

- Nu när jag varit hemma ett tag har det blivit tid för eftertanke och perspektiv, skriver han och berättar att han flyttat in i sina nya bostad i centrala Malmö (”Folkets Park”).

-Det är härligt att vara hemma igen och kunna återgå till vardagliga rutiner, det känns exotiskt.

Är den ”mentala biten” kanske din största styrka, inte den rent fysiska?

-Det är inget tvivel om att flera i den internationella konkurrensen är fysiskt minst lika starka som jag. Men jag är inte helt svag som ultralöpare, jag har vunnit flera internationella tävlingar (anmärkning: dessa segrar har Jesper tagit under pågående World Run I och II  men tycker ändå att han borde ha presterat lite bättre, sprungit ytterligare några kilometrar).

- Jag tror min personlighet kännetecknas av att jag brukar uppnå de mål jag förutsatt mig. När jag arbetade som akademiker och skulle utföra rutinuppgifter, ja då ansträngde jag mig minimalt. Men när jag skulle lösa ett extremt svårt problem blev jag enormt motiverad och kunde koncentrera mig hur länge som helst för att klara uppgiften. De här personlighetsdragen går nog igen hos mig som löpare. Idrotten avspeglar ofta hur vi är som människor.

Jesper menar att ett jordenruntlöp är mycket krävande rent mentalt. Men fysiskt behöver det under långa perioder inte vara så våldsamt hårt. Skador brukar inträffa under de första 500-800 milen och det var då hans ”medlöpare” Alexander Korotkov, Katzuka Kaihata och Sarah Barnett tvingades ge upp.

Råkar man dessutom ut för malaria, öknar, mat- och vattenbrist och problem med följebilar, ja då blir det också en oerhörd fysisk press.

-I Afrika var det en daglig kamp om att klara etappmålen. Det går knappt i ord att beskriva vilken kamp det var att klara etapperna på 30-50 km och inte ha några krafter kvar och veta att det var över 1 000 mil kvar till målet. De flesta kan nog inte hantera en sådan situation.

Han berättar om vilka mentala redskap han använt genom åren för att tänka positivt i stället för negativt när all energi försvunnit.

-Framför allt handlar det om att vara förberedd: att ha upplevt en liknande situation många gånger och veta hur man reagerar och också ha lärt känna sina svagheter och felreaktioner. Då blir man mer beslutsam. Jag lägger ner lika mycket möda och tid på att träna det mentala som det fysiska. Människan är ändå en fantastisk skapelse som anpassar sig till olika situationer som t ex natur, kultur, klimat, språk, sjukdomar etc. I min nästa bok hoppas jag kunna gå in utförligt på den mentala aspekten.

Sista dagen springer Jesper Olsen 20 mil varav de sista 10 milen i dimma och regn.Foto: World Run II

Har det varit svårt för dig att hålla uppe motivationen?

-Det finns två sidor att se saken på. Ju närmare man kommit de avslutande 1 000 milen, ju svårare blev det. Men omvänt; ju längre man kommit desto svårare blir det att avbryta.

Även om jordenruntlöpningarna varit ensamma har han inte känt sig ensam. Varje dag har han rapporterat på sin blogg, läsare har via e-post gett uppmuntrande kommentarer och internet har betytt mycket för att bryta isoleringen. Det är i kontakten med andra man lär känna sig själv, menar han.

Men i Afrika, Columbia och mot slutet i Kanada har han varit nere för räkning.

- I Kanada kändes det som om 2 km vore omöjliga att springa, än mindre de 20-45 km som stod på programmet. Det var som om sista droppen av energi var uttömd men när jag tänkte på att min hemsida haft över 1,3 miljoner träffar så förstod jag att jag inte var ensam.

-Tvivlar man på sig själv kan det hjälpa att tänka på de klassiska skandinaviska upptäcksresandena. De hade betydligt hårdare villkor än jag, de visste inte vad som väntade dem. Ändå nådde vikingarna till New Foundland, Roald Amundsen till Sydpolen och Vitus Bering över Stilla havet efter att ha korsat Sibirien. Sett i det perspektivet blir min dagliga kamp plötsligt en lyxresa!

Har du blivit korrekt behandlad av myndigheterna eller rent av motarbetad?

- Korruptionen i Sydamerika men också i Egypten har varit ett stort problem. Egypten vill jag klassa som det mest korrumperade landet av de 29 länder jag korsade. Jag glädjer mig åt att det nu blivit en politisk uppgörelse med styret där.

I Egypten hade han stora problem med den korrupta militären. Han stoppades varannan mil i vägspärrar och tvingades visa upp sina papper men miltären verkade mest intresserad av hans telefon.

-Först trodde jag de misstänkte att jag använde telefonen till något olovligt, spionage t ex. Men senare förstod jag att de ville ha den som ”gåva” eller byta den mot en billig skräptelefon. Samma sak hände längre söderut i Afrika, befolkningen frågade efter presenter. Man ville ha mina skor, kläder, telefon, pengar, glasögon och även följebilen. Men här var det egentligen inte korruption utan mera en kulturell skillnad; resanden brukar ge gåvor.

Jesper var obeveklig, några mutor till myndighetspersoner för att tillskansa sig förmåner gav han aldrig. I de här situationerna är det viktigt att visa att man inte har bråttom. Resande i tidsnöd är mycket sårbarare. Väljer man den lätta lösningen och betalar för att få särbehandling, ja då stödjer man korruptionen och underminerar rättssamhället, menar han.

Sudan framhåller han som ett föredöme. Ett visum till landet ordnades på 20 minuter och det blev heller inga problem att senare förlänga visumet. Han hade fått tillstånd för 3 månader men att korsa detta 400 mil långa ökenland tog lite längre tid. Gästfriheten bland befolkningen beskriver han som översvallande.

 

Danska Ecco var största sponsorn. Leveranserna av skor försvann ofta i tullen, troligen rena stölder. Foto: World Run II

Han har haft stora problem med att skoleveranser och annan utrustning från huvudsponsorn danska Ecco skulle nå fram. Paketen, som skulle anlända var fjärde månad, försvann tre gånger i tullen ibland annat Argentina och Chile. Även i Egypten vittjades ett paket från familjen som skickat med dansk lakrits. Ändå klagade han aldrig på bloggen trots att detta var stora bakslag.

I Afrika drabbades du av malaria men sprang ändå. Varför?

-Det ska mycket till innan man ger upp. Men att drabbas av malaria var inget trevligt även om sjukdomen inte påverkade mig hela tiden. Febern kom i perioder och också plötsligt men efter ett tag kunde jag fortsätta.

Den som drabbas av malaria tappar koncentrationen och överblicken. Livsfarligt med andra ord, särskilt för en ensamlöpare med extra stort behov av vatten och mat. Jesper beskriver sig annars som en person som normalt har väldigt bra koll på läget. Men när man inte har det blir det svårt att upprätthålla motivationen. Vart är jag på väg, varför gör jag det här? var frågor han brottades med under sjukdomen. Samtidigt var han rädd för att få livshotande skador.

Ändå var inte malarian det värsta, menar han.

-Nej, värst var de två operationerna i höger arm jag tvingades genomgå efter att i Kenya ha fallit över en rostig spikmatta på vägen och fått såret infekterat. 450 mil senare i södra Tanzania svullnade armen upp och såret gjorde så ont att det var omöjligt att sova. Jag hade hög feber, fruktansvärd huvudvärk och kunde inte lyfta armen varför det var omöjligt att springa. Jag blev då körd 30 mil till det internationella sjukhuset i Dar Es Salaam och blev genast opererad.

Problemen över? Nej! Fyra månader senare i Sydafrika svullnade armen upp igen och det var dags för ny operation. Det var då han bestämde sig för att göra ett tillfälligt avbrott, flyga hem till Danmark och få skadorna läkta. Uppehållet blev åtta månader men när han tog sig an nästa kontinent, Sydamerika, var han helt återställd.

-Man måste respektera kroppen och inte pressa sig så att man drar på sig kroniska skador. Jag är inte imponerad över löpare som gör vad som helst för att nå målet. Styrkan ligger i att nå sina mål i balans med kroppen!

Hur mycket ”fritid” har du haft, all planering och bloggande måste ha tagit den mesta tiden?

-Nog har jag haft fullt upp hela tiden. Många skulle nog tro att det blir mycket tid över när man bara springer 2-7 timmar per dag. Men fritiden börjar först när du:

* bokat ett motell/hotell för dagen eller hittat en plats att sätta upp tältet på.

* ordnat mat, vatten och vet var du ska äta och kollat upp var närmaste by/stad finns.

* lämnat daglig rapport till worldrun.org, laddat upp bilder och gps-data.

* planerat nästa dags etapp och överblickat kommande etapper.

* sett till att följebilen och baby joggern  är i gott skick.

* har tvättat dina löparkläder.

* har ätit en stadig middag så du klarar nästa dags etapp.

* har laddat mentalt inför morgondagen, nästa veckas och nästa månads etapper.

Det låter alltså som om det inte skulle bli mycket tid över till annat än att bara springa och planera.  Men han berättar att det är själva löpningen som är fritiden, det är också då han upplever att han är fri. Det ekonomiska behöver han egentligen inte bekymra sig om- han är professionell i så motto att han har full sponsortäckning.

- Friheten är att springa i främmande länder, på okända vägar, träffa nya människor, möta ny natur och kultur och att springa i alla typer av väder, kontinent efter kontinent. Den friheten är obetalbar!

Dina dagsetapper blev mot slutet allt kortare, 2-3 mil. Hur sliten/skadad är du idag?

-Ju längre löpet framsked desto tröttare blev jag. Jag tvingades korta distanserna vilket gjorde att löpet tog längre tid än planerat, något som inte var bra för motivationen. Men kropp och psyke är något förunderligt- när jag hade 40-50 mil kvar kom krafterna tillbaka! Jag var som en maratonlöpare som spurtar när han ser mållinjen.

Och visst blev det en spurt till New Foundland. Hans två sista dagsetapper låg på 70 km respektive 200,5 km!

-Om jag är skadad? Det skulle man ju kunna tro men mitt bästa svar är att jag var ute på min första träningsrunda, en kort joggingtur med en dansk ultralöpare, fyra dagar efter de avslutande 200 km. Och igår var jag igång med mitt första tempopass längs stranden i Malmö. Annars hade jag trott att jag skulle behöva ta en paus på ett par månader. Nog är kroppen fantastiskt anpassningsbar bara man ger den tid och håller jämna steg med sina mål.

Keep on running!

Livsfarligt. Plötsligt upphörde skyltningen och stigen fortsatte med ett stup ner till Ulvsjön i Nacka. Överlag är Sörmlandsleden mycket dåligt skyltad.

Den 100 mil långa Sörmlandsleden är dåligt skyltad. Staten och kommunerna måste ta ett mycket större ekonomiskt ansvar och rusta upp leden.

Frivilliga krafter och engagemang  i all ära men det måste också till pengar för att få fason på Sörmlandsleden. Leden är idag "förfallen", behöver busk-. och slyrenas, nerfallna träd måste tas bort, ruttna spänger  bytas ut men  framför allt måste skyltningen göras om.

Idag sprang jag etapperna 1 och 2 (Björkhagen-Skogshyddan 8 km och Skogshyddan-Alby friluftsgård 6 km) och har därmed sprungit sammanlagt 3 av totalt 62 etapper.  De två senaste är förmodligen de mest besökta av alla eftersom de ligger närmast Stockkholm. Det är därför förvånande i vilket dåligt skick dessa etapper är i.

Det  vilar något amatörmässigt över hela leden. Märkningen är gjord med handmålade oranga ringar runt trädstammar, elstolpar etc, på marken är ibland rötterna målade och det kan finnas en pil på någon sten här och där. Men det finns ingen systematik i märkningen. Där skyltar borde finnas som i korsningar där stigar möts saknas de ofta och där det inte råder något tvivel om var leden går kan det vimla av markeringar. Ibland har barken lossnat och märkningen helt försvunnit.

Nej, det här duger inte! Leden sköts idag av Föreningen Sörmlandsleden på ideell basis och 180 medlemmar arbetar aktivt för att hålla den i skick. Föreningen får bidrag från länsstyrelsen och berörda kommuner. Men uppenbarligen behövs mycket, mycket mera pengar.

Det här är ju friskvård i sin bästa form och det borde ligga i statens intresse att denna liksom andra leder i Sverige görs så tillgängliga som möjligt. Nog borde en upprustning också kunna skapa en del arbetstillfällen.

Sörmlandsleden är en pärla. Bilden från etapp 1 och Söderbysjön. Även här uppe på bergknallen rådde tvekan om var leden gick.

--

På torsdag fortsätter intervjun med Jesper Olsen. Du får besked om han är slut och skadad och om hur han hanterar "den mentala biten".

Keep on running!

Här på bron över ett kärr var det lätt att springa, annars var min etapp på Sörmlandsleden (Handen-Paradiset) svårsprungen med mycket stenar och rötter, dessutom kuperat.

Idag sprang jag för första gången en etapp på Sörmlandsleden. Debuten blev mindre lyckad men gav ändå mersmak.

Jag som knappt lyfter fötterna får problem direkt när jag springer i skogen. Visst, det är stor skillnad på terräng och asfaltslöpning men att Sörmlandsleden skulle vara så besvärlig hade jag inte räknat med. Dessutom tyckte jag leden var rätt dåligt markerad.

"Vilsestigen", jag sprang fel igen!        Den oranga ringen syns knappt.

Nyligen blev jag medlem i föreningen Sörmlandsleden och fick därmed också tillgång till de olika etappkartorna på nätet. "Normalt sett ska leden vara så tydligt markerad att man inte ska behöva karta, men det är en rekommendation att ha med sig terrängkartan eller Sörmlandsledens etappkarta som baseras på terrängkartan", var rådet jag fick från ansvariga. Det var ett bra råd, tycker jag även om jag inte behövde använda kartan för orientering.

Jag sprang/gick etapp 5, Handen (Rudans gård)-Paradiset, 13 km och tog pendeln ner till Handen. Just den etappen är bra att börja med, "ytterst charmig med sjöar och vildmarkskvalitéer", hade jag läst i boken Vandra Sörmlandsleden. Först hade jag tänkt springa de dryga tre milen till Handen men tur att jag inte gjorde det eftersom etappen tog över två timmar för mig. Tur också att jag inte tog med vagnen, den had varit omöjlig att knuffa i den svårframkomliga terrängen.

En van vandrare skulle nog inte tycka att etappen var särskilt svår eller dåligt utmärkt. Men som löpare hann jag inte uppfatta alla oranga märkningar på träden varför jag ofta fick vända tillbaka för att inte springa vilse. Och de ojämna underlaget var väldigt jobbigt men kanske en nyttig övning för muskler som inte fått arbeta så mycket tidigare. Vissa spänger var närmast livsfarliga, ruttna, vingliga och eländiga.

Sjön Öran var en av fem sjöar jag passerade. Öran i Haninge och Huddinge kommuner tillhör de cirka 40 sjöar i länet som är utpekade som nationellt värdefulla ur bl a naturvårdssynpunkt. Kalkning har räddat sjön, som har ett rikt växt- och djurliv (dock inga kräftor).

Min etapp var vacker med flera sjöar, myrar och med blåbärsris dignande av stora bär, tyvärr hade jag inte tid att plocka. Mitt på leden fanns också en källa med pump där jag fyllde på vatten. Usch vad det smakade kärr!

Svartsjön.                                                 Långsjön.

Inget gott vatten här!                               Stenar, stenar, stenar . . .

Väl framme vid Paradiset hade jag turen att få lift till pendeltåget. Annars var planen att springa till tåget men det hade jag varken ork eller tid till.

Springa fler etapper på Sörmlandsleden? Ja, troligen. Någon som har tips om en mer lättsprungen sträcka?

Keep on running!